tisdag 19 februari 2019

Kulturkollos veckoutmaning: Visa mig din bokhylla


Den här veckan ber Kulturkollo oss att visa upp våra bokhyllor och läshörnor, vilket är väldigt roligt! Vi börjar med bokhyllan som finns i min lägenhet som jag inte bott i på två år, men bokhyllan står kvar och botaniseras i av min mamma som är nuvarande hyresgäst. Precis innan jag flyttade till sambon gick jag igenom alla böckerna, sorterade efter färg, gav bort och slängde en massa som jag visste att jag aldrig mer skulle titta på och heller inte ansåg vara någon annan till värde. Kvar blev något ganska stilrent om än inte bokstavssorterat. Varför gjorde jag inte så här tidigare?




Sen favoritläshörnan då. Vid brasan med en kopp te i muminmugg och en orimligt stor läshög. Det är långt ifrån alltid så här välstädat och snyggt men principen är oftast den samma. Tror inte jag förstod just hur rogivande en sprakande eld faktiskt är, förrän jag blev med sambo och kamin. Mysfaktor deluxe. 



måndag 18 februari 2019

I döden för dig - Mian Lodalen, Maria Ahlsdotter


Ninas liv är rent ut sagt förjävligt. Hon kan inte sova inomhus på grund av mammas nya man, allt blir outhärdligt för hela familjen när hon försöker men hur ska hon överleva på balkongen hela vintern? Hon får dessutom inte tillräckligt med mat hemma utan överlever på det hon får i skolan samt det som grannen Onni smyger till henne genom ett hål i betongen mellan deras balkonger. Onni, ja. Den mobbade pojken vars mamma ingen någonsin ser. Finns hon ens? Trots de olika erfarenheterna och familjekonstellationerna väcks en vänskap som kan förflytta berg och när de upptäcker att båda har någon de vill döda börjar planer att smidas. När de sedan blir bekanta med de kusliga tvillingarna Cecilia och Carl börjar en nedåtgående spiral mot helvetet.

Jag mådde oerhört dåligt när jag läste den här boken. Om jag kunnat så hade jag ruskat om Ninas mamma och skrikit åt henne att hon måste ta hand om sin dotter! Plocka in ungen från balkongen och ge henne något att äta för bövelen. Gör slut med din barnmisshandlande galning till karl. Den sistnämnda hade även jag försökt röja ur vägen om jag haft honom i min närhet. Det är en fruktansvärd roman om mobbning, utanförskap och dödslängtan. Det är även en helt fantastisk roman om vänskap och kärlek, om att överleva de värsta förhållanden man kan tänka sig. De sista tvåhundra sidorna låg jag vaken med svidande ögon och läste klart trots att det var söndag natt, det var omöjligt att lägga ifrån sig boken. Jag kunde heller inte sluta frossa i och jämföra tvillingparet i boken med Cheryl och Jason Blossom i tv-serien Riverdale, båda paren är alldeles för nära varandra på ett obehagligt sätt. Men alla personerna kommer stanna kvar hos mig länge, på olika vis. I döden för dig är en gudomlig bok om det allra svåraste, det som man inte ens kan prata om utan att gå sönder.



torsdag 14 februari 2019

Ulrike och kriget - Vibeke Olsson


Ulrike är tolv år när andra världskriget bryter ut och samma dag föds hennes tredje lillebror Dietrich. Familjen är fattig och mamman sörjer att hennes barn ska behöva växa upp i krigstid såsom hon själv gjorde, medan Ulrike själv inte alls förstår oron och rädslan. Äntligen ska Tyskland få hämnd för förödmjukelsen efter första världskriget! Det har Hitler lovat. Ulrike minns ingen annan regim än den nationalsocialistiska, hon är med i BDM, Bund deutscher Mädchen, en nazistisk ungdomsgrupp för flickor och anmäler fosterlandsförrädare i rask takt. Men kriget går inte som Ulrike tänkt sig, familjen splittras med pappan vid östfronten och de yngsta barnen evakuerade till landsbygden. Bomberna faller obönhörligen över München och den allt mindre familjen tvingas till fler och svårare uppoffringar. 

