onsdag 4 december 2019

När ska jag få läsa årets Augustprisvinnare?


Det är mycket med skolan och livet just nu, så bloggen får ligga lite i träda. Jag hoppas komma ikapp lite med recensionerna på jullovet men ärligt talat så hinner jag inte med att läsa så mycket som jag är van vid heller. Dock köpte jag årets Augustprisvinnare på vägen hem idag! Är mycket förväntansfull över att få slå upp Marit Kaplas Osebol



torsdag 14 november 2019

Beröringen - Gustav Tegby



Så fort det ringer på dörren förstår jag att pappa kommer dö idag. Jag tittar upp från chatten med ett ryck. Min blick irrar över bordet, söker pappas. Men hans ansikte har liksom sjunkit ihop, det finns något ledset och uppgivet där som jag aldrig sett förut. Sedan inser han att jag tittar och samlar snabbt ihop ansiktsdragen igen i ett trött leende. Men det är för sent. Jag fattar. Det kanske bara är matbudet, säger han lågt, fast han vet lika bra som jag att matbudet vi beställer av aldrig ringer på. Ingen ringer på hos oss. Aldrig någonsin.

Sextonåriga Elin har levt instängd med sin pappa i en etta hela sitt liv. Allt hon vet om världen utanför har hon lärt sig genom filmer och internet. Genom vad hon sett från köksfönstret och hört genom väggarna. Ett vanligt liv utanför lägenheten är en omöjlighet. För Elin är född med en otrolig förmåga. Eller snarare en förbannelse. Alla hon rör vid dör. Åtminstone om man får tro hennes pappa.

Jag plockade upp den här boken för att läsa på baksidan, sedan började jag läsa de första sidorna på stående fot. Det slutade med att jag låg vaken en halv natt och läste ut för att det var så oerhört spännande. Maken till text att suga in en har jag inte varit med om på länge. Boken var på riktigt helt omöjlig att lägga ifrån sig. Jag tycker så mycket om huvudpersonen Elin som får vara med om så otäcka saker men ändå inte förlorar sin personlighet, hon kan fortfarande vara rolig mitt i kaoset och sorgen. I större delen av boken förblir man, liksom Elin, lika ovetandes om sanningen och hur det verkligen ligger till. Det gillar jag. Men när det väl smäller till och man får veta hur landet ligger så kan jag tycka att förklaringarna har en tendens att bli lite... osannolika (nästan helt omöjligt att diskutera den här boken utan att spoila) men inte så pass mycket att det stör helhetsintrycket. Beröringen är otroligt spännande, gripande och där finns även en kärlekshistoria som är jättefin. Läs!






måndag 11 november 2019

Häxorna - Elisabeth Östnäs



En dramatisk kärlekshistoria i häxornas tid. Året är 1711, kriget har utarmat folket och pesten härjar i Skåne. Den unga, egensinniga Isabella vill bort från sin hemby och allt skvaller. Hennes mor kallades häxa när hon levde och mostern är läkekvinna, så de mest religiösa spottar efter flickan. Själv tror Isabella inte på magi, utan på logik och medicin. Men under midsommardansen uppenbarar sig en man för henne som ingen annan tycks se. När soldater en tid senare anländer till byn och hon känner igen den unge mannen bland dem omkullkastas allt. Isabella förstår att hon har en förmåga, och den visar sig vara lika användbar som farlig. En katastrof drabbar trakten och i sökandet efter en syndabock vänds snart blickarna mot de helande kvinnorna.


Detta var en självklar läsning då jag älskat författarens tidigare böcker om Turid och jag blev långt ifrån besviken. Allt känns så självklart och jag tror omedelbart på den här sjuttonhundratalsvärlden med de tre kvinnorna Isabella, Karna och Annis. Att läsa Häxorna är att bli förflyttad till en annan tid, där kvinnorna inte hade så mycket att säga till om, där männen hade makten. Det är en bok att bli arg på, riktigt rosenrasande förbannad, för där finns så mycket som inte står rätt till, men samtidigt bara måste man få veta hur det ska gå. Och som om de vanliga orättvisorna inte var nog så slår pesten till i den lilla byn, ett Guds straff som någon måste få skulden för. Sjuttonhundratalets Sverige är en plats där man gärna sparkar nedåt och slickar uppåt, byns präst lyssnar alla på, medan horans dotter och bödelns fru inte har mycket att säga till om. Det är hjärtskärande att läsa om maktlösheten, men det fina språket och de otroliga beskrivningarna av ett nu förlorat Sverige är makalösa. Inser att jag skriver lite förvirrat men det var ett stort älsk på den här boken. Ren kärlek.








