torsdag 13 juni 2019

Kärleken vi inte förstår - Bart Moeyaert


Den första till svenska översatta boken av 2019 års ALMA-pristagare Bart Moeyaert. Vilken bok sen! Inte ett enda onödigt ord, inte ett enda tveksamt kommatecken. Allt består av tre nedslag i samma familj, med några års mellanrum, och utan att egentligen något sägs rakt ut förstår vi ändå precis vad som menas. En av sönerna anklagar mammans nya pojkvän och familjen är på väg att falla sönder. Mer vill jag inte skriva om själva berättelsen då alla bör få uppleva den helt själva. Boken är kategoriserad som ungdomslitteratur men skulle lika gärna vara för vuxna, Moeyaert skriver något som inte riktigt vill fångas av åldersrekommendationer. Det är poetiskt och så vackert att det svider i ögonen. Författaren begränsas heller inte av vad vuxna gärna tror att att barn och ungdomar klarar eller inte, för hemska saker drabbar dem självklart ändå. Han litar på att de klarar av att läsa om det svåra och i somliga fall till och med behöver det.



måndag 10 juni 2019

Låt oss hoppas på det bästa - Carolina Setterwall


En morgon hittar Carolina sin man död i sängen. Utan förvarning blir hon ensamstående förälder och försöker lära sig navigera i det nya livet, den nya tillvaron. Samtidigt tampas hon med skuldkänslor över hur deras förhållande var mot slutet. En känsla av att hon tvingade in honom i sådant han inte var redo för, som flytt till större lägenheter, att skaffa barn. Det är en gastkramande berättelse om sorg och skuld och trots att man vet hur det ska gå vill man ofta läsa mellan fingrarna eller slå igen boken för att aldrig återkomma. För det är grymt och andlöst sorgligt. Och trots man vet vad man kommer få när man börjar läsa så blir man ändå chockad över intensiteten. Jag läste Låt oss hoppas på det bästa i korta sessioner, för mer orkade jag inte med. Självklart är det inte bara outhärdlig sorg, sonen Ivan blir större och större och står ändå för mycket glädje och historien blir lättare mot bakgrunden att Carolina Setterwall i slutet av boken träffar en ny man, som varit med om i stort sett samma sak, dock under andra omständigheter. Hans fru gick bort i leukemi väldigt hastigt efter att deras barn tagits ut med kejsarsnitt och hans bok om händelsen heter I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Det gör att det blir mer än nattsvart, ett hopp om ett fortsatt liv. Om något så tycker jag att boken förmedlar just hopp, att det finns ett liv på andra sidan de allra värsta händelserna.




måndag 3 juni 2019

Fantasy FTW - Gormenghast


Jag läser och läser, men kommer inte riktigt till recensionerna. Och så kommer livet emellan. Hela helgen försvann i en överansträngd muskel som gjorde så ont att jag inte kunde sova mer än fyra timmar åt gången och plötsligt så var vardagen där igen. Fortfarande är det fantasy som är bäst, jag ser Harry Potter på film och lyssnar på Kampen om järntronen (Game of Thrones) på Storytel så fort jag kommer åt men jag ska försöka få ner lite tankar om det jag läser snart.

Fick för mig att prova på Mervyn Peakes trilogi om Gormenghast igen! Har försökt läsa den på engelska tidigare men den visade sig vara alldeles för svår för mig, åtminstone för att få något slags flyt i läsningen, så jag tog mig inte igenom riktigt allt trots flera försök. Minns dock att somliga formuleringar var gudomligt vackra. Hittade första boken på svenska med ett helt fantastiskt omslag på Bokbörsen för någon vecka sedan och ser fram emot att åter få träffa alla de fantastiska karaktärerna.



onsdag 22 maj 2019

Kärleken vi inte förstår


Det har fram tills väldigt nyligen inte gått att läsa något på svenska av 2019 års mottagare av Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. Men nu i dagarna kom äntligen den första översättningen och jag slängde mig på Kärleken som vi inte förstår, knappa etthundra sidor om en familj med en mamma och några syskon, en familj som är på väg att falla sönder. Allt cirkulerar kring tre händelser och med mycket små medel får författaren fram oändliga känslor. Det som inte skrivs ut utan bara hintas blir till inre vrål. Har kommit halvvägs och läser varje ord med andakt, allt är knivskarpt och att läsa för fort blir som att få en kallsup när texten ramlar in lite för fort i huvudet. Men jäklar vad vackert!



