Pow Wow - Tommy Orange

En pow wow är en sammankomst inom den amerikanska ursprungsbefolkningen där man träffas och dansar, äter gott och är sociala över stamgränserna. Berättelsen som Tommy Orange skrivit handlar om just en sådan, och är gestaltad genom många olika personers synvinklar. De berättar alla varför de tar sig till en arena i Oakland för det här evenemanget; vi får se vägen dit och vad de tänkt göra när de väl är där. De allra flesta med gott uppsåt, för att komma närmare sin kultur, för att träffa andra med samma bakgrund och filosofi, men somliga med ont i sinnet. En majoritet av personerna slår ur underläge, är märkta av att växa upp inom en trasig folkgrupp som under flera århundraden slitits i bitar. Nu är de arbetslösa, sitter i fängelse, tampas med alkoholmissbruk eller befinner sig bara allra längst ner på samhällsstegen med underbetalda jobb. Man kanske inte vet vem som är ens pappa, eller växer upp hos sin mormor för att mamma inte kan ta hand om en. Men Pow Wow är långt ifrån en sorglig eländeshistoria, det är en bok fylld av kraft från människor man oftast inte hör så mycket ifrån. Människor ingen någonsin räknar med. Det är en helt fantastisk debut som det praktiskt taget lyser om, fylld med livsöden som borde fått komma till tals tidigare.Varför har vi inte saknat dem? Boken är även en uppgörelse med indianen som symbol i främst det amerikanska samhället, där exempelvis ett indianhuvud tidigare prydde testbilden på tv. Vad gör det med människor att hela tiden bli förvandlade till en schablon? När hela ens rika kultur förminskas ner till att barnen leker "indianer och cowboys". Det enda negativa med den här boken är att jag tyckte att det var lite för många olika personer och röster, något som ledde till att somliga nästan glömdes bort mot slutet av boken. Man fick bläddra fram och tillbaka för att lista ut allt. Men det var också det enda lilla. 

Suicide Club - Rachel Heng

Beskrivning av boken från förlagets hemsida:

I en nära framtid har forskningen tagit ett avgörande framsteg: odödlighet är nu en realitet men bara för dem som förtjänar den. De kallas långlevare: De som tränar, utövar yoga, dricker hälsosamma juicer och går och lägger sig i tid. Den 100 år gamla Lea är genetiskt perfekt: en postertjej för de odödliga. En dag får hon syn på sin far på gatan. Då har det gått 88 år sedan senaste gången de träffades. När hon följer efter honom stirrar hon plötsligt döden i vitögat. Det gör Lea osäker – om hon kunde vara så oförsiktig, är hon verkligen, på riktigt, värd sin odödlighet? Medlemmarna i Suicide Club har inte alltid varit aktivister. De började som ett gäng desillusionerade långlevare som ägnade sig åt förbjudna aktiviteter som livemusik, onyttig mat och ansvarslösa orgier. Men nu har de stämplats som terrorister av staten. Och Lea bestämmer sig för att kontakta dem.

Den här boken lockade mig under en lång tid likt en färggrann karamell i bokhyllan, men så har det ändå dröjt. Så här i backspegeln hade jag kunnat hoppa över den helt. Jag ville mer att den skulle vara jättebra mer än den faktiskt var det. Huvudpersonen Lea känns kall och otillgänglig, hon pratar oftare detaljerat och passionerat om nyttig mat än om vad hon känner och tycker. Det är alldeles för lite handling och inte ens när boken är slut förstår jag riktigt vad som hände. Skedde det något överhuvudtaget? Huvudpersonerna är hundra år men beter sig som tjugoåriga nyblivna karriärister och när Lea börjar agera milt sagt psykopatiskt så blir jag först både förfärad och road och hoppas att det ska vara början på något mer, något större. Men inte. Det är inte dålig bok, det är faktiskt en helt okej framtidsdystopi, men den lämnade inga som helst spår i mig. Några dagar efter läsningen tänker jag inte alls på den.

Bokfynd på Stockholms Katthem

Varannan onsdag jobbar jag som volontär på Stockholms Katthem och i köket finns några bokhyllor där man kan lämna böcker som sedan säljs till förmån för katterna. Det är inte ofta jag hittar så mycket jag är intresserad av men igår dök Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall upp och jag var bara tvungen att ta med den hem. Trots att jag vet att den är oerhört hemsk och handlar om det där otänkbara, om döden som vi så sällan pratar om. Nu ska jag bara finna tiden att läsa den. Att-Läsa-högen därhemma växer sig högre och högre och det känns som att läs-timmarna bara blir färre.

