30 Days of Harry Potter - Day 24: Your own patronus

Lätt! Min patronus kan inte vara annat än en katt. En tjock, svart katt.

30 Days of Harry Potter - Day 23: Whose pantronus is your favorite?

Luna Lovegoods - för att den är så söt och för att Luna själv var så himla fin när hon fick fram den.



Kulla-Gulla håller sitt löfte - Kulla-Gulla vinner en seger, av Martha Sandwall-Bergström

Fortsätter min omläsning av Kulla-Gulla och kör en per kväll när andan faller på. I Kulla-Gulla håller sitt löfte har Gulla fullt upp med att ta hand om alla barnen när torparfrun Ellen börjat kräkas blod och fått åka till sjukhuset i stan. Det är fattigare än någonsin i stugan och alla arbetar hårt med dagsverken på herrgården Höje samtidigt som de ska ta hand om de egna åkrarna och djuren i ladugården. Men så får en dag patron Sylvester syn på Gulla och ser likheten med hans egen dotter som försvann för tolv år sedan, kan Gulla vara hans barnbarn? Sakta börjar situationen på torpet att bli lättare men så återvänder patrons släkting fröken Regina till Höje och hennes intentioner är allt annat än goda.

Det fortsätter lika fint som i den första boken, det är en riktig fröjd att läsa om den här serien. Situationen i torpet känns autentisk, det varken överdrivs eller sparas på de obehagliga och tuffa scenerna. Man tror på det som händer, man tror på människorna och varför de agerar som de gör. Den enda som blir något schablonmässig är fröken Regina, hon är bara ond ända ut i fingerspetsarna utan att man får lära känna henne bättre.

Kulla-Gulla vinner en seger var min favorit i serien när jag var liten och fortfarande pirrade det lite extra när jag öppnade den. Patron åker utomlands för att hitta bevis på att Gulla verkligen är hans dotterdotter och under tiden har fröken Regina kontrollen över Höje herrgård. Matleveranserna från herrgården till torpet slutar att komma men snart får Gulla ännu svårare problem när det verkar som att Regina inte bara vill få bort henne från trakten utan kanske har allvarligare intentioner.

Den här boken har verkligen allt; man får kontrasterna i livet på torpet kontra herrgården, det är spännande och fartfyllt och framför allt så är det rörande och tårframkallande. En liten spoiler men åh vad jag gråter när Gulla åker runt och hämtar hem barnen i slutet av boken, tror även att jag sörjer kossan Skrålla lika mycket som Gulla gör. Fortfarande vill jag säga att det här är den bästa Kulla-Gullaboken, för det som är stort i serien är skildringarna av ett försvunnet fattigsverige. Det som snart kommer i form av bortskämda överklassmänniskor är mest irriterande, men jag fortsätter nog min omläsning och hoppas ta mig igenom alla böckerna.

30 Days of Harry Potter - Day 22: Aspired Quidditch position

Jag har alltid tyckt att Quidditch är en av de få aptråkiga delarna av Harry Potter för kom igen, flera sidor av detaljerat beskrivna matcher? Nej tack. Har alltid skumläst och bläddrat förbi så fort jag kunnat för att komma till mer intressanta delar. Trots att jag exempelvis gärna tittar på fotboll så har jag heller aldrig klarat av att läsa om sporten, Åshöjdens BK och liknande var aldrig något för mig. Att välja vilken position man skulle vilja ha i Quidditch får mig att vilja singla slant om det hela så jag säger väl... beater då. Enbart för att det är Fred och Georges positioner.

30 Days of Harry Potter - Day 21: Most emotional moment

Som i nästan varje dag av den här utmaningen så är det baske mig omöjligt att välja ett särskilt tillfälle men istället för att räkna upp alla de ögonblick som jag snyftat till vid så säger jag: sista sidan av sista boken. Harry Potter var en sådan stor del av mitt liv under en lång tid och det var något speciellt när man fortfarande kunde vänta sig något nytt men efter sista sidan så var det slut. För alltid. Så mig var det nog det jobbigaste ögonblicket av alla.

Och då räknar jag inte den mindre bra epilogen som utspelar sig nitton år senare, den kunde jag varit utan...

Fint paket på hallmattan

Det här var precis vad jag behövde idag: ett fint rött paket som väntade innanför dörren när jag kom hem. I paketet fanns fortsättningen på Holly Blacks Den vita katten, nämligen ett recensionsexemplar av Den röda handsken. B Wahlströms förlag hade även lagt med just ett par röda handskar, vilket var kul. Visserligen höll de på att bli strimlade av bondkatten som tyckte de mest liknade nya leksaker men jag räddade dem i sista stund.

Kulla-Gulla, av Martha Sandwall-Bergström

Oxen knegade och drog i uppförsbacken. Hans knotiga kropp var tufsig och våt av det strilande regnet och han sjönk så djupt ner i landsvägens lervälling att klövarna inte syntes. Denna höst i början av 1900-talet var en av de våtaste i mannaminne. Ute på fälten stod höskylarna och svartnade och i potatisfårorna flöt regnvattnet som i små bäckar.

Jag vet inte hur många gånger jag läst de där inledande raderna, alltid med samma förväntan. Kulla-Gulla är den serie jag läste flest gånger under min barndom och jag har varit rädd att läsa om som vuxen för jag orkade inte med att få en ändrad bild av den. Gulla var för högt älskad. Men så i lördags blev det av ändå.

