Resten av allt är vårt - Emma Hamberg

1. Jag vakar vid min mans sida medan han svävar mellan liv och död.

2. Jag får hem min man levande från sjukhuset! Men med komplicerade hjärnskador.

3. Vi kämpar för vår kärlek i många år, men till slut går det inte längre.

4. Vi skiljer oss, men jag vet att jag aldrig kommer att kunna träffa någon annan. För det värsta man kan göra är att lämna en sjuk människa i sticket.

5. 1986 är jag i Paris. Där dyker en bedårande yngling upp. Vi hänger bara en dag, men han fyller flera sidor i min tonårsdagbok. Trettio år senare dyker han upp igen. 

6. Min yngsta dotter fångar hela situationen i en enda mening: "Alla i den här familjen beter sig som fjortisar, utom jag. Som är fjorton."

7. Förvirringen är total.

8. Jag skriver en bok om mig, mina vänner, mina barn, min exman och den där killen som jag mötte i Paris. Det är en berättelse om kärlek. Hur kärlek förändras, tänds, slocknar, slår till med galen kraft och räddar världen. I alla fall min värld.

Det här är så mycket utanför min comfort zone att det lika gärna skulle kunna vara i ett annat universum. Jag läser i vanliga fall inte chic lit, romantik eller feelgood. Men så läste jag en intervju med författaren i DN och blev ändå väldigt intresserad. För allt lät så tokigt, hemskt och underbart och jag ville verkligen få veta mer, hur allt hade gått till. Samt för att hon verkar ha fantastiska människor runt omkring sig. Så jag började lyssna på boken på Storytel. Tro det eller ej, men jag gillade faktiskt. Det är lättsamt trots att det ibland handlar om allvarliga saker, men gränsar inte över till flamsigt eller fånigt. Ibland får jag lite röda öron men mest skrattar jag högt, speciellt åt alla situationer med hennes tonårsdöttrar. Mysigt, är nog ledordet. Samt: spännande. Mer än något annat så vill jag också bo i samma hus som Emma och hennes vänner.

Gileads döttrar - Margaret Atwood

Som jag har väntat på den här boken. Vi är många världen över som hållit tummarna för en fortsättning på Tjänarinnans berättelse från 1985, en bok som Margaret Atwood länge inte ville skriva vidare på. Den här gången får vi följa tre olika kvinnor, två inifrån Gilead och en från Kanada. Det är väldigt snyggt att de tre kvinnorna har varsin symbol som börjar varje kapitel, så det är enkelt att förstå vem man kommer få läsa om. Jag tror att jag kan avslöja att en av dem är tant Lydia, dock en äldre och tröttare variant än den vi mötte i första boken och tv-serien, för nu befinner vi oss femton år framåt i tiden. Vilka de andra två är kan man få läsa sig till själv, vilket även gäller för så mycket av själva berättelsen, för den är svår att skriva om utan att avslöja för mycket. Länge var jag trollbunden, låg vaken om kvällarna för att få veta hur det skulle gå, och länge var det riktigt bra. Min sambo frågade flera gånger: Kan du inte sluta läsa för att det är så bra eller för att du måste få veta vad som händer? Och jag måste tyvärr säga att det mot slutet visade sig att det mest var för att jag ville få ett facit, ett slut. Vilket jag känner att man i slutändan fick lite för mycket av och ingen är mer förtvivlad över det än jag. Det är en invecklad historia, med många trådar som alla ska knytas ihop mot slutet och vägen dit har en tendens att bli till en check-lista mer än en berörande text. Där Tjänarinnans berättelse var minimalistisk och gastkramande blir Gileads döttrar alltför förklarande. Mycket av den första bokens storhet låg i det som inte berättades. Dessutom blir det lätt förvirrande när somliga av händelserna i tv-serien bekräftas i den här boken, medan andra händelser inte verkar ha hänt alls. Det hade varit lättare att acceptera allt eller inget. Boken fungerade dock väldigt länge, jag skulle vilja säga att tre fjärdedelar var spännande och jag köpte historien. Det var bara den sista lilla delen där allt gick åt pipsvängen. 