fredag 1 november 2019

Monstret Frank - Mats Strandberg & Sofia Falkenhem


Dagen när Frank fyller nio år blir han biten av grannens hund och börjar förvandlas till ett monster. Visserligen ett vitt, fluffigt monster som mest vill bli kliad på magen - så varför är alla i den lilla staden så rädd för honom? Med hjälp av sina nya vänner Jasse och Magnolia utforskar Frank sin nya verklighet och utmanar sina föräldrars och alla andras skräck för det okända. Jag har hört mycket om den här serien men inte läst den förrän nu och jag fullkomligt slukade de tre delarna. För det är så oerhört bra skrivet om hur vi hanterar det okända, det vi inte förstår. Samt oerhört fint skrivet om att man ibland bara måste våga göra det rätta, för vem är man om inte står upp för sig själv och sina vänner? Som extra krydda finns även många blinkningar till en vuxnare publik i form av popkulturella referenser. När till och med jag på riktigt undrar hur i hela friden det ska gå, hur känner inte då de barn som är målgruppen? Det här är läskigt på riktigt. Dessutom kan jag inte riktigt se mig mätt på de underbara illustrationerna av Sofia Falkenhem. Böckerna om Frank kommer jag bära med mig länge.




onsdag 30 oktober 2019

Thornhill - Pam Smy


Thornhill är en historia som är skriven ur två perspektiv. Ella är flickan som flyttar in i huset bredvid det övergivna gamla hemmet för föräldralösa flickor och hennes historia berättas genom bilderna. Mary är flickan som bodde på hemmet 35 år tidigare och hennes historia får vi genom de dagboksanteckningar som är insprängda mellan bilderna. Det är nästan helt obeskrivligt mörkt berättat om mobbning, ensamhet och utsatthet. Man bläddrar frenetiskt för att få veta hur det ska gå, stannar till och går då och då tillbaka för att se närmare på utkanterna av vissa sidor för det händer ofta saker lite ur fokus. Sen när man får veta hur allt verkligen gått till så blir man helt kall inombords och vill nästan sudda ut det ur hjärnan. För det blir på gränsen till för mycket men kanske just därför drabbar det en så himla hårt. Boken är kategoriserad som unga vuxna men kan nog vara lite för läskig och brutal för somliga, den var nästan lite för brutal för mig. Men bara nästan.










tisdag 29 oktober 2019

Skräcken på Wakenhyrst - Michelle Paver



En gotisk skräckhistoria av Michelle Paver, författare till succéromanen Evig natt. Skräcken på Wakenhyrst är historisk roman. Den är också en spökhistoria, en kärlekshistoria, en berättelse om klass och kvinnors roll och ett mysterium med undertoner av ren, otäck skräck. I ett bortglömt hörn av England ligger det ståtliga godset Wake's End. Huset står på randen till ett kärr, en mörk våtmark där vassen viskar hemligheter. Här lever Maud, en ensam flicka som har förlorat sin mor. Huset styrs av hennes dominante, stränge far. Maud lockas av vildmarken kring Wake's End, särskilt det mystiska kärret… En medeltida målning av djävulen väcker någonting till liv. Hemligheter ur det förflutna stiger till ytan. Och tecknen har alltid funnits där. Maud måste kämpa ensam när demoner från hennes fars förflutna ger sig till känna…


Jag har länge väntat på en ny spökhistoria av Michelle Paver och slängde mig därför över Skräcken på Wakenhyrst när jag hittade den. Visst är det spännande och mystiskt med det gamla gods på den engelska landsbygden, ensliga tjut från det uråldriga kärret och demoner i kyrkor. Men. Det blir aldrig läskigt på det sätt som Evig natt var, vilket för mig blir en liten besvikelse. Fast det kan också bara handla om mina förväntningar på boken. Jag tycker väldigt mycket om Maud som kämpar mot en omöjlig tidsperiod vad gäller förväntningar på kvinnor. Det finns mycket att bli förbannad på när hennes pappa är mer än omöjlig och invävt i alltsammans finns en kärlekshistoria som är riktigt fin.  Sammanfattningsvis så gillar jag boken, som har ett bra språk. Men den där förväntade skräcken infinner sig aldrig. 




måndag 28 oktober 2019

Halloween-vecka!