lördag 18 maj 2019

I väntan på Eurovision - Chernobyl


Så här i väntan på kvällens och vårens stora Eurovision-final ser jag det andra avsnittet av HBO's nya serie Chernobyl, som handlar om katastrofen den 26 april 1986. Allt är så grått och brunt, åttiotalet i Sovjet var inte vackert, och händelserna är helt och hållet outhärdliga. Ändå går det inte att sluta titta. Om alla avsnitten hade lagts upp på ett bräde så hade jag tittat tills ögonen blödde, för det handlar om en definierande punkt i mitt liv. Jag minns hur rädd jag var när nyheterna på tv rapporterade om ett utsläpp vid Forsmarks kärnkraftverk, hur de anställda stod i kö utanför för att få strålningen på sina kläder och skor uppmätta. Jag var elva år och det var knappt två månader sedan statsminister Olof Palme hade blivit mördad, världen kändes kall och otrygg. En av de sakerna som fascinerar mest med Tjernobyl, som på ukrainska betyder malört, är hur officiella organ behandlade den här händelsen. Det mörkades, förnekades och grävdes ner. Partitoppar och anställda inom den sovjetiska atomenergin stod hundra meter från den öppna härden och hävdade att strålningen inte var farlig, att det inte alls förekommit någon explosion och att allt skulle lösa sig bara man fick in mer vatten för att täcka styrstavarna. Den här totala dementin försenade arbetet samt skadade och dödade de som skickades in för att hjälpa till. Det är mörkt, tröstlöst men ändå beroendeframkallande. En bit historia som inte får glömmas bort.





onsdag 15 maj 2019

Kampen om Järntronen - separationsångest och ett glatt återseende


Det är både med glädje och en hel del sorg som jag ser den sista tv-säsongen av Game of Thrones. För jag är glad att det tar slut, oändliga serier brukar inte vara bra i slutändan. Men givetvis är det samtidigt tårframkallande att komma till det oundvikliga slutet, att få veta exakt hur det går för alla och när man kan sin George R.R. Martin så vet man att det kommer bli blodigt. Så min vana trogen har jag samtidigt börjat om från början. Det är precis så här jag alltid gjort när jag kommit till slutet av en serie, om det så varit Kulla Gulla eller Harry Potter, och allt har känts tomt och ödsligt: slagit upp första boken för att återigen bli innesluten i den trygga början. Så nu har jag med hjälp av Storytel börjat lyssna på Kampen om Järntronen, som den första boken heter på svenska. För något måste jag göra för att dämpa separationsångesten. Alla karaktärerna känns så unga och naiva och många gånger vill jag skrika åt dem att akta rygg, att inte vara så förbannat oskyldiga. Men mest njuter jag av att insupa miljöerna, att få gå i korridorerna, sitta framför eldstäderna och klappa skräckvargarna.




måndag 13 maj 2019

Allt jag fått lära mig - Tara Westover


Det här är en av de absolut bästa böckerna jag läst på mycket länge. Trots en feber, som i vanliga fall brukar förvandla mig till ett sovande knytte, plöjde jag de här fyrahundra sidorna på ett dygn. För det är en bok som pallade för förväntningarna, som höll precis allt den lovade. 

