Spoilervarning för Game of Thrones säsong 2!
Onsdagskvällarna är vigda åt Game of Thrones på Canal+ där vi nu hamnat på avsnitt fem av tio. Jag är ärligt talat lite förbluffad över att det fortfarande är så... magiskt. Men kom igen, vad var det för Star trek-avsnitt vi hamnade i igår när Daenerys med följe gick på samkväm i ökenstaden Qarth? Det var som när Spock & co hittade en planet som n ä s t a n var exakt som vår egen jord förutom att dess invånare levde i en något moderniserad medeltid/rommarriket/1700-tal i Versailles plus minus några ojämna pannor och roliga näsor.
När jag ändå är i gång, kolla in Anna Lucylles Game of Thrones drinking game. Hysteriskt roligt. Skulle jag följa detta under ett avsnitt så skulle jag bli full som en kastrull på nolltid.
torsdag 31 maj 2012
onsdag 30 maj 2012
Nevermore, av David Dunwoody
Har nu läst David Dunwoodys novell Nevermore som var en del av den fina vinsten från Swedish Zombie! Givetvis började jag med det lilla häftets (103 sidor) andra del då tävlingen var en Dunwoody-tävling, den första delen är en novell av Kim Paffenroth som nu står på tur som pendelläsning. Nevermores öppningsmeningar är inget annat än fantastiska:
Malcolm Witt died in his sleep at 11:07 PM. Four minutes later, his body rose and walked from the room. Malcolm watched it happen.
Är lite rädd att avslöja för mycket av handlingen vilket är väldigt lätt när historien endast är femtiotalet sidor men grunden är Malcolm som ska gå på restaurang med ett gäng vänner. Mycket kretsar kring hans före detta (otrogna) pojkvän Leo och Malcolm hinner dricka ganska mycket alkohol innan han stupar i säng. Sedan spelade Megadeths "Wake up Dead" i huvudet på mig när Malcolm som ett spöke såg sin kropp resa sig för att ge sig efter vännerna, en efter en.
Det är något med dessa historier där huvudpersonen dör redan på den första sidan, allt blir så oåterkalleligt men bådar samtidigt för en berättelse där allt är tillåtet. När Dunwoody sen gör allt till en blandning av en sorglig spökhistoria och blodig zombiehunger så kan jag inget annat än le. Det är långt ifrån logiskt och ibland fick jag läsa om för att förstå full ut men slutbetyget blir riktigt bra. Ela likes mashups.
Etiketter:
David Dunwoody,
Nevermore,
Novellsamling,
Spöken,
Zombier
tisdag 29 maj 2012
Look Me In The Eye: My Life With Asperger's, av John Elder Robison
Dear John Elder Robison,
I have just finished reading your book Look Me in the Eye, My Life with Asperger’s and I am in awe. Like you, I also found out as an adult, it was only a year ago when I was thirty-six and I am still struggling with trying to understand it all. Actually, a lot of the struggle concerns other people who cannot stop repeating that there is nothing wrong with me. (Like I did not know that…) I have read all the books about Asperger I have been able to get my hands on but most of them are about children and how to deal with their problems, young boys who will throw a fit if someone tries to make them dress in a blue shirt on Red Wednesday. Your book is the first one I have read that describes many of the problems I have faced, it has been fantastic to read about someone with high functioning Asperger. It has been equally amazing to be able to recognize yourself in someone else without having to first strip away all the strangeness of “normal”. That absolute joy of reading about someone who is like me in the ways most people are not. I cannot stress how important that has been. Your book is rare and precious. Thank you.
I have smiled when reading about your need to know how things work, taking them apart to see if you can figure it out. When I was five, my father started bringing home old electrical gadgets from his work so I would not open the newly bought stereo when he turned his back. And the naming of people… I almost never call people my homemade names to their faces (because you really cannot call someone Deployment Hitler just because he wants to decide everything in every IT release at work) since they become upset. But I have my own names for many people. Had no idea that was an Aspergian thing. And then all those feelings of being different than most people and not knowing why or how to do it better and discovering Aspergers and the enormous relief it brought. Finally getting answers. But also the anger over all those years when I was suffering and did not know why, when I got hurt and hurt other people just because I did not know how to read their reactions.
I found your book by coincidence. Since I have a blog about books, I also read a lot of other blogs about books, and about a week ago I found a post at Bokhora about photographs of reading people in the New York subway. And when I was looking at the pictures I noticed the word “Asperger” in the corner of my eye. A woman was reading your book. Of course I went on Google immediately and then I placed an order as fast as I could. Now I wish I could say ‘thank you’ to that woman reading it in the subway, thank you for helping me find it.
I virtually never cry but when reading the prologue of your book I got tears in my eyes. Your words: Asperger’s is not a disease. It’s a way of being. There is no cure, nor is there a need for one sum up everything for me. Because a cure is the one thing most people ask about when finding out. “Can you get better? Is there a pill you can take?” On bad days I have been known to answer: “Is there a pill you can take to remove your personality?” But most of the time I just say no and change the subject. From now on I will use your words: no, there is no need for a cure.
Now I will order your other book, Be Different: Adventures of a Free-Range Aspergian with Practical Advice for Aspergians, Misfits, Families & Teachers, as soon as I can.
And once again: Thank you.
Sincerely, Ela
(Who in her teenage years read this tip in a magazine about dating: “If you feel uncomfortable looking someone in their eyes, instead look at the bridge of that persons nose, it gives the impression of eye contact.” And I have been getting by quite well with that trick ever since.)
måndag 28 maj 2012
The Zombie Apocalypse Has Started!
Läser i Miami Herald att en man sköts till döds av polisen när han försökte äta upp en annan mans ögon och ansikte på en motorväg precis utanför tidningens redaktion. Vill absolut inte vara morbid men det kan inte bara vara jag som tänker att zombieapokalypsen har börjat...
Jag tackade nyligen nej till jobbets After Work-aktivitet på torsdag, vilket är skjuta med pistol. Kanske ska jag tänka om där?
Uppdatering: Hittade den här fruktansvärda beskrivningen: "Police officer came over, told him several times to get off and a
police officer climbed over the divider and got in front of him and
said, 'Get off!' And told him several times and the guy just stood his
head up like that with a piece of flesh in his mouth and growled," said
Vega.
Jag funderar inte längre på det utan är nu helt övertygad om att zombieapokalypsen har börjat.
Maratonmarschen, av Stephen King
Maratonmarschen utspelar
sig i ett framtida men samtidigt ett på många sätt väldigt depressionslikt USA.
Lite som Distrikt 12 i Hungerspelen, fattigdomen är trettiotal: grå, trasig och
svältande men man anar en rikare elit någonstans. Sjuttonårige Ray Garraty har
tillsammans med nittionio andra unga pojkar ställt upp i den årliga
maratonmarschen som är en gångtävling på liv och död. Den siste som står på
fötterna har vunnit men innan de har kommit dit så har dygn passerat, de har
gått utan vila genom sol, regn, diarré, törst, trasiga skor och krampanfall med
en bandvagn fylld med soldater efter sig. Om de tävlandes hastighet understiger
6, 5 km i timmen så får de en varning, bättrar de inte på sig så får de
ytterligare en och så vidare. Men man får ingen fjärde varning, har det gått så
långt skjuter soldaterna för att döda. Går killarna felfritt så försvinner det
en varning per timme så det behöver inte vara kört på grund av en tillfällig
svacka.
Det var länge sedan jag
läste något så ångestframkallande som den här boken. Trots att den ”bara” är ca
270 sidor (för att vara King så räknas det väl nästan som långnovell) så har
det tagit mig en god vecka att ta mig igenom allt. Jag har läst nästan
uteslutande på pendeltåget, i dagsljus och med folk omkring mig. Hela tiden med
det gamla skämtet ”Vad är det som går och går men aldrig kommer fram till
dörren?” i bakhuvudet. Jag läste noggrant vartenda ord, vissa stycken flera
gånger, för att samla ihop all information jag kunde hitta om den här världen.
För man får inte veta så mycket, det mesta avslöjas i förbifarten av de
tävlande i deras samtal med varandra. Ett mycket skrämmande Nordamerika, styrt
av den mystiske Majoren, växer långsamt fram. Även om jag aldrig
riktigt får svar på frågan om varför
killarna valt att ställa upp på den här tävlingen som för nittionio procent
innebär grymt lidande och säker död, så tror jag att jag förstår ändå till
slut. Svaret finns någonstans i den där tärande fattigdomen, när man inte tror
att saker kan bli värre och när man inte längre bryr sig om framtiden. Den där
hopplösheten som är så mycket värre än bristen på mat, jobb och saker, den som
får en att ställa upp i tröstlösa tävlingar eller spänna fast en självmordsbomb
under jackan.