Kulturkollos veckoutmaning: Om jag säger Tyskland, så säger du...?

En tysk bok/författare

Som vanligt tipsar jag om om Högläsaren av Bernhard Schlink, läs gärna mina inlägg om boken här och här.

En tysk film/regissör

Himmel över Berlin, med nyligen bortgångna Bruno Ganz. Gissar att jag inte kommer vara ensam om att nämna den här filmen men så är den också oerhört drömsk, vemodig och vacker. Den är faktiskt nästintill obeskrivbar, inte för att berättelsen är svår på något sätt, utan för att den nästan enbart består av känslor. För mig, kanske jag ska lägga till. Det handlar om hur man är människa, vad som gör livet värt att leva. För vill man leva i all oändlighet om det också betyder att man aldrig får röra vid någon, aldrig får älska?

Ett tyskt musikstycke/låt och/eller kompositör/artist

There can be only one! Rammstein. Som precis har släppt låten Deutschland från det kommande nya albumet. Självklart har videon varit uppmärksammad på grund av kontroverser, såsom det i stort sett alltid är med det här bandet. De har blandat in många händelser ur Tysklands blodiga historia och det som gjort somliga upprörda är scenerna från ett koncentrationsläger. Se videon på egen risk. Jag ser oerhört mycket fram emot att få se dem live i Stockholm i sommar, för en konsert med Rammstein är lika mycket skådespel som musikframträdande. 

En kärleksförklaring till Stephen Fry's uppläsning av Harry Potter

Det finns sju böcker i serien om Harry Potter och jag har plöjt dem alla oräkneliga gånger. Jag har läst på svenska och engelska, de "vanliga" böckerna, specialutgåvorna, de illustrerade och så ljudböckerna. Nästan hela tiden har jag faktiskt min favorit-trollkarl i lurarna, på vägen till och från jobbet. Många är dagarna när jag bara inte orkar med något annat, i tröttheten om morgonen och den totala utmattningen om eftermiddagarna. Jag har provat att lyssna på svenska med Björn Kjellman men kommer inte ifrån att det är mycket bättre på engelska med Stephen Fry som uppläsare! Han gör rösterna så individuellt att man vet vem han föreställer redan innan namnet nämns. När saker ropas ut i högtalare har man lagt till ett burkigt eko och han läser med en sådan inlevelse att jag blir lycklig ända ner i tårna varje gång. Det har till och med gått så långt att jag faktiskt hör hans röst i huvudet när jag själv läser text-böckerna. Allt det positiva överglänser med råge det faktum att han till en början inte uttalar "Gryffindor" som de gör i filmerna. "Accio" uttalar han, enligt mig, felaktigt rakt igenom sju böcker. 

Sedan blir lyssningen lite extra kul när man får veta roliga fakta som att han hade svårt att uttala meningen "Harry pocketed it" och sägnen berättar att J.K. Rowling sedan noga petade in den meningen i alla följande böcker. Vilket så här i efterhand sägs vara delvis sant, men jag gillar ändå tanken.

Läslov och skidsemester

Vi åkte till Kungsberget i ett par dagar, sambon och bonusbarnen för att åka skidor, jag för att läsa. Jag hann inte igenom allt jag hade med mig, långt ifrån, men jag fick många timmar ensam i stugan med bok, juice och täcke. Ibland tog jag mig en tupplur, ibland gick jag ut och tog en promenad. Ibland gjorde jag inget alls. Men nu ska jag ta mig för att blogga lite igen, efter en veckas välbehövlig paus.

Ædnan - Linnea Axelsson

Ædnan är sjuhundrafemtionio sidor ren magi. En versberättelse om samernas historia de senaste hundra åren, skildrad genom tre generationer. Allas liv rivs upp och förflyttas när de nordiska länderna i början av 1900-talet gör gränsdragningar som tvingar människor och renar att plötsligt ta nya vägar. Sedan kommer gruvor och vattenkraftverk vars ingrepp på naturen även de tvingar fram folkförflyttningar. Boken slutar i modern tid när Girjas sameby stämmer svenska staten och vinner i hovrätten. Vi får se allt genom två samiska familjers ögon, hur de ser på sig själva och världen runtomkring dem. Rasismen, sexismen; både det slentrianmässiga, om än lika förlamande; och det hårt riktade. Men även ohälsan, självmorden, alkoholismen. Det här är en stor bok, både vad gäller fysisk storlek och innehåll. Texten liksom sjunger för en, vaggar en över fjället och genom historien. Det var länge sedan jag läste något så gripande.

