Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt - Gail Honeyman

Bokens baksidestext:

“Jag har alltid satt en stolthet i att klara mig själv. Jag är en ensam överlevare – jag är Eleanor Oliphant. Jag behöver ingen annan, det finns inget stort tomrum i mitt liv, ingen pusselbit som fattas. Jag är en självständig enhet. Det är åtminstone vad jag alltid har intalat mig.”

Eleanor Oliphant har gjort det enkelt för sig. Hon klär sig i likadana kläder varje dag, äter samma mat till lunch och veckoslutet firar hon med fryst pizza och två flaskor vodka. Eleanor Oliphant mår bra, alldeles utmärkt faktiskt. Inget saknas i hennes inrutade och välplanerade liv. Förutom ibland precis allt… Men så möter hon it-killen Raymond och allting förändras. Tillsammans räddar de en äldre man, Sammy, som fallit ihop på gatan, och Eleanor upplever en värme och gemenskap hon inte trodde fanns. Hon inser att hon har varit en fena på att överleva men inte har en aning om hur man lever.

Den här boken beskrivs som "feelgood" och redan där borde jag förstått att det förmodligen inte var något för mig. Det är inte så att jag inte tycker om Eleanor, för jag gillar henne så mycket att det gör lite ont i hjärtat. Sakta men säkert får man veta mer om hennes barndom, hennes fasansfulla mamma och kanske några av anledningarna till att hon lever sitt liv som hon gör, men ändå blir jag mest beklämd över eländet. Finns Eleanor på autismspektrumet eller beror hennes val på den tidigare nämnda psykopatiska mamman? Det får man aldrig veta. Är det meningen att man ska se på huvudpersonen som på ett litet barn som gör knasiga saker som man kan skratta åt eller ska man förfasas? Rymond är en guldklimp, likaså Sammy och hans familj och sättet de alla tar sig an denna udda fågel är faktiskt hjärtevärmande. Men det tar inte bort det faktum att jag definitivt inte mådde bra av den här boken, snarare tvärtom

Channel Zero: Candle Cove

Såg ett avsnitt av SyFy Channels skräckserie Channel Zero: Candle Cove igår och måste erkänna att jag vred mig av obehag. Barnpsykologen Mike Painter återvänder till hemstaden Iron Hill för att en gång för alla ta reda på vad som hände hans tvillingbror när de var tolv år gamla, brodern som försvann spårlöst i samma veva som fem andra barn mördades. Samtidigt gick det ett program, Candle Cove, på tv som endast barnen verkade kunna se när föräldrarna såg "myrornas krig". Ett spöklikt program om pirater gjort med dockor. När Mike hälsar på gamla vänner inser han att deras barn också kan se Candle Cove samtidigt som de otäcka händelser som präglade hans barndom verkar hända igen.

Får se om detta håller hela vägen men det verkar vara en serie som trycker på helt rätt knappar. Jag vet inte ens vad jag ska känna inför ett monster gjort av tänder, det är så ruggigt och äckelframkallande att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Serien bygger på en så kallad Creepypasta. 

Misslyckas igen, misslyckas bättre - John Ajvide Lindqvist

Då John Ajvide Lindqvist är något av en husgud för mig är det lite knepigt att vara annat än väldigt positiv till hans bok om skrivande. För det har varit buskul att läsa om hur hans böcker kommit till; från debuten Låt den rätte komma in till den senaste X: den sista platsen. Det här är ingen traditionell Att-skriva-bok med tips om hur man bäst skriver dialog eller listor över sätt att hitta inspiration utan mer en dialog som författaren har med sig själv, genom tiden. För varje verk har han fört dagbok över dess tillkomst och nu har han sammanfört delar av de dagböckerna med nutida kommentarer. Det kanske låter tungt och trist i min beskrivning men det är i själva verket riktigt uppfriskande och ofta rolig läsning! Självklart är det lätt att i efterhand sitta och skriva roliga kommentarer till sig själv, när man vet att det gick bra med boken i fråga, men lika ofta är han väldigt tröstande och stöttande. Jag tror det är jättenyttigt att få läsa om vilken kamp det ofta kan vara att skriva en bok, att man kanske helt tappar självförtroendet och bara vill slänga manuset direkt i papperskorgen. Men också att det kan släppa om man kämpar på, försöker se historien ur en annan synvinkel. Det är kul att läsa om hur författarens intentioner om böckerna nästan alltid har ändrats helt när han kommit till slutet, hur historien tagit en helt ny väg. 

