tisdag 13 augusti 2019

Ett kilo socker: farmor glömmer aldrig priset på sitt liv - Helena Trus


Cyla Trus var elva år när hon blev smugglad ut ur ghettot i Polen och gömde sig i stallet på en bondgård. Hennes föräldrar hade förstått vad som skulle hända med alla instängda judar och mamman upprepade att åtminstone en ur familjen måste överleva och den utvalda blev den äldsta dottern som skulle kunna passera som polska. Det är svårt att läsa om hur en elvaåring fick ta hand om sig själv, på flykt, utan nära familj, och det är svårt att förstå hur mycket som faktiskt klaffade mitt i allt elände. Slutligen hamnade Cyla, med hjälp av lånad identitet, i ett tyskt arbetsläger och när kriget var över träffade hon och gifte sig med Lejb, tillsammans flyttade de till Sverige. Men händelserna under kriget lämnade henne aldrig. "Att överleva är ett straff." Det fanns ingen lättnad i att vara överlevare när i stort sett alla andra var borta. Som så ofta med böcker som denna så är det tung men viktig läsning. För nu mullrar det borta vid horisonten igen. Till sitt barnbarn Helena säger Cyla: "Ta av dig den där. Det som händer därute påminner om 30-talet i Polen. Du kan råka illa ut", samtidigt som hon pekar på davidsstjärnan runt Helenas hals. Ett kilo socker är författaren och journalisten Helena Trus intervjuer med en farmor som länge valde att hålla sina berättelser om kriget och förintelsen för sig själv men som sedan ändå började berätta. Jag gillar att texten består av kortare kapitel som inte är strängt kronologiska. Ena stunden befinner man sig fångad i ghettot, i nästa är det mer än femtio år senare och utsikten är ett kök i Farsta. Det ger välbehövliga andrum från det ofattbara. Det är sammanfattningsvis fasansfull läsning, med andnöd, ångest och Det Kan Inte Vara Sant. Att läsa om en av de värsta händelserna i mänsklighetens historia är att få se både det absolut värsta och bästa i oss. Samtidigt. 




onsdag 7 augusti 2019

Årets semesterläsning blev fantasy-läsning


Årets familjeresa gick till Cypern och Fig Tree Bay. En vecka när man åt när man var hungrig, sov när man var trött och delade upp resterande tid mellan bad och böcker. Jag tog med mig både Arv och miljö av Vigdis Hjorth samt Jag for ner till bror av Karin Smirnoff men sen slutade det med att jag i stort sett bara läste Sagan om is och eld av George R.R. Martin ändå. Det var oerhört lätt att låta sig falla ner i bok 3 och 4 omgiven av miljöer som liknade Kungshamn i över 35 graders hetta. Jag måste säga att jag fortfarande har lite svårt för Catelyn och Jon, de är så... tråkiga, även om sidorna om Jon ändå är bättre nu när Ygritte och Tormund har dykt upp. Hur ofta har jag inte bläddrat framåt för att se om Arya eller Tyrion ska dyka upp snart? Till och med Jamie är mer intressant, för där finns en personlighetsutveckling från super-ond till mer mänsklig. Men mest irriterar jag mig nog ändå på författarens fixering vid tuttar. Vet inte hur många gånger Tyrion somnar med ena handen på Shaes lilla, fasta bröst och det är trist att alla kvinnor utom de i huvudrollerna definieras av sina kvinnliga behag. Men ändå kan jag inte låta bli att älska berättelsen som myllrar av personligheter och som inte väjer från det otäcka och som samtidigt ofta bjuder på överraskningar och skratt.






