Hungerspels-sommar

Fick ju som sagt för mig att jag skulle läsa om Hungerspels-trilogin i sommar och började gräva fram de pocketversioner jag visste att jag hade... någonstans. Fick dock inse att jag slarvat bort tvåan, Fatta eld, alternativt har lånat ut den men inte fått tillbaka den. Så nu har jag två av böckerna i gamla Månpocket och en helt nyinköpt variant med en totalt annan design. Gah! Men jaja, det ska nog gå bra ändå.

Balladen om sångfåglar och ormar - Suzanne Collins

Det är sextiofyra år innan händelserna i de tre ursprungliga böckerna om Hungerspelen. Coriolanus Snow är arton år och blir genom sin gymnasieskola mentor till en av deltagarna i de tionde hungerspelen. Han får en av de sämsta deltagarna, flickan från Distrikt 12, Lucy Gray, och är irriterade över sin otur. Eller är det uträknat? Har han en fiende som vill honom och släkten illa? Han lever med sin farmor och kusin, de enda som finns kvar i ätten Snow och det är hela tiden på håret att de får behålla sin våning i de fina kvarteren. Men så träffar han Lucy Gray och inser att hon har sina talanger, kanske har de ändå en chans att vinna?

Jag börjar med att säga att jag slukade den här boken, jag låg vaken sent om nätterna och plöjde igenom sida för sida. Balladen om sångfåglar och ormar är ruggigt spännande och ofta omöjlig att lägga ifrån sig. Men. Det var ändå väldigt mycket som jag inte förstod eller hade svårt för i den här prequelen. För det som var det stora med de tidigare böckerna var kombinationen rik framtidsvärld och en förtryckt fattig arbetsstyrka som förväntades offra sina barn. Nu är alla mer eller mindre märkta av kriget, oavsett om de är Huvudstad eller Distrikt. Huvudstaden har det självklart mycket bättre, men de har ändå fortfarande minnen av bomber, sjukdomar, svält och död. De har ännu inte blivit de där bortskämda, översminkade lyxkonsumenterna. Vilket faktiskt behövdes som kontrast till eländet i Distrikt 12. De första tre böckerna skrevs dessutom i första person och det gjorde något med närheten till Katniss. Den här sista boken är skriven i tredje person och huvudkaraktären är en person som man i förväg vet kommer bli ond. Det gör något med berättelsen, med anknytningen. Hungerspelen lät dessutom vissa företeelser gå ganska långt utan att förklara sönder dem, slåtterdagen nämndes vid namn högst upp på sidan två men förklarades först sju sidor senare. I den nya boken beskrivs allt i minsta detalj vid första anblicken. Snow förändras under tidens gång men jag förstår inte riktigt varför. Han börjar som ganska sympatisk, man känner för den här fattige pojken som kämpar med skolan och de mycket rikare klasskamraterna. Men sedan börjar hungerspelen och han tvingas ta svåra beslut, göra saker han inte räknat med - och han blir någon annan. Fast jag har svårt att förstå varför just de händelserna utlöser de förändringarna. Och spelen blir i ärlighetens namn ganska trista eftersom vi hela tiden befinner oss utanför arenan. En arena som dessutom är en gammal sportarena som inte har några specialeffekter, styrda klimat eller knappt ens mikrofoner. Det är som ett gladiatorspel i ett sönderbombat Friends Arena. Sedan hans namn... Co-ri-o-lanus. Alla heter varianter av gamla romerska namn men hans eget är värst och jag fick tänka till varje gång jag skulle uttala det i mitt eget huvud. Berättelsen bränner egentligen till först när vi närmar oss slutet och får åka till Distrikt 12. När Snow får se fattigdomen på riktigt och har modet att jämföra det med sin egen. Men sedan blir det tyvärr mest som en sightseeing-tur genom gamla jaktmarker med besök på Hällen, hängeträdet, i bageriet och i Sömmen. Mest för sakens skull, vi ska känna igen oss. 