Språkligt är det här en jättefin bok, jag kan inte klaga det minsta, det är levande och vackert men ändå inte för svårt för målgruppen. Inser nu när jag läser om hur mycket jag som barn lärde mig av de här böckerna, minns att min lärare på lågstadiet var förvånad över att jag kände till begreppet ättestupa och nu förstår jag att jag fick det härifrån. Boken har ca hundratjugo sidor och jag läste ut den väldigt snabbt. Jag grät, åt choklad och kramade katterna - och upprepade. För det här är bättre än jag minns, det håller. Den där fattigdomen och eländet skaver ända in i själen; föräldralösa som säljs till lägst bjudande på auktion, barnen och djuren som får slita hårt och enbart får slag och luggningar som tack. Svälten. Sjukdomarna och döden. Och så alla de personer jag glömt bort: gammelmor, mamsell Modig, kloka Manda, Kalle Baddare och Dal-Pelle. Vad jag har saknat dem! Gulla har ofta anklagats för att vara för positiv och glad, man menar att en flicka som råkar ut för allt det slit som hon gör inte borde kunna vara så god, snäll och hjälpsam. Men jag ser det inte riktigt så, för visst tänker hon elaka tankar och hon utför definitivt elaka handlingar (hon slår Kalle Baddare över näsan med en träsko). Visst är hon något överdriven, men inte mer än en hjältinna klarar av vara, åtminstone inte här i den första boken.

En rolig detalj: min snart trettio år gamla utgåva av Kulla-Gulla köptes på Obs! för extrapriset 21:60, fullpriset var 24:00, prislapparna sitter fortfarande kvar på baksidan.

Stockholm Zombie Walk 2012

Kika gärna in på Swedish Zombie där jag lagt upp foton från årets Stockholm Zombie Walk.

30 Days of Harry Potter - Day 20: Funniest moment

Det är nästintill omöjligt att välja ett roligt ögonblick då det finns så många, speciellt i början av serien innan allt blivit så allvarligt och mörkt. Älskar alla gräl och tjafs mellan Ron och Hermione, speciellt det som slutar med att hon fräser: Just because you've got the emotional range of a teaspoon doesn't mean we all have! Men de som jag förmodligen skrattat mest åt är bröderna Fred och George Weasley, redan i de första böckerna charmade de mig så otroligt mycket de korta ögonblick de var med.

30 Days of Harry Potter - Day 19: Favorite horcrux

Har ingen speciell relation till någon av dem om jag ska vara ärlig. Men Tom Riddles dagbok var ändå en av de sakerna som piggade upp Hemligheternas kammare. Alla böcker med sådana krafter skrämmer mig.



Fira fölsedag hos Fiktiviteter

Fina Helena på den fantastiska bloggen Fiktiviteter firar födelsedagar (ja, plural) och bjuder in till en utlottning där man kan vinna fina priser. Kika gärna in och titta här och var med du också! Mina svar är som följer:

Vilken var din bästa bok i sommar?

Trots att Jonas Gardell flög upp på listan mot slutet så måste jag nog ändå säga Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink. Sällan har jag blivit så berörd av en bok, den kröp innanför huden på mig och jag har inte slutat tänka på den. Mitt exemplar lånades till mamma som blev precis lika tagen som jag och sen köpte jag ett ex som gåbortpresent på en tjejmiddag, men där har jag inte hört vad mottagaren tyckte än.

Vad ser du fram emot att läsa i höst?

Har inget speciellt som jag väntar på men vet att jag har recensionsexemplar av två ungdomsböcker på ingång. Rubinröd av Kerstin Gier och Den röda handsken (del två i serien Berörarna, del ett heter Den vita katten) av Holly Black och just nu känns det extremt lockande att sjunka ner i dem i soffan och regnet får gärna fortsätta att strila ner för fönstren.

Har du planerat något läsprojekt i höst?

Det korta svaret: nej.

Det lite längre svaret: är så himla dålig på att fullfölja mina egna planer så jag undviker att sätta upp sådana. Jag är så barnslig att jag gör uppror till och med mot det jag bestämt själv, se bara hur det gick med min sommarläsningshög. Sen brukar min läsning ändå ofta få en röd tråd, men jag ser den först efteråt.

Finns det någon av dig ännu oläst författare som du skulle vilja stifta bekantskap med i höst?

Just nu kommer jag inte på ett enda namn men rimligtvis så borde det finnas massor av dem! Jag älskar att hitta nya favoritförfattare.

Vilken bok skulle du vilja tipsa alla om att läsa i höstrusket?

Förutom Och i Wienerwald står träden kvar så gör jag som vanligt och tipsar om En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie, för det är en av de mest underbara och fruktansvärda böcker jag någonsin läst, den ligger på topp tre av allt läsbart jag någonsin lagt händerna på. Hon är en Stor Författare.



Och mer än något annat, Helena: Ett enormt jättegrattis till Forma Books Blog Award-nomineringen!!! Det är få som förtjänar det såsom du och Fiktiviteter, en av mina absoluta favoritbloggar. Så återigen: GRATTIS!

You can't take the sky from me

But it ain't all buttons and charts, little albatross. You know what the first rule of flyin' is? Love. You can know all the math in the 'Verse, but take a boat in the air you don't love, she'll shake you off just as sure as the turning of worlds. Love keeps her in the air when she oughta fall down, tells ya she's hurtin' 'fore she keens. Makes her a home.

– Captain Malcolm Reynolds

Nu i september är det tio år sedan teveserien Firefly hade premiär och för att uppmärksamma detta har den grafiska formgivaren Jeff Halsey har gjort en tokfin poster. Bilden är lånad från Set Phasers to LOL, en systersida till I Can Has Cheezburger?.