Tara växer upp helt avskärmad från samhället, tillsammans med sina föräldrar, bröder och en syster bor hon på gården vid berget Buck Peak i Idaho. Pappan är strängt religiös och tror varken på skolväsendet, sjukvården eller regeringen och styr sin familj med järnhand. De fyra yngsta barnen har inte ens en födelseattest då de inte fötts på sjukhus och aldrig besökt en läkare, i samhällets ögon existerar de inte. Mamman har åtminstone till en början egna åsikter och revolterar då och då emot pappans idéer även om hon håller med i mångt och mycket, men en händelse i Taras barndom sätter stopp även för det sista lilla stödet av normalitet. Om somrarna konserverar de persikor och kokar de salvor som mamman säljer, om vintrarna jobbar de på pappans skrotverkstad. En våldsam händelse i en annan del av delstaten, belägringen vid Ruby Ridge, får pappan att isolera dem alla ytterligare, helt säker på att myndigheterna kommer att dyka upp och tvinga hans barn att gå i skolan. Det är först senare, när Tara börjat college vid sjutton års ålder, som hon inser att pappan med stor sannolikhet är psykiskt sjuk och vilket fängelse det skapat för alla andra i familjen. Det är även då hon för första gången får lära sig begrepp som Förintelsen och att Europa är en världsdel och inte ett land. Det är en bror som hjälper henne att finna kraften att lämna gården men det är hon själv som tar sig igenom college och senare även universitet. Allt jag fått lära mig är en magisk bok. Men den är även otäck med många tydliga beskrivningar av de skador som familjemedlemmarna ådrar sig på pappans skrot och i bilolyckor. Skador som självklart inte tas om hand av läkare på sjukhus utan hemma på gården med mammans örter och salvor som enda medicin. En bror är dessutom otroligt våldsam mot flera i familjen, och hans hot, slag och härskartekniker kan vara svåra att läsa om. Men trots all smärta är det här en bok jag kommer tänka på och prata om länge framöver.




tisdag 7 maj 2019

Vad man gör när man ligger hemma i feber


Såsom det kan bli ibland så har jag haft lite för mycket med allt annat, så bloggen har fått vila en stund. Att jag har tid nu är för att jag ligger hemma i feber och halsont och tycker lite synd om mig själv, när jag i själva verket mest är ynklig och klagar. Jag har en varm säng, en katt vid mina fötter och mat i kylskåpet när jag vill ha. Samt ett jobb som inte vill ha tillbaka mig förrän jag är frisk. Så nu sysselsätter jag mig med den nya HBO-serien Chernobyl som givetvis handlar om den fruktansvärda katastrof som inträffade 26 april 1986. En av de stora händelserna som har etsat sig in i mitt minne. Men jag läser även Allt jag fått lära mig av Tara Westover, en helt magisk berättelse om en uppväxt utanför samhället och utan konventionell skolgång.



fredag 26 april 2019

Jenny of Oldstones


Det andra avsnittet av Game of Thrones sista och åttonde säsong bjöd på den fantastiskt fina låten Jenny of Oldstones, i eftertexterna framförd av Florence +The Machine. Just nu cirkulerar det många olika teorier om vad texten betyder och vilken betydelse allt kommer få i den stora striden mot The Night King, men jag har enbart fastnat i orden och känslorna de ger mig. Det blir inte så mycket vackrare än det här.


High in the halls of the kings who are gone
Jenny would dance with her ghosts
The ones she had lost and the ones she had found
And the ones who had loved her the most

The ones who'd been gone for so very long
She couldn't remember their names
They spun her around on the damp old stones
Spun away all her sorrow and pain

And she never wanted to leave, never wanted to leave
Never wanted to leave, never wanted to leave

They danced through the day
And into the night through the snow that swept through the hall
From winter to summer then winter again
Til the walls did crumble and fall

And she never wanted to leave, never wanted to leave
Never wanted to leave, never wanted to leave
And she never wanted to leave, never wanted to leave
Never wanted to leave, never wanted to leave

High in the halls of the kings who are gone
Jenny would dance with her ghosts
The ones she had lost and the ones she had found
And the ones
Who had loved her the most






tisdag 23 april 2019

Kulturkollos veckoutmaning: Det glömmer jag aldrig!


Det mest framträdande minnet bara måste vara 9/11. Jag arbetade på en satellit-tv-operatör som säkert hade ett femtiotal tv-apparater uppsatta på väggar och pelare på Kundservice. Sakta men säkert byttes alla de olika kanalerna som visats till de utländska stora nyhetskanalerna: BBC, CNN, Sky. Samtalen in slutade i stort sett helt att komma och till slut satt vi allihopa och bara tittade på tornen som brann, repriserna av flygplan som kraschade om och om igen. Ett amerikanskt hockeylag som var på besök i huset behövde hjälp att ringa hem men det gick inte att ringa till USA, hur vi än försökte. När jag senare på kvällen tog tunnelbanan hem så minns jag att jag nästan var rädd att lämna tv-rutornas sken, för vad skulle kunna hända under tiden det tog mig att ta mig hem? George Bush kunde skicka iväg atombomber, starta världskrig. Nu inser jag att risken för det förmodligen var liten, men känslan var katastrofal just då. Hela världen var i chock, jag var i chock.