Jag blev väldigt sugen på att läsa om många av böckerna och tror jag ska börja med Lilla stjärna, som John Ajvide Lindqvist själv ser som sin bästa bok.

Varmt tack till Ordfront Förlag för recensionsexemplaret!

Fredagstips: Trollvinter av Tove Jansson

Vi brukar påminna varandra under den här tiden på året, jag och Helena på Fiktiviteter, om trösten i att läsa Trollvinter av Tove Jansson. Den här gången tog jag även till mig rådet att lyssna på boken, med uppläsning av Mark Levengood, vilket gav berättelsen ytterligare en dimension även om jag kan sakna att inte ha den fysiska boken med de fina bilderna framför mig. För det är bilder att drunkna och försvinna i. 

Den här tiden på året, ja. Jag vet att jag trampar på många tår när jag säger att jag avskyr julen, att jag bara vill att det ska vara över, samtidigt som jag i skrivande stund vet att jag bara är i början av eländet. Just nu är jag stursk. Det här går ju bra! Såå jobbigt är det inte. Samtidigt som det i bakhuvudet rullar en röst som säger att jag kommer vara gråtfärdig när den tjugonde närmar sig. Jaja, jag kanske får lyssna ännu en gång på Trollvinter om någon vecka eller två. För jag behöver verkligen det där snarstuckna och ensamma Mumintrollet när det känns som att hela världen är emot mig.

Too-ticki. En av Mumindalens mest sympatiska karaktärer. Baserad på Tove Janssons livskamrat Tuulikki Pietilä.

Books on the tub

Jag brukar försöka undvika City under helgerna men i lördags blev det ändå så att jag befann mig vid Östermalmstorgs tunnelbana på förmiddagen. Och där, på ett konstverk vid uppgången mot Stureplan låg ett tjugotal exemplar av Hur du gör slut med mobilen av Catherine Price, i några prydliga högar. På alla satt ett klistermärke som löd Books on the tub och förklaringen:

Ta den här boken med dig. Läs den, sen lämna tillbaka den i tunnelbanan för någon annan att läsa!

En sådan fantastisk idé! Jag älskar återbruk, att vi försöker motverka ett slit-och-släng-samhälle, samt att tunnelbanan blir till ett enda stort bokbytar-system på räls. Jag kommer att hålla koll på ett helt annat sätt än tidigare, vara mer uppmärksam på vad som ligger i vagnar och på stationer. Ser fram emot att efter läsning få lämna tillbaka den här boken på ett bra ställe!

Fantastic Beasts: The Crimes of Grindelwald

Jag läste filmmanuset till Fantastic Beasts: The Crimes of Grindelwald på onsdagen och såg filmen på torsdagen - och älskade såklart allt med hela mitt hjärta. Som den extrema Potter-vers-nörd jag är så tror jag inte att jag är kapabel till annat. Den här andra delen i Fantastic Beasts är både mörkare och mer detaljerad än den första, historien liksom vindlar fram samtidigt som den presenterar personer och händelser. Det lönar sig att kunna sin Harry Potter. Fortfarande håller J.K. Rowling på att bygga upp den här världen, även om det självklart är samma trollkarlsvärld som vanligt, fast då många årtionden innan Harry Potter själv. Det är mycket att förmedla, vi har ännu inte kommit till finjusteringarna, nyanserna i berättandet men då det ska bli hela tre filmer till (sammanlagt fem) är jag inte så orolig. Det kommer. Just nu är jag mer än nöjd med att bara få befinna mig i magin igen, höra musiken och känna dragningskraften. Att se en ny film i Potter-verse är ungefär som att åka bergochdalbana: jag vill skrika av skräckblandad förtjusning, det kittlar i magen och jag önskar att det aldrig tog slut.