30 Days of Harry Potter - Day 18: Favorite unforgivable curse

Den här är svår, för att inte säga omöjlig: välj din favoritmetod för tortyr och/eller död. Men då man måste välja en så tar jag Avada Kedavra då den är snabbast över. De andra två behöver inte betyda döden men då de som är benägna att utföra dem förmodligen får en att göra riktigt hemska saker alternativt utsätter en för outhärdlig smärta men sen kanske dödar dig ändå, så känns det "bättre" att få dö på en gång. Eller, jag tror ni förstår hur jag menar.

30 Days of Harry Potter - Day 17: Favorite animagus

Det vore lätt att svara Sirius Black igen, det är visserligen alltid lockande att svara Sirius Black. Men jag kör på Minerva McGonagall. Benhård, rättvis och vacker och hennes animagus är en katt! Case closed.

Den andlösa skräcken

Som jag berättat tidigare så bor jag nu varannan natt i mammas hus när hon och moster semestrar i Grekland och att bo hos mamma innebär att pyssla om hennes katter samt att botanisera i hennes välfyllda bokhylla. Vi brukar säga att vi delar boksamling för det spelar inte så stor roll hos vem en ny bok får hyllplats, de flesta flyttas ändå fram och tillbaka ett par gånger innan de kommer till ro. Igår kväll när jag skulle gå och lägga mig så hade jag precis läst ut Moa Martinsons Kungens rosor och behövde något nytt, så jag tog en tur in till biblioteket där jag ganska snabbt hittade Kristian Lundbergs Och allt skall vara kärlek. Men jag hittade även den enda bok som jag hittills lagt ifrån mig på grund av att den var för läskig.

Ruinerna av Scott Smith. Den handlar om fyra amerikanska backpackers som under en djungeltur till en maya-ruin i Mexico får uppleva skräck av den allra värsta sorten. Jag kan inte riktigt förklara exakt vad det var som gjorde mig så skräckslagen men jag kom inte mycket längre än hundrafemtio sidor innan jag fick svårt att andas. Detta är förlamande, hopplös och klibbande fasa av samma sort som jag känner när jag läser bra zombielitteratur. Har läst andras recensioner men inte hittat någon bokbloggare som blivit lika rädd som jag, tvärtom verkar de flesta vara ganska ljumma i sina omdömen. Funderar nu på att ge den här boken ett nytt försök för vad är jag för skräckläsare som inte vågar läsa ut? Ramlade över filmatiseringen för några veckor sedan men bröt ungefär vid samma tillfälle i historien som jag gjorde i boken.



Kungens rosor, av Moa Martinson

Detta är den tredje delen i Moa Martinsons självbiografiska serie om flickan Mias uppväxt i början av nittonhundratalet. Hon har hunnit bli femton år och står nu på egna ben i arbetslivet. När jag läste de första fyrtio sidorna trodde jag först att jag förflyttats till en roman av Maria Gripe för här finns en prostgård, guvernanter, en enorm barnaskara, en viktig tavla och inte minst spökerier. Miljöchocken var total från den arbetarmiljö som de två tidigare böckerna skildrade men snart kände jag åter igen mig när Mia slutade på prostgården och tog arbete på Norrköpingsutställningen. Hon är som sagt enbart femton år men ändå går hon inte hem till mamma när allt blir övermäktigt, för hon är vuxen nu. Ska klara sig själv. Snacka om att tvingas växa upp fort! När hon väl får en ledig dag och letar upp mamman och styvfaderns nya hyrda skyffe så blir det inte den triumfanta återkomst hon tänkt sig.

Som vanligt blir jag så ledsen över fattigdomen och eländet vilket nästan blir än mer synligt i den här boken än de tidigare då det ställs mot de rika restaurangbesökarna på sommarutställningen, till och med kungen själv kommer och äter där Mia arbetar. Men mest upprörd blir jag av arbetarklassens självförnekelse, hur Mia och de andra ofta trycker ner sig själva mer än arbetsgivarna och besökarna. Fattigdomen och dess mödor ska gömmas, man skäms.

Boken är tankens barn, som är anledningen till denna underbara omläsning, tyckte inte så jättebra om den här sista delen, bland annat för att berättarperspektivet har ändrats från jag-form till tredje person. Och till en början måste jag erkänna att även jag irriterade mig något på det men snart accepterade jag detta nya. Kanske var det något som måste till då vi inte enbart får uppleva saker genom Mia? Det är ett myller av människor som alla får berätta hur de ser på världen, hade vi kunnat resa ut till Sonjas skärgård eller få en inblick i Adas verklighet utan det? Ada, ja. Den där lilla lesbiska twisten hade jag helt glömt bort! Hur fint som helst. Jag gillade verkligen Kungens rosor även om den inte var lika bra som den andra delen: Kyrkbröllop.

Titta gärna in hos Boken är tankens barn och läs hennes inlägg om Moa Martinson!

Kvinnor och äppelträd
Livets fest
Mor gifter sig
Kyrkbröllop
Kungens rosor

Hungerspelen större än Harry Potter

Det är något magiskt med den här bokserien. Självklart har den sina brister, få böcker är utan sådana, men det är fantastiskt hur trilogin har erövrat världen. Läser i DN att de tre böckerna nu sålt mer än de sju om Harry Potter på Amazon. Och faktiskt - inte en enda person jag har gett den första boken till har haft något dåligt att säga, hur som helst inte stort nog för att sluta läsa. Ofelbart har de efter någon vecka kommit rusande/sms:at/ringt och med andan i halsen frågat: "Har du tvåan också? Kan jag låna den? Nu på en gång?" Detta oberoende av hur vana läsare de är och oavsett ålder. Mina exemplar av Hungerspelen är ständigt utlånade och varje gång de lämnas tillbaka, mer och mer slitna, så blir jag lite lyckligare.

Utmaning: 8 fakta/vanor om dig själv

Har blivit utmanad av Vargnatts bokylla so here goes!