Ännu en tv-händelse som jag aldrig kommer att glömma: Utøya. Vi skulle handla den där fredagseftermiddagen i juli och vi stod på parkeringsplatsen när det kom en flash från Aftonbladet och jag sade: Det har hänt något i Norge. När vi kom ut från affären var det hela mer tydligt med bomben i Olso och när vi kommit hem blev det så hemskt att jag fortfarande inte riktigt kan förstå. Jag satt framför NRK hela kvällen, tills jag somnade av utmattning. Bilderna som ganska urskillningslöst sändes ut går inte att glömma, skadade och döda ungdomar, förtvivlade föräldrar och en norsk räddningstjänst som slet i förtvivlan. 

Jag önskar nästan att jag vore rojalist så att jag kunde byta ut de här hemska tv-minnena mot bröllop och glamour.

Sköldpaddor hela vägen ner - John Green


Det är något speciellt med ungdomsförfattaren John Green och sättet han skriver på. Det är sällan särskilt uppmuntrande historier, tvärtom handlar det ofta om unga människor som har det jobbigt, ibland riktigt jäkla jobbigt. I Sköldpaddor hela vägen ner möter vi Aza som förlorat sin pappa och dessutom kämpar med svåra tankar om bakterier och virus, något som gärna gör hennes vardag ganska svårhanterlig. För hur är man tonåring som vill kyssa killen man börjar bli förtjust i när man bara kan tänka på att skölja munnen med handsprit efteråt? Till sitt stöd har hon en överbeskyddande mamma, en knasrolig bästa vän och en psykolog, men ändå blir saker bara svårare och svårare. När miljardären Russell Picket försvinner spårlöst börjar Aza och vännen Daisy att leta efter honom, mycket för att belöningen 100 000 dollar skulle underlätta bådas familjers liv, men även för att Pickets ena son var Azas vän för många år sedan. Kanske kan de med hjälp av den vänskapen snoka reda på något som varken FBI eller någon annan kan? Som alltid med John Greens böcker så blir man helt uppslukad. Mycket tack vare trovärdigheten, att man inte blir lurad av "och så levde de lyckliga i alla sina dagar" eller att stora problem löser sig i en handvändning. Aza är otroligt irriterande men det är omöjligt att inte tycka mycket om henne, med alla nojor och tvångstankar. Vännen Daisy är underbar och jag skulle gärna läsa mer om hennes fanfiction om Star Wars där Chewbacca har en kärlekshistoria med Rey. Sedan det bästa av allt: tjejerna står stadigt för sig själva, de behöver ingen pojkvän att luta sig mot för att bli fullkomliga. Nu finns det bara en bok av författaren som jag ännu inte läst men den måste genast skrivas upp på Att Läsa-listan.



torsdag 18 april 2019

Pow Wow - Tommy Orange


En pow wow är en sammankomst inom den amerikanska ursprungsbefolkningen där man träffas och dansar, äter gott och är sociala över stamgränserna. Berättelsen som Tommy Orange skrivit handlar om just en sådan, och är gestaltad genom många olika personers synvinklar. De berättar alla varför de tar sig till en arena i Oakland för det här evenemanget; vi får se vägen dit och vad de tänkt göra när de väl är där. De allra flesta med gott uppsåt, för att komma närmare sin kultur, för att träffa andra med samma bakgrund och filosofi, men somliga med ont i sinnet. En majoritet av personerna slår ur underläge, är märkta av att växa upp inom en trasig folkgrupp som under flera århundraden slitits i bitar. Nu är de arbetslösa, sitter i fängelse, tampas med alkoholmissbruk eller befinner sig bara allra längst ner på samhällsstegen med underbetalda jobb. Man kanske inte vet vem som är ens pappa, eller växer upp hos sin mormor för att mamma inte kan ta hand om en. Men Pow Wow är långt ifrån en sorglig eländeshistoria, det är en bok fylld av kraft från människor man oftast inte hör så mycket ifrån. Människor ingen någonsin räknar med. Det är en helt fantastisk debut som det praktiskt taget lyser om, fylld med livsöden som borde fått komma till tals tidigare.Varför har vi inte saknat dem? Boken är även en uppgörelse med indianen som symbol i främst det amerikanska samhället, där exempelvis ett indianhuvud tidigare prydde testbilden på tv. Vad gör det med människor att hela tiden bli förvandlade till en schablon? När hela ens rika kultur förminskas ner till att barnen leker "indianer och cowboys". Det enda negativa med den här boken är att jag tyckte att det var lite för många olika personer och röster, något som ledde till att somliga nästan glömdes bort mot slutet av boken. Man fick bläddra fram och tillbaka för att lista ut allt. Men det var också det enda lilla. 




