Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet - Sara Stridsberg

Jag har inte läst så mycket dramatik tidigare men min skrivarkurs förde nyligen in mig på den vägen. 

Att jag valde den här boken (som faktiskt innehåller tre av Stridsbergs pjäser) var för att det var den enda boken med dramatik på Nacka stadsbibliotek som inte kändes uråldrig. I övrigt så fanns där extremt slitna exemplar av Shakespeare och Strindberg som jag knappt ville ta i, än mindre läsa. Det är inte mindre än fjorton karaktärer med i den här pjäsen. Det är ärligt talat lite för många för att jag skulle kunna hålla isär dem för en rättvis läsning. I början satt jag hela tiden och bläddrade till slutet där det finns en beskrivning av alla personerna, vilka de är och vilken koppling de har till varandra (om någon) — men det var först när jag släppte på det som läsningen tog fart på riktigt. För det kändes inte jätteviktigt att veta exakt vem som sade vad. Som så ofta med Sara Stridsberg så är det själva orden som är betydelsefulla, deras klang. Precis som i hennes böcker så är det ofta rått, naket och hjärtskärande. Hon styr inte undan från det som är obehagligt. Allt utspelar sig när Beckomberga håller på att stänga, när alla sjuka skulle slussas ut i samhället, mentalsjukhusen stängdes. En av karaktärerna är den sista patienten som skrivs ut. Men somliga av de anhöriga som kommer dit för besök, har ingen kvar att besöka. De liksom talar med personer som gått bort för länge sedan, de talar med spöken. Kommer dit för att minnas. Då och då stöter man på scenanvisningar som: ”En bit bort sitter hans mamma, Anna. Hon har en tung hårknut i nacken och en enkel kappa och lågskor. Hon är yngre än sin son.” Alla röker, super och knarkar. Stridsberg är en av de bästa på att gestalta missbrukarna, de psykiskt sjuka, mördarna. De som finns allra längst ner i samhället. Hon får språket att brinna till med några få ord, det ser så enkelt ut! Om man läst hennes romaner så känner man igen typerna av text, formuleringarna. Hon har en förmåga att beskriva olyckliga, sjuka, missbrukande och ibland våldsamma människor på ett sätt som gör att man förstår dem. Man måste inte alltid tycka om dem, men man förstår dem.

Kärlekens Antarktis -Sara Stridsberg

Kristina är prostituerad och heroinist. Hon styckmördas av en man som slänger hennes huvud i en avfallsgrop medan hennes kroppsdelar dyker upp runt om staden. Det är ett mord som speglar ett riktigt som inträffade på åttiotalet, men det mesta i den här boken är hittepå. Ändå är det svårt att inte tänka på förlagan. Mordet utspelar sig om och om igen, med fruktansvärd detaljrikedom och skärpa, tills man tänker att man inte orkar mer. Men det som på riktigt får en att gå sönder är beskrivningarna av Kristinas liv, den trasiga uppväxten, lillebror som råkar illa ut, missbruket och barnen som tas ifrån henne. Det är inte som att hon inte förstår varför hon inte får behålla sonen och dottern och slutligen till och med välkomnar hon myndighetsingripandet. Det är svårt att skriva om Kärlekens Antarktis, för den beskriver allt det som gör mest ont, det som sipprar in trots att man försöker hindra det. Allt är obeskrivligt grymt men samtidigt så vackert att man nästan skäms för att man njuter av läsningen. En av de bästa böckerna jag läst på länge.