För att försöka avsluta en väldigt långt text. Balladen om sångfåglar och ormar är en välkommen återkomst till en värld jag längtat tillbaka till, men den tar mig inte hela vägen. Så den här boken kommer jag inte gå tillbaka till i första taget, däremot ser jag fram emot att läsa om de första tre böckerna i sommar. 

Äntligen får man spendera tid i Panem igen!

Nyligen såg jag om alla Hungerspels-filmerna och blev ännu en gång snabbt trollbunden av den dystopiska framtiden i Panem. För trots sina brister så har den här berättelsen något väldigt speciellt, en känsla av sanning och på riktigt, trots gladiatorspel för barn och muterade hittepådjur. Tror jag måste läsa om böckerna också och anar ett möjligt sommarprojekt. Men först ska jag läsa klart Balladen om sångfåglar och ormar, den prequel som författaren Suzanne Collins släppt. Jag är ungefär halvvägs in och kan inte sluta läsa om hur Coriolanus Snow blir mentor till flickan från Distrikt 12, Lucy Gray i de tionde hungerspelen.

Närmar du dig mjukt - Jacqueline Woodson

Plågsamt vackert om den första kärleken. Den där sköra, trevande men ändå benstarka förälskelsen som kan flytta berg men trots allt inte övervinna den fördomsfulla omgivningens tankar och idéer. För Jeremiah är svart och Ellie är vit. De är femton år och blir blixtförälskade när de träffas första dagen på privatskolan i New York och världen slutar aldrig berätta för dem att de sticker ut. Främmande människor stannar Ellie och frågar om hon är okej när hon promenerar med Jeremiah i parken, de blir utstirrade på tunnelbanan och inte ens deras egna familjer förstår fullt ut att de faktiskt måste vara tillsammans. Jacqueline Woodson har återigen skrivit en fullträff. Jag har sagt det förut men det tåls att upprepas: ingen skriver ungdomsböcker som hon. Allt är på pricken, utan övertydligheter och med en stor dos kärlek. Hon älskar sina karaktärer lika mycket som de älskar varandra. Och hon lyckas berätta om rasism utan att skriva någon på näsan. Det är poetiskt, vackert och i slutändan outhärdligt. Woodson väjer aldrig från det svåra, hon låter det istället göra ont. Ibland till den punkt att man knappt står ut men det är okej - för man kommer komma ut på andra sidan även om det kanske inte är som samma person - och nästan alltid med tårarna långsamt rinnande nedför kinderna.

Creepypasta - Jack Werner

Detta är en något omarbetad version av samma bok som kom 2014 och är underbara 450 sidor med spökhistorier från nätet. Just ordet "creepypasta" kommer från copypasta som i sin tur är en lek med copy/paste. En Creepypasta är alltså en spökhistoria som publicerats på internet, kopierats och publicerats igen och igen. Vi får allt serverat i olika kategorier och går igenom alltifrån berättelser om Slenderman, konspirationsteorier och skräck om när tekniken fallerar. Och man bör kanske inte göra såsom jag gjorde: plöja den här boken på ett dygn, för det kan bli mastigt om man inte tycker spökhistorier är det absolut bästa som finns. Men jag älskade det. Speciellt när jag låg vaken mitt i natten och skrämde upp mig själv. Somliga har jag hört förut i podd-form men de flesta var helt nya för mig. Efter varje berättelse finns en kommentar och typ av analys, men den kan man i många fall hoppa över om man vill, för åtminstone jag tycker det är mycket roligare att befinna sig inuti historierna istället för att plocka isär dem.

Var är Olle?