Det är lätt att döma de som levde före oss, speciellt när man sitter med facit på hand. Vad de som kommer efter oss kommer tänka om vad vi nu gör (och kanske framförallt vad vi inte gör för exempelvis klimatet) vågar jag knappt tänka på. Ulrike var sex år när Hitler tog makten, hon har aldrig upplevt något annat och för henne är allt med nationalsocialismen fullkomligt normalt. Allt Den Store Ledaren säger är sanning. Fast det är ändå plågsamt då man vet att de människor hon anmäler hamnar i koncentrationsläger eller skjuts på plats. Men hon gör som hon blivit lärd, som hon blivit tillsagd. Att hennes föräldrar ofta känner annorlunda får man läsa mellan raderna och de döljer mycket för sitt äldsta barn, förstår att hon inte är mogen eller skulle förstå sanningen. Mot slutet av boken blir allt fruktansvärt blodigt, sorgligt och ångestframkallande. Ulrike har då hunnit bli arton år och när vi lämnar henne står hon i stort sett ensam i ruinerna av ett förstört land och en krossad familj. Som så ofta när jag läser om älskade böcker från barn- och ungdomsåren så är de mycket hemskare än jag minns dem. Förmodligen var inte heller min egen mognadsnivå tillräckligt hög i tonåren för att till fullo förstå krigets fasor.



måndag 11 februari 2019

Kärlekens Antarktis -Sara Stridsberg


Kristina är prostituerad och heroinist. Hon styckmördas av en man som slänger hennes huvud i en avfallsgrop medan hennes kroppsdelar dyker upp runt om staden. Det är ett mord som speglar ett riktigt som inträffade på åttiotalet, men det mesta i den här boken är hittepå. Ändå är det svårt att inte tänka på förlagan. Mordet utspelar sig om och om igen, med fruktansvärd detaljrikedom och skärpa, tills man tänker att man inte orkar mer. Men det som på riktigt får en att gå sönder är beskrivningarna av Kristinas liv, den trasiga uppväxten, lillebror som råkar illa ut, missbruket och barnen som tas ifrån henne. Det är inte som att hon inte förstår varför hon inte får behålla sonen och dottern och slutligen till och med välkomnar hon myndighetsingripandet. Det är svårt att skriva om Kärlekens Antarktis, för den beskriver allt det som gör mest ont, det som sipprar in trots att man försöker hindra det. Allt är obeskrivligt grymt men samtidigt så vackert att man nästan skäms för att man njuter av läsningen. En av de bästa böckerna jag läst på länge.



torsdag 7 februari 2019

Harry Potter Book Night 2019


För sjätte gången firar vi Harry Potter Book Night, något som på många ställen i världen innebär fysiska träffar i den lokala bokhandeln, men även att man sitter hemma och läser sin favoritdel i serien. Här i Sverige uppmärksammas det (mig veterligen) enbart som fysiskt event på The English Bookshop i Uppsala men rätta mig gärna om jag har fel! Det här årets tema är "Hogwarts School of Witchcraft and Wizardry". Jag tänker nog sätta mig framför brasan med en kopp te och öppna någon av de fantastiska illustrerade böckerna med hisnande bilder av Jim Kay.



onsdag 6 februari 2019

The Stranger Beside Me av Ann Rule - Conversations With A Killer: The Ted Bundy Tapes