Jude Law är fantastisk som en yngre Albus Dumbledore och jag älskar att Johnny Depp äntligen är "gammal" nog för att spela riktig skurk, Gellert Grindelwald skrämmer på riktigt. Det är många anspelningar på Nazityskland med den karismatiske ledaren som lindar folk runt sitt lillfinger. Jag önskar att de kommer bre på mer angående Den Stora Kärlekshistorien mellan de två herrarna, för än så länge har det varit mest antydningar och stora svepande gester. I övrigt så fullkomligt älskar jag Jacob Kowalski, en jättefin karaktär som det ligger massor av kärlek bakom. Som så ofta i den här världen är själva huvudpersonen, Newt Scamander, lite slätstruken, men han tillåts vara introvert! Och ser mer på sina egna skor än den han faktiskt pratar med. Systrarna Goldstein är med lite mindre den här gången men både Katherine Waterstone som Tina och Alison Sudol som Queenie tar över varje scen de är med i. Filmens stora överraskning var Zoë Kravitz som Leta Lestrange, jag brukar inte svära i text men: jävlar! Så avslutningsvis, om du gillar den här världen ens bara lite så måste du se The Crimes of Grindelwald.

Bränn alla mina brev - Alex Schulman

Det här är en av de vackraste och sorgligaste kärlekshistorierna jag någonsin läst, om Alex Schulmans mormor Karin Stolpe och Olof Lagercrantz. Kanske delvis för att allt var dödsdömt från första början och de inte kom längre än till den glödande förälskelsen men även för att allt finns så väl beskrivet i dagböcker och brevväxling mellan de två personerna. När de träffades var Karin sedan några år gift med Sven Stolpe men långt ifrån lycklig. Sven styrde Karin med järnhand och var i det närmaste en tyrann, det är inte svårt att förstå varför hon föll för en annan man, en som var snäll och omtänksam. Det är oerhört bitterljuvt att läsa den här berättelsen då man redan från början vet att det inte kommer sluta lyckligt men trots det kan man inte låta bli att heja på dem. Kom igen Karin, du kan lämna honom och få ett annat liv! Det blev till en kurragömmalek på Sigtunastiftelsen sommaren 1932, när alla de tre huvudpersonerna vistades där för att skriva. Karin och Olof stal ensamma stunder tillsammans medan Sven blev alltmer medveten om vad som hände bakom hans rygg. Hämnden blev ohygglig. 

Boken är skriven ur tre olika synvinklar med författarens nutida jakt på information om händelsen, en tillbakablick till 1988 när Alex som barn hälsade på sina morföräldrar och det bästa: dramatiseringen av den där sommaren 1932, byggd på breven och dagboksanteckningarna. Mot slutet kunde jag inte riktigt läsa klart, lät boken vila i flera dagar, det blev för tragiskt, för hemskt. Men jag är väldigt glad att jag har fått läsa om Karin och lära känna henne, hon kommer stanna kvar hos mig länge.

Stort tack till Bookmark Förlag för recensionsexemplaret!

Ensam kvar - Rhiannon Navin

Zach är sex år och går i första klass när en ung man kommer till hans skola för att skjuta ihjäl så många elever och anställda som möjligt. Förövaren lyckas döda nitton människor innan polisen i sin tur skjuter ihjäl honom. Zach gömmer sig tillsammans med sina klasskamrater och lärare i en garderob och överlever men det gör däremot inte hans tioåriga bror Andy, som dör i skolans aula. Familjen faller isär. Mamman riktar sin sorg och ilska utåt, mot gärningsmannens familj, medan pappan vänder sig inåt och gör sitt bästa för att upprätthålla någon slags normalitet för sin kvarvarande son. Zach själv ser det som sin uppgift att föra alla samman igen.

Det finns många problem med den här boken. Främst är att den är skriven ur en sexårings synvinkel och det håller helt enkelt inte i en hel bok, jag hade gärna sett det ur flera människors perspektiv. För det blir svårt att upprätthålla intresset hela vägen när huvudpersonen har ett barns känslospann, förståelse och syn på världen. Sedan tar författaren inte alls upp det brännande ämnet gun control, vilket är helt oförståeligt med tanke på hur många skolskjutningar som hela tiden sker i USA och debatten som pågår. Slutligen så får allt detta (spoilervarning!) ett sliskigt lyckligt slut när alla hux flux blir sams på de sista sidorna och Zach får tillbaka både sin mamma och pappa igen. Nej, det här var inte alls min kopp te. Om du vill läsa en fantastiskt bra bok om skolskjutningar och vad det kan göra med en familj så rekommenderar jag We have to talk about Kevin av Lionel Shriver.