Kulturkollos veckoutmaning: Det bästa av Stephen King

Det är nästan omöjligt att välja en favoritbok ur Stephen Kings enorma utgivning. Så givetvis fuskar jag och väljer två! King är absolut bäst när han skriver om livet och döden, när han undviker de överdrivna monstren som oundvikligen dras ut i solljuset i slutet av böckerna och blir till något fånigt, ibland till och med skrattretande. 

Jurtjurkogården (Spoilervarning på länken till recensionen)

Det som i min barndom var närmast en splatter-film med människor och djur som återkommer från döden och skär hälsenorna av gamla farbröder har nu när jag är vuxen blivit till en av de ikoniska berättelserna om sorg. Det är en av de absolut otäckaste böckerna jag någonsin läst, och då pratar jag inte om de övernaturliga bitarna utan de som handlar om förlust. Författaren var själv osäker på om han verkligen kunde ge ut den här boken, var den inte aningen för hemsk? Jo, det är för hemskt. Förmodligen därför det är så rackarns bra.

Duma Key

Ännu en bok om förlust, men den här gången förlusten av en arm och en fru. Edgar Freemantle blir av med armen i en olycka och när han i smärtorna efteråt nästan dödar sin fru får hon nog och lämnar honom. Så han flyttar till Duma Key i Florida där han tar upp ungdomsintresset att måla och han visar sig vara en talang utan dess like men samtidigt börjar underliga saker hända i samband med hans tavlor. Är det Edgar som styr framtiden med sin pensel eller är han styrd av något större? Duma Key är förmodligen den bok med Stephen King som jag tycker är bäst rent litterärt. I början av karriären hade han historierna men inte hela språket, något som (tillsammans med en nykterhet) gjort hans verk så innerligt mycket bättre. Man läser inte den här boken, man förflyttar sig till Florida  för att spendera tid tillsammans med Edgar, Wireman och Miss Elisabeth.

Stand By Me

Den bästa filmatiseringen är utan tvekan Stand By Me. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den men jag gråter Varje Gång. Det är  historien om fyra omaka pojkar som söker tröst och stöd hos varandra när vuxenvärlden sviker, såsom den så ofta gör i Kings världar. Det handlar om Döden, om en förlorad storebror och föräldrar som inte förmår se den kvarvarande sonen. Ramhistorien med liket som pojkarna ger sig av för att hitta och titta på, är i slutänden inte viktig. Stand By Me är en berättelse om livsviktig vänskap, sådan man bara har när man är tolv.

TV-serielördag: The Umbrella Academy

1 oktober 1989 föder 43 kvinnor världen över samtidigt varsitt barn, något som kommer som en överraskning för dem alla då de inte visat några som helst tecken på att vara gravida. Sju av barnen köps/adopteras av miljardären sir Reginald Hargreeves som uppfostrar dem till att bli ett superhjälte-team vid namn The Umbrella Academy. Han hävdar att de kommer rädda världen. Själv är han inte så intresserad av dem som barn utan fokuserar på deras medfödda krafter och tilltalar dem efter nummer: Number One, Number Four och så vidare. Många år senare är barngruppen splittrad och när Reginald Hargreeves plötsligt dör samlas de alla i den enorma byggnaden som en gång var deras hem. Mycket har förändrats och de är långt ifrån de framgångsrika superhjältar som deras adoptivpappa hoppades att de skulle vara. De tvingas dock kommunicera inför begravningen och snart är de tillbaka i samma känslomässiga hjulspår där de befann sig som barn. 