Podcast: Potterpodden - Harry Potter bok för bok

Jag har lyssnat på Potterpodden - Harry Potter bok för bok, en podd skapad av Rabén & Sjögren samt Storytel. Programledare är Marie Birde och producent är Terri Herrera. Det finns sju avsnitt (varav sex stycken har släppts i skrivande stund), alltså lika många som böckerna om Harry Potter, och alla gästas av exempelvis författare, programledare och anställda på SF-bokhandeln. Många kändisar som är med är det för att de grottat ner sig i Potter-verse ordentligt, men det har även gjorts utrymme för människor som helt enkelt jobbar med HP på något sätt. I början av varje avsnitt påstås det att detta är den enda Harry Potter-podden man behöver lyssna på vilket självklart är sagt med glimten i ögat men känns ändå så långt ifrån sanningen man kan komma. Det är tråkigt att en så pass god idé inte förvaltades bättre. I första avsnittet totalt vägrar gästen Björn Kjellman göra några röster, trots att han är den som läst in hela bokserien för Storytel. Programledaren växlar mellan att ställa de mest udda frågorna och att avbryta för nya frågor när samtalen äntligen hettar till. Kanske skulle man tillåtit produktionen att bli längre? Nu känns det mest som att man har skrapat på ytan. När det väl blir intressant så blir det riktigt jäkla intressant, men däremellan blir det tyvärr ganska tunt. Nu hoppas jag att Jonas Gardells medverkan i det sista avsnittet, som släpps nästa lördag, ska väga upp för mycket av det som sänts hittills.

Om det är någon som har förslag på en bättre Harry Potter-podd så vet ni var jag finns!

Nightflyers - George R.R. Martin

När en vetenskaplig expedition gör sig redo att söka efter en utomjordisk ras är det bara skeppet Nightflyer som står tillgängligt. Skeppet bemannas endast av kaptenen Royd Eris, som presenterar sig genom ett spöklikt hologram. När besättningen börjar falla offer för ett mystiskt hot faller det på forskaren Melantha Jhirl att undersöka vad som ligger bakom. Men först måste hon hålla sig levande.

Till skillnad från Vargnatts Bokhylla så älskar jag rymden och skulle mer än gärna vara en av de som hänger på utsidan av ett rymdskepp. Därför älskar jag nästan varje ord av George R.R. Martins kortroman från 1980. Men självklart inte bara därför. Nightflyers är praktiskt taget lika mycket spökhistoria som science fiction och eftersom författaren är den han är så kan vi även slänga in en hel del "Och så var det bara en" av Agatha Christie. Det är mörkt, pirrigt, läskigt och helt, helt underbart. Möjligtvis är författaren en aning för besatt av sex, för jag struntar faktiskt i hur många gånger besättningsmedlemmarna ligger med varandra och varför, men det är något jag är van vid från Game of Thrones och kan bortse från. Som helhet är detta underbart rysmysigt och något som man läser ut på ett par timmar. Jag rekommenderar starkt till alla som gillar spänning. Och rymden. Och mysterier.

Varmt tack till Bookmark Förlag för recensionsexemplaret!

En science fiction-bok av fantasymästaren George R.R. Martin

Eftersom jag numera studerar så har jag infört ett mer eller mindre officiellt köpstopp vad gäller böcker, biblioteket får duga ett tag framöver och jag kommer dessutom ha ganska mycket att läsa till min kurs. Vi får se hur det faktiskt går i verkligheten men intentionerna är goda! Fast förstå då hur stor lyckan blir när Bookmark Förlag skickar George R. R. Martins Nightflyers som recensionsexemplar, jag till och med gjorde en liten dans i köket. För han är en av mina stora favoritförfattare och efter att ha sett vad han kan göra med drakar och svärd i en komplett påhittad fantasy-värld samt med vampyrer i slaveriets Amerika så ska det bli riktigt roligt att läsa hans science fiction som utspelar sig i rymden. Boken är dessutom ett visuellt litet mästerverk med många fina bilder.

Harry Potter - Den första september kom och gick

...och jag låtsades packa och åka till Hogwarts i år också. Som hundratusentals (miljontals?) andra i världen. Jag undrar när detta ska börja mattas av, rinna ner i skarvarna av andra fenomen, men jag är överlycklig så länge det håller i sig. 

Passa även gärna på och läs artikeln i DN om skolan i Nashville, USA, som har bannlyst J.K. Rowlings böcker då de trollformler som läses upp i dem: "är faktiska förbannelser och trollformler, när de läses upp av en människa finns det risk att frammana onda andar i närheten av personen som läser upp texten". Ja ja, jag säger då det... Undrar vilka som har starkast tro på magi och fantasivärldar här.