Att jag älskar Halloween är ingen hemlighet så lagom till den här veckan har jag passat på att läsa lite spöklika historier. På tisdag recenserar jag Michelle Pavers Skräcken på Wakenhyrst, på onsdag skriver jag om Thornhill av Pam Smy och vi avslutar på fredag med en genomgång av de fina men faktiskt lite läskiga böckerna om Monstret Frank av Mats Strandberg och Sofia Falkenhem




måndag 21 oktober 2019

Natten - Elie Wiesel



Elie Wiesel var 11 år när andra världskriget bröt ut. Bara några år senare tvingades först han och hans familj från sitt hem, därefter tillfångatogs de och transporterades till Auschwitz. Natten är Elie Wiesels smärtsamt levande dagboksanteckningar, från nazisternas skövlande av familjens hemby till den fruktansvärda vardagen i koncentrationsläger.


Jag fick i uppdrag att läsa och redovisa den här boken i skrivarkursen jag går och två veckor senare kom ett mejl från Bookmark Förlag där de frågade om jag ville ha ett recensionsexemplar av just Natten - och självklart ville jag det! Det är en nyöversättning som har ett nytt förord av Alice Bah Kuhnke samt ett nytt efterord av författaren själv. Det som finns i många andra böcker om förintelsen,  det vill säga en romantisk beskrivning av ett ”före”, finns inte här utan man slängs ganska direkt in i tågresan mot Auschwitz. Själva tågresan upptar ungefär en tredjedel av boken och resten är det som författaren själv beskrivit som ”En enda lång natt”, vilket var ett år i ett koncentrationsläger. Alltså: svält, tvångsarbete, sjukdomar och gallringar. All information man får är det som Elie vet. Det kommer aldrig något helikopterperspektiv eller förklarande stycken, utan man får helvetet beskrivet av en rädd femtonåring. Texten består av av enkla och korta meningar. Det finns knappt några miljöbeskrivningar, alls, allt beskrivs istället genom hunger, smärta, rädsla och det andra personer säger. Allt Elie drömmer om i hundrasjutton sidor är en portion extra soppa. Det är svårt att inte läsa ut boken när man väl börjat, man plöjer den, den kryper under huden. Mer än boken gillar jag människan Elie Wiesel, som torrt resonerade att det inte fanns någon som helst mening i att just han överlevde Förintelsen, utan att det var ren tur.



måndag 14 oktober 2019

Resten av allt är vårt - Emma Hamberg


1. Jag vakar vid min mans sida medan han svävar mellan liv och död.
2. Jag får hem min man levande från sjukhuset! Men med komplicerade hjärnskador.
3. Vi kämpar för vår kärlek i många år, men till slut går det inte längre.
4. Vi skiljer oss, men jag vet att jag aldrig kommer att kunna träffa någon annan. För det värsta man kan göra är att lämna en sjuk människa i sticket.
5. 1986 är jag i Paris. Där dyker en bedårande yngling upp. Vi hänger bara en dag, men han fyller flera sidor i min tonårsdagbok. Trettio år senare dyker han upp igen. 
6. Min yngsta dotter fångar hela situationen i en enda mening: "Alla i den här familjen beter sig som fjortisar, utom jag. Som är fjorton."
7. Förvirringen är total.
8. Jag skriver en bok om mig, mina vänner, mina barn, min exman och den där killen som jag mötte i Paris. Det är en berättelse om kärlek. Hur kärlek förändras, tänds, slocknar, slår till med galen kraft och räddar världen. I alla fall min värld.