Ännu en tv-serie baserad på seriebok och ännu en fullkomlig fullträff. Jag tycker så innerligt mycket om det här och misstänker att det har mycket att göra med rätt skådespelare på rätt plats. Den mest kända av dem, Ellen Page, spelar den musgrå Number Seven som vuxit upp utan krafter och aldrig fått vara med på vare sig uppdrag eller familjeporträtt. Andra karaktärer som sticker ut är Robert Sheehan som Klaus, eller Number Four, vars kraft innebär att han kan frammana och tala med de döda. Något som knäckt honom totalt och fått honom att under en lång tid missbruka alla droger han kunnat få tag på. Han är en helt ljuvlig huvudperson med nojor, humor och en hjärtskärande sårbarhet. Några fler exempel, för de är för många för att alla beskrivas här: Allison vars superkraft gett henne filmstjärnestatus men samtidigt tagit ifrån henne allt av värde. Luther, den enda som stannade kvar hemma men blev skickad att bo på månen efter att ett uppdrag gått fruktansvärt snett. Jag måste också ge ett extra plus i kanten för Mary J Blidge som spelar Cha-Cha, en hänsynslös yrkesmördare utan något som helst samvete. Som så ofta är det svårt att förklara helheten i en sådan här myllrande serie om tio avsnitt, men gillar du superhjältar, apokalypsen och välskrivna karaktärer så måste du se detta. Det är mörkt, magiskt och underbart sorgligt.

Kulturkollos veckoutmaning: Kvinnor med makt

Av någon anledning så tänker jag på brittiska kvinnor när jag tänker på kvinnor med makt. Jag får som en inre bild av strama dräkter och perfekt oxfordengelska, en whiff av femtiotal. Men jag tänker även på klottret i England under åttiotalet: Fuck Maggie! Självklart var det Margaret Thatcher som åsyftades, en kvinna som dominerade stor del av den västerländska politiken under min uppväxt. Hon blev till själva sinnebilden av Kvinna Med Makt. Se gärna filmen The Iron Lady med Meryl Streep. Men jag tänker även på drottning Elizabeth II av Storbritannien och den tv-serie som finns om henne: The Crown. Jag såg första säsongen av den med något slags hopp om att få se människan bakom all pompa, ståt och plikt men lämnades snarare med en obehaglig känsla av att hon avhumaniserats av sin tjänst. Serien är dock fantastisk.

Sorgen bär fjäderdräkt - Max Porter

En mamma går plötsligt bort och kvar står hennes make och två barn. Vad ska de göra med sig själva nu? Vart ska de ta vägen med sin sorg. För världen rullar obönhörligen vidare, ingen hänsyn tas till döda mammor. Men då kommer Kråka, han till och med flyttar in för att hjälpa familjen att ta sig vidare. Han är ingen gullig fågel, han är faktiskt både ganska äcklig och burdus och tar många okonventionella metoder till sin hjälp för att få alla att långsamt må bättre, eller bara acceptera den här nya verkligheten. I korta stycken får vi följa Pappa, Pojkarna och Kråka. 

Jag vet inte vad jag väntade mig när jag öppnade den här boken, jag kan bara säga att jag verkligen inte fick det. Det är udda, framfusigt och en gnutta magiskt. Texten virvlar såsom tankarna faktiskt gör vid sorg. Jag älskar att de båda pojkarna gör uppror och är arga, att pappan stänger in sig i sin egen sorgebubbla, för det är vad man gör. Allt känns väldigt trovärdigt. Det är en svår bok att beskriva och det här är det bästa jag förmår, så jag kan bara be dig att själv läsa Sorgen bär fjäderdräkt.

TV-serielördag: Preacher - Säsong 1

Jag har aldrig haft sådana problem att beskriva handlingen i en tv-serie som jag har nu. Preacher är sannerligen obeskrivbar men vi gör väl ett försök. Det handlar om prästen Jesse Custer som förtvivlat försöker driva sin pappas kyrka, trots fallande besökssiffror i den alltmer döende småstaden. En dag flyger en stor kraft in i honom, en kraft som innebär att han kan få människor att göra som han vill. Jesse ser givetvis sin chans att få fler besökare till gudstjänsten varje söndag och börjar dessutom att försöka medla i konflikter i staden, göra Guds arbete helt enkelt. För han är säker på att han fått den här kraften av en anledning. För att göra gott. Ungefär samtidigt kommer en över hundra år gammal vampyr till staden, samtidigt som Jesses gamla flickvän vill ha hjälp med ett jobb. Det dyker även upp två änglar som på alla möjliga sätt försöker ta tillbaka den här kraften som de tappat bort... 

Preacher är något av det blodigaste jag har sett. Men det är samtidigt fyllt med en sådan torr humor och värme att jag inte kunnat värja mig. Jag tycker så förtvivlat mycket om alla de tre huvudpersonerna: prästen, hans ex-flickvän Tulip och vampyren Cassidy. Även om det förekommer många tokerier så finns där historier och ett förflutet som aldrig glöms bort, mitt i blodbadet känns historierna genuina. Men det kan ta ett tag att vänja sig vid berättarsättet, så få inte panik och ge upp efter ett eller två avsnitt. Låt allt sjunka in och fortsätt bara titta, se åtminstone fem eller sex avsnitt innan du anser att du fått nog.