1980 försvann elvaåriga Johan Asplund från Sundsvall. Jag var fem år och minns löpsedlarna från när jag var i staden och hälsade på min vuxna halvsyster som bodde där. Och där någonstans började ett intresse för de som försvinner och aldrig mer dyker upp. För de måste ju ta vägen någonstans, människor av kött och blod kan inte bara försvinna ut i tomma intet! Det skrämde mig oerhört - och gör fortfarande. Tre år senare försvann artonårige Olle Högbom, också från Sundsvall. Ingen av de två har hittats. Journalisten Martin Ezpeleta har under många år gjort ett researcharbete för att försöka ta reda på vad som hände Olle, resultatet är en elva avsnitt lång följetong på Storytel. Han guidar oss igenom alla spår som inte ledde någonstans, om den vansinniga rättegången mot Thomas Quick. Men vi får också höra från Olles pappa Ruben, som aldrig slutat leta efter sin son, och systern Maria som hela livet försökt skapa någon slags normalitet i allt. Det är otäckt och sorgligt men ändå gjort med en stor portion respekt. Slutligen når Martin fram till ett spår som trots Rubens påtryckningar hela tiden ignorerats, ligger det något i de anklagelserna? 

I pestens tid

De här corona-tiderna har nästan sänkt mig totalt. Skolan är avskalad till absoluta minimum och allt sker på distans, men ändå orkar jag knappt med det lilla. Jag är hemma nästan hela dygnet, sover uruselt, ligger vaken om nätterna och läser nyheter, spelar Candy Crush. Läser knappt några böcker alls. Därav tystnaden här just nu. Vill dock tillägga att jag inte är så rädd för själva smittan utan mer vad allt detta potentiellt kan göra med vår ekonomi,  jobben och globaliseringen. Det känns som att leva mitt i en skräckfilm samtidigt som den gryende våren ger sig till känna när man ger sig ut på promenad. Surrealistiskt. Tanken på att detta kan pågå i flera månader till är oerhört påfrestande. Men snart får jag bara ta mig i kragen och skärpa mig, försöka släppa ångesten och se framåt. Tills dess lyssnar jag på massor av Harry Potter på Storytel samt Var är Olle (också den på Storytel!).

Hoppas ni alla mår bra.

TV-serielördag: Locke & Key

Det fullkomligt kryllar av originalserier från Netflix och förvånansvärt många är riktigt, riktigt bra. När jag blev tokigt förkyld i februari klämde jag först October Faction och sedan Locke & Key i snabb takt, två serier med sin grund i serietidningsvärlden. Den senare handlar om familjen Locke, där pappan nyligen mördats av en av sina studenter. Resten av familjen: mamman och tre barn, plockar ihop allt de äger och flyttar från Seattle till pappans barndomshus i en stad på landet. Och det är självklart inte vilket hus som helst. Redan när de anländer börjar den yngsta killen att vara med om underliga saker och hittar gömda nycklar över hela huset. Nycklar som är ingångar till olika magiska världar och funktioner. Snart är även de två äldre tonårssyskonen med på banan och tillsammans försöker lista ut vad som hände deras pappa när han var ung i samma hus.

Tidigare när jag sökte på den här seriens åldersgräns så hittade jag sju år. Men det kändes ärligt talat inte helt rätt och när jag efter att lite tid passerat sökte på det igen så verkar det vara det mer lämpliga 13+.  För ofta är det ganska läskigt, det förekommer till och med jump scare, så man bör kanske inte sätta de mest lättskrämda framför den här serien även om allt givetvis handlar om det individuella barnets mognat. Men det är oerhört spännande och ibland är det nästan omöjligt att bara se ett avsnitt. Det handlar om magi, död, skuld, mörker och sorg. Men kärleken mellan de olika familjemedlemmarna är jättefin och även om den inte övervinner precis allt så löser de ändå mycket tillsammans, ofta genom att faktiskt lyssna till vad den andre har att säga. Jag rekommenderar verkligen Locke & Key som har en modern Narnia-känsla genom tio fartfyllda avsnitt.

Det magiska med bokrea

Årets bokrea firades såsom den gjorts de senaste fem åren med att vara vid Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan när de öppnade vid sjutiden samt att äta frukost med mina kollegor medan vi diskuterade vilka böcker vi skulle köpa. Det är bättre än julafton när man betalar strax under femhundra kronor och får gå ut med åtta böcker. Extra skönt att i år dessutom få åka hem direkt efter handlingen, tack så mycket sportlovet för det! Jag läste ut Liv Strömquists Prins Charles känsla direkt när jag kom hem, nu är bara frågan vad jag ska fortsätta med.