Tack till Bookmark Förlag för recensionsexemplaret!

Kulturkollos veckoutmaning: bokomslag

Veckans utmaning är att visa tre favoritbokomslag och berätta varför just de är favoriter. Då jag är dålig på att komma ihåg omslag, förmodligen för att de inte är så viktiga för mig, så är åtminstone två av dem relativt nya bekantskaper för mig. Den tredje är en Favorit För Resten Av Livet. 

1. Cthulhu vaknar av H.P. Lovecraft

Fria Ligan Förlags smärtsamt vackra illustrerade utgåva ligger sedan en månad tillbaka på bordet bredvid läsfåtöljen. Jag kan inte riktigt sluta ta upp den och försvinna in i bilderna och tappar nästan andan av bokens omslag.

2. We Have Always Lived in the Castle av Shirley Jackson

Jag vet inte hur många gånger jag stod med den här boken i handen på Pocketshop och var på väg att köpa men sedan ändå bangade i sista sekunden. För omslaget är magiskt med flickorna och den kolsvarta katten. Att jag länge inte visste så mycket om vare sig boken eller författaren spelade inte så stor roll, det var själva känslan som omslaget gav mig som var det viktiga. 

3. Harry Potter och De Vises Sten av J.K. Rowling

Jag har skrivit om det här omslaget så många gånger, men så är det också min stora favorit. Fortfarande fylls jag av så många känslor när jag håller i mitt slitna, sönderlästa exemplar. Det innebär ett löfte om tillträde till en magisk värld. Det är en port till Potter-verse samt så hisnande myllrande och fint att jag fortfarande inte riktigt kan se mig mätt på det.

TV-serielördag - The Haunting of Hill House

För att återigen klargöra: den här nyinspelningen av The Haunting of Hill House har nästan ingenting att göra med boken av Shirley Jackson, förutom själva huset som fortfarande spelar huvudrollen. Hela grundhistorien har ändrats och jag förstår varför för den befintliga boken inte kunde dras ut till en serie om tio avsnitt. Fembarnsfamiljen Crain flyttar in i Hill House för att renovera byggnaden över en sommar och sedan sälja den till hösten. They're gonna flip a house! De har gjort detta förut och hoppas på så pass mycket vinst att de ska kunna sluta flytta runt och renovera, och istället bygga ett eget hus. Mycket snart tvingas de dock inse att detta inte är vilket hus som helst. Barnen ser otäcka saker och drömmer mardrömmar. Husets två anställda bor utanför området och vägrar arbeta när mörkret fallit. Föräldrarna Crain verkar veta mer än de avslöjar för sina barn men kämpar hårt med att hålla budgeten i renoveringarna, de tröstar och slätar över. Är du helt säker på vad du såg? Kanske sov du fortfarande? Kan allt ha varit en dröm? Fokuserar på att de snart ska komma därifrån. Samtidigt får vi följa barnen som vuxna, mer än tjugo år senare, när alla är långt borta från Hill House och den katastrof som satte stopp för deras tid där. De har definitivt präglats av att under några veckor ha bott i ett av de hemskaste spökhusen i USA och inte har det blivit bättre av att många av dem ärvt sin mammas känslighet för det övernaturliga. På fler än ett sätt kan man säga att de fortfarande är hemsökta.

Den här serien drivs av en kittlande smygande skräck; kamerorna glider runt i ett spökhus fyllt av snirklande trappor, långa korridorer med mattor och tapeter i mörka färger. Det är en byggnad med statyer och vrår, ett hus som bär på hemligheter. Om nätterna släpps fasansfulla väsen fram. Det förekommer viss jump scare, men inte så att det blir för mycket. Jag gillar verkligen den här serien som tryckte på helt rätt skrämsel-knappar för mig. Det är något speciellt när huvudpersonerna fastnar i sina egna huvuden och inte kommer ut, när mycket av det läskiga händer inom dem själva. Men allt är självklart också rejält kryddat med spöken och bårhus, för givetvis blir ett av barnen ägare till en begravningsbyrå när hon är vuxen... Det enda riktigt negativa jag har att säga handlar om det sista avsnittet, som blev på tok för övertydligt och välordnat, snudd på gulligt. Man behöver inte förklara allt, heller inte lösa alla problem. Men innan man kom dit var den här serien en fröjd.