Regler för utmaningen:

Bloggaren skriver 8 fakta/vanor om sig själv. Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/vanor och skriver in dessa regler. I slutet av inlägget skriver du 4 personer som du utmanar och skriver deras namn. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen hos dem så att de vet att de blivit utmanade och läser ditt blogginlägg.

1. Jag arbetar som systemadministratör på en mobiloperatör där jag är en av två ansvariga för företagets hundra butiker i Sverige och Danmark. Förstår inte riktigt att jag hela mitt arbetsverksamma liv jobbat med siffror och datorer när jag helst av allt skulle vilja göra något med bokstäver och text. Gör om gör rätt liksom.
2. Jag tycker bättre om och förstår mig bättre på djur än människor och har svårt att tänka mig att leva utan något med päls.
3. Min musiksmak består till stor del av den fantastiska kombinationen hårdrock och schlager.
4. Min stora svaghet vad gäller mat är dipp. Sedan vad jag dippar spelar ingen större roll: chips, grönsaker, disktrasa… Bara det finns dipp!
5. Är svårt beroende av Torchwood, Doctor Who, Supernatural och många andra liknande teveserier.
6. Jag inte bara avskyr jobbets automatkaffe – jag häller även i mig oräkneliga koppar av det varje dag.
7. Jag har en seriefigurs-plåster-mani. Köper alla sorter jag hittar och har medicinhyllan i städskrubben hemma full med Batman-, Bamse-, Aristocats-, Prinsess-, HeMan- och Powerpuff-plåster. Brukar glädja besökande barn med skrubbsår.

(De jag hade på jobbet just nu.)
8. Har årskort på AIK-fotboll och försöker även se så många hockeymatcher per år som jag kan. Fast nämn helst inte Friends Arena... jag har ännu inte riktigt kommit över det faktum att älskade Råsunda ska rivas.

Jag utmanar: Fiktiviteter, Det mörka tornet, Linda på Swedish Zombie och Boken är tankens barn. Som vanligt så tvingar jag ingen att svara och har du precis blivit utmanad av någon annan så kan du strunta i att göra om hela faderullan.

The Painted Darkess, av Brian James Freeman

I paint against the darkness.

När Henry var fem år var han med om något hemskt i skogen, en händelse så fruktansvärd att han knappt kunde berätta om den utan fick uttrycka sig med hjälp av kritor och teckningar. Med tiden förträngde han allt men fortsatte att måla och nu tjugo år senare försörjer han sig som konstnär och lever med fru och barn ute på landet. Fast det är något som inte stämmer med källaren i det gamla stenhuset, inte nog med att den uråldriga värmepannan krånglar, är det något mer än spindlar och råttor som lever där nere? När en vinterstorm närmar sig dras allt till sin spets.

Förutsättningarna är en aning kliché: det ensamma huset på landet, det förträngda barndomsminnet och konstnären som målar det han inte kan verbalisera, det sistnämnda givetvis till frugans frustration så i början av boken packar hon in barnet i bilen och åker till föräldrarna. Och lämnar Henry i det stoora hemska huset i skoogen där yxmördaren gick bärsärkagång och dödade femton tonåriga flickor som badade toppless för många år sedan mitt i natten. Fast okej, det där kursiva hittade jag på. Men jag får lite den känslan, för det är en berättelse som berättats tusentals gånger förut och för att det fortfarande ska vara intressant så måste något nytt tillkomma. En annorlunda twist eller något språkligt. Men tro nu inte att det här är enbart dåligt, bitvis så är det en nervkittlande historia som jag ivrigt läste ut för att få veta hur allt hängde ihop. Men som spökhistoria kände jag att något saknades och mot slutet så blev det ganska likt Stephen King när han sabbar finalen genom att visa för mycket av monstret. Och ärligt talat så blev jag inte särskilt rädd av The Painted Darkness vilket jag gärna annars blir då jag har en överaktiv fantasi. Då jag dessutom läste hela boken (det tog en kväll, boken har bara 171 sidor) i mammas hus, i rummet där min pappa gick bort och där garderobsdörrarna lever sina egna liv nätterna igenom, utan att ens misstänka att jag inte var ensam – det är inget gott betyg för en spökhistoria. När jag läste exempelvis Evig natt av Michelle Paver så vaknade jag tidig morgon och var vettskrämd. Så för att sammanfatta: en okej historia, men inte särskilt läskig.

Lite mer serier- M!

Har ni läst M? Den roligaste och nördigaste serien någonsin. Hade nya Pondus i brevlådan när jag kom hem idag och som alltid bläddrade jag fram M först av allt. Ledsen för lite sneda och halvt suddiga bilder men min mobilkamera sjunger verkligen på sista versen (nej, det har absolut inget att göra med de tre öl jag drack på AW ikväll).

Beautiful Creatures

Glädjen när jag kom hem igår och hittade Hungerspelsdvd:n i brevlådan var enorm, trodde inte den skulle komma förrän i början av nästa vecka. Så fort jag bara kunde kröp jag ner i soffan med vaniljgifflar och placerade mammas katt i knäet. Så otroligt skönt att få se filmen i lugn och ro, utan fnissande tonåringar och med förmågan att kunna pausa, spola tillbaka och se om scener. Som jag har längtat!

När jag öppnade (okej... slet upp) dvd-omslaget så ramlade det ut ett litet häfte, de första kapitlen i en bok som heter Beautiful Creatures. Någon som har läst den? Kommer visst på svenska i början av nästa år. Trots att jag kom i säng alldeles för sent så läste jag ändå ut de få kapitlen som häftet erbjöd, för texten sög in mig på en gång. Det var lättsamt, roligt och spännande skrivet. Undrar om jag ska vänta på den svenska utgåvan eller om jag ska köpa den på engelska redan i eftermiddag. (Som om jag behöver en ursäkt för att svänga förbi SF-bokhandeln...)