Det gör verkligen ont att
läsa Maratonmarschen. Den har skrämt mig så oändligt mycket mer än Kings
romaner om monster och spöken och jag måste säga att den placerade sig högt upp
på topplistan. Visst märks det att han skrev den tidigt i författarskapet, den
språkliga höjd han klättrat upp till på sistone finns inte där, men det är
långt ifrån dåligt skrivet. Och samtidigt som jag är trött på Kings kvinnoskildringar så är jag även hjärtligt trött på att
ständigt nämna dem, men jag gör det
ändå: Alla deltagande i maratonmarschen är unga män men nästan alla
tjejer/kvinnor som de pratar om är antingen unga, sexiga redskap för killarnas
njutnings skull eller så är de gamla förtorkade gummor/mammor som inte riktigt räknas.
Trist, trist, trist. Men det var väl också de få negativa sakerna jag hade om
den här boken. Vill du ha en lågmäld men gastkramande Stephen King som inte är
tegelsten så är det här boken för dig.
Etiketter:
Dystopi,
Maratonmarschen,
Skönlitteratur,
Stephen King
lördag 26 maj 2012
En galen tants svettiga försvarstal
Är det bara jag som blir
allt mer folkilsken ju varmare och ljusare det blir? Att högt yttra att man
inte gillar värme och sol får folk att reagera som om man sagt att man älskar
att tortera hundvalpar eller att man som sport drämmer till pensionärer med
bildörren på övergångsställen. ”Klaga inte!” skriker de nervöst och ser ut som
att man jinxat hela sommaren. För vuxna, utbildade och på alla andra sätt
ickevidskepliga människor får gärna för sig att om man klaaagar på värmen så kommer den försvinna i ett litet nafs. Varje
gång denna diskussion utspelar sig i min närhet så får jag en överväldigande
lust att ta min svettiga tröja och knyckla in den i vederbörandes ansikten. För
mig är sommaren mest en period av just transpiration samt ett evighetssökande
efter sol- och getingfria platser. Jag sover otroligt dåligt och blir lätt
galen varje gång jag tvingas åka kommunalt i rusningstrafik (två gånger om dagen)
med min näsa i någon främmande persons armhåla, fast jag skulle faktiskt kunna
tänka mig att bygga bo nere på tunnelbanans Blå linje där det otroligt nog är
svalt även i augusti.
Varje vår tror jag att
folk jag känner plötsligt har gått med i en sekt, det är som om de alla vore
Tompa Cruise när han hoppade i Oprah Winfreys soffa eller förvandlats till kvinnan
i reklamfilmen som slår händerna för öronen och skriker: Bingo! Bingo! Bingo! och
mest irriterad blir jag när dessa personer inte har ett bättre verbalt försvar
än: ”Men ändå…” Som om enbart deras glädje över vädret skulle räcka för att
även göra mig glad. Varför det nu skulle göra det när min nöjdhet under vintern
inte glädjer dem. ”Men ändå…” för att de helt enkelt vägrar tro att någon kan
tycka eller känna annorlunda än de själva. Så anklagar de mig för brist på förståelse och empati. *Mutter, svordom, fnys.
Vad har nu detta med
böcker och läsning att göra? Inte ett skvatt men jag var tvungen att få det ur
systemet. Nu känns det lite bättre och i morgon fortsätter detta att vara en
bokblogg igen.
fredag 25 maj 2012
Hemma och VAK:ar idag
Efter en natt av kattkräks, konfiskering av torrfoder och sura tjejer så har jag sovit säkert hela tre timmar. Resultatet blev att jag idag stannade hemma och VAK:ade (vård av katt) för att ha lite koll och se ifall veterinärbesök kanske skulle bli en nödvändighet. Jag är nu något av ett vrak medan katten i fråga sover fint i soffan bredvid mig... Är övertrött och slötittar på reprisen av Eurovision Song Contest från igår men sitter även och sneglar på de böcker som ligger på mitt vardagsrumsbord. Och nyss fick jag ett sms som annonserade att jag har böcker att hämta på Posten! Sova får jag göra ikväll tydligen.
torsdag 24 maj 2012
Alla veka handleders natt
Om kvällarna, när jag borde sova eller läsa ut de böcker jag läser på dagtid, så har jag börjat sniffa lite på Alla själars natt av Deborah Harkness. Har enbart kommit ett sextotal sidor in (boken är nästan sjuhundra sidor tjock) och jag suckar samt vänder och vrider på mig konstant under täcket för att den är för otymplig för att läsas liggandes i sängen. Man skulle kunna tro att Eld hade värmt upp mina veka handleder, men icke. Så vad tycker jag då? Har egentligen inte läst tillräckligt långt för att ha en bestämd åsikt men än så länge gillar jag huvudpersonen Diana och hennes forskar-Oxford. Det är murrigt, nördigt och lagom mystiskt. Vampyrerna beskrivs på ett väldigt roligt sätt.
Numera drogs vampyrer gärna mot partikelacceleratorer, arvsmasseforskning och molekylärbiologi. En gång i tiden hade de lockats av sådant som alkemi, anatomi och elektricitet. Om det smällde, hade med blod att göra eller utgav sig för att kunna lösa universums gåta så kunde man vara säker på att det fanns en vampyr i närheten.
Men nu har vampyren Matthew kommit in i bilden och tyvärr är han alldeles för lång, mörk och perfekt för att jag fatta tycke för honom. Varför måste de alltid vara så förbaskat förhäxande? Kunde man inte för en gångs skull l å n g s a m t få förstå varför hjältinnan attraheras av vampyren utan att han är ända ut i fingerspetsarna överjordiskt underbar och felfri? Gah!
Numera drogs vampyrer gärna mot partikelacceleratorer, arvsmasseforskning och molekylärbiologi. En gång i tiden hade de lockats av sådant som alkemi, anatomi och elektricitet. Om det smällde, hade med blod att göra eller utgav sig för att kunna lösa universums gåta så kunde man vara säker på att det fanns en vampyr i närheten.
Men nu har vampyren Matthew kommit in i bilden och tyvärr är han alldeles för lång, mörk och perfekt för att jag fatta tycke för honom. Varför måste de alltid vara så förbaskat förhäxande? Kunde man inte för en gångs skull l å n g s a m t få förstå varför hjältinnan attraheras av vampyren utan att han är ända ut i fingerspetsarna överjordiskt underbar och felfri? Gah!
onsdag 23 maj 2012
Omläsning: Revolt, av Suzanne Collins
Spoilervarning! Detta är mer en svamlig analys än en recension, läs endast om du själv läst alla delarna i Hungerspelen.
Nu har jag då äntligen läst om Revolt, sista delen i Hungerspelen. Det tog sin lilla tid men så lät jag det också göra det, ville inte pressa mig igenom lika snabbt som första gången när jag desperat ville veta hur allt skulle sluta. Måste nog säga att jag kommer bättre överens med slutet den här gången. Kanske för att jag haft tid att vänja mig? Men även för att jag läst just långsamt och eftertänksamt med många pauser. Fast nej, jag har absolut inte ändrat åsikt om hur allt slutar och epilogen vill jag helst riva ut och bränna. Vadan detta behov av att allt ständigt måste sluta med kärnfamilj? Okej att jag tycker att Katniss valde fel kille, jag var Team Gale hela resan igenom, men jag skulle kunna acceptera Peeta mycket bättre om det inte vore för just de två sista sidorna. Ett mer öppet slut som det hade blivit om det fått stanna vid Katniss och Peetas sista sant-eller-inte-fråga, hade lyft mitt slutliga omdöme av den här boken med flera snäpp. Fast mer och mer har jag börjat bli övertygad om att den här trilogin hade vunnit på ett mindre välordnat slut. Jag tycker att rebellerna borde ha förlorat kriget och Katniss som straff blivit utsedd till spelledare för att i många år skicka ungdomar från Distrikt 12 till sin död. Men då hade väl de där tjejerna som jag retade mig så innerligt på under biopremiären gråtit sönder sig…
Annars så tycker jag precis som vid den första läsningen att de perioder av lugn och förberedelser som förekommer är så mycket bättre än krigs- och actionscenerna. Fast som någon uttryckt tidigare (minns tyvärr inte vem): varför är det inte mer hångel? När man tar ett gäng hormonstinna tonåringar och låser in dem i ett bergrum, borde de inte utnyttja detta bättre? Och där har vi förmodligen en av de stora negativa sakerna med den här trilogin: Katniss, Peeta och Gale känns inte som de ungdomar de ska vara. Visst att de upplevt mer skräck, sorg och död än de flesta vid den åldern, men från mitten av andra boken så känns de mer som väldigt gamla människor än något annat. Men okej, att introducera posttraumatisk stress samt extrema fysiska skador hos karaktärerna är ju ett sätt att slippa skriva hångel- och sexscener.
