tisdag 24 mars 2020

I pestens tid


De här corona-tiderna har nästan sänkt mig totalt. Skolan är avskalad till absoluta minimum och allt sker på distans, men ändå orkar jag knappt med det lilla. Jag är hemma nästan hela dygnet, sover uruselt, ligger vaken om nätterna och läser nyheter, spelar Candy Crush. Läser knappt några böcker alls. Därav tystnaden här just nu. Vill dock tillägga att jag inte är så rädd för själva smittan utan mer vad allt detta potentiellt kan göra med vår ekonomi,  jobben och globaliseringen. Det känns som att leva mitt i en skräckfilm samtidigt som den gryende våren ger sig till känna när man ger sig ut på promenad. Surrealistiskt. Tanken på att detta kan pågå i flera månader till är oerhört påfrestande. Men snart får jag bara ta mig i kragen och skärpa mig, försöka släppa ångesten och se framåt. Tills dess lyssnar jag på massor av Harry Potter Storytel samt Var är Olle (också den på Storytel!).

Hoppas ni alla mår bra.



lördag 14 mars 2020

TV-serielördag: Locke & Key


Det fullkomligt kryllar av originalserier från Netflix och förvånansvärt många är riktigt, riktigt bra. När jag blev tokigt förkyld i februari klämde jag först October Faction och sedan Locke & Key i snabb takt, två serier med sin grund i serietidningsvärlden. Den senare handlar om familjen Locke, där pappan nyligen mördats av en av sina studenter. Resten av familjen: mamman och tre barn, plockar ihop allt de äger och flyttar från Seattle till pappans barndomshus i en stad på landet. Och det är självklart inte vilket hus som helst. Redan när de anländer börjar den yngsta killen att vara med om underliga saker och hittar gömda nycklar över hela huset. Nycklar som är ingångar till olika magiska världar och funktioner. Snart är även de två äldre tonårssyskonen med på banan och tillsammans försöker lista ut vad som hände deras pappa när han var ung i samma hus.

Den här serien har en väldigt överraskande sjuårsgräns, eller om är det bara jag som har blivit gammal och lättskrämd. Men ofta är det ganska läskigt, det förekommer till och med jump scare, så man bör kanske inte sätta den mest nykläckta sjuåringen framför den här serien även om allt givetvis handlar om det individuella barnets mognat. Men det är oerhört spännande och ibland är det nästan omöjligt att bara se ett avsnitt. Det handlar om magi, död, skuld, mörker och sorg. Men kärleken mellan de olika familjemedlemmarna är jättefin och även om den inte övervinner precis allt så löser de ändå mycket tillsammans, ofta genom att faktiskt lyssna till vad den andre har att säga. Jag rekommenderar verkligen Locke & Key som har en modern Narnia-känsla genom tio fartfyllda avsnitt.








onsdag 26 februari 2020

Det magiska med bokrea


Årets bokrea firades såsom den gjorts de senaste fem åren med att vara vid Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan när de öppnade vid sjutiden samt att äta frukost med mina kollegor medan vi diskuterade vilka böcker vi skulle köpa. Det är bättre än julafton när man betalar strax under femhundra kronor och får gå ut med åtta böcker. Extra skönt att i år dessutom få åka hem direkt efter handlingen, tack så mycket sportlovet för det! Jag läste ut Liv Strömquists Prins Charles känsla direkt när jag kom hem, nu är bara frågan vad jag ska fortsätta med.



onsdag 19 februari 2020

Herrarna satte oss hit - Elin Anna Labba


För hundra år sedan bestämde sig de svenska och norska regeringarna att de renskötande, och därmed ej bofasta, samerna skulle tvingas till nya betesmarker. De skulle inte längre få gå över nationsgränserna som de gjort tidigare. För så var det bestämt. Samerna ansågs dessutom vara en lägre stående människoras som med största sannolikhet skulle försvinna eftersom deras livsstil inte var förenlig med den nya moderna människans. Ja, ni hör ju. Svammel, dumheter samt ren och skär rasism. Herrarna satte oss hit är vittneslitteratur om något som hände här hos oss, för inte alls så länge sedan. Det är faktiskt ofattbart att det fick gå till på det här sättet. Att man oberoende av språk, vart man vuxit upp och var ens renar kände till varje tuva på fjället, blev tvångsförflyttade tiotals mil. Den här boken är fylld med fantastiska svartvita fotografier och texter som får håren på ens armar att krulla sig. Det är vackert och outhärdligt sorgligt. Mycket av det som beskrivs kommer att följa med mig länge, länge. Att det är så mycket känslor inblandade gör att det blir svårt att skriva rättvist om den här boken, för det allra mesta finns inbäddat i mitt hjärta och tar sig inte ut till fingrarna på tangenterna. Jag kan bara säga: läs. Och minns de här människorna som blev uppryckta med rötterna.