Det blir en något annorlunda synvinkel på en bok som handlar om en av världens mest ökända seriemördare när den är skriven av någon som faktiskt kände mannen i fråga. Ann Rule arbetade tillsammans med Ted Bundy på en stödlinje där de tog emot samtal från människor med självmordstankar och hon blev väldigt förvånad när mannen hon såg som hjälpsam, hårt arbetande och snäll blev gripen och anklagad för de mest fruktansvärda brotten. Jag är emot att kalla människor för monster, det är att avhumanisera och försöka lägga skulden någonstans där den inte hör hemma, men den här mannen kommer så nära som det bara går att hamna i just den kategorin. Monster. För vad ska man kalla någon som verkar ha varit helt utan empati? Som enbart tänkte på sig själv och dessutom drevs av en lust att på många sadistiska sätt döda unga kvinnor. Jag lyssnade på The Stranger Beside Me på Storytel, uppläst av författaren själv, vilket gav ännu en dimension till den här historien. För hur hanterar man att någon man tror att man känner faktiskt mördar, lemlästar, våldtar och (i somliga fall) begraver ett trettiotal unga kvinnor? Bara för att han kände för det. För att han inte kunde hjälpa det. Ann Rule beskriver väl hur svårt det var att förstå, att hennes vän var den mannen. När jag var klar med boken fortsatte jag med Netflix-serien Conversations With A Killer: The Ted Bundy Tapes som skildrar de många timmar av inspelade intervjuer med Ted Bundy, efter alla överklaganden, när han till slut började förstå att han verkligen skulle bli avrättad. Just den arrogansen är en av de jobbigaste sakerna med honom, att han under i stort sett hela sitt liv ansåg sig mer intelligent och mer värd än alla andra, vilket fick honom att tro att han helt enkelt skulle bli frikänd. Men när han förstod att allt var förbi, att elektriska stolen väntade, så började han tycka fruktansvärt synd om sig själv. Där fanns ingen ånger för offrens lidande, bara för honom själv. Det är svårt att läsa böcker och se dokumentärer om Ted Bundy. Det hela blir till en avsky för brotten i sig och jag har svårt att värja mig från den tröstlösa uppräkningen av Lauras, Debras och Nancys som flimrar förbi och blir till en ansiktslös massa trots att jag vilt försöker hålla dem kvar. Ofta fick han kvinnor att försvinna spårlöst och jag slutar nästan andas när jag läser om kvinnorna som bara skulle hämta sin lillebror, bara skulle åka och handla, bara åka till jobbet. Det är så otäckt. Familjer som väntar resten av sina liv på svar som aldrig kommer, kroppar som aldrig hittas. Jag tänker också på vilken otjänst vi gör våra barn när vi disneyfierar verkligheten, när vi berättar att de onda alltid är fula. Ted Bundy var skitsnygg. Jag tänker på Jamie Dornan som den fiktiva seriemördaren Paul Spector i BBC's The Fall. Och jag tänker på alla de tjejer som flockas vid rättegångar för de här mördarna, som vägrar tro på brotten för att den anklagade ser bra ut. Sedan stänger jag om Ted Bundy, för jag är klar med honom. Kvinnorna som dog för hans händer, dem skulle jag dock vilja veta mer om.







måndag 4 februari 2019

Kvinnan i fönstret - A J Finn


Anna Fox har inte kunnat lämna sitt hus på nästan ett helt år, hon beställer hem allt hon behöver (i ärlighetens namn mest vin och tabletter) och får dagarna att gå med hjälp av online-schack och gamla svartvita filmer. Ibland pratar hon med sin före detta man och dotter, som hon inte bor med, och en gång i veckan gör hennes psykolog hembesök. Men hennes favoritsysselsättning är att spionera på grannarna, hon kan allt om när de kommer och går, vem som är otrogen och vad de ser på tv. En dag flyttar det in en ny familj i huset mittemot, en man och en kvinna med tonårsson och snart har både mamman och sonen knackat på hos Anna och presenterat sig. Är det möjligt att den instängda Anna faktiskt har träffat en vän? En kväll får hon se något otäckt hända hos de nya grannarna och ringer såklart polisen. Men ingen tror på det hon berättar. Hon får frågor om hur mycket hon egentligen druckit och är hon verkligen psykiskt stabil? Mycket snart börjar hon även ställa de frågorna till sig själv. Som läsare vet man heller inte riktigt vad man ska tro, vilket gör historiens alla vindlingar och tvärvändningar till riktigt spännande läsning. Precis när man tror att man listat ut hur det ligger till händer något som visar på motsatsen. Väldigt skickligt gjort. Man kan praktiskt taget ta på Annas ångest, det gör ont att befinna sig i hennes huvud hela tiden. Möjligtvis lever Kvinnan i fönstret inte helt och hållet upp till förväntningarna i och med alla überpositiva recensioner som jag tidigare läst men det kommer väldigt nära. Väldigt nära. Det enda negativa är hur alkoholismen porträtteras (såsom den ofta gör i liknande böcker) som något nästan pikant och givetvis inte något som längre är ett problem när berättelsens slutkläm spelats ut. 