onsdag 10 april 2019

Suicide Club - Rachel Heng


Beskrivning av boken från förlagets hemsida:


I en nära framtid har forskningen tagit ett avgörande framsteg: odödlighet är nu en realitet men bara för dem som förtjänar den. De kallas långlevare: De som tränar, utövar yoga, dricker hälsosamma juicer och går och lägger sig i tid. Den 100 år gamla Lea är genetiskt perfekt: en postertjej för de odödliga. En dag får hon syn på sin far på gatan. Då har det gått 88 år sedan senaste gången de träffades. När hon följer efter honom stirrar hon plötsligt döden i vitögat. Det gör Lea osäker – om hon kunde vara så oförsiktig, är hon verkligen, på riktigt, värd sin odödlighet? Medlemmarna i Suicide Club har inte alltid varit aktivister. De började som ett gäng desillusionerade långlevare som ägnade sig åt förbjudna aktiviteter som livemusik, onyttig mat och ansvarslösa orgier. Men nu har de stämplats som terrorister av staten. Och Lea bestämmer sig för att kontakta dem.


Den här boken lockade mig under en lång tid likt en färggrann karamell i bokhyllan, men så har det ändå dröjt. Så här i backspegeln hade jag kunnat hoppa över den helt. Jag ville mer att den skulle vara jättebra mer än den faktiskt var det. Huvudpersonen Lea känns kall och otillgänglig, hon pratar oftare detaljerat och passionerat om nyttig mat än om vad hon känner och tycker. Det är alldeles för lite handling och inte ens när boken är slut förstår jag riktigt vad som hände. Skedde det något överhuvudtaget? Huvudpersonerna är hundra år men beter sig som tjugoåriga nyblivna karriärister och när Lea börjar agera milt sagt psykopatiskt så blir jag först både förfärad och road och hoppas att det ska vara början på något mer, något större. Men inte. Det är inte en dålig bok, det är faktiskt en helt okej framtidsdystopi, men den lämnade inga som helst spår i mig. Några dagar efter läsningen tänker jag inte alls på den.



torsdag 4 april 2019

Bokfynd på Stockholms Katthem


Varannan onsdag jobbar jag som volontär på Stockholms Katthem och i köket finns några bokhyllor där man kan lämna böcker som sedan säljs till förmån för katterna. Det är inte ofta jag hittar så mycket jag är intresserad av men igår dök Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall upp och jag var bara tvungen att ta med den hem. Trots att jag vet att den är oerhört hemsk och handlar om det där otänkbara, om döden som vi så sällan pratar om. Nu ska jag bara finna tiden att läsa den. Att-Läsa-högen därhemma växer sig högre och högre och det känns som att läs-timmarna bara blir färre.



tisdag 2 april 2019

Kulturkollos veckoutmaning: Om jag säger Tyskland, så säger du...?


En tysk bok/författare

Som vanligt tipsar jag om om Högläsaren av Bernhard Schlink, läs gärna mina inlägg om boken här och här.

En tysk film/regissör

Himmel över Berlin, med nyligen bortgångna Bruno Ganz. Gissar att jag inte kommer vara ensam om att nämna den här filmen men så är den också oerhört drömsk, vemodig och vacker. Den är faktiskt nästintill obeskrivbar, inte för att berättelsen är svår på något sätt, utan för att den nästan enbart består av känslor. För mig, kanske jag ska lägga till. Det handlar om hur man är människa, vad som gör livet värt att leva. För vill man leva i all oändlighet om det också betyder att man aldrig får röra vid någon, aldrig får älska?