torsdag 18 juli 2019

50 år sedan månlandningen: From the Earth to the Moon


Jag fortsätter att gräva ner mig i månlandnings-jubileet som sker på lördag. Inte nog med att jag läser Maria Küchens Rymdens alfabet, jag ser även om den fantastiska TV-serien From the Earth to the Moon som finns på HBO. Den består av tolv avsnitt och är en dramatisering av hela resan fram till Apollo 11. Trots att den gjordes 1998 och därmed är över tjugo år så fungerar den fortfarande finfint. Man får följa arbetet hos NASA såväl som underleverantörer, lära känna astronauterna och deras familjer, samt de som jobbade bakom kulisserna. Och det är storslaget. Ett visst mått av God Bless America, som vi i min familj kallar det när det viftas med flaggor, presidenter talar och stråkmusiken pumpas ut, är givetvis ofrånkomligt. Men åtminstone jag står ut, för de här händelserna var stora på riktigt. Hela den amerikanska skådespelareliten från den tiden passerar förbi och håll utkik efter Chris Isaak! Han spelar astronaut Ed White som dog när kommandomodulen till Apollo 1 började brinna. Serien är ett måste om du är rymdnörd som jag, men kan med fördel ses annars också.


tisdag 16 juli 2019

En rymdnörds första rapport om jubileumsveckan


Lördagen den 20 juli 2019 är det femtio år sedan människan för första gången satte sin fot på månen. En av de stora milstolparna i den senare världshistorien, även om till och med en rymdnörd  som jag måste erkänna att det nu i efterhand känns lite tomt, nästan futtigt. Vi åkte till en död sten för att... vi kunde? Självklart var det början på något mycket större och även om en stor del av rymdhistorien har stått på paus sedan 2011 när USA satte stopp för sina space shuttles, så har vi nu återigen börjat prata om bemannade rymdfärder till mars. Kanske tar vi oss ännu längre ut i ett senare skede? Kan bli lämpligt då vi är i full färd med att förstöra vår enda planet. 

I januari 2017 åkte jag, sambon och bonusbarnen till Florida, USA. Det stora målet var Universal Studios men jag hade även planen att hyra bil för att åka ut till Cape Canaveral och Kennedy Space Center. Mina medresenärer var inte i närheten lika entusiastiska som jag men ändrade sig när vi väl kommit dit. Det var en livslång dröm som uppfylldes för mig, som alltid sett barn och ungdomar i amerikanska serier och filmer åka på Space Camp, som lusläst all litteratur jag kunnat hitta och sett alla filmer om och om igen. Tänk att få vara på den plats varifrån vi sände upp människor till månen! Jag ville aldrig åka därifrån. Gick fram och tillbaka mellan raketerna, satte mig i varenda kontrollmodul som fanns tillgänglig och handlade upp alla mina pengar i shoppen. När min sambo sade åt mig att jag faktiskt inte fick sova i rymdfärjan Atlantis hoppade jag motvilligt in i hyrbilen och åkte tillbaka till hotellet i Orlando. Men jag kommer aldrig att glömma besöket hos NASA och kommer ta varenda chans jag får att få komma dit igen. Och i väntan på det stora jubileet på lördag så läser jag Maria Küchens Rymdens alfabet, återkommer om den senare. 



Michaela lycklig.


 Månen sedd från den plats på jorden varifrån vi sände upp människor till just månen.


Den pensionerade rymdfärjan Atlantis.


onsdag 3 juli 2019

Hur fina är inte de nya Harry Potter-omslagen?


Jag fullkomligt älskar de nya Harry Potter-omslagen och kommer helt klart köpa allihopa igen, trots att jag redan äger dem i flera olika utgåvor, på både svenska och engelska. De mjuka banden med mer stilrena bilder ska tilltala äldre läsare och inte de nio till tolvåringar som var den primära målgruppen en gång i tiden. Bokserien har som bekant överskridit alla åldersgränser och rekommendationer, och har blivit något för alla med ett fantasy-hjärta. Det är den brittiske formgivaren Olly Moss som har skapat de nya, mindre lekfulla och mörkare omslagen. Och jag älskar dem alla med hela mitt Harry Potter-hjärta.