Jag for ner till bror - Karin Smirnoff

Jana reser ner från Luleå för att hjälpa sin tvillingbror som håller på att supa ihjäl sig på familjegården i den lilla byn Smalånger. Hon har inte ens hunnit fram innan hon stöter på konstnären John, som hon genast fattar tycke för, om än inte riktigt litar på. Vad som först var tänkt som ett tillfälligt besök blir mycket längre och Jana tar anställning i hemtjänsten. Bygden är fylld med gamla minnen, det är långt ifrån enbart hennes bror som har problem med missbruk och långsamt återknyts gamla bekantskaper.  Samtidigt får vi vet mer om barndomen på familjegården där pappan styrde alla med järnhand. Jag for ner till bror är en mörk historia om alkoholism, incest, våld och hemligheter. En helt fantastisk berättelse som är skriven helt utan stora bokstäver på egennamn och jag tror aldrig jag läst en bok utan ett enda kommatecken tidigare. Barn och djur far oerhört illa genom hela texten, så jag utfärdar en varning. Men det är bland det starkaste jag läst på många år.

En oavsiktlig bloggskugga

Det blev visst en liten bloggskugga. Några tuffa sista veckor på jobbet tog musten ur mig, samtidigt som jag försökte förbereda mig på att börja Skrivarlinjen på Folkuniversitetet. För nu är jag tjänstledig i tio månader för att skriva. Jag är väldigt förväntansfull men samtidigt även skräckslagen. Hur ska det här gå? Än så länge har bara introduktionsveckan börjat men huvudet är fullt av ord som "kan inte", "omöjligt" och "hur i hela friden fick jag för mig att jag skulle klara det här?" Samtidigt som det är en fröjd att befinna sig bland skrivande och läsande människor och som praktiskt taget jublade när läraren första dagen utsatte oss för ett litteratur-quiz. Men jag fortsätter hålla andan lite grand och har planerat att skriva recensioner till helgen, för läsa har jag inte slutat göra de senaste veckorna.

En bild från Spökparken utanför Skrivarakademin i Stockholm.

Ett kilo socker: farmor glömmer aldrig priset på sitt liv - Helena Trus

Cyla Trus var elva år när hon blev smugglad ut ur ghettot i Polen och gömde sig i stallet på en bondgård. Hennes föräldrar hade förstått vad som skulle hända med alla instängda judar och mamman upprepade att åtminstone en ur familjen måste överleva och den utvalda blev den äldsta dottern som skulle kunna passera som polska. Det är svårt att läsa om hur en elvaåring fick ta hand om sig själv, på flykt, utan nära familj, och det är svårt att förstå hur mycket som faktiskt klaffade mitt i allt elände. Slutligen hamnade Cyla, med hjälp av lånad identitet, i ett tyskt arbetsläger och när kriget var över träffade hon och gifte sig med Lejb, tillsammans flyttade de till Sverige. Men händelserna under kriget lämnade henne aldrig. "Att överleva är ett straff." Det fanns ingen lättnad i att vara överlevare när i stort sett alla andra var borta. Som så ofta med böcker som denna så är det tung men viktig läsning. För nu mullrar det borta vid horisonten igen. Till sitt barnbarn Helena säger Cyla: "Ta av dig den där. Det som händer därute påminner om 30-talet i Polen. Du kan råka illa ut", samtidigt som hon pekar på davidsstjärnan runt Helenas hals. Ett kilo socker är författaren och journalisten Helena Trus intervjuer med en farmor som länge valde att hålla sina berättelser om kriget och förintelsen för sig själv men som sedan ändå började berätta. Jag gillar att texten består av kortare kapitel som inte är strängt kronologiska. Ena stunden befinner man sig fångad i ghettot, i nästa är det mer än femtio år senare och utsikten är ett kök i Farsta. Det ger välbehövliga andrum från det ofattbara. Det är sammanfattningsvis fasansfull läsning, med andnöd, ångest och Det Kan Inte Vara Sant. Att läsa om en av de värsta händelserna i mänsklighetens historia är att få se både det absolut värsta och bästa i oss. Samtidigt. 