Gissa vad jag gör ikväll!

You don't choose the spirits, they choose you

Någon som kommer ihåg serien Afterlife? En brittisk variant av Medium med sin alldeles egna Alison, fast här heter hon Alison Mundy istället för Alison Duboi, och hon har precis flyttat till Bristol för att komma undan allt vad parapsykologi heter. Men de planerna går givetvis åt pipsvängen. Jag såg säsong ett av den här serien för länge sedan, har för mig att den gick på fyran, och sedan väntade jag på en säsong två som aldrig kom. Eller om jag bara missade den. Hur som helst så har jag nu sett om den första säsongen och är återigen glad över att ha gjort Alisons bekantskap. Ännu lyckligare blir jag när jag minns att jag den här gången har den avslutande säsong två väntandes här på vardagsrumsbordet.

I huvudrollen ser vi fantastiska Lesley Sharp som är otroligt vacker men förmodligen inte skulle få samma slags roll i en amerikansk serie. Detta är klassisk, välgjord BBC-produktion. Det är mörkt och rått, sorgen känns på riktigt och när jag ser på Afterlife så ser jag allt det som har saknats i de amerikanska systerserierna Medium och Ghost Whisperer. Men jag ska inte tala alltför illa om Medium, det var länge en helt okej serie. Fast jag förstod aldrig varför telefonen i sovrummet stod på mannens sida när det alltid var hon som fick samtal mitt i natten. Visserligen blir det bättre teve när hon varje gång måste slänga sig över honom för att svara, men långt ifrån logiskt. Fast tillbaka till Afterlife: Ja, visst är Alison Mundy olycklig och ja, hon dricker för mycket alkohol ur fina, skira glas som alltid för med sig mångdubbla uppsättningar av känslor varje gång de visas i bild. Men hon blir aldrig någon kliché. Avsnitten slutar inte med att hon övertygar alla om sina förmågor och att den döde går in i ljuset till en kör av snyftningar. Tvärtom är slitningarna mellan henne och det övernaturligas antagonist, psykologen Robert Brigde (spelad av alltid lika otroliga Andrew Lincoln: Livet kan börja, The Walking Dead) ofta så råa att man inte förstår varför de envisas med att ens försöka prata med varandra. Men däri ligger även mycket av seriens storhet, nämligen de välskrivna och hisnande dialogerna. Båda har rätt och båda har fel, men omlott och det räknas aldrig poäng. Alison är säker på sin förmåga men ofta osäker på sig själv. Hon gömmer sig i sina kläder och i sin lägenhet men man tror på henne, känner för henne. Jag tycker väldigt mycket om henne. Det och det otroliga sätt att berätta som BBC bemästrar gör Afterlife till en av de bästa dvd-boxarna jag sett på länge.

Torkar aldrig tårar utan handskar - Kärleken, av Jonas Gardell

Jag har gått runt och tänkt på den här boken sedan jag avslutade den för två veckor sedan, har läst om vissa delar och tidvis låtit den vila på nattduksbordet. Förstår inte hur jag ska kunna skriva en sammanhängande recension om något så rasande argt och kärleksfullt, för jag har bara känslor angående Kärleken, inga rationella tankar. Men jag gör väl ett försök.

Torka aldrig tårar utan handskar – Kärleken handlar om när HIV kom till Sverige i början av åttiotalet och speciellt handlar det om två unga killar. Rasmus växer upp i den värmländska byn Koppom där han alltid är utanför trots föräldrarnas kärlek och omsorg, och så fort han tagit examen så flyttar han till moster i Stockholm. Nitton år gammal börjar han utforska den lilla storstadens tillhåll för homosexuella. På en julfest träffar han Benjamin som är ett Jehovas vittne. Benjamin har länge försökt dölja och förneka det han innerst inne alltid vetat om men när han möter Rasmus så går det inte längre. Samtidigt sprider sig smygande symptom bland Rasmus och Benjamins vänner, de känner sig krassliga, har svårt att äta på grund av sår i munnen. Ingen förstår allvaret eller kopplar ihop det med de rapporter som kommit från exempelvis USA där folk dött av en ny ”bögpest”.

Vissa saker bränner sig fast extra hårt, som meningen ”Vi minns dig som du var”, som ofta stod i dödsannonserna. Alltså när du var barn, bodde hemma och inte var bög. Vi bortser från allt det som du valde själv för ditt liv när du blev gammal nog. Vi väljer att se det jaget som inte hade något val.

Gardell har en otrolig förmåga att väva in upprepningar i texten, små ord och meningar som dyker upp här och där och liksom vaggar in en i en falsk säkerhet. Man tror att man vet vad som ska komma men på det tredje varvet så har orden plötsligt bytt betydelse och man får dem i ansiktet likt en örfil. Det är en teknik jag känner igen från hans tidigare böcker men jag blir lika andlös varje gång, det är vackert och skoningslöst. Rått. Det här är tveklöst det bästa Jonas Gardell har skrivit. Alla nerverna ligger och darrar ovanpå boksidorna och hur han har fått ur sig det här utan att bli galen av ilska och sorg vet jag inte. Men samtidigt är det så där fint att man inte vet om man ska skratta eller gråta, ibland gjorde jag både och, samtidigt.

30 Days of Harry Potter - Day 16: Favorite Hogwarts house

Förstår inte riktigt hur jag ska hinna skriva recensioner nu när jag byter lägenhet varannan natt och datorn blir kvar hemma hos mig, men läsa har jag åtminstone ork och tillfälle för på pendeln till och från jobbet varje dag! Så jag kör några 30 Days of Harry Potter så länge, de är roliga att klura på och så behöver man inte skriva så djupa analyser.