måndag 1 juli 2019

Sommartips - ljudboksserien Irrbloss


Jag har inte sett tv-serien Hidden med Izabella Scorupco men började av en slump att lyssna på den prequel-ljudbok som finns på Storytel: Irrbloss, av Filip Alexanderson. Vi får följa polisen Viveca och hennes arbete som polis i 1970-talets Stockholm. En bomb exploderar på den polska ambassaden samtidigt som Viveca stöter på människor med övermänskliga egenskaper, utöver detta ska hon även ta hand om sitt förhållande med poliskollegan Thomas och deras dotter Emma. Hos Storytel beskrivs detta som en blandning mellan Spanarna på Hill Street, The Wire och fornnordisk mytologi, jag skulle vilja lägga till en uns av Sjöwall/Wahlöö och Neil Gaiman. Har än så länge bara hört ett avsnitt av sex stycken men har en bestämd känsla av att jag kommer lyssna klart under resorna till och från jobbet inom en snar framtid. Den iskalla vintern i berättelsen får mig att huttra mitt i heta sommarvärmen.




onsdag 26 juni 2019

Sommar-projekt?


Funderar på om jag ska ha något sommarprojekt vad gäller läsning i år. Har länge haft för vana att drämma till med någon storslaget; som att bara läsa på engelska, läsa igenom alla böcker i en specifik serie eller något baserat på genre; om inte annat så för att ha något att göra revolt emot. För jag är inte så mycket för att följa regler, inte ens mina egna. Så jag vill inte ha något som jag egentligen ser fram emot för mycket (plöja Game of Thrones-böckerna) men som jag senare kommer strunta i för att jag högtidligt satt upp det som ett mål. Utan något lagom. Frågan är bara vad detta "lagom" skulle kunna vara för något. Skulle vilja göra något nytt på riktigt och inte bara dra till med att läsa Jane Austen på originalspråk eller ta mig igenom Harry Potter ännu en gång. Det sistnämnda lär ju ske ändå menar jag.



Eftersom det är en månad till semester så klämmer vi till med en badbild, bara för att.

tisdag 25 juni 2019

Ättlingarna: Hotet av Mats Söderlund


Vi befinner oss inte alltför långt in i framtiden och miljökrisen är ett faktum, de smältande isarna har fått Golfströmmen att stanna av och dricksvatten har blivit en bristvara. Sverige har tillsammans med Finland och sina vattenrikedomar blivit ett mål för klimatflyktingar som ofta lever utan fullständiga rättigheter och utnyttjas som billig arbetskraft. Jenny bor tillsammans med sina syskon och sin mamma, som är FN-ledamot, i Skelleftehamn. Några år tidigare försvann Jennys pappa i samband med en campingtur och trots att hon var det enda vittnet minns hon inte riktigt vad som hände. Men nu börjar saker trots allt komma tillbaka. Jenny och hennes syskon är annorlunda än de flesta andra ungdomarna i skolan, de har starkare sinnen, kan hoppa högre och orkar mer. Men exakt hur annorlunda har de ingen aning om. Samtidigt som mamma Gaupa måste åka till Hong Kong i sitt arbete med att fördela jordens vatten rättvist mellan alla länder ställs saker på sin spets hemma i Skelleftehamn. 

Hotet börjar riktigt jäkla bra och jag älskar att det dröjer innan både vi och Jenny får veta sanningen om hennes ursprung. De inledande sidorna om när Jennys pappa försvinner är inget annat än fantastiska. Det är efterlängtat att läsa dystopi om Sverige och miljöer som vi känner igen, namn som rullar lätt på tungan (även om Augpalligtok inte är ett av dem). På den negativa sidan så är det för många berättarperspektiv som man slängs mellan lite för snävt men som helhet är det här jättefint. Jag kommer definitivt läsa vidare i serien Ättlingarna.








tisdag 18 juni 2019

Det har ju kommit en 3:e säsong av Jessica Jones för bövelen!