Det händer mycket i Revolt men den enda händelsen som faktiskt gav mig rysningar var när kriget var över och president Coin ville införa Hungerspel för den forna elitens barn. Först där reste sig nackhåren på mig, jag satte mig upp i sängen och riktade om läslampan för att inte missa ett enda ord. Kanske hade rebellerna inte behövt förlora för det (ännu) olyckligare slutet jag önskade mig, kanske hade det räckt om segrarna infört Hungerspel även de? Med Katniss som spelledare. Cirkeln hade slutits, allt hade förändrats men ändå hade världen snurrat tillbaka till sin ursprungliga plats.
Tillåter spoilers även i kommentarerna.
Etiketter:
Dystopi,
Hungerspelen,
Revolt,
Suzanne Collins,
The Hunger Games
tisdag 22 maj 2012
Delrapport av Maratonmarschen
Så har arbetsveckan börjat igen och jag har svårt att finna lästid och läsro. Det är mycket på jobbet och när jag väl kommer i säng så ligger jag vaken och skruvar på mig, när jag sover så drömmer jag underligt. Åtminstone delvis kan jag nog skylla på Stephen Kings Maratonmarschen, den ger mig en ångest som få dystopiska framtidsvisioner har lyckats med tidigare.Den handlar om hundra tonårspojkar som kämpar för att bli den siste kvar i en gångmarsch på liv och död. Huvudpersonen Ray Garraty har lämnat mamma och flickvän för att delta och man befinner sig hela tiden i hans huvud när han blir svagare, kroppen börjar säga ifrån och hans tankar rasar fram och tillbaka. Jag får ärligt talat lite panik och känner klaustrofobin som en täckande hinna över huden. Förstår inte riktigt varför alla killarna har ställt upp på det här, till skillnad från Hungerspelen så verkar deltagande vara frivilligt men det är förmodligen inte hela sanningen. Det är så mycket som inte uttalas här men det kanske kommer bättre förklaringar senare i boken.
Gevären dånade. Det hördes ett kraschande ljud när något föll tungt till marken bland enbuskarna och undervegetationen. En av soldaterna hoppade av och släpade ut den döda kroppen med händerna. Garraty tittade apatiskt på och tänkte att man vänjer sig även vid skräcken. Det kan bli för mycket av till och med döden.
Gevären dånade. Det hördes ett kraschande ljud när något föll tungt till marken bland enbuskarna och undervegetationen. En av soldaterna hoppade av och släpade ut den döda kroppen med händerna. Garraty tittade apatiskt på och tänkte att man vänjer sig även vid skräcken. Det kan bli för mycket av till och med döden.
söndag 20 maj 2012
The Woman In Black - filmen
Viss spoilervarning!
Kom så slutligen iväg och såg The Woman in Black på bio. Läste boken för över ett år sedan och hade verkligen sett fram emot filmen även om jag försökte hålla förväntningarna på en okej nivå. Tror jag blivit lite bortskämd på sistone med filmer som följer böckerna ganska bra (eller om det enbart varit tur när jag sett just dessa) men här blev jag lite besviken när jag insåg hur mycket de frångått ursprungshistorien. Visst finns grunden kvar men när de ändrar mer än vad som behövs för berättarteknikens skull så blir jag ändå lite ledsen. Boken skrämde fullkomligt skiten ur mig, jag vaknade mitt i natten och var säker på att det fanns någon eller något där i rummet, men när jag fick se det gestaltat på bioduken så kände jag mest ett: meh... Visst fanns det en massa hoppa-högt tillfällen när läskiga artonhundratalsleksaker (hur i hela friden kunde de ge dem till barn!?) drog igång av sig själv eller ansikten dök upp i fönster men jag föredrar mer långsam psykologisk skräck. Min biokompis är dock lite mer lättskrämd och såg mycket av filmen genom sina fingrar, vilket jag kommer att få betala genom att se en romantisk komedi nästa gång...
Dock blev jag positivt överraskad av Daniel Radcliffe! De enda Harry Potter-funderingar jag hade var när jag upprepat satt och tänkte: Men vad lite han ser ut som Harry Potter. Har läst om att många har haft svårt att frångå hans paradroll men det fanns uppenbarligen inte alls hos mig. Tycker han gjorde ett toppenjobb som Arthur Kipps. Och Ciarán Hinds var som alltid fantastisk. Men om du verkligen vill bli skrämd så rekommenderar jag boken framför filmen.
Kom så slutligen iväg och såg The Woman in Black på bio. Läste boken för över ett år sedan och hade verkligen sett fram emot filmen även om jag försökte hålla förväntningarna på en okej nivå. Tror jag blivit lite bortskämd på sistone med filmer som följer böckerna ganska bra (eller om det enbart varit tur när jag sett just dessa) men här blev jag lite besviken när jag insåg hur mycket de frångått ursprungshistorien. Visst finns grunden kvar men när de ändrar mer än vad som behövs för berättarteknikens skull så blir jag ändå lite ledsen. Boken skrämde fullkomligt skiten ur mig, jag vaknade mitt i natten och var säker på att det fanns någon eller något där i rummet, men när jag fick se det gestaltat på bioduken så kände jag mest ett: meh... Visst fanns det en massa hoppa-högt tillfällen när läskiga artonhundratalsleksaker (hur i hela friden kunde de ge dem till barn!?) drog igång av sig själv eller ansikten dök upp i fönster men jag föredrar mer långsam psykologisk skräck. Min biokompis är dock lite mer lättskrämd och såg mycket av filmen genom sina fingrar, vilket jag kommer att få betala genom att se en romantisk komedi nästa gång...
Dock blev jag positivt överraskad av Daniel Radcliffe! De enda Harry Potter-funderingar jag hade var när jag upprepat satt och tänkte: Men vad lite han ser ut som Harry Potter. Har läst om att många har haft svårt att frångå hans paradroll men det fanns uppenbarligen inte alls hos mig. Tycker han gjorde ett toppenjobb som Arthur Kipps. Och Ciarán Hinds var som alltid fantastisk. Men om du verkligen vill bli skrämd så rekommenderar jag boken framför filmen.
lördag 19 maj 2012
Moa Martinsson
Boken är tankens barn annonserade att hon tänker läsa Moa Martinsson och jag var inte sen att hänga på. Bad mamma leta fram Kvinnor och äppelträd då jag tänkte börja med Moas debutbok men den hade tydligen gått och gömt sig bland hyllorna. Så jag bad henne ge mig Mor gifter sig, tills kvinnorna och äppelträden kommer fram igen. Blir som vanligt helt stum över språket och handlingen. Mammas utgåva från tidigt sjuttiotal är fortfarande jättefin trots att vi båda läst den flera gånger, Moa är man rädd om i vår familj.
Jag lärde mig aldrig att tåla min styvfar, antagligen för att han lade för starkt beslag på min mor, och så var han elak vid henne, slog henne, och så fick hon andra små barn, som han var riktig far åt, därför tålde jag inte dem heller. När de dog, ty de levde inte ett år någon av dem, så grät jag förtvivlat för att jag inte tyckt om dem.
Ett fattigsverige träder fram på enbart ett par sidor, en värld som på samma gång både är nära och väldigt långt borta.
Jag lärde mig aldrig att tåla min styvfar, antagligen för att han lade för starkt beslag på min mor, och så var han elak vid henne, slog henne, och så fick hon andra små barn, som han var riktig far åt, därför tålde jag inte dem heller. När de dog, ty de levde inte ett år någon av dem, så grät jag förtvivlat för att jag inte tyckt om dem.