torsdag 31 januari 2019

Oktagonen - Emanuel Blume


Efter en olycka hamnar Emanuel på sjukhus och där får han dela rum med Gunnar, en äldre man som varje onsdag försvinner ner i ett hemligt rum i källaren där en kvinna med en lustig dialekt leder en berättargrupp. En dag tar Gunnar med Emanuel till gruppen som har alltid åtta deltagare och där de som har berättat sin kusliga historia försvinner till veckan därpå. För det är sannerligen spöklika berättelser man får höra, somliga av dem är som moderna versioner av gamla vandringssägner. Inte blodigt otäckt, utan mer som en kliande oro man ibland inte riktigt kan sätta fingret på och ibland en isande skräck man vet exakt vad den beror på. Samtidigt som huvudpersonen blir friskare börjar han fundera på vem kvinnan med dialekten faktiskt är, varför hon hela tiden antecknar i en stor skrivbok med oläslig handstil och varför hon samlar historieberättare varje vecka. Långsamt börjar en plan att ta reda på mer formas.

Somliga av de här berättelserna kommer att stanna kvar länge hos mig, det är helt min typ av fasa. Som mannen som undersöker konspirationsteorin om att Paul McCartney i själva verket dog i en bilolycka 1966 och blev ersatt av helt annan man. Eller kvinnan som inte kan sluta titta på det unga paret som flyttat in i grannhuset, hon till och med köper en kikare. Hon gillar inte det hon får se. Liksom kvinnan som reser iväg för att vara med på en gammal väns bröllop, en vän hon inte träffat på några år och enbart tänker gott om. Men så träffar hon ytterligare en bröllopsgäst på tåget dit och snart har hon börjat fundera på vad som är sant och inte. Det är svårt att inte avslöja för mycket om de här historierna och det vill jag absolut inte göra så jag rekommenderar varmt att lyssna själv! Avsnitten finns som pod samt på Storytel och i skrivande stund har ännu inte alla släppts (jag fick tjuvlyssna i recensionssyfte) men det är värt att vänta på. Senare i år ska den även släppas som e-bok.




tisdag 29 januari 2019

Belätet - Elisabeth Östnäs


Tolvhundratalets Sverige är ett hårt land. En namnlös och laglös ung kvinna bor med sin mamma och när de under en längre tid plågats av svält går de över en gräns som det inte finns någon återvändo från. Belätet är en ljudnovell om vad som händer när motstånd är allt man har, en berättelse om hämnd och hat. Men även om vad man gör när man gråtit klart När hungern urholkat dig så mycket att du inte längre bryr dig om konsekvenserna. Det är en kall, blodig och orättvis berättelse men även fylld av moderskärlek och urstyrka. Det gör ont att lyssna, det är äckligt och grovt men också alldeles, alldeles underbart.



tisdag 22 januari 2019

Kulturkollos veckoutmaning: Vad händer efter kriget?