Ett tyskt musikstycke/låt och/eller kompositör/artist

There can be only one! Rammstein. Som precis har släppt låten Deutschland från det kommande nya albumet. Självklart har videon varit uppmärksammad på grund av kontroverser, såsom det i stort sett alltid är med det här bandet. De har blandat in många händelser ur Tysklands blodiga historia och det som gjort somliga upprörda är scenerna från ett koncentrationsläger. Se videon på egen risk. Jag ser oerhört mycket fram emot att få se dem live i Stockholm i sommar, för en konsert med Rammstein är lika mycket skådespel som musikframträdande. 



onsdag 27 mars 2019

En kärleksförklaring till Stephen Fry's uppläsning av Harry Potter


Det finns sju böcker i serien om Harry Potter och jag har plöjt dem alla oräkneliga gånger. Jag har läst på svenska och engelska, de "vanliga" böckerna, specialutgåvorna, de illustrerade och så ljudböckerna. Nästan hela tiden har jag faktiskt min favorit-trollkarl i lurarna, på vägen till och från jobbet. Många är dagarna när jag bara inte orkar med något annat, i tröttheten om morgonen och den totala utmattningen om eftermiddagarna. Jag har provat att lyssna på svenska med Björn Kjellman men kommer inte ifrån att det är mycket bättre på engelska med Stephen Fry som uppläsare! Han gör rösterna så individuellt att man vet vem han föreställer redan innan namnet nämns. När saker ropas ut i högtalare har man lagt till ett burkigt eko och han läser med en sådan inlevelse att jag blir lycklig ända ner i tårna varje gång. Det har till och med gått så långt att jag faktiskt hör hans röst i huvudet när jag själv läser text-böckerna. Allt det positiva överglänser med råge det faktum att han till en början inte uttalar "Gryffindor" som de gör i filmerna. "Accio" uttalar han, enligt mig, felaktigt rakt igenom sju böcker. 




Sedan blir lyssningen lite extra kul när man får veta roliga fakta som att han hade svårt att uttala meningen "Harry pocketed it" och sägnen berättar att J.K. Rowling sedan noga petade in den meningen i alla följande böcker. Vilket så här i efterhand sägs vara delvis sant, men jag gillar ändå tanken.

måndag 25 mars 2019

Läslov och skidsemester


Vi åkte till Kungsberget i ett par dagar, sambon och bonusbarnen för att åka skidor, jag för att läsa. Jag hann inte igenom allt jag hade med mig, långt ifrån, men jag fick många timmar ensam i stugan med bok, juice och täcke. Ibland tog jag mig en tupplur, ibland gick jag ut och tog en promenad. Ibland gjorde jag inget alls. Men nu ska jag ta mig för att blogga lite igen, efter en veckas välbehövlig paus.





torsdag 14 mars 2019

Ædnan - Linnea Axelsson



Ædnan är sjuhundrafemtionio sidor ren magi. En versberättelse om samernas historia de senaste hundra åren, skildrad genom tre generationer. Allas liv rivs upp och förflyttas när de nordiska länderna i början av 1900-talet gör gränsdragningar som tvingar människor och renar att plötsligt ta nya vägar. Sedan kommer gruvor och vattenkraftverk vars ingrepp på naturen även de tvingar fram folkförflyttningar. Boken slutar i modern tid när Girjas sameby stämmer svenska staten och vinner i hovrätten. Vi får se allt genom två samiska familjers ögon, hur de ser på sig själva och världen runtomkring dem. Rasismen, sexismen; både det slentrianmässiga, om än lika förlamande; och det hårt riktade. Men även ohälsan, självmorden, alkoholismen. Det här är en stor bok, både vad gäller fysisk storlek och innehåll. Texten liksom sjunger för en, vaggar en över fjället och genom historien. Det var länge sedan jag läste något så gripande.




tisdag 12 mars 2019

Kulturkollos veckoutmaning: Det bästa av Stephen King


Det är nästan omöjligt att välja en favoritbok ur Stephen Kings enorma utgivning. Så givetvis fuskar jag och väljer två! King är absolut bäst när han skriver om livet och döden, när han undviker de överdrivna monstren som oundvikligen dras ut i solljuset i slutet av böckerna och blir till något fånigt, ibland till och med skrattretande. 