Ett fattigsverige träder fram på enbart ett par sidor, en värld som på samma gång både är nära och väldigt långt borta.
fredag 18 maj 2012
Eld, av Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg
Det känns överflödigt att beskriva den här bokens handling när Eld förmodligen är en av de mest efterlängtade och lästa den här våren men så här står det på baksidan:
De utvalda ska börja andra året på gymnasiet. Hela sommarlovet har de hållit andan i väntan på demonernas nästa drag. Men hotet kommer från ett håll de aldrig kunnat förutse. Det blir alltmer uppenbart att något är väldigt, väldigt fel i Engelsfors. Det förflutna vävs ihop med nuet. De levande möter de döda. De utvalda knyts allt tätare till varandra och påminns återigen om att magi inte kan lindra olycklig kärlek eller laga krossade hjärtan.
Mer vågar jag inte skriva om händelserna i boken, av rädsla för att avslöja för mycket. För det händer en hel del, givetvis, och allt och alla är noga sammanlänkade. Jag har givetvis samma problem som när jag läste Cirkeln, nämligen att jag blandar ihop tjejerna men så har jag också erkänt svårt för att hålla ordning på många karaktärer samtidigt. Och ibland tycker jag att tonåringarnas kärleksliv är ganska trist och får för stor fokus, fast kom igen, det är jag nog bara för gammal för att förstå. Annars har jag väldigt få invändningar, Eld är till och med bättre än Cirkeln. Jag svischade igenom de sexhundratrettiofyra sidorna på nolltid, släpade med mig den till och från jobbet och låg och svor över mina svaga handleder när jag läste om nätterna. Fullkomligt älskar alla popkulturella referenser och än mer att få hata vissa personer samt Positiva Engelsfors. Det är roligt, hjärteknipande sorgligt, rörande och rasande spännande. Hur i all världen ska jag kunna vänta på del tre?
torsdag 17 maj 2012
Veckans tips: Den sista kulan sparar jag åt grannen
Jag var sexton år 1991 när Slovenien och Kroatien bröt sig ut Den Socialistiska Jugoslaviska Förbundsrepubliken och de jugoslaviska krigen tog sin början. Striderna, massakrerna och belägringarna pågick till 2001. Utan att riktigt kunna analysera eller bearbeta det jag såg följde jag nyhetsrapporteringarna på teve, satt om eftermiddagarna klistrad vid Sky, BBC och CNN. Jag såg stridsvagnar, brinnande byar och döda människor längs med vägkanten. Och jag kunde inte sluta titta. Fortfarande kan jag för mitt inre se hur Stari Most faller ner i floden Neretva om jag blundar.
När jag växte upp så var många av mina klasskamrater och grannar från Jugoslavien, programmet Språka på serbokroatiska var ett vanligt inslag i SVTs tablå. De var som jag, som min familj. Därför var det en sådan chock att se kriget bryta ut, allt kom så nära och var så likt mitt eget liv och det var med allra största sannolikhet också just därför jag sög åt mig all information jag kom åt. Fortfarande slås jag av det när jag ser bilder från Balkan; naturen, motorvägarna och människorna, så mycket ser ut som här. Så det var definitivt en Det-kunde-varit-här-känsla som fick mig att studera striderna, de stridande och fredsavtalen. Vet inte hur många gånger jag grälade med min pappa som så många andra slog kriget ifrån sig med ett: de är ju inte kloka de där jugoslaverna! Han orkade aldrig sätta sig in i varför de krigade, han gjorde det lätt för sig och sa att de alla var mordiska och fick vad de förtjänade. Ja, alla utom Emil på hans jobb, för han var hur trevlig som helst, trots att han var "därifrån".
Den tjugosjätte maj 2011 greps bosnienserbernas före detta överbefälhavare Ratko Mladić i norra Serbien efter att ha varit på flykt i femton år och i dagarna ställs han till svars för bland annat folkmordet på åttatusen bosnienmuslimska pojkar och män i Srebrenica samt belägringen av Sarajevo som krävde elvatusen människoliv. Kriget började när jag var sexton och nu när jag är trettiosju så är efterverkningarna långt ifrån över. Fortfarande följer jag nyhetsprapporteringen och läser böcker om de jugoslaviska krigen. En av de bästa romanerna om ämnet tycker jag är: Sista kulan sparar jag åt grannen, av Fausta Marianović. Den lämnar ett väldigt personligt avtryck i läsaren och även om man inte förstår vad som är skillnaden på serber, kroater och muslimer så förstår man huvudpersonen och mammans kamp att hålla samman sin familj när de två sönerna plötsligt befinner sig på två olika sidor i kriget.När hon sedan själv beger sig till fronten får man ännu en bild av hur krig kan vara, hur det sliter sönder familjer och utrotar hela folkslag. Man behöver inga förkunskaper för att läsa den här boken, man behöver bara veta hur det är att vara människa.
onsdag 16 maj 2012
Sommarläsning - ett halvt löfte
Jag är inte så jättemycket för att planera min läsning för så fort det börjar likna "måsten" eller tvång så slår jag bakut och tjuvläser Harry Potter under täcket om kvällarna. Oftast har jag högar med olästa böcker som jag plockar ur efter lust och vilja, undantaget de titlar jag åtagit mig att recensera givetvis.Men jag har sett andra bokbloggare som skrivit om sina sommarmål och vad de tänkt läsa under semestern och en tanke har väckts. Så. Jag har tänkt ut två böcker (okej, en bok och en bokserie) som jag skulle vilja ta mig igenom när jag är ledig. Skulle det sen inte hända så må det vara så, men jag ska göra ett tappert försök, och att skriva om det här är åtminstone ett halvt löfte.
Att läsa klassiker för sakens skull har aldrig varit min sak men när jag på högstadiet blev tvingad att ta mig igenom Hemsöborna så insåg jag till min stora förvåning att jag älskade den. Att den utspelar sig i mina hemmatrakter hjälpte förmodligen ganska mycket, grannorten Dalarö nämns redan på första sidan. Inte långt efteråt fick jag för mig att köpa en snofsig utgåva av Röda rummet för åh så kulturell man kände sig med den uppslagen på bussen.Men. Jag. Tog. Mig. Inte. Igenom. Gav den ganska många försök men läste sällan förbi de första tjugo sidorna. När jag pratade om det här med mamma för inte så länge sedan så blev hon lite chockad över att jag inte läst Röda rummet och då det ändå är Strindbergsåret i år så lovar jag härmed att ge den ännu ett (ordentligt) försök. Och lyckas jag inte så skänker jag bort den på loppis.
I förrgår snubblade jag över filmen Tomorrow, When The War Began och frågade om fler läst böckerna. Hittade boken på svenska (I morgon, när kriget kom) på en bokrea för ganska många år sedan och tog upp den för att titeln hypnotiserade mig. Sedan läste jag med hjärtat i halsgropen. Det är en ungdomsbok om ett gäng australiska ungdomar som innan skolan ska börja igen bestämmer sig för att åka och campa. När de återvänder till civilisationen ett par dagar senare så är deras hem övergivna och djuren döda eller döende. Kriget har kommit till Australien och landet har blivit invaderat, nu måste huvudpersonen Ellie och hennes vänner bestämma sig för om de ska fortsätta gömma sig i vildmarken eller kämpa som rebeller. Det finns hela sju böcker i den här serien men jag läste av någon anledning som jag nu inte minns bara två av dem. I sommar ska jag läsa om och försöka ta mig igenom allihopa.
Detta ska väl vara en tillräckligt crazy blandning för att jag inte ska känna tvånget över mina axlar eller vad tror ni? Och har ni själva några mål med er sommarläsning?
Att läsa klassiker för sakens skull har aldrig varit min sak men när jag på högstadiet blev tvingad att ta mig igenom Hemsöborna så insåg jag till min stora förvåning att jag älskade den. Att den utspelar sig i mina hemmatrakter hjälpte förmodligen ganska mycket, grannorten Dalarö nämns redan på första sidan. Inte långt efteråt fick jag för mig att köpa en snofsig utgåva av Röda rummet för åh så kulturell man kände sig med den uppslagen på bussen.Men. Jag. Tog. Mig. Inte. Igenom. Gav den ganska många försök men läste sällan förbi de första tjugo sidorna. När jag pratade om det här med mamma för inte så länge sedan så blev hon lite chockad över att jag inte läst Röda rummet och då det ändå är Strindbergsåret i år så lovar jag härmed att ge den ännu ett (ordentligt) försök. Och lyckas jag inte så skänker jag bort den på loppis.