Om ni (som jag) sitter och funderar på var ni har sett den yngre versionen av pappan, så kan jag avslöja att han spelade Elliott i E.T.

Fredagstips: Bränn alla mina brev

Fick hem boken Bränn alla mina brev av Alex Schulman för någon dag sedan och började så smått läsa igår kväll. Böckerna han tidigare skrivit om sin familj har fängslat mig enormt och den här gången handlar det om mormor och morfar, Karin och Sven Stolpe, och den kärlekshistoria som Karin hade med Olof Lagercrantz. Men den handlar även om den otålighet, irritation och vrede som finns i rakt nedstigande led i familjen, om hur författaren märker hur hans egna barn verkar vara rädda för honom och hans reaktioner. Ser fram emot att få gräva ner mig i denna i helgen.

Kulturkollos veckoutmaning: Kärlek, lidelse och dyrkan

Jag har bara ett kärlekspar att tipsa om men så slår det också alla andra med hästlängder. Jag lovar. Så här skrev jag för inte så länge sedan om Elio och Oliver i boken (och numera även filmen) Call Me By Your Name:

Den här boken är en  kärlekshistoria där det är fokus på det viktiga: kärleken. Inte rädslorna eller omvärldens fördomar. De historierna ska också få finnas men det är så befriande när det nästan bara handlar om fjärilarna i magen och orden som kommer ut för fort. Deras förälskelse är ren och självklar, Elio frågar sig inte varför han dras till Oliver, han bara älskar och han behöver inte konfrontera hela sin identitet då kärleken till Oliver är för stor för att ifrågasättas.

Call Me By Your Name kommer landa på topp fem vad gäller träffsäker beskrivning av förälskelse och kärlek, förmodligen till och med plats ett. Det är svårt att skriva om kärlek utan att det blir fånigt och nästan omöjligt att göra det så bra att läsaren själv blir lite förälskad, men André Aciman lyckas. Precis som huvudpersonen, den sjuttonårige Elio, blir jag hopplöst kär i den nästan tio år äldre Oliver som är hans föräldrars sommargäst. Det är stekhet sommar i Italien och åttiotal. Att berättelsen är nästan totalt utan de för genren vanliga begränsningarna är så befriande att jag vill skrika Ronjas vårskrik. Elio tvekar, tvivlar och förtvivlar hela tiden, men tänker praktiskt taget aldrig att hans känslor skulle vara "fel" på något sätt. Han är. Han älskar. Vad pappa, grannarna eller hushållerskan skulle tro om de fick veta, det struntar han blankt i, världen runtomkring kan fara och flyga. Han vill ha Oliver, han ska ha Oliver. Call Me By Your Name är oerhört vacker, pirrig och bitterljuv. 