En av mina absoluta favoritböcker som utspelar sig Efter Kriget är Högläsaren av Bernhard Schlink. Tonåriga Michael blir kär i den mycket äldre Hanna i efterkrigstidens Tyskland. De har en himlastormande men kort kärleksaffär innan Hanna mystiskt försvinner. Sju år senare dyker hon åter upp i hans liv men under helt andra förutsättningar och former. Boken pratar om skuld och skam. Hur överlever man i en tid när alla antingen är före detta förbrytare, medlöpare eller offer? Hur kommer man överens om rätt och fel i fredstid och hur dömer man krigsbrottslingar?  

Har även gjorts till film med fantastiska Kate Winslet som Hanna.





En mer nyläst skildring av en tillvaro Efter Kriget är Ärr av Audur Ava Ólafsdóttir. Även om jag hade flera problem med boken som helhet så var den ändå bra på att beskriva livet när bomberna slutat falla, när vapenstilleståndet trätt i kraft. Isländske Jónas har bestämt sig för att ta livet av sig men vill inte göra det hemmavid. Så han åker till ett land där kriget precis tagit sina sista skälvande andetag, tänker att de nog är vana vid död, vad gör ett lik till? Men väl där sätts han omedelbart i arbete av lokalborna som är i stora behov av alla slags reparationer. Den unga kvinnan som driver hotellet han bor på berättar om sina och sonens upplevelser när det var som värst och snart inser Jónas hur bortskämd och självisk han varit. En av de bästa lärdomarna från den här boken är hur länge kriget lever kvar i människor, hur svårt det är att tvätta bort den ständiga rädslan för döden.



lördag 12 januari 2019

Severus Snape and the Marauders


Det har kommit ännu en film gjord av fans till Potter-verse och jag måste säga att jag gillar! Mycket förmodligen för att den handlar om min absoluta favorit i den här världen: Severus Snape. Filmen heter Severus Snape and the Marauders och är ca 25 minuter lång. De blir i allmänhet bara bättre och bättre, de här hyllningarna till en värld som så många av oss bara vill se mer av. Just den här filmen är ovanligt snygg med bra val av skådespelare för de välkända rollerna och den är stundtals riktigt rolig, jag skrattade högt vid ett par tillfällen. Men mest är den sorglig och faktiskt ganska våldsam. Jag gillar att de läst på och kan sin Harry Potter, att händelserna faktiskt knyter an till både J.K. Rowlings böcker och filmerna. Rekommenderas!




torsdag 10 januari 2019

Ärr - Audur Ava Ólafsdóttir


Jónas är 49 år, nyskild och bor i Reykjavik på Island. Hans fru har lämnat honom och dottern flyttat hemifrån, kvar finns grannen Svanur som inte riktigt går att tala med då han mest för monologer och inte förväntar sig svar. Jónas är inte helt säker på att han vill leva längre och för att inte dottern ska vara den som hittar hans kropp när han tagit sitt liv köper han en flygbiljett till ett land som tills nyligen legat i krig. Han anländer till ett vapenstillestånd och checkar in på Hotel Silence som drivs av ett ungt syskonpar och ger sig själv sju dagar att lyckas med sitt uppdrag. Men så kommer givetvis människorna i det sönderbombade landet emellan, för de behöver hjälp med att laga alltifrån dörrar, badrum och golv. Och är det något Jónas kan så är det att reparera saker. 

Det börjar riktigt bra. Jag gillar den introverte Jónas som tycker att folk i allmänhet pratar för mycket, åtminstone om sådant som inte är så viktigt. När han själv försöker ta upp att han inte mår så bra, pratar hans familj och vän på om annat över hans huvud. Jag kan verkligen förstå att han drar iväg med en borrmaskin som enda bagage. Men mot mitten av boken blir det kortfattat poetiska snabbt mest enfaldigt och tunt, det håller inte hela vägen. Jag begriper också att människor som tills nyligen levt under krigets terror kan vara handlingsförlamade men finns det verkligen ingen annan som kan hantera en hammare eller skölja ur ett rör? Självklart måste Jónas känna sig behövd för att historien ska få sin välbehövliga vändning men det känns inte troligt. Mycket är övertydligt och när han sedan äter alla sina måltider på Restaurang Limbo så kan jag inte hejda mig från att himla med ögonen. En liten twist mot slutet höjer ändå slutbetyget till knappt okej, men det är med nöd och näppe.




tisdag 8 januari 2019

The Soundtrack of my Blog


Detta är ett inlägg i Kulturkollos bloggstafett The Soundtrack of My Blog.