I förrgår snubblade jag över filmen Tomorrow, When The War Began och frågade om fler läst böckerna. Hittade boken på svenska (I morgon, när kriget kom) på en bokrea för ganska många år sedan och tog upp den för att titeln hypnotiserade mig. Sedan läste jag med hjärtat i halsgropen. Det är en ungdomsbok om ett gäng australiska ungdomar som innan skolan ska börja igen bestämmer sig för att åka och campa. När de återvänder till civilisationen ett par dagar senare så är deras hem övergivna och djuren döda eller döende. Kriget har kommit till Australien och landet har blivit invaderat, nu måste huvudpersonen Ellie och hennes vänner bestämma sig för om de ska fortsätta gömma sig i vildmarken eller kämpa som rebeller. Det finns hela sju böcker i den här serien men jag läste av någon anledning som jag nu inte minns bara två av dem. I sommar ska jag läsa om och försöka ta mig igenom allihopa.
Detta ska väl vara en tillräckligt crazy blandning för att jag inte ska känna tvånget över mina axlar eller vad tror ni? Och har ni själva några mål med er sommarläsning?
tisdag 15 maj 2012
Hur trött är jag egentligen?
Under helgen som gick låg jag mest i sängen och på soffan och läste Eld, kom till ungefär halva boken. Var lite orolig att jag skulle ha hunnit glömma allas personligheter och egenheter, att jag skulle missa mycket, men den oron var helt obefogad. Det var hur lätt som helst att glida in i Engelsfors igen. Hade på måndagen mina betänkligheter om huruvida jag skulle släpa boken fram och tillbaka från jobbet men kom fram till att jag inte ville riskera att kantstöta de sexhundratrettiofyra sidorna när jag trängs på pendeltåget i rusningen. Och ni minns kanske hur lycklig jag var när boken kom? Hur innerligt glad jag blev över tygpåsen. Vad jag hade hunnit glömma var att om man fick en tygpåse så var ju även boken signerad... Det upptäckte jag igår. Hur i hela fridens namn har jag kunnat undgå att se det? Det är inte alls logiskt, men idag har jag med mig Eld i väskan. Klart jag ska släpa med mig den så mycket det bara går och visa alla jag känner.... Hrm, harkel.
En helt annan sak, är det någon som har läst I morgon, när kriget kom av John Marsden? Läste den för ett par år sedan och igår när jag skulle gå och lägga mig så såg jag att de gjort en film av boken som visades på Canal+, satt givetvis uppe och tittade på halva och var helt slut i morse, men det var det värt. Ska se klart den så fort den går på en för mig vettig tid. Vore kul om någon mer läst/sett så man kunde diskutera.
En helt annan sak, är det någon som har läst I morgon, när kriget kom av John Marsden? Läste den för ett par år sedan och igår när jag skulle gå och lägga mig så såg jag att de gjort en film av boken som visades på Canal+, satt givetvis uppe och tittade på halva och var helt slut i morse, men det var det värt. Ska se klart den så fort den går på en för mig vettig tid. Vore kul om någon mer läst/sett så man kunde diskutera.
måndag 14 maj 2012
Pottermore
Jag är förmodligen sist in men i eftermiddags när jag hade tio minuter över så fick jag för mig att kolla in J.K Rowlings Pottermore. Jag loggade in, blinkade och sedan hade det gått fyrtiofem minuter... Hoppsan. Jag hade väldigt låga förväntningar och kanske hjälpte det men det var otroligt roligt att få köpa de böcker som behövs för den första terminen, välja en svart katt att ta med till Hogwarts (vad annars?) och bli insorterad i Rawenclaw. Kan lätt tänka mig att spendera tid här om kvällarna.
Elva frågor från Cinnamon Books
Ännu en utmaning! Denna gången från Cinnamon Books.
1. Hur gammal var du när du lärde dig att läsa?
Det är faktiskt inte helt klarlagt. Mina föräldrar upptäckte att jag kunde läsa när jag var fem men då jag redan vid fyra kunde berätta exakt vilket märke alla bilar hade så finns det en misstanke att jag faktiskt läste till mig den informationen. Jag har Fem myror är fler än fyra elefanter att tacka för allt. (Men det var inte bara bra att kunna läsa vid den åldern. Jag blev skickad i säng mycket tidigare eftersom jag kunde läsa textremsan till de engelska deckarna och därmed fick en helt annan förståelse för programmet som inte var läskigt visuellt men där de pratade om alltför vuxna saker.)
2. Vilken bok var den första bok som du kommer ihåg att du läste själv?
Ronja Rövardotter och Bröderna Lejonhjärta är exempel på berättelser som först mamma läste tills vi båda kunde dem utantill och sedan läste jag dem själv. Men säkert måste det ha funnits enklare böcker innan dessa, men det minns jag inte.
3. Vilken tegelsten (bok med mer än 500 s) är din favorit?
Oj, svårt. Men Stephen Kings Det ligger bra till, så även Joyce Carol Oates Blonde.
4. Var läser du helst?
Eftersom jag har sammanlagt en timma på pendeltåget varje dag så har det blivit min främsta lästid och jag har kommit på att jag faktiskt kan koncentrera mig väldigt bra där. En halvtimme på morgonen, ännu en på eftermiddagen. Men är jag ledig så sitter jag helst i soffan.
5. Under vilken tid på året läser du mest?
Jag tror att det är ganska jämt utdelat på hela året. Under det kallare och mörkare halvåret så är det lättare att kura in sig i soffan med filt och te men även under sommaren så läser jag väldigt mycket. Jag är alltid den som har solbränd nacke och blekt ansikte när hösten kommer.
6. Vilken genre läser du helst?
Det är jämnt skägg mellan "vanlig" skönlitteratur och övernaturligt.
7. Har du något tips på en bra vampyrbok?
Det var länge sedan jag läste en klassisk vampyrhistoria men den som är min favorit just nu är Rachel Caines Morganvilleserie.
8. Vad får dig att välja en bok med en författare du aldrig läst förut?
Om jag blir tipsad av en person jag vet har samma smak som jag har. Eller om boken har en riktigt hejdundrande spännande baksidestext.
9. Vad skulle du välja? Att bara få läsa vampyrböcker eller att bara få läsa svenska deckare?
Lätt! Vampyrböcker. Får allergiska utslag av svenska deckare, de gånger jag har försökt så har jag enbart kommit ett fåtal kapitel in. Det g å r bara inte.
10. Vilka är de tre bästa filmatiseringarna av böcker?
Har sagt det förut men det är värt att sägas igen: Broarna i Madison County. Och sen så gillar jag Never Let Me Go väldigt mycket, har sett den flera gånger den senaste veckan faktiskt. Och så valfri med Harry Potter. De är långt ifrån alltid lika bra som böckerna men bara det att få befinna sig i den världen gör det värt det.
11. Hur många olästa böcker har du hemma?
Det vågar jag inte räkna efter... Jag har 978 böcker i mina hyllor (fast då är även facklitteratur och kokböcker medräknade) men hur många av de skönlitterära som är olästa fortsätter jag helst att inte veta.
Tack för att du frågade! Nu ska man egentligen komma på nya frågor och skicka utmaningen vidare men då jag är allmänt dålig på sådant och de allra flesta blivit utmanade massor av gånger vid det här laget så struntar jag i det (den här gången också).
1. Hur gammal var du när du lärde dig att läsa?
Det är faktiskt inte helt klarlagt. Mina föräldrar upptäckte att jag kunde läsa när jag var fem men då jag redan vid fyra kunde berätta exakt vilket märke alla bilar hade så finns det en misstanke att jag faktiskt läste till mig den informationen. Jag har Fem myror är fler än fyra elefanter att tacka för allt. (Men det var inte bara bra att kunna läsa vid den åldern. Jag blev skickad i säng mycket tidigare eftersom jag kunde läsa textremsan till de engelska deckarna och därmed fick en helt annan förståelse för programmet som inte var läskigt visuellt men där de pratade om alltför vuxna saker.)
2. Vilken bok var den första bok som du kommer ihåg att du läste själv?
Ronja Rövardotter och Bröderna Lejonhjärta är exempel på berättelser som först mamma läste tills vi båda kunde dem utantill och sedan läste jag dem själv. Men säkert måste det ha funnits enklare böcker innan dessa, men det minns jag inte.
3. Vilken tegelsten (bok med mer än 500 s) är din favorit?
Oj, svårt. Men Stephen Kings Det ligger bra till, så även Joyce Carol Oates Blonde.