Årets semesterläsning blev fantasy-läsning

Årets familjeresa gick till Cypern och Fig Tree Bay. En vecka när man åt när man var hungrig, sov när man var trött och delade upp resterande tid mellan bad och böcker. Jag tog med mig både Arv och miljö av Vigdis Hjorth samt Jag for ner till bror av Karin Smirnoff men sen slutade det med att jag i stort sett bara läste Sagan om is och eld av George R.R. Martin ändå. Det var oerhört lätt att låta sig falla ner i bok 3 och 4 omgiven av miljöer som liknade Kungshamn i över 35 graders hetta. Jag måste säga att jag fortfarande har lite svårt för Catelyn och Jon, de är så... tråkiga, även om sidorna om Jon ändå är bättre nu när Ygritte och Tormund har dykt upp. Hur ofta har jag inte bläddrat framåt för att se om Arya eller Tyrion ska dyka upp snart? Till och med Jamie är mer intressant, för där finns en personlighetsutveckling från super-ond till mer mänsklig. Men mest irriterar jag mig nog ändå på författarens fixering vid tuttar. Vet inte hur många gånger Tyrion somnar med ena handen på Shaes lilla, fasta bröst och det är trist att alla kvinnor utom de i huvudrollerna definieras av sina kvinnliga behag. Men ändå kan jag inte låta bli att älska berättelsen som myllrar av personligheter och som inte väjer från det otäcka och som samtidigt ofta bjuder på överraskningar och skratt.

50 år sedan månlandningen: From the Earth to the Moon

Jag fortsätter att gräva ner mig i månlandnings-jubileet som sker på lördag. Inte nog med att jag läser Maria Küchens Rymdens alfabet, jag ser även om den fantastiska TV-serien From the Earth to the Moon som finns på HBO. Den består av tolv avsnitt och är en dramatisering av hela resan fram till Apollo 11. Trots att den gjordes 1998 och därmed är över tjugo år så fungerar den fortfarande finfint. Man får följa arbetet hos NASA såväl som underleverantörer, lära känna astronauterna och deras familjer, samt de som jobbade bakom kulisserna. Och det är storslaget. Ett visst mått av God Bless America, som vi i min familj kallar det när det viftas med flaggor, presidenter talar och stråkmusiken pumpas ut, är givetvis ofrånkomligt. Men åtminstone jag står ut, för de här händelserna var stora på riktigt. Hela den amerikanska skådespelareliten från den tiden passerar förbi och håll utkik efter Chris Isaak! Han spelar astronaut Ed White som dog när kommandomodulen till Apollo 1 började brinna. Serien är ett måste om du är rymdnörd som jag, men kan med fördel ses annars också.

En rymdnörds första rapport om jubileumsveckan

Lördagen den 20 juli 2019 är det femtio år sedan människan för första gången satte sin fot på månen. En av de stora milstolparna i den senare världshistorien, även om till och med en rymdnörd  som jag måste erkänna att det nu i efterhand känns lite tomt, nästan futtigt. Vi åkte till en död sten för att... vi kunde? Självklart var det början på något mycket större och även om en stor del av rymdhistorien har stått på paus sedan 2011 när USA satte stopp för sina space shuttles, så har vi nu återigen börjat prata om bemannade rymdfärder till mars. Kanske tar vi oss ännu längre ut i ett senare skede? Kan bli lämpligt då vi är i full färd med att förstöra vår enda planet. 

I januari 2017 åkte jag, sambon och bonusbarnen till Florida, USA. Det stora målet var Universal Studios men jag hade även planen att hyra bil för att åka ut till Cape Canaveral och Kennedy Space Center. Mina medresenärer var inte i närheten lika entusiastiska som jag men ändrade sig när vi väl kommit dit. Det var en livslång dröm som uppfylldes för mig, som alltid sett barn och ungdomar i amerikanska serier och filmer åka på Space Camp, som lusläst all litteratur jag kunnat hitta och sett alla filmer om och om igen. Tänk att få vara på den plats varifrån vi sände upp människor till månen! Jag ville aldrig åka därifrån. Gick fram och tillbaka mellan raketerna, satte mig i varenda kontrollmodul som fanns tillgänglig och handlade upp alla mina pengar i shoppen. När min sambo sade åt mig att jag faktiskt inte fick sova i rymdfärjan Atlantis hoppade jag motvilligt in i hyrbilen och åkte tillbaka till hotellet i Orlando. Men jag kommer aldrig att glömma besöket hos NASA och kommer ta varenda chans jag får att få komma dit igen. Och i väntan på det stora jubileet på lördag så läser jag Maria Küchens Rymdens alfabet, återkommer om den senare. 