Ulrike och freden - Vibeke Olsson

Kriget är slut och absolut ingenting har blivit bättre för Ulrike, snarare tvärtom. Hon bor i en utbombad och delvis vattenfylld bunker och tvingas prostituera sig för att få mat för dagen; lönen för arbetet som städerska på Hauptbanhof räcker inte på långa vägar till det nödvändiga. Hon har förlorat hela sin familj och fortsätter att kämpa med känslorna för Stortyskland, Führern och nazismen. Hon ser sig fortfarande som nationalsocialist och hatar de amerikanska soldaterna som är hennes kunder men förstår att hon är beroende av dem. Så blir hon gravid med en av dem. 

Det är svårt att läsa om det tyska folkets umbäranden strax efter andra världskriget, hur människor dog i ruinerna av det som varit deras hem, långt efter krigsslutet. Det är så lätt att tänka "skyll er själva" eftersom de startade kriget men verkligheten var självklart långt mer nyanserad och komplicerad. Precis som i Ulrike och kriget så blir det mesta till en oändlig uppräkning av elände och umbäranden. När barnen dör på grund av brist på mat och sjukvård och Ulrike tänker på sin bäste vän som "flickan med de blonda flätorna" när denne precis fått en könssjukdom och blivit arresterad för prostitution, så är inte tårarna långt borta. Först mot slutet blir det lite ljusare för Ulrike, men hon har ändå inte släppt på lojaliteten till den ideologi som gått i graven med Hitler. Jag undrar så hur det gick för Ulrike när hon fick komma till Sverige.

Bokrea 2019

För fjärde året i rad firades bokrean in 07:00 på morgonen tillsammans med kollegan. För den här dagen är bättre än julafton! Nej, jag har inte läst alla som jag köpte förra året, men det gör det samma. Det är känslan av att kunna köpa åtta stycken inbundna böcker för en bråkdel av dess ursprungspris som är grejen. Att för en gångs skull kunna frossa i fina utgåvor och tjocka historieböcker, som man inte skulle haft råd med annars. 

Årets första kap:

Max Porter - Sorgen bär fjäderdräkt

John Green - Sköldpaddor hela vägen ner

Jenny Diski - Den sista resan

Chris Kraus - I love Dick

Paula Hawkins - I djupt vatten

Mikael Niemi - Koka björn

Anthony Doerr - Grace

Simon Sebag Montefiore - Den sista tsardynastin Romanov

Kulturkollos veckoutmaning: Visa mig din bokhylla

Den här veckan ber Kulturkollo oss att visa upp våra bokhyllor och läshörnor, vilket är väldigt roligt! Vi börjar med bokhyllan som finns i min lägenhet som jag inte bott i på två år, men bokhyllan står kvar och botaniseras i av min mamma som är nuvarande hyresgäst. Precis innan jag flyttade till sambon gick jag igenom alla böckerna, sorterade efter färg, gav bort och slängde en massa som jag visste att jag aldrig mer skulle titta på och heller inte ansåg vara någon annan till värde. Kvar blev något ganska stilrent om än inte bokstavssorterat. Varför gjorde jag inte så här tidigare?

Sen favoritläshörnan då. Vid brasan med en kopp te i muminmugg och en orimligt stor läshög. Det är långt ifrån alltid så här välstädat och snyggt men principen är oftast den samma. Tror inte jag förstod just hur rogivande en sprakande eld faktiskt är, förrän jag blev med sambo och kamin. Mysfaktor deluxe. 

I döden för dig - Mian Lodalen, Maria Ahlsdotter

Ninas liv är rent ut sagt förjävligt. Hon kan inte sova inomhus på grund av mammas nya man, allt blir outhärdligt för hela familjen när hon försöker men hur ska hon överleva på balkongen hela vintern? Hon får dessutom inte tillräckligt med mat hemma utan överlever på det hon får i skolan samt det som grannen Onni smyger till henne genom ett hål i betongen mellan deras balkonger. Onni, ja. Den mobbade pojken vars mamma ingen någonsin ser. Finns hon ens? Trots de olika erfarenheterna och familjekonstellationerna väcks en vänskap som kan förflytta berg och när de upptäcker att båda har någon de vill döda börjar planer att smidas. När de sedan blir bekanta med de kusliga tvillingarna Cecilia och Carl börjar en nedåtgående spiral mot helvetet.