4. Var läser du helst?
Eftersom jag har sammanlagt en timma på pendeltåget varje dag så har det blivit min främsta lästid och jag har kommit på att jag faktiskt kan koncentrera mig väldigt bra där. En halvtimme på morgonen, ännu en på eftermiddagen. Men är jag ledig så sitter jag helst i soffan.
5. Under vilken tid på året läser du mest?
Jag tror att det är ganska jämt utdelat på hela året. Under det kallare och mörkare halvåret så är det lättare att kura in sig i soffan med filt och te men även under sommaren så läser jag väldigt mycket. Jag är alltid den som har solbränd nacke och blekt ansikte när hösten kommer.
6. Vilken genre läser du helst?
Det är jämnt skägg mellan "vanlig" skönlitteratur och övernaturligt.
7. Har du något tips på en bra vampyrbok?
Det var länge sedan jag läste en klassisk vampyrhistoria men den som är min favorit just nu är Rachel Caines Morganvilleserie.
8. Vad får dig att välja en bok med en författare du aldrig läst förut?
Om jag blir tipsad av en person jag vet har samma smak som jag har. Eller om boken har en riktigt hejdundrande spännande baksidestext.
9. Vad skulle du välja? Att bara få läsa vampyrböcker eller att bara få läsa svenska deckare?
Lätt! Vampyrböcker. Får allergiska utslag av svenska deckare, de gånger jag har försökt så har jag enbart kommit ett fåtal kapitel in. Det g å r bara inte.
10. Vilka är de tre bästa filmatiseringarna av böcker?
Har sagt det förut men det är värt att sägas igen: Broarna i Madison County. Och sen så gillar jag Never Let Me Go väldigt mycket, har sett den flera gånger den senaste veckan faktiskt. Och så valfri med Harry Potter. De är långt ifrån alltid lika bra som böckerna men bara det att få befinna sig i den världen gör det värt det.
11. Hur många olästa böcker har du hemma?
Det vågar jag inte räkna efter... Jag har 978 böcker i mina hyllor (fast då är även facklitteratur och kokböcker medräknade) men hur många av de skönlitterära som är olästa fortsätter jag helst att inte veta.
Tack för att du frågade! Nu ska man egentligen komma på nya frågor och skicka utmaningen vidare men då jag är allmänt dålig på sådant och de allra flesta blivit utmanade massor av gånger vid det här laget så struntar jag i det (den här gången också).
söndag 13 maj 2012
Eld, missionärer och vampyrer
Hemma hos Beroende av böcker så har vi inte riktigt gått upp än. Eller, vi vaknade redan före sju men efter att ha hämtat te så kröp vi ner i sängen igen, jag och katterna, och där (här) har vi stannat. Påbörjade Eld igår eftermiddag och har nu läst cirka en tredjedel. Det är baske mig omöjligt att lägga ifrån sig den när man väl har börjat!
Måste säga att rörelsen Positiva Engelsfors skrämmer skiten ur mig, mer än alla demoner, vampyrer och andar någonsin kunnat göra. Tänker givetvis på Fellowship of the Sun från suveräna True Blood (se bilden nedan) men även på min mamma som alltid slagit bakut så fort hon anat sådana människor. En egenskap som var nästintill nödvändig då vi när jag var liten bodde ett stenkast ifrån en kyrklig rörelse som gärna missionerade bland bostadsområdena runt omkring. (En gång öppnade mamma dörren och påstod att vi dyrkade djävulen och därför inte firade jul, bara för att få dem att gå därifrån så fort som möjligt.)
Nej, nu ska jag lirka boken från katterna som absolut inte ville bli fotograferade men nu har tagit boken som gisslan. Och jag tänker inte gå upp ur sängen förrän jag absolut måste.
Måste säga att rörelsen Positiva Engelsfors skrämmer skiten ur mig, mer än alla demoner, vampyrer och andar någonsin kunnat göra. Tänker givetvis på Fellowship of the Sun från suveräna True Blood (se bilden nedan) men även på min mamma som alltid slagit bakut så fort hon anat sådana människor. En egenskap som var nästintill nödvändig då vi när jag var liten bodde ett stenkast ifrån en kyrklig rörelse som gärna missionerade bland bostadsområdena runt omkring. (En gång öppnade mamma dörren och påstod att vi dyrkade djävulen och därför inte firade jul, bara för att få dem att gå därifrån så fort som möjligt.)
Nej, nu ska jag lirka boken från katterna som absolut inte ville bli fotograferade men nu har tagit boken som gisslan. Och jag tänker inte gå upp ur sängen förrän jag absolut måste.
fredag 11 maj 2012
Allra hemskaste syster, av Lina Forss
Så här beskrivs boken på Adlibris:
"Allra hemskaste syster är ett klassiskt drama i samtidsmiljö inspirerat av Shakespeares Kung Lear. Handlingen kretsar kring maktkampen mellan fyra systrar om den döende pappans modeimperium. Kurt Leander äger en världsomspännande klädjätte. Han är svårt sjuk och förbereder sin bortgång. Patriarken samlar sina fyra döttrar och meddelar dem att den som älskar honom mest ska bli rikast belönad. Så ställs syster mot syster i kampen om makten över modeimperiet. men det finns ett nytt testamente ingen av dem känner till och kriget mellan systrarna får en oväntat vändning."
Okej. Chick lit har aldrig varit min favoritkategori av böcker men jag har ändå läst sådana och faktiskt tyckt om flertalet. Ofta är receptet på en för mig läsvärd chick lit en eller flera huvudpersoner som är lätta att tycka om, problem eller frågeställningar som man kan relatera till samt humor. Inget av det finner man i den här boken. Alla karaktärerna är stela och otrevliga, jag känner inget annat än avsky för någon av dem. De bryr sig inte om andra människor av annat än rent egoistiska skäl och när de väl träffar någon som verkar ha lite vänlighet i kroppen så blir de förvånade. Det är en orgie i yta med kläder, överklassregler och förakt för de som är bonniga och inte vet på vilken sida man börjar med kindpussarna och hur många de ska vara. Ingen i familjen, förutom näst yngsta systern Cornelia, verkar bry sig speciellt mycket om den döende patriarken och hon lyckas då och då vara lite ledsen mellan skolket, krogbesöken och de ständiga flygturerna mellan London och Stockholm. Inte för att Leander själv är speciellt trevlig heller, han ägnar sina sista månader på jorden med att glatt spela ut sina barn mot varandra och verkar knappt älska döttrarna, än mindre gilla dem. Det viktiga för honom är att de förstår spelets regler, att de har korrekt bordsskick och kan svälja oförrätter utan att visa svaghet.
Inte heller språkligt är detta någon höjdare. Folk säger inte saker utan de fnissar, fnyser eller fräser fram allt. När de inte brister ut i gråt då. Allt är vrål-, as-, eller skit-någonting (snyggt, fult, pinsamt, sexigt). Det är adjektiv på adjektiv. Hela boken blir till slut nästan enbart en uppräkning av ord, jag glömmer bort att förstå historien. Lite som att vara barn och på gränsen till att knäcka läskoden: jag hör orden ett och ett men tillsammans ger de mig inget sammanhang.
Vad är meningen med den här boken, ska jag tycka synd om de här människorna? Eller ska jag tänka hånfulla tankar om den svenska överklassen? Eller, ve och fasa, beundra dem? Om jag inte åtagit mig att läsa klart den å Bookeds vägnar så hade jag aldrig pinat mig längre än sidan femtio. Det är en av de sämsta böcker jag någonsin läst.
Vadderat grönt kuvert med zombier
Det här är lyxigt... att få komma hem och ett paket sprängfyllt med zombier väntar på hallmattan. Jag fick till och med packa upp allt i fred då katterna var mer intresserade av maten än det prassliga, gröna vadderade kuvertet. Egentligen var det tänkt att vi skulle ut till sommarhuset i morgon, kratta gräsmattorna och rensa landen, men nu när väderprognosen säger ösregn så kan det bli så att jag stannar i soffan med te och zombieläsning.
Tack Swedish Zombie!
torsdag 10 maj 2012
Nu finns härmskrikebroschen att köpa på SF-bokhandeln
Ett tips för er som inte vann härmskrikebrosch-tävlingen:
Nu finns den att köpa på SF-bokhandeln, både i Stockholm och Göteborgs-butikerna samt på postorder. Den kostar 128:-.
Stål, av Silvia Avallone
Nino och Massi lyssnade uppmärksamt och såg honom rakt i ögonen.