Min blogg har egentligen inte någon specifik låt eller artist som är dess ledmotiv även om musik är en väldigt viktig del av mitt liv; jag växlar mellan den mörkaste dödsmetallen (Dark Tranquillity) och peppigaste musikalen (Chess), med lite schlager och jojk däremellan. Så jag väljer den friare tolkningen och berättar om den enda företeelse som på riktigt kännetecknar Beroende av Böcker, ett verk som helt håller taktpinnen och ackompanjerar just min plats på internet: Harry Potter. Jag skäms inte det minsta för att säga det högt då jag älskar den världen mer än den riktiga men jag vet hur det ofta(st) mottages av andra. Med skepsis, gärna lite nedlåtande. Är inte det en barnboksserie? Som om det skulle göra den mindre värd. Men det är ju bara hittepå. Precis, exakt vad jag behöver för att överleva i den här orättvisa, hårda världen. 

Harry Potter är böckerna och filmerna jag ständigt återkommer till, min referensram, och det är en vy över Hogwarts som är min blogg-bild. Allt som oftast finns en av ljudböckerna under "Just nu lyssnar jag på", helst på engelska och inläst av Stephen Fry. Kärleken är så stor att jag tagit familjen både till filmstudion i Watford utanför London samt Orlando, Florida.


Warner Bros. Studio Tour - Dumbledores kontor


Universal Studios, Florida - Gringotts Bank

Men sedan finns det även ett gäng tjejer och kvinnor, både verkliga och fiktiva, som allt som oftast sitter på mina axlar (och kaffemuggar) och tjattrar när jag läser och skriver. Ni vet sådana tjejer man inte har där man placerar dem, som högljutt bryter mot reglerna men inte för att jävlas utan för att de helt enkelt inte står ut med något annat. Lilla My. Ronja Rövardotter. Joan Jett. Margaret Atwood. Som bestämt berättar att de inte står ut med att vara ledsna, de klarar av glada eller arga. Som beskriver orättvisor man knappt orkar läsa om. Som skriker att de inte bryr sig om sitt j*vla rykte. Som bara är dem de föddes till. De är alla mina bästa vänner, som jag behöver vid olika tillfällen på året och i livet. Precis som den fiktiva världen i Harry Potter.




onsdag 2 januari 2019

Idag släpps första avsnittet av Oktagonen!


För snart ett år sedan läste jag Emanuel Blumes otroligt spännande science fiction-bok Nomadplaneten med stor behållning och därför blev jag väldigt glad när han kontaktade mig och frågade om jag ville lyssna på hans nya skräckserie Oktagonen vars första avsnitt släpps idag på Storytel eller där du vanligtvis lyssnar på poddar.

Varje onsdag träffas åtta människor i ett hemligt rum i källaren under ett sjukhus. De träffas för att berätta spökhistorier för varandra, men vart tar egentligen folk vägen när de delat med sig? Vem är kvinnan med den underliga dialekten som leder allt? Varje onsdag från och med 2 januari kan du lyssna på ett avsnitt i veckan och den första delen handlar om en oskyldig kväll precis i gränslandet mellan tonår och vuxenvärld, en kväll när allt borde vara perfekt men ändå går så himla fel...

Oktagonen är en samtgivning mellan Typ förlag och Mörkersdottir förlag. Podcasten kommer att sändas en gång i veckan, ljudboken på Storytel släpps varannan vecka och e-boken kommer att komma som en helhet någon gång under 2019.