Jag mådde oerhört dåligt när jag läste den här boken. Om jag kunnat så hade jag ruskat om Ninas mamma och skrikit åt henne att hon måste ta hand om sin dotter! Plocka in ungen från balkongen och ge henne något att äta för bövelen. Gör slut med din barnmisshandlande galning till karl. Den sistnämnda hade även jag försökt röja ur vägen om jag haft honom i min närhet. Det är en fruktansvärd roman om mobbning, utanförskap och dödslängtan. Det är även en helt fantastisk roman om vänskap och kärlek, om att överleva de värsta förhållanden man kan tänka sig. De sista tvåhundra sidorna låg jag vaken med svidande ögon och läste klart trots att det var söndag natt, det var omöjligt att lägga ifrån sig boken. Jag kunde heller inte sluta frossa i och jämföra tvillingparet i boken med Cheryl och Jason Blossom i tv-serien Riverdale, båda paren är alldeles för nära varandra på ett obehagligt sätt. Men alla personerna kommer stanna kvar hos mig länge, på olika vis. I döden för dig är en gudomlig bok om det allra svåraste, det som man inte ens kan prata om utan att gå sönder.

Ulrike och kriget - Vibeke Olsson

Ulrike är tolv år när andra världskriget bryter ut och samma dag föds hennes tredje lillebror Dietrich. Familjen är fattig och mamman sörjer att hennes barn ska behöva växa upp i krigstid såsom hon själv gjorde, medan Ulrike själv inte alls förstår oron och rädslan. Äntligen ska Tyskland få hämnd för förödmjukelsen efter första världskriget! Det har Hitler lovat. Ulrike minns ingen annan regim än den nationalsocialistiska, hon är med i BDM, Bund deutscher Mädchen, en nazistisk ungdomsgrupp för flickor och anmäler fosterlandsförrädare i rask takt. Men kriget går inte som Ulrike tänkt sig, familjen splittras med pappan vid östfronten och de yngsta barnen evakuerade till landsbygden. Bomberna faller obönhörligen över München och den allt mindre familjen tvingas till fler och svårare uppoffringar. 

Det är lätt att döma de som levde före oss, speciellt när man sitter med facit på hand. Vad de som kommer efter oss kommer tänka om vad vi nu gör (och kanske framförallt vad vi inte gör för exempelvis klimatet) vågar jag knappt tänka på. Ulrike var sex år när Hitler tog makten, hon har aldrig upplevt något annat och för henne är allt med nationalsocialismen fullkomligt normalt. Allt Den Store Ledaren säger är sanning. Fast det är ändå plågsamt då man vet att de människor hon anmäler hamnar i koncentrationsläger eller skjuts på plats. Men hon gör som hon blivit lärd, som hon blivit tillsagd. Att hennes föräldrar ofta känner annorlunda får man läsa mellan raderna och de döljer mycket för sitt äldsta barn, förstår att hon inte är mogen eller skulle förstå sanningen. Mot slutet av boken blir allt fruktansvärt blodigt, sorgligt och ångestframkallande. Ulrike har då hunnit bli arton år och när vi lämnar henne står hon i stort sett ensam i ruinerna av ett förstört land och en krossad familj. Som så ofta när jag läser om älskade böcker från barn- och ungdomsåren så är de mycket hemskare än jag minns dem. Förmodligen var inte heller min egen mognadsnivå tillräckligt hög i tonåren för att till fullo förstå krigets fasor.

Kärlekens Antarktis -Sara Stridsberg

Kristina är prostituerad och heroinist. Hon styckmördas av en man som slänger hennes huvud i en avfallsgrop medan hennes kroppsdelar dyker upp runt om staden. Det är ett mord som speglar ett riktigt som inträffade på åttiotalet, men det mesta i den här boken är hittepå. Ändå är det svårt att inte tänka på förlagan. Mordet utspelar sig om och om igen, med fruktansvärd detaljrikedom och skärpa, tills man tänker att man inte orkar mer. Men det som på riktigt får en att gå sönder är beskrivningarna av Kristinas liv, den trasiga uppväxten, lillebror som råkar illa ut, missbruket och barnen som tas ifrån henne. Det är inte som att hon inte förstår varför hon inte får behålla sonen och dottern och slutligen till och med välkomnar hon myndighetsingripandet. Det är svårt att skriva om Kärlekens Antarktis, för den beskriver allt det som gör mest ont, det som sipprar in trots att man försöker hindra det. Allt är obeskrivligt grymt men samtidigt så vackert att man nästan skäms för att man njuter av läsningen. En av de bästa böckerna jag läst på länge.