Det här är så mycket utanför min comfort zone att det lika gärna skulle kunna vara i ett annat universum. Jag läser i vanliga fall inte chic lit, romantik eller feelgood. Men så läste jag en intervju med författaren i DN och blev ändå väldigt intresserad. För allt lät så tokigt, hemskt och underbart och jag ville verkligen få veta mer, hur allt hade gått till. Samt för att hon verkar ha fantastiska människor runt omkring sig. Så jag började lyssna på boken på Storytel. Tro det eller ej, men jag gillade faktiskt. Det är lättsamt trots att det ibland handlar om allvarliga saker, men gränsar inte över till flamsigt eller fånigt. Ibland får jag lite röda öron men mest skrattar jag högt, speciellt åt alla situationer med hennes tonårsdöttrar. Mysigt, är nog ledordet. Samt: spännande. Mer än något annat så vill jag också bo i samma hus som Emma och hennes vänner.




måndag 30 september 2019

Gileads döttrar - Margaret Atwood


Som jag har väntat på den här boken. Vi är många världen över som hållit tummarna för en fortsättning på Tjänarinnans berättelse från 1985, en bok som Margaret Atwood länge inte ville skriva vidare på. Den här gången får vi följa tre olika kvinnor, två inifrån Gilead och en från Kanada. Det är väldigt snyggt att de tre kvinnorna har varsin symbol som börjar varje kapitel, så det är enkelt att förstå vem man kommer få läsa om. Jag tror att jag kan avslöja att en av dem är tant Lydia, dock en äldre och tröttare variant än den vi mötte i första boken och tv-serien, för nu befinner vi oss femton år framåt i tiden. Vilka de andra två är kan man få läsa sig till själv, vilket även gäller för så mycket av själva berättelsen, för den är svår att skriva om utan att avslöja för mycket. Länge var jag trollbunden, låg vaken om kvällarna för att få veta hur det skulle gå, och länge var det riktigt bra. Min sambo frågade flera gånger: Kan du inte sluta läsa för att det är så bra eller för att du måste få veta vad som händer? Och jag måste tyvärr säga att det mot slutet visade sig att det mest var för att jag ville få ett facit, ett slut. Vilket jag känner att man i slutändan fick lite för mycket av och ingen är mer förtvivlad över det än jag. Det är en invecklad historia, med många trådar som alla ska knytas ihop mot slutet och vägen dit har en tendens att bli till en check-lista mer än en berörande text. Där Tjänarinnans berättelse var minimalistisk och gastkramande blir Gileads döttrar alltför förklarande. Mycket av den första bokens storhet låg i det som inte berättades. Dessutom blir det lätt förvirrande när somliga av händelserna i tv-serien bekräftas i den här boken, medan andra händelser inte verkar ha hänt alls. Det hade varit lättare att acceptera allt eller inget. Boken fungerade dock väldigt länge, jag skulle vilja säga att tre fjärdedelar var spännande och jag köpte historien. Det var bara den sista lilla delen där allt gick åt pipsvängen. 



lördag 28 september 2019

Podcast: Potterpodden - Harry Potter bok för bok


Jag har lyssnat på Potterpodden - Harry Potter bok för bok, en podd skapad av Rabén & Sjögren samt Storytel. Programledare är Marie Birde och producent är Terri Herrera. Det finns sju avsnitt (varav sex stycken har släppts i skrivande stund), alltså lika många som böckerna om Harry Potter, och alla gästas av exempelvis författare, programledare och anställda på SF-bokhandeln. Många kändisar som är med är det för att de grottat ner sig i Potter-verse ordentligt, men det har även gjorts utrymme för människor som helt enkelt jobbar med HP på något sätt. I början av varje avsnitt påstås det att detta är den enda Harry Potter-podden man behöver lyssna på vilket självklart är sagt med glimten i ögat men känns ändå så långt ifrån sanningen man kan komma. Det är tråkigt att en så pass god idé inte förvaltades bättre. I första avsnittet totalt vägrar gästen Björn Kjellman göra några röster, trots att han är den som läst in hela bokserien för Storytel. Programledaren växlar mellan att ställa de mest udda frågorna och att avbryta för nya frågor när samtalen äntligen hettar till. Kanske skulle man tillåtit produktionen att bli längre? Nu känns det mest som att man har skrapat på ytan. När det väl blir intressant så blir det riktigt jäkla intressant, men däremellan blir det tyvärr ganska tunt. Nu hoppas jag att Jonas Gardells medverkan i det sista avsnittet, som släpps nästa lördag, ska väga upp för mycket av det som sänts hittills.