Upptäckte av en slump igår att det kommit en tredje säsong av fantastiska Jessica Jones och slukade givetvis genast ett avsnitt trots akut trötthet. Andra säsongens brist på Big Bad verkar ha reparerats och vi har blivit presenterade för Erik Gelden, en man som kan känna om ondska är närvarande. Visst borde det finnas extra semesterdagar för när favoritserier återkommer med nya säsonger? 




torsdag 13 juni 2019

Kärleken vi inte förstår - Bart Moeyaert


Den första till svenska översatta boken av 2019 års ALMA-pristagare Bart Moeyaert. Vilken bok sen! Inte ett enda onödigt ord, inte ett tveksamt kommatecken. Allt består av tre nedslag i samma familj, med några års mellanrum, och utan att egentligen något sägs rakt ut förstår vi ändå precis vad som menas. En av sönerna anklagar mammans nya pojkvän och familjen är på väg att falla sönder. Mer vill jag inte skriva om själva berättelsen då alla bör få uppleva den helt själva. Boken är kategoriserad som ungdomslitteratur men skulle lika gärna vara för vuxna, Moeyaert skriver något som inte riktigt vill fångas av åldersrekommendationer. Det är poetiskt och så vackert att det svider i ögonen. Författaren begränsas heller inte av vad vuxna gärna tror att att barn och ungdomar klarar eller inte, för hemska saker drabbar dem självklart ändå. Han litar på att de klarar av att hantera det svåra och i somliga fall till och med behöver få läsa om det.



måndag 10 juni 2019

Låt oss hoppas på det bästa - Carolina Setterwall


En morgon hittar Carolina sin man död i sängen. Utan förvarning blir hon ensamstående förälder och försöker lära sig navigera i det nya livet, den nya tillvaron. Samtidigt tampas hon med skuldkänslor över hur deras förhållande var mot slutet. En känsla av att hon tvingade in honom i sådant han inte var redo för, som flytt till större lägenheter, att skaffa barn. Det är en gastkramande berättelse om sorg och skuld och trots att man vet hur det ska gå vill man ofta läsa mellan fingrarna eller slå igen boken för att aldrig återkomma. För det är grymt och andlöst sorgligt. Och trots man vet vad man kommer få när man börjar läsa så blir man ändå chockad över intensiteten. Jag läste Låt oss hoppas på det bästa i korta sessioner, för mer orkade jag inte med. Självklart är det inte bara outhärdlig sorg, sonen Ivan blir större och större och står ändå för mycket glädje och historien blir lättare mot bakgrunden att Carolina Setterwall i slutet av boken träffar en ny man, som varit med om i stort sett samma sak, dock under andra omständigheter. Hans fru gick bort i leukemi väldigt hastigt efter att deras barn tagits ut med kejsarsnitt och hans bok om händelsen heter I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Det gör att det blir mer än nattsvart, ett hopp om ett fortsatt liv. Om något så tycker jag att boken förmedlar just hopp, att det finns ett liv på andra sidan de allra värsta händelserna.




måndag 3 juni 2019

Fantasy FTW - Gormenghast


Jag läser och läser, men kommer inte riktigt till recensionerna. Och så kommer livet emellan. Hela helgen försvann i en överansträngd muskel som gjorde så ont att jag inte kunde sova mer än fyra timmar åt gången och plötsligt så var vardagen där igen. Fortfarande är det fantasy som är bäst, jag ser Harry Potter på film och lyssnar på Kampen om järntronen (Game of Thrones) på Storytel så fort jag kommer åt men jag ska försöka få ner lite tankar om det jag läser snart.