lördag 8 februari 2020

TV-serielördag: October Faction


Jag började se på October Faction av en slump. Det var något min febersnurriga hjärna och svaga fingrar gemensamt bläddrade fram under en vecka hemma i soffan. Hade aldrig hört talas om den tidigare och tänkte att det kunde bli skön distraktion från förkylningen - och så visade det sig att jag älskade den med hela mitt svarta monsterhjärta. Lite research senare har jag listat ut att även detta bygger på en serietidning.

Vi får följa familjen Allen när de efter ett liv på resande fot tvingas åka tillbaka till småstaden Barrington-on-Hudson, New York, på grund av ett dödsfall i familjen. Båda föräldrarna. Fred och Deloris, är hemliga agenter i en organisation som heter Presidio. Deras uppdrag är att döda vampyrer och annat övernaturligt. Deras två tonårsbarn, Viv och Geoff, vet självklart ingenting om mamma och pappas arbete utan tror att de jobbar med försäkringar. När de alla fyra anländer i den lilla staden rivs gamla historier upp och nya skapas när tonåringarna börjar på samma lokala high school som deras mamma och pappa gick på en gång i tiden. Viv och Geoff börjar dessutom visa oroande tecken på en spirande magi och den lokala sheriffen kommer föräldrarna på spåren när inte bara monster börjar dö i den lugna småstaden. Förvirrat? Inte alls faktiskt. October Faction är långt ifrån någon perfekt serie, det finns saker att önska både vad gäller historien och hur det är gjort. Men då allt är gjort med så oerhört mycket kärlek så är allt förlåtet. Det finns en berättarglädje utan dess like. Dessutom är många av karaktärerna allt annat än vita och straighta. Dottern Viv ser ut som en vanlig tonårstjej och inte någon man är rädd ska ramla ner i en spricka mellan golvplankorna. Glädjen! Så se den här serien på Netflix och ha gärna lite Buffy the Vampire Slayer-känsla i hjärtat samtidigt som du tittar.






torsdag 6 februari 2020

Boktips så här på samernas nationaldag


Eftersom det är samernas nationaldag och jag lämpligt nog nästan är klar med Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba, så tipsar jag om den. Det är berättelsen om vad som hände för hundra år sedan. I vårt land, i Sverige. Om hur människor tvångsförflyttades, deporterades, från de marker där de bott i otaliga generationer, för att regeringarna i Stockholm och Oslo ville ha det så. Hur familjer slets isär och många återförenades först som vuxna, kanske aldrig. Hur människor dog på vägen till de nya markerna och förlorade allt de ägde när renarna slet sig för att springa tillbaka till fjäll de var vana vid. Det här är en vidunderligt vacker och sorglig bok. Det är hisnande att få möta människorna som var med om detta, se bilder och höra deras ord. Det de berättar kommer aldrig lämna mig. Det gör väldigt ont att läsa men är nödvändigt att få veta - hur vi behandlade människor för inte alls så länge sedan.

"Den samiska historien är så. Den är små skillnader i vegetationen, en vag förhöjning i marken, kåtor som har bränts ned. Vår berättelse är skylten som ingen satte upp, kapitlet som aldrig rymts i historieboken."
 - Elin Anna Labba

(Klicka gärna på bilderna för att göra dem större.)








tisdag 4 februari 2020

Gun Love - Jennifer Clement


Pearl är fjorton år och har vuxit upp i framsätet på en gammal Mercury. Hennes mamma Margot bor i baksätet. Hon kan se in i folk och känna vad som gör ont. De bor i en del av Florida där det mexikanska heroinet håller på att ta metamfetaminets plats och de överlever på en diet av mjölkpulver och insektssprej, kärlekssånger och stulna, halvrökta cigaretter. Men när Margot blir tillsammans med Eli Redmond ändras allt. En dag får hon en egen pistol av Eli, ungefär som man ger någon en blombukett.