Herrarna satte oss hit - Elin Anna Labba

För hundra år sedan bestämde sig de svenska och norska regeringarna att de renskötande, och därmed ej bofasta, samerna skulle tvingas till nya betesmarker. De skulle inte längre få gå över nationsgränserna som de gjort tidigare. För så var det bestämt. Samerna ansågs dessutom vara en lägre stående människoras som med största sannolikhet skulle försvinna eftersom deras livsstil inte var förenlig med den nya moderna människans. Ja, ni hör ju. Svammel, dumheter samt ren och skär rasism. Herrarna satte oss hit är vittneslitteratur om något som hände här hos oss, för inte alls så länge sedan. Det är faktiskt ofattbart att det fick gå till på det här sättet. Att man oberoende av språk, vart man vuxit upp och var ens renar kände till varje tuva på fjället, blev tvångsförflyttade tiotals mil. Den här boken är fylld med fantastiska svartvita fotografier och texter som får håren på ens armar att krulla sig. Det är vackert och outhärdligt sorgligt. Mycket av det som beskrivs kommer att följa med mig länge, länge. Att det är så mycket känslor inblandade gör att det blir svårt att skriva rättvist om den här boken, för det allra mesta finns inbäddat i mitt hjärta och tar sig inte ut till fingrarna på tangenterna. Jag kan bara säga: läs. Och minns de här människorna som blev uppryckta med rötterna.

TV-serielördag: October Faction

Jag började se på October Faction av en slump. Det var något min febersnurriga hjärna och svaga fingrar gemensamt bläddrade fram under en vecka hemma i soffan. Hade aldrig hört talas om den tidigare och tänkte att det kunde bli skön distraktion från förkylningen - och så visade det sig att jag älskade den med hela mitt svarta monsterhjärta. Lite research senare har jag listat ut att även detta bygger på en serietidning.

Vi får följa familjen Allen när de efter ett liv på resande fot tvingas åka tillbaka till småstaden Barrington-on-Hudson, New York, på grund av ett dödsfall i familjen. Båda föräldrarna. Fred och Deloris, är hemliga agenter i en organisation som heter Presidio. Deras uppdrag är att döda vampyrer och annat övernaturligt. Deras två tonårsbarn, Viv och Geoff, vet självklart ingenting om mamma och pappas arbete utan tror att de jobbar med försäkringar. När de alla fyra anländer i den lilla staden rivs gamla historier upp och nya skapas när tonåringarna börjar på samma lokala high school som deras mamma och pappa gick på en gång i tiden. Viv och Geoff börjar dessutom visa oroande tecken på en spirande magi och den lokala sheriffen kommer föräldrarna på spåren när inte bara monster börjar dö i den lugna småstaden. Förvirrat? Inte alls faktiskt. October Faction är långt ifrån någon perfekt serie, det finns saker att önska både vad gäller historien och hur det är gjort. Men då allt är gjort med så oerhört mycket kärlek så är allt förlåtet. Det finns en berättarglädje utan dess like. Dessutom är många av karaktärerna allt annat än vita och straighta. Dottern Viv ser ut som en vanlig tonårstjej och inte någon man är rädd ska ramla ner i en spricka mellan golvplankorna. Glädjen! Så se den här serien på Netflix och ha gärna lite Buffy the Vampire Slayer-känsla i hjärtat samtidigt som du tittar.