Michaela lycklig.

 Månen sedd från den plats på jorden varifrån vi sände upp människor till just månen.

Den pensionerade rymdfärjan Atlantis.

Hur fina är inte de nya Harry Potter-omslagen?

Jag fullkomligt älskar de nya Harry Potter-omslagen och kommer helt klart köpa allihopa igen, trots att jag redan äger dem i flera olika utgåvor, på både svenska och engelska. De mjuka banden med mer stilrena bilder ska tilltala äldre läsare och inte de nio till tolvåringar som var den primära målgruppen en gång i tiden. Bokserien har som bekant överskridit alla åldersgränser och rekommendationer, och har blivit något för alla med ett fantasy-hjärta. Det är den brittiske formgivaren Olly Moss som har skapat de nya, mindre lekfulla och mörkare omslagen. Och jag älskar dem alla med hela mitt Harry Potter-hjärta.

Sommartips - ljudboksserien Irrbloss

Jag har inte sett tv-serien Hidden med Izabella Scorupco men började av en slump att lyssna på den prequel-ljudbok som finns på Storytel: Irrbloss, av Filip Alexanderson. Vi får följa polisen Viveca och hennes arbete som polis i 1970-talets Stockholm. En bomb exploderar på den polska ambassaden samtidigt som Viveca stöter på människor med övermänskliga egenskaper, utöver detta ska hon även ta hand om sitt förhållande med poliskollegan Thomas och deras dotter Emma. Hos Storytel beskrivs detta som en blandning mellan Spanarna på Hill Street, The Wire och fornnordisk mytologi, jag skulle vilja lägga till en uns av Sjöwall/Wahlöö och Neil Gaiman. Har än så länge bara hört ett avsnitt av sex stycken men har en bestämd känsla av att jag kommer lyssna klart under resorna till och från jobbet inom en snar framtid. Den iskalla vintern i berättelsen får mig att huttra mitt i heta sommarvärmen.

Sommar-projekt?

Funderar på om jag ska ha något sommarprojekt vad gäller läsning i år. Har länge haft för vana att drämma till med någon storslaget; som att bara läsa på engelska, läsa igenom alla böcker i en specifik serie eller något baserat på genre; om inte annat så för att ha något att göra revolt emot. För jag är inte så mycket för att följa regler, inte ens mina egna. Så jag vill inte ha något som jag egentligen ser fram emot för mycket (plöja Game of Thrones-böckerna) men som jag senare kommer strunta i för att jag högtidligt satt upp det som ett mål. Utan något lagom. Frågan är bara vad detta "lagom" skulle kunna vara för något. Skulle vilja göra något nytt på riktigt och inte bara dra till med att läsa Jane Austen på originalspråk eller ta mig igenom Harry Potter ännu en gång. Det sistnämnda lär ju ske ändå menar jag.

Eftersom det är en månad till semester så klämmer vi till med en badbild, bara för att.

Ättlingarna: Hotet av Mats Söderlund

Vi befinner oss inte alltför långt in i framtiden och miljökrisen är ett faktum, de smältande isarna har fått Golfströmmen att stanna av och dricksvatten har blivit en bristvara. Sverige har tillsammans med Finland och sina vattenrikedomar blivit ett mål för klimatflyktingar som ofta lever utan fullständiga rättigheter och utnyttjas som billig arbetskraft. Jenny bor tillsammans med sina syskon och sin mamma, som är FN-ledamot, i Skelleftehamn. Några år tidigare försvann Jennys pappa i samband med en campingtur och trots att hon var det enda vittnet minns hon inte riktigt vad som hände. Men nu börjar saker trots allt komma tillbaka. Jenny och hennes syskon är annorlunda än de flesta andra ungdomarna i skolan, de har starkare sinnen, kan hoppa högre och orkar mer. Men exakt hur annorlunda har de ingen aning om. Samtidigt som mamma Gaupa måste åka till Hong Kong i sitt arbete med att fördela jordens vatten rättvist mellan alla länder ställs saker på sin spets hemma i Skelleftehamn. 

Hotet börjar riktigt jäkla bra och jag älskar att det dröjer innan både vi och Jenny får veta sanningen om hennes ursprung. De inledande sidorna om när Jennys pappa försvinner är inget annat än fantastiska. Det är efterlängtat att läsa dystopi om Sverige och miljöer som vi känner igen, namn som rullar lätt på tungan (även om Augpalligtok inte är ett av dem). På den negativa sidan så är det för många berättarperspektiv som man slängs mellan lite för snävt men som helhet är det här jättefint. Jag kommer definitivt läsa vidare i serien Ättlingarna.