Jag har inte riktigt tänkt på det men alltid förutsatt att jag skulle vilja vara Gryffindor, men efter att i Pottermore blivit insorterad i Ravenclaw så insåg jag något förvånad hur förtjust jag blev. Ville genast rusa ut och köpa allt med Ravenclaws märke på SF-bokhandeln men lugnade ner mig efter att ha räknat ihop vad allt det jag ville ha skulle kosta... Men nog blir det en halsduk senare i höst.

Ravenclaw, we aren’t put off by people who march to a different tune; on the contrary, we value them!

30 Days of Harry Potter: Favorite Tri-Wizard Tournament challenge

Hela beskrivningen av The Tri-Wizard Tournament är fantastiskt spännande men när det gäller att välja favoritdel så finns det bara en för mig: den med drakarna! Är det bara jag som praktiskt taget hejar på drakarna istället för de tävlande ungdomarna...?

Ja, hur gick det med sommarläsningen?

Ha! Säger jag i en hånfull ton som betyder: hur kunde jag ens börja tänka mig att det skulle bli såsom jag planerat. Jag veeet ju hur jag alltid gör allt för att komma undan det schemalagda och bestämda. Så kanske får jag se tre av nio som ganska bra ändå? Eller.. hrm, harkel. Nej. Men då gör jag som Bokstävlarna och hänvisar oväntat läsresultat till att sommaren faktiskt inte är slut förrän den sista augusti. Så jag har ännu tid på mig att ta mig igenom Röda rummet, I morgon när kriget kom och Svärdets makt. Fast nu på måndag så börjar jag jobba igen och jag har ansvar för fyra katter på två olika ställen i tre veckor framåt, så det kommer bli en hel del flängande fram och tillbaka mellan min lägenhet och mammas. Men jag har inte slutat hoppas på att det här läsflytet som jag äntligen kommit in i ska hålla i sig trots att semestern tar slut. För jag har ju trots allt läst jättemycket, bara inte de böcker jag trodde.

- Don't blink. Blink and you're dead. They are fast. Faster than you can believe. Don't turn your back, don't look away, and don't blink. Good luck.

Spoilervarning.




Doctor Who, säsong 3 - 2007.

Tänkte ge mig på en lite annorlunda genomgång av säsong 3, nämligen baserad på citat och några huvudteman för serien.

Kaos
Donna Noble: Where am I? I demand that you tell me, right now where I am!
The Doctor: Inside the TARDIS.
Donna Noble: The what?
The Doctor: The TARDIS!
Donna Noble: The what?
The Doctor: THE TARDIS!!
Donna Noble: The what!?
The Doctor: It's called the TARDIS!
Donna Noble: That's not even a proper word! You're just saying things!

Jag är riktigt förtjust i Donna Noble. Hon är gapig, självständig och helt galen. Ser verkligen fram emot säsong 4 där hon är följeslagare istället för att som i säsong 3 enbart dyka upp i julavsnittet, The Runaway Bride.

Kärlek
Martha Jones: You had to, didn't you? You had to go and fall in love with a human. And it wasn't me.

Första gången jag såg säsong 3 så var jag inte alls så förtjust i Martha Jones. Men nu när jag ser om hela klabbet så tror jag att jag förstår varför - hon kom för nära inpå Rose. Martha kunde därför inte bli något annat än en rebound-tjej, inte för Doktorn och inte för publiken. Nu när jag har lite distans till allt så bränner Marthas citat här ovan, från avsnittet Human Nature, ända in i hjärtat.

(Förresten jättekul att man känner igen folk från andra serier nu när man ser om Dr Who. Någon annan som noterat att Viserys Targaryen från GoT är samma skådis som Baines från det här avsnittet?)


Sorg
Kathy Nightingale: What did you come here for anyway?
Sally Sparrow: I love old thing. They make me sad.
Kathy Nightingale: What's good about sad?
Sally Sparrow: It's happy for deep people.

Ett av de bästa avsnitten av Doctor Who, någonsin. Blink. Skrivet av Stephen Moffat som även är ansvarig för andra av mina favoriter, exempelvis The Girl in the Fireplace och i säsong 4 otroliga Silence in the Library. Jag får rysningar av det här avsnittet som har allt: tidsresor, folk som fastnat i fel årtionde, kärlek, sorg, död och en av de obehagligaste skurkarna: stenänglarna. Att sedan fantastiska Carey Mulligan spelar huvudroll skadar liksom inte.

Humor
The Doctor: And Utopia is?
Professor Yana: Every human knows of Utopia. Where have you been?
The Doctor: Bit of a hermit.
Professor Yana: A hermit with friends?
The Doctor: Hermits United. We meet up every 10 years, swap stories about caves. It's good fun.

Trots allvaret som ofta får råda i Doctor Who så är det även hysteriskt roligt många gånger, jag skrattar högt åt underfundigheter, onliners och humoristiska situationer. Som i avsnittet Utopia. Det börjar ganska lättsamt men blir snabbt extremt allvarligt och man undrar faktiskt på riktigt om allt verkligen kommer att ordna sig. Men det är det jag älskar med Doctor Who - att man aldrig riktigt får vara säker.