Boktips så här på samernas nationaldag

Eftersom det är samernas nationaldag och jag lämpligt nog nästan är klar med Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba, så tipsar jag om den. Det är berättelsen om vad som hände för hundra år sedan. I vårt land, i Sverige. Om hur människor tvångsförflyttades, deporterades, från de marker där de bott i otaliga generationer, för att regeringarna i Stockholm och Oslo ville ha det så. Hur familjer slets isär och många återförenades först som vuxna, kanske aldrig. Hur människor dog på vägen till de nya markerna och förlorade allt de ägde när renarna slet sig för att springa tillbaka till fjäll de var vana vid. Det här är en vidunderligt vacker och sorglig bok. Det är hisnande att få möta människorna som var med om detta, se bilder och höra deras ord. Det de berättar kommer aldrig lämna mig. Det gör väldigt ont att läsa men är nödvändigt att få veta - hur vi behandlade människor för inte alls så länge sedan.

"Den samiska historien är så. Den är små skillnader i vegetationen, en vag förhöjning i marken, kåtor som har bränts ned. Vår berättelse är skylten som ingen satte upp, kapitlet som aldrig rymts i historieboken."

 - Elin Anna Labba

(Klicka gärna på bilderna för att göra dem större.)

Gun Love - Jennifer Clement

Pearl är fjorton år och har vuxit upp i framsätet på en gammal Mercury. Hennes mamma Margot bor i baksätet. Hon kan se in i folk och känna vad som gör ont. De bor i en del av Florida där det mexikanska heroinet håller på att ta metamfetaminets plats och de överlever på en diet av mjölkpulver och insektssprej, kärlekssånger och stulna, halvrökta cigaretter. Men när Margot blir tillsammans med Eli Redmond ändras allt. En dag får hon en egen pistol av Eli, ungefär som man ger någon en blombukett.

En hypnotiserande bok om livet, såsom det kan te sig i en trailerpark i de mindre välbesökta delarna av Florida. En ort som ligger långt ifrån alla Disneyland och sandstränder, en plats där det finns tre saker: alligatorer, knark och vapen. Pearls mamma Margot är så skör att man inte förstår hur hon ens existerar, än mindre hur hon lyckats uppfostra sin dotter i mitt i ingenstans. När sedan Eli kliver in i historien så förstår man genast vart det barkar, det är faktiskt nästan omöjligt att det ska gå på något annat sätt och man går med vidöppna ögon mot katastrofen som man kan se på flera mils avstånd. Ändå slukar man vartenda ord, njuter av det fantastiska språket och läser om poetiska stycken. Varför har jag inte läst något av Jennifer Clement tidigare?

Förintelsens minnesdag 2020: Det var jag som skulle dö

Jag hade hoppats att jag skulle ha hunnit läsa klart den här boken innan idag, men jag har enbart hunnit halvvägs. Inte för att den på något sätt inte är bra utan för att tiden har saknats. Min vana trogen läser jag åtminstone en bok om nazisternas krigsbrott till Förintelsens minnesdag och i år blev det Natalie Verständig Axelius Det var jag som skulle dö. Det handlar om Samuel som efter flera olika koncentrationsläger kommer till Sverige när kriget är över, han etablerar sig som importör av glasögonbågar, gifter sig och får barn. Men ändå kan han inte glömma det han var med om i Tyskland och Polen. En riktig recension kommer snart.

Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet - Sara Stridsberg

Jag har inte läst så mycket dramatik tidigare men min skrivarkurs förde nyligen in mig på den vägen. 