Om det är någon som har förslag på en bättre Harry Potter-podd så vet ni var jag finns!




tisdag 17 september 2019

Nightflyers - George R.R. Martin


När en vetenskaplig expedition gör sig redo att söka efter en utomjordisk ras är det bara skeppet Nightflyer som står tillgängligt. Skeppet bemannas endast av kaptenen Royd Eris, som presenterar sig genom ett spöklikt hologram. När besättningen börjar falla offer för ett mystiskt hot faller det på forskaren Melantha Jhirl att undersöka vad som ligger bakom. Men först måste hon hålla sig levande.

Till skillnad från Vargnatts Bokhylla så älskar jag rymden och skulle mer än gärna vara en av de som hänger på utsidan av ett rymdskepp. Därför älskar jag nästan varje ord av George R.R. Martins kortroman från 1980. Men självklart inte bara därför. Nightflyers är praktiskt taget lika mycket spökhistoria som science fiction och eftersom författaren är den han är så kan vi även slänga in en hel del "Och så var det bara en" av Agatha Christie. Det är mörkt, pirrigt, läskigt och helt, helt underbart. Möjligtvis är författaren en aning för besatt av sex, för jag struntar faktiskt i hur många gånger besättningsmedlemmarna ligger med varandra och varför, men det är något jag är van vid från Game of Thrones och kan bortse från. Som helhet är detta underbart rysmysigt och något som man läser ut på ett par timmar. Jag rekommenderar starkt till alla som gillar spänning. Och rymden. Och mysterier.

Varmt tack till Bookmark Förlag för recensionsexemplaret!




tisdag 10 september 2019

En science fiction-bok av fantasymästaren George R.R. Martin


Eftersom jag numera studerar så har jag infört ett mer eller mindre officiellt köpstopp vad gäller böcker, biblioteket får duga ett tag framöver och jag kommer dessutom ha ganska mycket att läsa till min kurs. Vi får se hur det faktiskt går i verkligheten men intentionerna är goda! Fast förstå då hur stor lyckan blir när Bookmark Förlag skickar George R. R. Martins Nightflyers som recensionsexemplar, jag till och med gjorde en liten dans i köket. För han är en av mina stora favoritförfattare och efter att ha sett vad han kan göra med drakar och svärd i en komplett påhittad fantasy-värld samt med vampyrer i slaveriets Amerika så ska det bli riktigt roligt att läsa hans science fiction som utspelar sig i rymden. Boken är dessutom ett visuellt litet mästerverk med många fina bilder.









onsdag 4 september 2019

Harry Potter - Den första september kom och gick


...och jag låtsades packa och åka till Hogwarts i år också. Som hundratusentals (miljontals?) andra i världen. Jag undrar när detta ska börja mattas av, rinna ner i skarvarna av andra fenomen, men jag är överlycklig så länge det håller i sig. 




Passa även gärna på och läs artikeln i DN om skolan i Nashville, USA, som har bannlyst J.K. Rowlings böcker då de trollformler som läses upp i dem: "är faktiska förbannelser och trollformler, när de läses upp av en människa finns det risk att frammana onda andar i närheten av personen som läser upp texten". Ja ja, jag säger då det... Undrar vilka som har starkast tro på magi och fantasivärldar här.

tisdag 3 september 2019

Jag for ner till bror - Karin Smirnoff


Jana reser ner från Luleå för att hjälpa sin tvillingbror som håller på att supa ihjäl sig på familjegården i den lilla byn Smalånger. Hon har inte ens hunnit fram innan hon stöter på konstnären John, som hon genast fattar tycke för, om än inte riktigt litar på. Vad som först var tänkt som ett tillfälligt besök blir mycket längre och Jana tar anställning i hemtjänsten. Bygden är fylld med gamla minnen, det är långt ifrån enbart hennes bror som har problem med missbruk och långsamt återknyts gamla bekantskaper.  Samtidigt får vi vet mer om barndomen på familjegården där pappan styrde alla med järnhand. Jag for ner till bror är en mörk historia om alkoholism, incest, våld och hemligheter. En helt fantastisk berättelse som är skriven helt utan stora bokstäver på egennamn och jag tror aldrig jag läst en bok utan ett enda kommatecken tidigare. Barn och djur far oerhört illa genom hela texten, så jag utfärdar en varning. Men det är bland det starkaste jag läst på många år.