Harry Potter Book Night 2019

För sjätte gången firar vi Harry Potter Book Night, något som på många ställen i världen innebär fysiska träffar i den lokala bokhandeln, men även att man sitter hemma och läser sin favoritdel i serien. Här i Sverige uppmärksammas det (mig veterligen) enbart som fysiskt event på The English Bookshop i Uppsala men rätta mig gärna om jag har fel! Det här årets tema är "Hogwarts School of Witchcraft and Wizardry". Jag tänker nog sätta mig framför brasan med en kopp te och öppna någon av de fantastiska illustrerade böckerna med hisnande bilder av Jim Kay.

The Stranger Beside Me av Ann Rule - Conversations With A Killer: The Ted Bundy Tapes

Det blir en något annorlunda synvinkel på en bok som handlar om en av världens mest ökända seriemördare när den är skriven av någon som faktiskt kände mannen i fråga. Ann Rule arbetade tillsammans med Ted Bundy på en stödlinje där de tog emot samtal från människor med självmordstankar och hon blev väldigt förvånad när mannen hon såg som hjälpsam, hårt arbetande och snäll blev gripen och anklagad för de mest fruktansvärda brotten. Jag är emot att kalla människor för monster, det är att avhumanisera och försöka lägga skulden någonstans där den inte hör hemma, men den här mannen kommer så nära som det bara går att hamna i just den kategorin. Monster. För vad ska man kalla någon som verkar ha varit helt utan empati? Som enbart tänkte på sig själv och dessutom drevs av en lust att på många sadistiska sätt döda unga kvinnor. Jag lyssnade på The Stranger Beside Me på Storytel, uppläst av författaren själv, vilket gav ännu en dimension till den här historien. För hur hanterar man att någon man tror att man känner faktiskt mördar, lemlästar, våldtar och (i somliga fall) begraver ett trettiotal unga kvinnor? Bara för att han kände för det. För att han inte kunde hjälpa det. Ann Rule beskriver väl hur svårt det var att förstå, att hennes vän var den mannen. När jag var klar med boken fortsatte jag med Netflix-serien Conversations With A Killer: The Ted Bundy Tapes som skildrar de många timmar av inspelade intervjuer med Ted Bundy, efter alla överklaganden, när han till slut började förstå att han verkligen skulle bli avrättad. Just den arrogansen är en av de jobbigaste sakerna med honom, att han under i stort sett hela sitt liv ansåg sig mer intelligent och mer värd än alla andra, vilket fick honom att tro att han helt enkelt skulle bli frikänd. Men när han förstod att allt var förbi, att elektriska stolen väntade, så började han tycka fruktansvärt synd om sig själv. Där fanns ingen ånger för offrens lidande, bara för honom själv. Det är svårt att läsa böcker och se dokumentärer om Ted Bundy. Det hela blir till en avsky för brotten i sig och jag har svårt att värja mig från den tröstlösa uppräkningen av Lauras, Debras och Nancys som flimrar förbi och blir till en ansiktslös massa trots att jag vilt försöker hålla dem kvar. Ofta fick han kvinnor att försvinna spårlöst och jag slutar nästan andas när jag läser om kvinnorna som bara skulle hämta sin lillebror, bara skulle åka och handla, bara åka till jobbet. Det är så otäckt. Familjer som väntar resten av sina liv på svar som aldrig kommer, kroppar som aldrig hittas. Jag tänker också på vilken otjänst vi gör våra barn när vi disneyfierar verkligheten, när vi berättar att de onda alltid är fula. Ted Bundy var skitsnygg. Jag tänker på Jamie Dornan som den fiktiva seriemördaren Paul Spector i BBC's The Fall. Och jag tänker på alla de tjejer som flockas vid rättegångar för de här mördarna, som vägrar tro på brotten för att den anklagade ser bra ut. Sedan stänger jag om Ted Bundy, för jag är klar med honom. Kvinnorna som dog för hans händer, dem skulle jag dock vilja veta mer om.