"Men du ska inte skicka blommor! Du ska bara ta henne och trycka upp henne mot motorhuven!", sa Christiano till Nino. Han gapade så högt att någon vid bordet intill roat vände sig om. Alessio rökte och tittade åt andra hållet, mot huvudgatan Corso Italia som började fyllas till brädden av tonåringar.
"För kvinnor måste man behandla hårdhänt! På knä i baksätet..."
Stål handlar om de två trettonåriga flickorna Anna och Francesca som bor i kuststaden Piombino i Italien. De är båda vackra och drar till sig männens blickar fast det är uppmärksamhet de inte riktigt vet hur de ska hantera. Anna är bra i skolan och ska studera vidare på universitetet, Francesca drömmer mest om att komma ifrån Piombino, sin våldsamma pappa och tänker att ett jobb som modell eller på teve ska vara biljetten ut. Flickorna har varit bästa vänner hela livet men de första kliven in i vuxenvärlden sommaren 2001 innebär slitningar på vänskapen.
Det flyter på så lätt, språket är smärtsamt vackert och exakt. Jag har aldrig varit i Italien och kan mycket lite om landets fattiga men när jag läser den här boken så vet jag ändå exakt hur det är att vara Anna och Francesca, hur det är att vara deras pappor och bröder som sliter ut sig på stålverket eller deras mammor som drömmer om något större. Men mer än något annat så är det en berättelse om ett patriarkalt och fattigt samhälle, om vad männen tycker är deras att ta. Den enorma masugnen Afo 4 tas upp om och om igen som det allseende ständigt brinnande ögat. Det är stålverket som sätter maten på bordet hos de flesta familjerna men samtidigt får arbetarna att slita ut sig innan de är trettio och manar många att bedöva sig med alkohol och tyngre droger varje minut de inte måste arbeta.
Stål är som en enda stor bild i mitt huvud, jag ser allt så tydligt när jag läser. Det är de nedgångna hyreshusen där det ständigt pågår ett gräl någonstans, där barnen kissar i trapporna och de unga kärleksparen har sex bakom ett hörn och knappt bryr sig om vem som ser. Och katterna, åh katterna. Enögda, loppiga, trasiga och oälskade stryker de omkring. Det är den skitiga stranden med avloppet som rinner ut precis vid de badande barnen. De rika anas enbart som en hägring på ön Elbas stränder tvärsöver vattnet eller passerar i upplysta lyxkryssare om natten. Och inget förändras någonsin, inte på riktigt.
Det kommer en liten svacka mot slutet och boken är något ojämnt skriven, förmodligen hade den vunnit på att kortas ner och samtidigt koncentreras. Men med tanke på att detta är Silvia Avallones debutbok och att hon är ganska ung (född 1984) så har jag enbart goda förhoppningar om hennes fortsatta författarskap. Hon har alla möjligheter att bli något stort. Jag rekommenderar Stål med hela mitt hjärta.
tisdag 8 maj 2012
Jag vann!
Vann Dunwoody-tävlingen hos Swedish Zombie (varifrån bilden givetvis är lånad) och är så glad att jag har lite svårt att koncentrera mig på jobbet just nu. Jättetack! För jo, jag behöver läsa fler zombieböcker som ger näring åt min hatkärlek till de odöda, det är exakt så det fungerar.
måndag 7 maj 2012
Elva frågor från Boken är tankens barn
Ännu en elvafrågorsutmaning, denna gången från Boken är tankens barn och helt bokrelaterade!
1. Vilken bok blev din första stora läsupplevelse?
De böcker som jag minns (och jag väljer två för att de hör liksom ihop då de är av samma författare) är Ronja Rövardotter och Bröderna Lejonhjärta. Mamma läste dem högt för mig och sen plöjde jag dem själv, om och om igen. Vi läste dem faktiskt så många gånger att vi slet ut exemplaren och fick köpa nya. De introducerade mig till en värld av sagor och fantasy som jag ännu inte lämnat, jag är skyldig Astrid Lindgren så himla mycket.
2. Du får bara läsa böcker av en enda författare för resten av ditt liv - vem väljer du?
Jättesvår fråga! Har gått igenom många författare i mitt huvud men av någon anledning så återkommer jag alltid till Stephen King. Han har ändå delvis ändrat stil under åren och med den bredd som han utvecklat så är jag beredd att välja honom.
3. Du får ändra slutet på en bok - vilken bok ändrar du och hur? Spoilervarning om man inte läst Revolt, sista delen i Hungerspelen!
Revolt, sista delen i Hungerspelstrilogin. Katniss skulle baske mig inte välja Peeta och helst inte Gale heller. Jag och Bokstävlarna hade en diskussion för ett tag sedan om att allt är för lyckligt, att vi till och med önskade att rebellerna förlorat upproret och Katniss slutat som spelledare för Distrikt 12. Men det kanske bara är vi…
4. Om du skulle få ha en lärare från Hogwarts som lärare, vem skulle du välja?
Fantastisk rolig fråga. Jag är svag för de flesta av lärarna på Hogwarts men om jag måste välja så säger jag nog Remus Lupin. Vet inte riktigt varför men den lågmälda varulven har verkligen fångat mitt hjärta. (Och egentligen önskar jag att jag vågade svara Snape här, men det är jag för feg för.)
5. Om du fick träffa en litterär karaktär i verkligheten, vem skulle det vara?
Tyrion Lannister!
6. Nämn en bok som du uppfattar som underskattad!
Oftast kommer jag bara ihåg den som jag senast tyckte var underskattad och just nu är det The Angels Are The Reapers av Alden Bell. Tror att många undviker den för att den handlar om zombier när den i själva verket handlar om exakt samma sak som andra böcker: nämligen livet självt.
7. Om du skulle ge mig ett boktips inför sommaren, vad skulle det vara?
Vet inte om du läst den men jag brukar i stort sett alltid tipsa om En halv gul sol, av Chimamanda Ngozi Adichie. Det är en av de tre absolut bästa böckerna jag läst, alla kategorier, och jag tror att författaren kommer skriva ännu större verk i framtiden. Jag inte bara lärde mig enormt mycket om ett land som jag tidigare visste i stort sett ingenting om, språket är så vackert att man vill gråta.
8. Läser du om böcker flera gånger eller läser du dem endast en gång?
De allra flesta böcker läser jag bara en gång men somliga hamnar på utnötningslistan. Harry Potter till exempel, de verkar jag kunna läsa hur många gånger som helst.
9. Om du skulle bli placerad i en skräckbok, vilken bok tror du att du har störst chans att klara dig i?
Här tror jag att jag måste svara zombiebok. Har läst så otroligt mycket om de odöda på sistone att jag inte kan vara annat än väl förberedd. Men vill du sen ha en exakt titel så blir det svårare.
10. Om du skulle skriva en bok, inom vilken genre skulle den vara?
Skräck. Helt klart något övernaturligt.
11. Vilken saga tycker du bäst om?
Hm. Talar vi klassisk saga så är jag väldigt förtjust i de gamla Grimm-varianterna. Men kör vi moderna sagor så är allt av Astrid Lindgren fantastiskt. (Och så kan jag knyta ihop de här frågorna på ett snyggt sätt och sluta ungefär där jag började.)
Tack för att du frågade! :-)
Äntligen får jag läsa något annat än "allra hemskaste syster"...
Den litterära helgen har varit en kamp. Jag fick inte läsa något annat förrän jag var klar med "allra hemskaste syster" och det har inte varit helt lätt. Filar på en recension just nu och funderar på att lägga ut den innan det officiella recensionsdatumet bara för att få den ur systemet. Maken till skitbok var det länge sedan jag tvingade mig igenom...