Två kortrecensioner av serier - Mats kamp & Svalornas lek

Jag har inte läst föregångaren Hey Princess (den fanns tyvärr inte på mitt bibliotek nu när var där senast) så jag gick rakt på Mats kamp som handlar om Mats och Victorias liv när de blir gravida och hur verkligheten ser ut efter att dottern Ellen fötts. Det handlar även om att möta förväntningarna på sin arbetsplats, bostadssituationen i Stockholm och föräldrakooperativ på Söder. Och ja, det berör. Men oftast inte i de stora händelserna som jag förväntade mig, som i födelse och död, utan de stunderna kommer där jag inte trodde att de fanns. Jag har svårt att förstå mina egna reaktioner och kanske var jag något "felinställd" när jag började läsa? Sen har jag väldigt svårt för stilen, sättet det är ritat, det ger mig ångest på samma sätt som barnprogram från sjuttiotalet gör. Så: tillfällig förströelse men inget som kommer följa med mig under någon längre period.

Svalornas lek av utspelar sig under en natt i krigets Beirut 1984. Flickan Zeina och hennes bror gömmer sig i husets enda säkra rum, deras hall, tillsammans med grannar i väntan på att mamma och pappa ska komma tillbaka från mormor där de fastnade när bomberna började falla. I bakgrunden finns hela tiden farfars bonad som visar Moses och hebréernas flykt från Egypten. Allteftersom striderna blir värre får vi lära känna husets innevånare och hur det onormala blir till vardag mitt under brinnande krig. För att uthärda berättar de historier för varandra.

Det här är en helt fantastisk bok! Alla är så fint ritade och kommer verkligen till liv framför ens ögon, saker och händelser understryks av stora fält av svart eller vitt. Man får veta hur man lyckas fira bröllop trots att gästerna måste springa mellan kyrkan och mottagningen för att undvika krypskyttar samt vilken generös gåva sköljd sallad innebär i vattenbristens land. Det är otroligt att få lära känna alla människorna som kurar intill husets bärande vägg i väntan på eldupphör.

30 Days of Harry Potter - Day 14: Favorite book cover

Även om jag vid den första genomläsningen läste alla utom den första boken på engelska så är det de svenska omslagen som har fastnat hos mig. Alvaro Tapia har gjort ett helt fantastiskt arbete. Det är färgglatt, detaljerat och vackert och min enda pyttelilla invändning är att Harry, Hermione och Ron ser ganska mycket yngre ut än de fjorton år de ska föreställa. Jag kan titta på Harry Potter och den flammande bägaren nästan hur länge som helst.

Fallet Thomas Quick - Att skapa en seriemördare, av Hannes Råstam

Det är lite lustigt nu så här i efterhand men precis innan min semester började och jag fantiserade om hur den skulle bli så trodde jag att jag skulle läsa obehindrat all min vakna tid. I själva verket tog det nästan tre veckor innan jag kom dit, innan jag kunde slappna av tillräckligt för att framkalla den riktigt lustfyllda läsningen. En begravning, ett bröllop och tjugoen dagar senare så läser jag faktiskt en bok om dagen. Hoppas verkligen det håller i sig den här sista semesterveckan.

Fallet Thomas Quick var en fantastisk bok att plöja rakt igenom på några timmar och handlar om en serie mord och en person som jag länge varit intresserad och följt bevakningen av. Jag var bara fem år gammal när Sundsvallspojken Johan Asplund försvann 1980 men jag minns att jag uppmärksammade bilden på den söta och leende pojken i tidningen. Att han dessutom försvann från staden där min syster bodde, en plats som jag då och då besökte, gjorde att händelsen etsade sig fast i mitt huvud. Jag hade redan lärt mig att läsa och mina föräldrar kunde inte skydda mig från löpsedlar eller rubriker i kvällstidningarna. Sedan dess har jag följt nyhetsbevakningen och när Thomas Quick erkände mordet på Johan var det många med mig som var lättade över att få svar. Fast Johans föräldrar trodde aldrig på det och har sedan 1993 kämpat för att han inte ska bli dömd, kämpat för att sanningen ska komma fram.

2008 reste journalisten Hannes Råstam för att träffa den dömde seriemördaren Thomas Quick, som redan då bytt tillbaka till sitt gamla namn Sture Bergwall, på Säters sjukhus. Trots motstridiga uppgifter började Råstam nysta i den överväldigande dokumentationen: tusentals sidor av förhör, brottsplatsbeskrivningar, foton och videoinspelningar. Hans enorma sinne för detaljer och kronologi hjälpte honom i jakten på sanningen och sakta växte en nationell rättsskandal fram. Han upptäckte hur utredningen läckt material till pressen, att den misstänkte Quick coachats tills han sade "rätt" saker och att han under många år pumpats full med narkotiska preparat för att klara av att "erkänna" sina brott. Råstam visar på hur en sjuk människa började erkänna brott han inte begått i sin jakt på kontakt och uppmärksamhet. Först när Quick hintade om mord så fick han den psykoterapi han eftersökte, innan dess var han ännu en lågprioriterad och anonym patient. Men främst är detta en bok om de människor inom polisen, rättsväsendet och psykiatrin som medvetet valde bort de bevis som pekade mot Quicks skuld och enbart såg det de ville se - för att de ville vara de som upptäckt Sveriges första riktiga seriemördare. Att de samtidigt lät alla spår kallna och gav de riktiga mördarna en chans att försvinna för alltid är något som de mördades släktingar förmodligen aldrig kommer att kunna förlåta dem för. Fallet Thomas Quick är en fantastisk bok som jag hoppas får mycket uppmärksamhet och blir läst av många. Det är upprörande läsning men ett rasande viktigt samtidsdokument om vad som händer när fel människor försöker lösa rättsfall av fel anledningar.

Författaren Hannes Råstam dog dagen efter han avslutat arbetet med den här boken. Sture Bergwall är mitt uppe i resningsansökningar och frikännanden gällande de mord som han tidigare blivit dömd för.