Fick för mig att prova på Mervyn Peakes trilogi om Gormenghast igen! Har försökt läsa den på engelska tidigare men den visade sig vara alldeles för svår för mig, åtminstone för att få något slags flyt i läsningen, så jag tog mig inte igenom riktigt allt trots flera försök. Minns dock att somliga formuleringar var gudomligt vackra. Hittade första boken på svenska med ett helt fantastiskt omslag på Bokbörsen för någon vecka sedan och ser fram emot att åter få träffa alla de fantastiska karaktärerna.



onsdag 22 maj 2019

Kärleken vi inte förstår


Det har fram tills väldigt nyligen inte gått att läsa något på svenska av 2019 års mottagare av Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. Men nu i dagarna kom äntligen den första översättningen och jag slängde mig på Kärleken som vi inte förstår, knappa etthundra sidor om en familj med en mamma och några syskon, en familj som är på väg att falla sönder. Allt cirkulerar kring tre händelser och med mycket små medel får författaren fram oändliga känslor. Det som inte skrivs ut utan bara hintas blir till inre vrål. Har kommit halvvägs och läser varje ord med andakt, allt är knivskarpt och att läsa för fort blir som att få en kallsup när texten ramlar in lite för fort i huvudet. Men jäklar vad vackert!



lördag 18 maj 2019

I väntan på Eurovision - Chernobyl


Så här i väntan på kvällens och vårens stora Eurovision-final ser jag det andra avsnittet av HBO's nya serie Chernobyl, som handlar om katastrofen den 26 april 1986. Allt är så grått och brunt, åttiotalet i Sovjet var inte vackert, och händelserna är helt och hållet outhärdliga. Ändå går det inte att sluta titta. Om alla avsnitten hade lagts upp på ett bräde så hade jag tittat tills ögonen blödde, för det handlar om en definierande punkt i mitt liv. Jag minns hur rädd jag var när nyheterna på tv rapporterade om ett utsläpp vid Forsmarks kärnkraftverk, hur de anställda stod i kö utanför för att få strålningen på sina kläder och skor uppmätta. Jag var elva år och det var knappt två månader sedan statsminister Olof Palme hade blivit mördad, världen kändes kall och otrygg. En av de sakerna som fascinerar mest med Tjernobyl, som på ukrainska betyder malört, är hur officiella organ behandlade den här händelsen. Det mörkades, förnekades och grävdes ner. Partitoppar och anställda inom den sovjetiska atomenergin stod hundra meter från den öppna härden och hävdade att strålningen inte var farlig, att det inte alls förekommit någon explosion och att allt skulle lösa sig bara man fick in mer vatten för att täcka styrstavarna. Den här totala dementin försenade arbetet samt skadade och dödade de som skickades in för att hjälpa till. Det är mörkt, tröstlöst men ändå beroendeframkallande. En bit historia som inte får glömmas bort.





onsdag 15 maj 2019

Kampen om Järntronen - separationsångest och ett glatt återseende


Det är både med glädje och en hel del sorg som jag ser den sista tv-säsongen av Game of Thrones. För jag är glad att det tar slut, oändliga serier brukar inte vara bra i slutändan. Men givetvis är det samtidigt tårframkallande att komma till det oundvikliga slutet, att få veta exakt hur det går för alla och när man kan sin George R.R. Martin så vet man att det kommer bli blodigt. Så min vana trogen har jag samtidigt börjat om från början. Det är precis så här jag alltid gjort när jag kommit till slutet av en serie, om det så varit Kulla Gulla eller Harry Potter, och allt har känts tomt och ödsligt: slagit upp första boken för att återigen bli innesluten i den trygga början. Så nu har jag med hjälp av Storytel börjat lyssna på Kampen om Järntronen, som den första boken heter på svenska. För något måste jag göra för att dämpa separationsångesten. Alla karaktärerna känns så unga och naiva och många gånger vill jag skrika åt dem att akta rygg, att inte vara så förbannat oskyldiga. Men mest njuter jag av att insupa miljöerna, att få gå i korridorerna, sitta framför eldstäderna och klappa skräckvargarna.




måndag 13 maj 2019

Allt jag fått lära mig - Tara Westover


Det här är en av de absolut bästa böckerna jag läst på mycket länge. Trots en feber, som i vanliga fall brukar förvandla mig till ett sovande knytte, plöjde jag de här fyrahundra sidorna på ett dygn. För det är en bok som pallade för förväntningarna, som höll precis allt den lovade. 