TV-serielördag: Chilling Adventures of Sabrina

Blanda nu inte ihop detta med den präktiga och flamsiga sitcom som gick på tv för lite mer än tjugo år sedan. Ja, det är "samma" tjej, men Chilling Adventures of Sabrina bygger mer på den tecknade serien från Archie Comics och är så rackarns bra att det mycket väl skulle kunna bli lika fantastiskt som Buffy the Vampire Slayer. Bara det fortsätter utvecklas så känns det som en möjlighet och säsong 2 är redan på väg. Jag såg första säsongens tio avsnitt på lite mer än tjugofyra timmar under en helg, liksom bara flöt igenom allt och det är smart, roligt, lagom läskigt och ganska våldsamt i en nutid som ändå mest mest liknar femtiotal. Sabrina är en halvhäxa som vuxit upp med en fot i båda världarna. På sin sextonårsdag måste hon dock välja om hon ska vara häxa eller mänsklig. Men kan hon verkligen lämna pojkvännen Harvey och bästisarna Jaz och Susie? Till en början hejar man verkligen på Harvey men desto mer tid som går, ju mer helylle och därmed mindre intressant blir han. Han blir  tråkigt nog en Dean (Gilmore Girls). Men man måste inte fastna i den trista pojkvännen för det fullkomligt kryllar av fina karaktärer i övrigt! En favorit är Sabrinas kusin Ambrose som får vara svart homosexuell engelsman utan att det görs till en grej. Han bara är. Dejtar män och himlen faller inte ner, ingen höjer ens så mycket som ett ögonbryn. De allra flesta i den här serien är faktiskt mycket roligare, intressantare och coolare än Sabrina själv, vilket är lite tråkigt. Hon har definitivt skinn på näsan men man blir aldrig riktigt orolig för henne vilket är till hennes nackdel. I övrigt så är detta en enda lång: Men vad har jag sett hen i tidigare? Många gamla kära skådespelare i nya roller. Jag är oerhört förälskad i Richard Coyle som slentrianonda Father Blackwood. Och visst är det Eowyn (Miranda Otto) som spelar Sabrinas faster Zelda. Sammanfattningsvis så är det här en frisk fläkt mitt i alla gravallvarliga serier om det övernaturliga, även om man hoppar till lite varje gång fastrarna brister ut i ett "Praise the Dark Lord" eller "Hail Satan" istället för det prat om Gud som man är van vid från amerikanska serier. Om du har tillgång till Netflix så bara måste du se Chilling Adventures of Sabrina!

Bamse skriven av John Ajvide Lindqvist!

Se till att inte missa den Bamse-novell skriven av John Ajvide Lindqvist som just nu finns att köpa på Pressbyrån! Den handlar visserligen mer om Nina Kanin än om Bamse, men det är underordnat. Först får man historien i novellform och sedan som vanlig Bamse-serie. En rolig detalj är att Skalmans mansplaining-dagar verkar vara över. 

 

Slutet - Mats Strandberg

Simon och Lucinda är sjutton år när de med resten av världen får veta att jorden snart krockar med kometen Foxworth, som kommer förånga haven och få bergen att koka. Inget kommer överleva, planeten blir steriliserad. Så vad gör man med sin tid när man vet att den är begränsad? Världen går in i en kollektiv chock, somliga reagerar med våld, andra med förnekelse. Samtidigt har pengar blivit värdelösa, fängelser och kärnkraftverk lämnas vind för våg när människorna försöker spendera sina återstående dagar med människorna de älskar. Allt ska göras för en sista gång. Men huvudpersonerna i den här boken är ändå tonåringar som lever i en tid och ett tillstånd när precis allt cirkulerar kring dem själva och inte ens en nära förestående apokalyps får dem att se så långt bortom sig själva. När en tragisk händelse sker någon som står dem väldigt nära tvingas de ändå se upp över sin egen horisont och en vänskap bildas över ett mysterium som måste lösas innan himlen blir vit och allt liv tar slut. 

Slutet är en väldigt ångestframkallande bok, det är skrämmande lätt att tänka sig in i att livet skulle kunna vara slut om en månad. När jag var mitt inne i boken råkade jag flera gånger ut för tankevurpan att ingenting spelade någon roll när jag läste riktiga nyheter, "för världen skulle ju ändå förstöras snart". Så verklig hade den här boken blivit. Som vanligt i den här författarens böcker är karaktärerna lätta att identifiera sig med och jag förstår varför de reagerar som de gör, även om jag inte måste gilla anledningarna. Jag har läst med andan i halsen, tänkt: bara ett kapitel till, läst sena nätter. Det här är en riktigt jäkla bra bok.

Ljudbokstips: Internatskolan - Linda Skugge

En spännande historia i tio halvtimmesavsnitt om en traditionstyngd internatskola långt inne i de svenska skogarna. En skola som ligger invid Djuptjärn, som enligt legenden skapades när en meteorit slog ner där för många miljoner år sedan. Något verkar dock ha följ med stenbumlingen genom rymden, ett övernaturligt väsen som nu bor långt nere i vattnet och kräver regelbundna offer. När ledaren för det populära gänget Vigilanterna försvinner spårlöst från skolan tror många att han blivit tagen av vad som nu finns där nere i djupet. 