tisdag 27 augusti 2019

En oavsiktlig bloggskugga


Det blev visst en liten bloggskugga. Några tuffa sista veckor på jobbet tog musten ur mig, samtidigt som jag försökte förbereda mig på att börja Skrivarlinjen på Folkuniversitetet. För nu är jag tjänstledig i tio månader för att skriva. Jag är väldigt förväntansfull men samtidigt även skräckslagen. Hur ska det här gå? Än så länge har bara introduktionsveckan börjat men huvudet är fullt av ord som "kan inte", "omöjligt" och "hur i hela friden fick jag för mig att jag skulle klara det här?" Samtidigt som det är en fröjd att befinna sig bland skrivande och läsande människor och som praktiskt taget jublade när läraren första dagen utsatte oss för ett litteratur-quiz. Men jag fortsätter hålla andan lite grand och har planerat att skriva recensioner till helgen, för läsa har jag inte slutat göra de senaste veckorna.




En bild från Spökparken utanför Skrivarakademin i Stockholm.

tisdag 13 augusti 2019

Ett kilo socker: farmor glömmer aldrig priset på sitt liv - Helena Trus


Cyla Trus var elva år när hon blev smugglad ut ur ghettot i Polen och gömde sig i stallet på en bondgård. Hennes föräldrar hade förstått vad som skulle hända med alla instängda judar och mamman upprepade att åtminstone en ur familjen måste överleva och den utvalda blev den äldsta dottern som skulle kunna passera som polska. Det är svårt att läsa om hur en elvaåring fick ta hand om sig själv, på flykt, utan nära familj, och det är svårt att förstå hur mycket som faktiskt klaffade mitt i allt elände. Slutligen hamnade Cyla, med hjälp av lånad identitet, i ett tyskt arbetsläger och när kriget var över träffade hon och gifte sig med Lejb, tillsammans flyttade de till Sverige. Men händelserna under kriget lämnade henne aldrig. "Att överleva är ett straff." Det fanns ingen lättnad i att vara överlevare när i stort sett alla andra var borta. Som så ofta med böcker som denna så är det tung men viktig läsning. För nu mullrar det borta vid horisonten igen. Till sitt barnbarn Helena säger Cyla: "Ta av dig den där. Det som händer därute påminner om 30-talet i Polen. Du kan råka illa ut", samtidigt som hon pekar på davidsstjärnan runt Helenas hals. Ett kilo socker är författaren och journalisten Helena Trus intervjuer med en farmor som länge valde att hålla sina berättelser om kriget och förintelsen för sig själv men som sedan ändå började berätta. Jag gillar att texten består av kortare kapitel som inte är strängt kronologiska. Ena stunden befinner man sig fångad i ghettot, i nästa är det mer än femtio år senare och utsikten är ett kök i Farsta. Det ger välbehövliga andrum från det ofattbara. Det är sammanfattningsvis fasansfull läsning, med andnöd, ångest och Det Kan Inte Vara Sant. Att läsa om en av de värsta händelserna i mänsklighetens historia är att få se både det absolut värsta och bästa i oss. Samtidigt. 