Tara växer upp helt avskärmad från samhället, tillsammans med sina föräldrar, bröder och en syster bor hon på gården vid berget Buck Peak i Idaho. Pappan är strängt religiös och tror varken på skolväsendet, sjukvården eller regeringen och styr sin familj med järnhand. De fyra yngsta barnen har inte ens en födelseattest då de inte fötts på sjukhus och aldrig besökt en läkare, i samhällets ögon existerar de inte. Mamman har åtminstone till en början egna åsikter och revolterar då och då emot pappans idéer även om hon håller med i mångt och mycket, men en händelse i Taras barndom sätter stopp även för det sista lilla stödet av normalitet. Om somrarna konserverar de persikor och kokar de salvor som mamman säljer, om vintrarna jobbar de på pappans skrotverkstad. En våldsam händelse i en annan del av delstaten, belägringen vid Ruby Ridge, får pappan att isolera dem alla ytterligare, helt säker på att myndigheterna kommer att dyka upp och tvinga hans barn att gå i skolan. Det är först senare, när Tara börjat college vid sjutton års ålder, som hon inser att pappan med stor sannolikhet är psykiskt sjuk och vilket fängelse det skapat för alla andra i familjen. Det är även då hon för första gången får lära sig begrepp som Förintelsen och att Europa är en världsdel och inte ett land. Det är en bror som hjälper henne att finna kraften att lämna gården men det är hon själv som tar sig igenom college och senare även universitet. Allt jag fått lära mig är en magisk bok. Men den är även otäck med många tydliga beskrivningar av de skador som familjemedlemmarna ådrar sig på pappans skrot och i bilolyckor. Skador som självklart inte tas om hand av läkare på sjukhus utan hemma på gården med mammans örter och salvor som enda medicin. En bror är dessutom otroligt våldsam mot flera i familjen, och hans hot, slag och härskartekniker kan vara svåra att läsa om. Men trots all smärta är det här en bok jag kommer tänka på och prata om länge framöver.




tisdag 7 maj 2019

Vad man gör när man ligger hemma i feber


Såsom det kan bli ibland så har jag haft lite för mycket med allt annat, så bloggen har fått vila en stund. Att jag har tid nu är för att jag ligger hemma i feber och halsont och tycker lite synd om mig själv, när jag i själva verket mest är ynklig och klagar. Jag har en varm säng, en katt vid mina fötter och mat i kylskåpet när jag vill ha. Samt ett jobb som inte vill ha tillbaka mig förrän jag är frisk. Så nu sysselsätter jag mig med den nya HBO-serien Chernobyl som givetvis handlar om den fruktansvärda katastrof som inträffade 26 april 1986. En av de stora händelserna som har etsat sig in i mitt minne. Men jag läser även Allt jag fått lära mig av Tara Westover, en helt magisk berättelse om en uppväxt utanför samhället och utan konventionell skolgång.



fredag 26 april 2019

Jenny of Oldstones


Det andra avsnittet av Game of Thrones sista och åttonde säsong bjöd på den fantastiskt fina låten Jenny of Oldstones, i eftertexterna framförd av Florence +The Machine. Just nu cirkulerar det många olika teorier om vad texten betyder och vilken betydelse allt kommer få i den stora striden mot The Night King, men jag har enbart fastnat i orden och känslorna de ger mig. Det blir inte så mycket vackrare än det här.


High in the halls of the kings who are gone
Jenny would dance with her ghosts
The ones she had lost and the ones she had found
And the ones who had loved her the most

The ones who'd been gone for so very long
She couldn't remember their names
They spun her around on the damp old stones
Spun away all her sorrow and pain

And she never wanted to leave, never wanted to leave
Never wanted to leave, never wanted to leave

They danced through the day
And into the night through the snow that swept through the hall
From winter to summer then winter again
Til the walls did crumble and fall

And she never wanted to leave, never wanted to leave
Never wanted to leave, never wanted to leave
And she never wanted to leave, never wanted to leave
Never wanted to leave, never wanted to leave

High in the halls of the kings who are gone
Jenny would dance with her ghosts
The ones she had lost and the ones she had found
And the ones
Who had loved her the most






tisdag 23 april 2019

Kulturkollos veckoutmaning: Det glömmer jag aldrig!