Jag har lyssnat på två av avsnitten och kommer definitivt att fortsätta! För åldrarna tolv till femton men funkar fintfint även för äldre.

The Haunting of Hill House

Det är lite sisådär med läsningen just nu. Istället kollar jag nästan febrigt på Netflix-serien The Haunting of Hill House, trots att den nästan inte alls har något att göra med boken med samma namn av Shirley Jackson. Men läskigt är det. Istället för ett gäng spökjägare som tillfälligt flyttar in är det fembarnsfamiljen Crain som köpt egendomen och mycket snart tvingas inse att de inte är ensamma i Hill House. Speciellt barnen blir drabbade. Parallellt får man även följa alla när de blivit vuxna och hur hemsökelserna fortsätter att följa efter dem, på olika sätt. Jag ser ett avsnitt så ofta jag bara kan, har till och med börjat släpa med mig paddan på bussen för att stjäla tjugo minuter på vägen till jobbet. Jag drömmer om människorna i serien och det de är med om. Det här är faktiskt helt briljant, om än mardrömsframkallande.

Neverworld - Marisha Pessl

För inte så länge sedan tillhörde Beatrice det mest populära gänget på skolan, de som var medelpunkten på alla fester och tillställningar. Men precis när skolåret skulle ta slut så dog Jim, han som var gruppens musikaliska geni och Beatrices pojkvän. Exakt vad som hände har inte klarlagts men polisen har skrivit av händelsen som självmord. Ett år senare återvänder Beatrice till gänget för att fira Whitleys födelsdag på Wincroft herrgård, platsen där de jämt hängde förut. Men det kan självfallet inte längre bli som förr, en av vännerna är för alltid borta och somliga av de som är kvar verkar veta mer än de vill avslöja. Det blir en ganska obekväm kväll och när morgonen kommer ringer det på dörren. Där står en man som kallar sig Väktaren och det han har att berätta kan ingen riktigt acceptera, åtminstone inte till en början, och där börjar vännernas berättelse om Neverworld. Jag vill inte avslöja för mycket men det är som att hamna i en fasansfull version av Groundhog Day, där man måste avsluta varje kväll med en omröstning om det otänkbara. Men, de får en chans att en gång för alla ta reda på vad som hände Jim och vem eller vilka som bär skuld för hans död. Neverworld är en oerhört välskriven ungdomsroman som är både kuslig och spännande, som en deckare med en övernaturlig twist. Det var länge sedan jag sträckläste något på det här sättet och rekommenderar boken å det varmaste.

TV-serielördag - A Discovery of Witches

Jag har nu sett fyra avsnitt av HBO's A Discovery of Witches och vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska tycka. Visst kommer jag fortsätta med fler avsnitt allteftersom de släpps (det femte kommer idag) men hur länge kommer det faktiskt vara titt-värdigt? De magiska delarna är fantastiska, liksom det som handlar om Bodleian Library i Oxford, slottsmiljön i Frankrike och hela känslan av ett samhälle med häxor, demoner och vampyrer. Det är så mycket som är rätt. Blinkningar till andra filmer och serier om det övernaturliga. Men. Jag får hela tiden en obehaglig Fifty Shades of Grey-vibe och den har jag svårt att förklara. Seriens Diana är dock långt ifrån den bokens huvudperson Ana. För Diana förklarar hela tiden att hon vill göra sina egna val och ta sina egna beslut, trots att Matthew gärna försöker vara överbeskyddande på ett "charmigt" medeltida sätt. Jag tror att problemet ligger i att jag tycker att Den Storslagna Kärlekshistorien inte är trovärdig. Eller, den växlar mellan att vara hyfsat fin och ganska outhärdlig. Det blir så fel när de måste berätta för oss hur storslaget kära huvudpersonerna är, istället för att det visas och gestaltas. Men givetvis har jag köpt boken allt bygger på för att se om det är bättre där!

Kulturkollos veckoutmaning: Hundarnas hund

En bok som jag läste om och om igen i slukaråldern: Hundstjärnan av Diana Wynne Jones. Nu idag kan jag inte riktigt berätta vad den handlade om, förutom att det var någon som kom från rymden och på något sätt hade hamnat i en hundkropp. Jag minns mest att jag älskade med hela mitt hjärta.