Att jag valde den här boken (som faktiskt innehåller tre av Stridsbergs pjäser) var för att det var den enda boken med dramatik på Nacka stadsbibliotek som inte kändes uråldrig. I övrigt så fanns där extremt slitna exemplar av Shakespeare och Strindberg som jag knappt ville ta i, än mindre läsa. Det är inte mindre än fjorton karaktärer med i den här pjäsen. Det är ärligt talat lite för många för att jag skulle kunna hålla isär dem för en rättvis läsning. I början satt jag hela tiden och bläddrade till slutet där det finns en beskrivning av alla personerna, vilka de är och vilken koppling de har till varandra (om någon) — men det var först när jag släppte på det som läsningen tog fart på riktigt. För det kändes inte jätteviktigt att veta exakt vem som sade vad. Som så ofta med Sara Stridsberg så är det själva orden som är betydelsefulla, deras klang. Precis som i hennes böcker så är det ofta rått, naket och hjärtskärande. Hon styr inte undan från det som är obehagligt. Allt utspelar sig när Beckomberga håller på att stänga, när alla sjuka skulle slussas ut i samhället, mentalsjukhusen stängdes. En av karaktärerna är den sista patienten som skrivs ut. Men somliga av de anhöriga som kommer dit för besök, har ingen kvar att besöka. De liksom talar med personer som gått bort för länge sedan, de talar med spöken. Kommer dit för att minnas. Då och då stöter man på scenanvisningar som: ”En bit bort sitter hans mamma, Anna. Hon har en tung hårknut i nacken och en enkel kappa och lågskor. Hon är yngre än sin son.” Alla röker, super och knarkar. Stridsberg är en av de bästa på att gestalta missbrukarna, de psykiskt sjuka, mördarna. De som finns allra längst ner i samhället. Hon får språket att brinna till med några få ord, det ser så enkelt ut! Om man läst hennes romaner så känner man igen typerna av text, formuleringarna. Hon har en förmåga att beskriva olyckliga, sjuka, missbrukande och ibland våldsamma människor på ett sätt som gör att man förstår dem. Man måste inte alltid tycka om dem, men man förstår dem.

Tillbaka från jullov: The Witcher, Klubben och Harry Potter

Det var välbehövligt med en blogg-paus med allt som behövdes skrivas för Skrivarlinjen, den sabla julen och så bonussonen som bröt armen en vecka innan julafton. Ärligt talat har jag inte läst ens hälften så mycket som jag tänkte att jag skulle, men lite har hunnits med ändå. Jag gav mig själv Klubben av Matilda Gustavsson i julklapp, sedan har jag (som vanligt) läst om en massa Harry Potter samt gett mig på förlagan till The Witcher - som i bokform heter Sword of Destiny och är skriven av Andrzej Sapkowski. Måste erkänna att huvudpersonen Geralt är både roligare och sexigare i bokform, än han är i Henry Cavills gestalt i tv-serien.

Men nu börjar skolan och vardagen igen, så nu hoppas jag kunna klämma in några recensioner.

När ska jag få läsa årets Augustprisvinnare?

Det är mycket med skolan och livet just nu, så bloggen får ligga lite i träda. Jag hoppas komma ikapp lite med recensionerna på jullovet men ärligt talat så hinner jag inte med att läsa så mycket som jag är van vid heller. Dock köpte jag årets Augustprisvinnare på vägen hem idag! Är mycket förväntansfull över att få slå upp Marit Kaplas Osebol. 

Beröringen - Gustav Tegby

Så fort det ringer på dörren förstår jag att pappa kommer dö idag. Jag tittar upp från chatten med ett ryck. Min blick irrar över bordet, söker pappas. Men hans ansikte har liksom sjunkit ihop, det finns något ledset och uppgivet där som jag aldrig sett förut. Sedan inser han att jag tittar och samlar snabbt ihop ansiktsdragen igen i ett trött leende. Men det är för sent. Jag fattar. Det kanske bara är matbudet, säger han lågt, fast han vet lika bra som jag att matbudet vi beställer av aldrig ringer på. Ingen ringer på hos oss. Aldrig någonsin.

Sextonåriga Elin har levt instängd med sin pappa i en etta hela sitt liv. Allt hon vet om världen utanför har hon lärt sig genom filmer och internet. Genom vad hon sett från köksfönstret och hört genom väggarna. Ett vanligt liv utanför lägenheten är en omöjlighet. För Elin är född med en otrolig förmåga. Eller snarare en förbannelse. Alla hon rör vid dör. Åtminstone om man får tro hennes pappa.