Det har ju kommit en 3:e säsong av Jessica Jones för bövelen!

Upptäckte av en slump igår att det kommit en tredje säsong av fantastiska Jessica Jones och slukade givetvis genast ett avsnitt trots akut trötthet. Andra säsongens brist på Big Bad verkar ha reparerats och vi har blivit presenterade för Erik Gelden, en man som kan känna om ondska är närvarande. Visst borde det finnas extra semesterdagar för när favoritserier återkommer med nya säsonger? 

Kärleken vi inte förstår - Bart Moeyaert

Den första till svenska översatta boken av 2019 års ALMA-pristagare Bart Moeyaert. Vilken bok sen! Inte ett enda onödigt ord, inte ett tveksamt kommatecken. Allt består av tre nedslag i samma familj, med några års mellanrum, och utan att egentligen något sägs rakt ut förstår vi ändå precis vad som menas. En av sönerna anklagar mammans nya pojkvän och familjen är på väg att falla sönder. Mer vill jag inte skriva om själva berättelsen då alla bör få uppleva den helt själva. Boken är kategoriserad som ungdomslitteratur men skulle lika gärna vara för vuxna, Moeyaert skriver något som inte riktigt vill fångas av åldersrekommendationer. Det är poetiskt och så vackert att det svider i ögonen. Författaren begränsas heller inte av vad vuxna gärna tror att att barn och ungdomar klarar eller inte, för hemska saker drabbar dem självklart ändå. Han litar på att de klarar av att hantera det svåra och i somliga fall till och med behöver få läsa om det.

Låt oss hoppas på det bästa - Carolina Setterwall

En morgon hittar Carolina sin man död i sängen. Utan förvarning blir hon ensamstående förälder och försöker lära sig navigera i det nya livet, den nya tillvaron. Samtidigt tampas hon med skuldkänslor över hur deras förhållande var mot slutet. En känsla av att hon tvingade in honom i sådant han inte var redo för, som flytt till större lägenheter, att skaffa barn. Det är en gastkramande berättelse om sorg och skuld och trots att man vet hur det ska gå vill man ofta läsa mellan fingrarna eller slå igen boken för att aldrig återkomma. För det är grymt och andlöst sorgligt. Och trots man vet vad man kommer få när man börjar läsa så blir man ändå chockad över intensiteten. Jag läste Låt oss hoppas på det bästa i korta sessioner, för mer orkade jag inte med. Självklart är det inte bara outhärdlig sorg, sonen Ivan blir större och större och står ändå för mycket glädje och historien blir lättare mot bakgrunden att Carolina Setterwall i slutet av boken träffar en ny man, som varit med om i stort sett samma sak, dock under andra omständigheter. Hans fru gick bort i leukemi väldigt hastigt efter att deras barn tagits ut med kejsarsnitt och hans bok om händelsen heter I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Det gör att det blir mer än nattsvart, ett hopp om ett fortsatt liv. Om något så tycker jag att boken förmedlar just hopp, att det finns ett liv på andra sidan de allra värsta händelserna.

Fantasy FTW - Gormenghast

Jag läser och läser, men kommer inte riktigt till recensionerna. Och så kommer livet emellan. Hela helgen försvann i en överansträngd muskel som gjorde så ont att jag inte kunde sova mer än fyra timmar åt gången och plötsligt så var vardagen där igen. Fortfarande är det fantasy som är bäst, jag ser Harry Potter på film och lyssnar på Kampen om järntronen (Game of Thrones) på Storytel så fort jag kommer åt men jag ska försöka få ner lite tankar om det jag läser snart.

Fick för mig att prova på Mervyn Peakes trilogi om Gormenghast igen! Har försökt läsa den på engelska tidigare men den visade sig vara alldeles för svår för mig, åtminstone för att få något slags flyt i läsningen, så jag tog mig inte igenom riktigt allt trots flera försök. Minns dock att somliga formuleringar var gudomligt vackra. Hittade första boken på svenska med ett helt fantastiskt omslag på Bokbörsen för någon vecka sedan och ser fram emot att åter få träffa alla de fantastiska karaktärerna.