En hypnotiserande bok om livet, såsom det kan te sig i en trailerpark i de mindre välbesökta delarna av Florida. En ort som ligger långt ifrån alla Disneyland och sandstränder, en plats där det finns tre saker: alligatorer, knark och vapen. Pearls mamma Margot är så skör att man inte förstår hur hon ens existerar, än mindre hur hon lyckats uppfostra sin dotter i mitt i ingenstans. När sedan Eli kliver in i historien så förstår man genast vart det barkar, det är faktiskt nästan omöjligt att det ska gå på något annat sätt och man går med vidöppna ögon mot katastrofen som man kan se på flera mils avstånd. Ändå slukar man vartenda ord, njuter av det fantastiska språket och läser om poetiska stycken. Varför har jag inte läst något av Jennifer Clement tidigare?








måndag 27 januari 2020

Förintelsens minnesdag 2020: Det var jag som skulle dö


Jag hade hoppats att jag skulle ha hunnit läsa klart den här boken innan idag, men jag har enbart hunnit halvvägs. Inte för att den på något sätt inte är bra utan för att tiden har saknats. Min vana trogen läser jag åtminstone en bok om nazisternas krigsbrott till Förintelsens minnesdag och i år blev det Natalie Verständig Axelius Det var jag som skulle dö. Det handlar om Samuel som efter flera olika koncentrationsläger kommer till Sverige när kriget är över, han etablerar sig som importör av glasögonbågar, gifter sig och får barn. Men ändå kan han inte glömma det han var med om i Tyskland och Polen. En riktig recension kommer snart.




måndag 20 januari 2020

Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet - Sara Stridsberg


Jag har inte läst så mycket dramatik tidigare men min skrivarkurs förde nyligen in mig på den vägen. 
Att jag valde den här boken (som faktiskt innehåller tre av Stridsbergs pjäser) var för att det var den enda boken med dramatik på Nacka stadsbibliotek som inte kändes uråldrig. I övrigt så fanns där extremt slitna exemplar av Shakespeare och Strindberg som jag knappt ville ta i, än mindre läsa. Det är inte mindre än fjorton karaktärer med i den här pjäsen. Det är ärligt talat lite för många för att jag skulle kunna hålla isär dem för en rättvis läsning. I början satt jag hela tiden och bläddrade till slutet där det finns en beskrivning av alla personerna, vilka de är och vilken koppling de har till varandra (om någon) — men det var först när jag släppte på det som läsningen tog fart på riktigt. För det kändes inte jätteviktigt att veta exakt vem som sade vad. Som så ofta med Sara Stridsberg så är det själva orden som är betydelsefulla, deras klang. Precis som i hennes böcker så är det ofta rått, naket och hjärtskärande. Hon styr inte undan från det som är obehagligt. Allt utspelar sig när Beckomberga håller på att stänga, när alla sjuka skulle slussas ut i samhället, mentalsjukhusen stängdes. En av karaktärerna är den sista patienten som skrivs ut. Men somliga av de anhöriga som kommer dit för besök, har ingen kvar att besöka. De liksom talar med personer som gått bort för länge sedan, de talar med spöken. Kommer dit för att minnas. Då och då stöter man på scenanvisningar som: ”En bit bort sitter hans mamma, Anna. Hon har en tung hårknut i nacken och en enkel kappa och lågskor. Hon är yngre än sin son.” Alla röker, super och knarkar. Stridsberg är en av de bästa på att gestalta missbrukarna, de psykiskt sjuka, mördarna. De som finns allra längst ner i samhället. Hon får språket att brinna till med några få ord, det ser så enkelt ut! Om man läst hennes romaner så känner man igen typerna av text, formuleringarna. Hon har en förmåga att beskriva olyckliga, sjuka, missbrukande och ibland våldsamma människor på ett sätt som gör att man förstår dem. Man måste inte alltid tycka om dem, men man förstår dem.



tisdag 7 januari 2020

Tillbaka från jullov: The Witcher, Klubben och Harry Potter


Det var välbehövligt med en blogg-paus med allt som behövdes skrivas för Skrivarlinjen, den sabla julen och så bonussonen som bröt armen en vecka innan julafton. Ärligt talat har jag inte läst ens hälften så mycket som jag tänkte att jag skulle, men lite har hunnits med ändå. Jag gav mig själv Klubben av Matilda Gustavsson i julklapp, sedan har jag (som vanligt) läst om en massa Harry Potter samt gett mig på förlagan till The Witcher - som i bokform heter Sword of Destiny och är skriven av Andrzej Sapkowski. Måste erkänna att huvudpersonen Geralt är både roligare och sexigare i bokform, än han är i Henry Cavills gestalt i tv-serien.

Men nu börjar skolan och vardagen igen, så nu hoppas jag kunna klämma in några recensioner.