onsdag 7 augusti 2019

Årets semesterläsning blev fantasy-läsning


Årets familjeresa gick till Cypern och Fig Tree Bay. En vecka när man åt när man var hungrig, sov när man var trött och delade upp resterande tid mellan bad och böcker. Jag tog med mig både Arv och miljö av Vigdis Hjorth samt Jag for ner till bror av Karin Smirnoff men sen slutade det med att jag i stort sett bara läste Sagan om is och eld av George R.R. Martin ändå. Det var oerhört lätt att låta sig falla ner i bok 3 och 4 omgiven av miljöer som liknade Kungshamn i över 35 graders hetta. Jag måste säga att jag fortfarande har lite svårt för Catelyn och Jon, de är så... tråkiga, även om sidorna om Jon ändå är bättre nu när Ygritte och Tormund har dykt upp. Hur ofta har jag inte bläddrat framåt för att se om Arya eller Tyrion ska dyka upp snart? Till och med Jamie är mer intressant, för där finns en personlighetsutveckling från super-ond till mer mänsklig. Men mest irriterar jag mig nog ändå på författarens fixering vid tuttar. Vet inte hur många gånger Tyrion somnar med ena handen på Shaes lilla, fasta bröst och det är trist att alla kvinnor utom de i huvudrollerna definieras av sina kvinnliga behag. Men ändå kan jag inte låta bli att älska berättelsen som myllrar av personligheter och som inte väjer från det otäcka och som samtidigt ofta bjuder på överraskningar och skratt.






torsdag 18 juli 2019

50 år sedan månlandningen: From the Earth to the Moon


Jag fortsätter att gräva ner mig i månlandnings-jubileet som sker på lördag. Inte nog med att jag läser Maria Küchens Rymdens alfabet, jag ser även om den fantastiska TV-serien From the Earth to the Moon som finns på HBO. Den består av tolv avsnitt och är en dramatisering av hela resan fram till Apollo 11. Trots att den gjordes 1998 och därmed är över tjugo år så fungerar den fortfarande finfint. Man får följa arbetet hos NASA såväl som underleverantörer, lära känna astronauterna och deras familjer, samt de som jobbade bakom kulisserna. Och det är storslaget. Ett visst mått av God Bless America, som vi i min familj kallar det när det viftas med flaggor, presidenter talar och stråkmusiken pumpas ut, är givetvis ofrånkomligt. Men åtminstone jag står ut, för de här händelserna var stora på riktigt. Hela den amerikanska skådespelareliten från den tiden passerar förbi och håll utkik efter Chris Isaak! Han spelar astronaut Ed White som dog när kommandomodulen till Apollo 1 började brinna. Serien är ett måste om du är rymdnörd som jag, men kan med fördel ses annars också.


tisdag 16 juli 2019

En rymdnörds första rapport om jubileumsveckan


Lördagen den 20 juli 2019 är det femtio år sedan människan för första gången satte sin fot på månen. En av de stora milstolparna i den senare världshistorien, även om till och med en rymdnörd  som jag måste erkänna att det nu i efterhand känns lite tomt, nästan futtigt. Vi åkte till en död sten för att... vi kunde? Självklart var det början på något mycket större och även om en stor del av rymdhistorien har stått på paus sedan 2011 när USA satte stopp för sina space shuttles, så har vi nu återigen börjat prata om bemannade rymdfärder till mars. Kanske tar vi oss ännu längre ut i ett senare skede? Kan bli lämpligt då vi är i full färd med att förstöra vår enda planet. 

I januari 2017 åkte jag, sambon och bonusbarnen till Florida, USA. Det stora målet var Universal Studios men jag hade även planen att hyra bil för att åka ut till Cape Canaveral och Kennedy Space Center. Mina medresenärer var inte i närheten lika entusiastiska som jag men ändrade sig när vi väl kommit dit. Det var en livslång dröm som uppfylldes för mig, som alltid sett barn och ungdomar i amerikanska serier och filmer åka på Space Camp, som lusläst all litteratur jag kunnat hitta och sett alla filmer om och om igen. Tänk att få vara på den plats varifrån vi sände upp människor till månen! Jag ville aldrig åka därifrån. Gick fram och tillbaka mellan raketerna, satte mig i varenda kontrollmodul som fanns tillgänglig och handlade upp alla mina pengar i shoppen. När min sambo sade åt mig att jag faktiskt inte fick sova i rymdfärjan Atlantis hoppade jag motvilligt in i hyrbilen och åkte tillbaka till hotellet i Orlando. Men jag kommer aldrig att glömma besöket hos NASA och kommer ta varenda chans jag får att få komma dit igen. Och i väntan på det stora jubileet på lördag så läser jag Maria Küchens Rymdens alfabet, återkommer om den senare. 



Michaela lycklig.


 Månen sedd från den plats på jorden varifrån vi sände upp människor till just månen.


Den pensionerade rymdfärjan Atlantis.