Det mest framträdande minnet bara måste vara 9/11. Jag arbetade på en satellit-tv-operatör som säkert hade ett femtiotal tv-apparater uppsatta på väggar och pelare på Kundservice. Sakta men säkert byttes alla de olika kanalerna som visats till de utländska stora nyhetskanalerna: BBC, CNN, Sky. Samtalen in slutade i stort sett helt att komma och till slut satt vi allihopa och bara tittade på tornen som brann, repriserna av flygplan som kraschade om och om igen. Ett amerikanskt hockeylag som var på besök i huset behövde hjälp att ringa hem men det gick inte att ringa till USA, hur vi än försökte. När jag senare på kvällen tog tunnelbanan hem så minns jag att jag nästan var rädd att lämna tv-rutornas sken, för vad skulle kunna hända under tiden det tog mig att ta mig hem? George Bush kunde skicka iväg atombomber, starta världskrig. Nu inser jag att risken för det förmodligen var liten, men känslan var katastrofal just då. Hela världen var i chock, jag var i chock.




Ännu en tv-händelse som jag aldrig kommer att glömma: Utøya. Vi skulle handla den där fredagseftermiddagen i juli och vi stod på parkeringsplatsen när det kom en flash från Aftonbladet och jag sade: Det har hänt något i Norge. När vi kom ut från affären var det hela mer tydligt med bomben i Olso och när vi kommit hem blev det så hemskt att jag fortfarande inte riktigt kan förstå. Jag satt framför NRK hela kvällen, tills jag somnade av utmattning. Bilderna som ganska urskillningslöst sändes ut går inte att glömma, skadade och döda ungdomar, förtvivlade föräldrar och en norsk räddningstjänst som slet i förtvivlan. 

Jag önskar nästan att jag vore rojalist så att jag kunde byta ut de här hemska tv-minnena mot bröllop och glamour.

Sköldpaddor hela vägen ner - John Green


Det är något speciellt med ungdomsförfattaren John Green och sättet han skriver på. Det är sällan särskilt uppmuntrande historier, tvärtom handlar det ofta om unga människor som har det jobbigt, ibland riktigt jäkla jobbigt. I Sköldpaddor hela vägen ner möter vi Aza som förlorat sin pappa och dessutom kämpar med svåra tankar om bakterier och virus, något som gärna gör hennes vardag ganska svårhanterlig. För hur är man tonåring som vill kyssa killen man börjar bli förtjust i när man bara kan tänka på att skölja munnen med handsprit efteråt? Till sitt stöd har hon en överbeskyddande mamma, en knasrolig bästa vän och en psykolog, men ändå blir saker bara svårare och svårare. När miljardären Russell Picket försvinner spårlöst börjar Aza och vännen Daisy att leta efter honom, mycket för att belöningen 100 000 dollar skulle underlätta bådas familjers liv, men även för att Pickets ena son var Azas vän för många år sedan. Kanske kan de med hjälp av den vänskapen snoka reda på något som varken FBI eller någon annan kan? Som alltid med John Greens böcker så blir man helt uppslukad. Mycket tack vare trovärdigheten, att man inte blir lurad av "och så levde de lyckliga i alla sina dagar" eller att stora problem löser sig i en handvändning. Aza är otroligt irriterande men det är omöjligt att inte tycka mycket om henne, med alla nojor och tvångstankar. Vännen Daisy är underbar och jag skulle gärna läsa mer om hennes fanfiction om Star Wars där Chewbacca har en kärlekshistoria med Rey. Sedan det bästa av allt: tjejerna står stadigt för sig själva, de behöver ingen pojkvän att luta sig mot för att bli fullkomliga. Nu finns det bara en bok av författaren som jag ännu inte läst men den måste genast skrivas upp på Att Läsa-listan.