Men lyckan blev därmed enorm när jag i morse på pendeln fick slå upp Stål av Silvia Avallone. Vilket språk! Vilka bilder som målas upp! Lyssna bara på det här:
De sprang genom folkmassan, vände sig mot varandra, tog varandra i handen. De visste att de hade naturen på sin sida, visste att det var en styrka. För i vissa miljöer är det enda som är viktigt för en tjej att vara snygg. Om du är en tönt har du inget liv. Om killarna inte skriver ditt namn på pelarna på gården och petar in lappar under ytterdörren är du ingen. När du är tretton vill du redan dö.
torsdag 3 maj 2012
Själlös, av Gail Carriger
Alexia Tabarotti är tjugofem år och obönhörligen placerad på glasberget. Med en italiensk pappa, krokig näsa, mörk hy och alldeles för runda former för tidens ideal (ett steampunkigt artonhundratal) så anses hon omöjlig att gifta bort och har därför fått stiga tillbaka till förmån för sina två yngre halvsystrar. Att hon dessutom är en så kallad själlös förbättrar inte hennes chanser till giftermål men det är ett fakta som hennes familj inte vet om. Det gör däremot Londons alla vampyrer och varulvar så därför blir Alexia väldigt förvånad när hon på en bjudning blir överfallen av en blodsugare. Hennes själlöshet ger henne nämligen ett perfekt skydd mot de övernaturliga, hon neutraliserar dem effektivt med sin beröring, och alla inblandade borde veta om detta. Samtidigt försvinner både vampyrer och varulvar spårlöst och Alexia blir indragen i varulvsalfahannen Lord Maccons jakt på gåtans lösning.
Jag vet att jag sa att jag var lite kluven till Själlös, att där fanns vissa motsägelsefulla saker som förvirrade mig. Alexia är på ett sätt sjukt bunden av konventioner men på ett annat sätt struntar hon totalt i de viktorianska regler som samhället tycker att hon ska rätta sig efter. Ena stunden är allt som kommer ur Alexia ord som ”opassande” och ”skandalöst” och i nästa så bryter hon själv mot mycket värre saker än den dresscode som hon först klagade på. Och jag hävdar att de första hundra sidorna var en enda manifestation av den förvirringen. Men. Sen jäklar.
Det är möjligt att jag inte är van vid genren och behövde de hundra första sidorna för att vänja mig men när jag väl var med på noterna: håll i hatten vilken underbar bok! Den är rykande sexig och så rolig att jag skrattat högt på pendeln (inte så jättevanligt för mig före klockan åtta på morgonen). Karaktärerna tillåts vara buffliga och obekväma, ja mänskliga även om det kanske är fel ord här. Även många av bifigurerna är fantastiska, Alexias butler till exempel, en tystlåten figur som ändå tillför mycket. Jag kan inte vänta på att få läsa mer om Alexia, hur ska jag kunna låta bli att rusa till SF-bokhandeln direkt efter jobbet? Har inte ens googlat om en filmatisering av den här boken är på gång men under hela läsningen kom jag på mig själv med att oroa mig över att de kommer göra Alexia fel. Tycker så mycket om henne att jag absolut inte vill att de ska ändra en enda detalj!
Stort tack till Styxx Fantasy för recensionsexemplaret!
Etiketter:
Gail Carriger,
Själlös,
Vampyrer,
Varulvar,
Övernaturligt
onsdag 2 maj 2012
Bokmilaskogens utmaning!
Fick ännu en rolig utmaning, den här gången från Bokmilaskogen!
1. Finns det någon bokkaraktär som du skulle vilja vara?
Oh, det finns så många att välja på! Hermione i Harry Potter, Elizabeth Bennet i Stolthet och fördom, Claire i Morganvilleserien.
2. Vilken är den bästa klassikern?
Jag är erkänt dålig på att läsa klassiker men jag älskar Jane Austen, så någon av hennes böcker.
3. Vilken av de författare som vunnit Nobelpriset genom tiderna är din favorit?
Det kanske är ett tråkigt svar men förra årets är min favorit. Enda gången jag fått tårar i ögonen när namnet lästes upp, älskade Tomas Tranströmer vars poesi följt mig under många år.
4. Har du någon fobi?
Jag älskar nästan alla djur, fluffiga som skaltäckta men getingar är ena onda jäklar...
5. Vilket filmatisering av en bok är den bästa enligt dig?
Den är knepig. Och av någon anledning så brukar mitt svar på den frågan oftast bli en mindre bra bok som blivit en suverän film, såsom Bridget Jones eller Broarna i Madison County. Den senare såg jag senast igår och den fick mig att gråta, igen, som den alltid gör. Så jag säger Broarna i Madison County!
6. Har du något nostalgiskt bokminne?
Mycket av det jag läste som barn har en dimma av nostalgi över sig. Inbillar mig att det mesta av min läsning då var vuxenböcker snodda ur min mammas bokhylla och lästa i smyg under täcket, men det är långt ifrån sanningen. Mamma förbjöd mig aldrig någonsin att läsa något. Men när jag vill vara lite romantisk så får jag för mig att det var så.
7. Vilken tv-kanal tittar du mest på?
Jag ser sjuuukt mycket på teve, speciellt nu då jag nyligen blivit singel igen. (Skaffade till och med Canal+ för ett par dagar sedan för att trösta mig själv och för att kunna se andra säsongen av Game of Thrones.) Det blir mycket, 3:an, Femman och 6:an men aldrig dokusåpor eller realityprogram, nästan bara komedi-, drama- och fantasyserier.
9. Vilken är din favoritplats i en bok?
Hogwarts! Jag väntar fortfarande på mitt antagningsbrev...
9. Sämsta boken du läst hittills i år är...?
Det måste nog bli den jag inte ens läste klart, Oksa Pollock av Anne Plichota och Cendrine Wolf.
10. Bästa boken du läst hittills i år är...?
Bästa står mellan The Angels Are The Reapers av Alden Bell och Rör miginte! av Tahereh Mafi. Postapokalyps for the win!
11. Brukar du lyssna på musik när du läser? I så fall, vilken sorts musik?
På pendeltåget lyssnar jag ofta på min iPod för att stänga ute allas bla, bla, bla.... Och då blir det hårdrock: Rammstein, In Flames, Dark Tranquillity eller liknande. Men hemma läser jag helst till tystnad.
1. Finns det någon bokkaraktär som du skulle vilja vara?
Oh, det finns så många att välja på! Hermione i Harry Potter, Elizabeth Bennet i Stolthet och fördom, Claire i Morganvilleserien.
2. Vilken är den bästa klassikern?
Jag är erkänt dålig på att läsa klassiker men jag älskar Jane Austen, så någon av hennes böcker.
3. Vilken av de författare som vunnit Nobelpriset genom tiderna är din favorit?
Det kanske är ett tråkigt svar men förra årets är min favorit. Enda gången jag fått tårar i ögonen när namnet lästes upp, älskade Tomas Tranströmer vars poesi följt mig under många år.
4. Har du någon fobi?
Jag älskar nästan alla djur, fluffiga som skaltäckta men getingar är ena onda jäklar...
5. Vilket filmatisering av en bok är den bästa enligt dig?
Den är knepig. Och av någon anledning så brukar mitt svar på den frågan oftast bli en mindre bra bok som blivit en suverän film, såsom Bridget Jones eller Broarna i Madison County. Den senare såg jag senast igår och den fick mig att gråta, igen, som den alltid gör. Så jag säger Broarna i Madison County!
6. Har du något nostalgiskt bokminne?
Mycket av det jag läste som barn har en dimma av nostalgi över sig. Inbillar mig att det mesta av min läsning då var vuxenböcker snodda ur min mammas bokhylla och lästa i smyg under täcket, men det är långt ifrån sanningen. Mamma förbjöd mig aldrig någonsin att läsa något. Men när jag vill vara lite romantisk så får jag för mig att det var så.
7. Vilken tv-kanal tittar du mest på?
Jag ser sjuuukt mycket på teve, speciellt nu då jag nyligen blivit singel igen. (Skaffade till och med Canal+ för ett par dagar sedan för att trösta mig själv och för att kunna se andra säsongen av Game of Thrones.) Det blir mycket, 3:an, Femman och 6:an men aldrig dokusåpor eller realityprogram, nästan bara komedi-, drama- och fantasyserier.
9. Vilken är din favoritplats i en bok?
Hogwarts! Jag väntar fortfarande på mitt antagningsbrev...
9. Sämsta boken du läst hittills i år är...?
Det måste nog bli den jag inte ens läste klart, Oksa Pollock av Anne Plichota och Cendrine Wolf.
10. Bästa boken du läst hittills i år är...?
Bästa står mellan The Angels Are The Reapers av Alden Bell och Rör mig
11. Brukar du lyssna på musik när du läser? I så fall, vilken sorts musik?
På pendeltåget lyssnar jag ofta på min iPod för att stänga ute allas bla, bla, bla.... Och då blir det hårdrock: Rammstein, In Flames, Dark Tranquillity eller liknande. Men hemma läser jag helst till tystnad.
tisdag 1 maj 2012
Min bok tjänstgör just nu som huvudkudde
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)