Jurtjurkogården (Spoilervarning på länken till recensionen)

Det som i min barndom var närmast en splatter-film med människor och djur som återkommer från döden och skär hälsenorna av gamla farbröder har nu när jag är vuxen blivit till en av de ikoniska berättelserna om sorg. Det är en av de absolut otäckaste böckerna jag någonsin läst, och då pratar jag inte om de övernaturliga bitarna utan de som handlar om förlust. Författaren var själv osäker på om han verkligen kunde ge ut den här boken, var den inte aningen för hemsk? Jo, det är för hemskt. Förmodligen därför det är så rackarns bra.





Duma Key

Ännu en bok om förlust, men den här gången förlusten av en arm och en fru. Edgar Freemantle blir av med armen i en olycka och när han i smärtorna efteråt nästan dödar sin fru får hon nog och lämnar honom. Så han flyttar till Duma Key i Florida där han tar upp ungdomsintresset att måla och han visar sig vara en talang utan dess like men samtidigt börjar underliga saker hända i samband med hans tavlor. Är det Edgar som styr framtiden med sin pensel eller är han styrd av något större? Duma Key är förmodligen den bok med Stephen King som jag tycker är bäst rent litterärt. I början av karriären hade han historierna men inte hela språket, något som (tillsammans med en nykterhet) gjort hans verk så innerligt mycket bättre. Man läser inte den här boken, man förflyttar sig till Florida  för att spendera tid tillsammans med Edgar, Wireman och Miss Elisabeth.



Stand By Me


Den bästa filmatiseringen är utan tvekan Stand By Me. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den men jag gråter Varje Gång. Det är  historien om fyra omaka pojkar som söker tröst och stöd hos varandra när vuxenvärlden sviker, såsom den så ofta gör i Kings världar. Det handlar om Döden, om en förlorad storebror och föräldrar som inte förmår se den kvarvarande sonen. Ramhistorien med liket som pojkarna ger sig av för att hitta och titta på, är i slutänden inte viktig. Stand By Me är en berättelse om livsviktig vänskap, sådan man bara har när man är tolv.




lördag 9 mars 2019

TV-serielördag: The Umbrella Academy


1 oktober 1989 föder 43 kvinnor världen över samtidigt varsitt barn, något som kommer som en överraskning för dem alla då de inte visat några som helst tecken på att vara gravida. Sju av barnen köps/adopteras av miljardären sir Reginald Hargreeves som uppfostrar dem till att bli ett superhjälte-team vid namn The Umbrella Academy. Han hävdar att de kommer rädda världen. Själv är han inte så intresserad av dem som barn utan fokuserar på deras medfödda krafter och tilltalar dem efter nummer: Number One, Number Four och så vidare. Många år senare är barngruppen splittrad och när Reginald Hargreeves plötsligt dör samlas de alla i den enorma byggnaden som en gång var deras hem. Mycket har förändrats och de är långt ifrån de framgångsrika superhjältar som deras adoptivpappa hoppades att de skulle vara. De tvingas dock kommunicera inför begravningen och snart är de tillbaka i samma känslomässiga hjulspår där de befann sig som barn. 

Ännu en tv-serie baserad på seriebok och ännu en fullkomlig fullträff. Jag tycker så innerligt mycket om det här och misstänker att det har mycket att göra med rätt skådespelare på rätt plats. Den mest kända av dem, Ellen Page, spelar den musgrå Number Seven som vuxit upp utan krafter och aldrig fått vara med på vare sig uppdrag eller familjeporträtt. Andra karaktärer som sticker ut är Robert Sheehan som Klaus, eller Number Four, vars kraft innebär att han kan frammana och tala med de döda. Något som knäckt honom totalt och fått honom att under en lång tid missbruka alla droger han kunnat få tag på. Han är en helt ljuvlig huvudperson med nojor, humor och en hjärtskärande sårbarhet. Några fler exempel, för de är för många för att alla beskrivas här: Allison vars superkraft gett henne filmstjärnestatus men samtidigt tagit ifrån henne allt av värde. Luther, den enda som stannade kvar hemma men blev skickad att bo på månen efter att ett uppdrag gått fruktansvärt snett. Jag måste också ge ett extra plus i kanten för Mary J Blidge som spelar Cha-Cha, en hänsynslös yrkesmördare utan något som helst samvete. Som så ofta är det svårt att förklara helheten i en sådan här myllrande serie om tio avsnitt, men gillar du superhjältar, apokalypsen och välskrivna karaktärer så måste du se detta. Det är mörkt, magiskt och underbart sorgligt.