Jag plockade upp den här boken för att läsa på baksidan, sedan började jag läsa de första sidorna på stående fot. Det slutade med att jag låg vaken en halv natt och läste ut för att det var så oerhört spännande. Maken till text att suga in en har jag inte varit med om på länge. Boken var på riktigt helt omöjlig att lägga ifrån sig. Jag tycker så mycket om huvudpersonen Elin som får vara med om så otäcka saker men ändå inte förlorar sin personlighet, hon kan fortfarande vara rolig mitt i kaoset och sorgen. I större delen av boken förblir man, liksom Elin, lika ovetandes om sanningen och hur det verkligen ligger till. Det gillar jag. Men när det väl smäller till och man får veta hur landet ligger så kan jag tycka att förklaringarna har en tendens att bli lite... osannolika (nästan helt omöjligt att diskutera den här boken utan att spoila) men inte så pass mycket att det stör helhetsintrycket. Beröringen är otroligt spännande, gripande och där finns även en kärlekshistoria som är jättefin. Läs!

Häxorna - Elisabeth Östnäs

En dramatisk kärlekshistoria i häxornas tid. Året är 1711, kriget har utarmat folket och pesten härjar i Skåne. Den unga, egensinniga Isabella vill bort från sin hemby och allt skvaller. Hennes mor kallades häxa när hon levde och mostern är läkekvinna, så de mest religiösa spottar efter flickan. Själv tror Isabella inte på magi, utan på logik och medicin. Men under midsommardansen uppenbarar sig en man för henne som ingen annan tycks se. När soldater en tid senare anländer till byn och hon känner igen den unge mannen bland dem omkullkastas allt. Isabella förstår att hon har en förmåga, och den visar sig vara lika användbar som farlig. En katastrof drabbar trakten och i sökandet efter en syndabock vänds snart blickarna mot de helande kvinnorna.

Detta var en självklar läsning då jag älskat författarens tidigare böcker om Turid och jag blev långt ifrån besviken. Allt känns så självklart och jag tror omedelbart på den här sjuttonhundratalsvärlden med de tre kvinnorna Isabella, Karna och Annis. Att läsa Häxorna är att bli förflyttad till en annan tid, där kvinnorna inte hade så mycket att säga till om, där männen hade makten. Det är en bok att bli arg på, riktigt rosenrasande förbannad, för där finns så mycket som inte står rätt till, men samtidigt bara måste man få veta hur det ska gå. Och som om de vanliga orättvisorna inte var nog så slår pesten till i den lilla byn, ett Guds straff som någon måste få skulden för. Sjuttonhundratalets Sverige är en plats där man gärna sparkar nedåt och slickar uppåt, byns präst lyssnar alla på, medan horans dotter och bödelns fru inte har mycket att säga till om. Det är hjärtskärande att läsa om maktlösheten, men det fina språket och de otroliga beskrivningarna av ett nu förlorat Sverige är makalösa. Inser att jag skriver lite förvirrat men det var ett stort älsk på den här boken. Ren kärlek.

Monstret Frank - Mats Strandberg & Sofia Falkenhem

Dagen när Frank fyller nio år blir han biten av grannens hund och börjar förvandlas till ett monster. Visserligen ett vitt, fluffigt monster som mest vill bli kliad på magen - så varför är alla i den lilla staden så rädd för honom? Med hjälp av sina nya vänner Jasse och Magnolia utforskar Frank sin nya verklighet och utmanar sina föräldrars och alla andras skräck för det okända. Jag har hört mycket om den här serien men inte läst den förrän nu och jag fullkomligt slukade de tre delarna. För det är så oerhört bra skrivet om hur vi hanterar det okända, det vi inte förstår. Samt oerhört fint skrivet om att man ibland bara måste våga göra det rätta, för vem är man om inte står upp för sig själv och sina vänner? Som extra krydda finns även många blinkningar till en vuxnare publik i form av popkulturella referenser. När till och med jag på riktigt undrar hur i hela friden det ska gå, hur känner inte då de barn som är målgruppen? Det här är läskigt på riktigt. Dessutom kan jag inte riktigt se mig mätt på de underbara illustrationerna av Sofia Falkenhem. Böckerna om Frank kommer jag bära med mig länge.