Thomas Quick och Prideparad

Åkte in till stan idag för att titta på den fantastiska Prideparaden och sedan köpa Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick - Att skapa en seriemördare. Har länge varit väldigt nyfiken på den och när jag läste en artikel om boken i DN:s Boklördag i morse så bestämde jag mig. Då det som vanligt inte finns något vettigt att se på teve trots att det är lördag så lutar det åt att jag kryper upp i soffan för att läsa istället. Är fortfarande så uppfylld av den kärlek och feststämning som Pride förde med sig att inte ens rapporterna om kravallerna vid Norra Bantorget där högerextrema, motdemonstranter och poliser drabbade samman under eftermiddagen har kunnat ta ner mig på jorden.

Kyrkbröllop, av Moa Martinson

Jag fortsätter med min Moa Martinson-omläsning inspirerad av Boken är tankens barn. Turen har nu kommit till Kyrkbröllop, den självbiografiska fortsättningen på Mor gifter sig. Huvudpersonen Mia är åtta år när boken börjar och fyller femton vid dess slut och däremellan får man följa med i hennes familjeliv med mamma, styvfar och farmor på många olika adresser runtom i Norrköping och Kolmården. Liksom i den första boken är det fattigt, styvpappan har inte direkt blivit bättre på att hålla i slantarna eller ta det lugnt med brännvinet. Väldigt ofta blir jag rasande arg på honom, speciellt när han på fyllan blir oresonligt svartsjuk, har sönder de få fina saker de faktiskt äger eller försvinner med andra kvinnor.

Jag vet att jag sagt det tidigare men det tål att upprepas: jag har mycket svårt att förstå att det här har hänt på riktigt. Det är en naken beskrivning av en fruktansvärd misär: de går ofta hungriga, blir vräkta, spädbarnen dör och allt är så tröstlöst. Men det som i den första boken (och även i Kvinnor och äppeträd) kunde bli en enda lång uppräkning av elände och därmed riskerade att göra det för tungt att läsa är här bättre disponerat och det finns med avsnitt där Martinson gör små uppehåll och ser allt ifrån sitt vuxna perspektiv istället från barnets. Det både märks och känns att hon blivit en mycket bättre författare här. Och trots att det ofta är hemskt så är det ändå en bok med hopp och framtidstro, den här andra delen är mycket bättre än jag mindes den. Följande stycke tycker jag väldigt mycket om.

Det finnes inte en människa så fattig att hon tycker hon inte är något.

(---)

Till varje pris ville jag vara jag. Känna som jag, sjunga som jag, ha en mor som jag.

(---)

Det var annars högst sällan jag var avundsjuk när jag växte upp. Avundsjukan var i så fall på saker som egentligen inte var något med. En tillfällig grannlåt som tjusat ögat och gjort hjärtat hett av längtan och någon gång rent av förledde till stjälandets svåra konst. Men barn begär inte orimligheter. Inte barn i min samhällsklass. De låter sig fort övertygas av fakta. Ibland kan fakta bli för pressande för en nioåring, och man skulle vilja att det ändrades lite grand, åtminstone för stunden. Fakta kan ha många järnhårda stunder.

Så måste jag slutligen dela med mig av (min) mammas fina utgåva från 1974 med (Mias) moster Charlotts bröllopsblommor på både fram- och baksidan.

30 Days of Harry Potter - Day 13: Most missed dead character

Som jag skrivit tidigare så förstod jag inte alls vad som hände när Sirius dog i boken. Jag bläddrade fram och tillbaka, läste om och försökte greppa att han försvunnit. Han tog några steg - och var borta! Tror jag var nästan lika chockad som Harry själv. Sen vande jag mig aldrig riktigt vid att han var borta.

Hetero i Hägersten, av Sofia Olsson

Jag fortsätter med mina sommarserier. Åkte till biblioteket i måndags och bunkrade upp allt jag ville läsa istället för att köpa ett eller ett par album. Gud ske pris för låneböcker!

Jag älskar sättet allt är ritat på i den här boken, människorna är ganska "enkelt" streckade men alla förändringar i humör eller känsla kommer lätt fram med små medel. Det är riktigt snyggt. Till skillnad från mangan i tisdags så behövs här inte stjärnögon eller svettpärlor som rinner nedför personens ansikte för att vi ska förstå att de är hänförda eller nervösa. Det görs så mycket subtilare och bättre än så. Manga är mer koder, här får man känslorna som de faktiskt ser ut.

I Hetero i Hägersten ritas saker som de är utan att försköna. Det innebär  morgontrötta kroppar, skrynliga ansikten samt tuttar och snoppar utan sexuell laddning. Man behöver aldrig värja sig från det här paret, åtminstone jag kände mig hemma på en gång. Och då var det länge sedan jag levde tillsammans med någon. Så: roligt, igenkännande, hjälplöst, vemodigt och helt, helt underbart.



Ett dygn senare...

...så är Kärleken del 1 i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell utläst. Låg vaken till tre i morse, delvis på grund av den envisa snuvan som gör att jag får svårt att andas om jag ligger ner, men även för att boken var så jäklarns bra. För jo - förväntningarna höll. Ibland snörvlade jag inte enbart av förkylningen, det är en sådan fin, sorglig och grym bok! Den beskriver så väl allt man gör i kärlekens namn, i föräldraskapets namn, men att det kanske inte räcker. Den beskriver ett kallt åttiotalssverige som fanns när jag var barn och som jag är glad att jag var för ung för att uppleva på riktigt. Förstår inte riktigt hur jag ska kunna samla tankarna för att skriva en riktig recension senare, men jag har tid på mig. Nu lämnas boken vidare till mamma som väntat lika ivrigt som jag på den här stunden.