Vänligheten - John Ajvide Lindqvist

 

I Vänligheten får vi följa sex personer i trettioårsåldern som alla vuxit upp i Norrtälje. När Siw, Anna, Johan och Max blev kvar på hemorten flyttade Marko och Maria till Stockholm och gjorde karriär. Men nu när en mystisk gul container på ett mystiskt sätt anlänt till hamnen är även de som lämnade landsbygden tillbaka på mammas gata. Två av karaktärerna har förmågor utöver det vanliga, de kan se och höra hemska saker som ska inträffa i framtiden och om livet varit lite jobbigt tidigare så är det inget mot hur det kommer bli nu. Containern för med sig en slags ondska, som rinner ut i Norrtäljeån när myndigheterna väljer att bända upp dörrarna på den enorma plåtlådan. En ondska som sipprar in i alla vinklar och vrår i de människor som befolkar platsen - och som får dem att utföra de hemskaste handlingarna.

Som vanligt är en ny bok av John Ajvide Lindqvist oerhört efterlängtad. Det är julafton varje gång. Men jag måste erkänna att jag blev lite besviken på Vänligheten. Det är en regelrätt mastodontroman på över sjuhundra sidor och det är spännande, lite äckligt och ibland oväntat, som sig bör. Men det är även en hel del fettfobi, som visserligen ligger i betraktarnas (det vill säga karaktärernas) ögon men känns helt oviktigt för berättelsen som helhet. Människor beskrivs som dallrande och iklädda för trånga blusar och rultar fram på gatorna, när deras övervikt inte ens är relevant för själva historien. Sen tillkommer även en sidohistoria om en psykiskt sjuk mamma som blir den "vanliga" kvinnliga dåren som springer naken på gatorna. Det är i allmänhet mycket utseende i Vänligheten, det upprepas om och om igen. De fula är tjocka och dallrande. Fotomodellen är underskön och ofattbart vacker. Mannen som tränat hela sitt liv har spelande muskler och Zlatan-leende. Det blir ganska tröttsamt när man vill läsa om de övernaturliga förmågorna, vad som egentligen hände i den gula containern, vad som driver nättrollet när han sitter och skriver främlingsfientliga kommentarer på nätet om nätterna, och så vidare. 

Stort tack till Ordfront Förlag för recensionsexemplaret!

Misslyckas igen, misslyckas bättre - John Ajvide Lindqvist

Då John Ajvide Lindqvist är något av en husgud för mig är det lite knepigt att vara annat än väldigt positiv till hans bok om skrivande. För det har varit buskul att läsa om hur hans böcker kommit till; från debuten Låt den rätte komma in till den senaste X: den sista platsen. Det här är ingen traditionell Att-skriva-bok med tips om hur man bäst skriver dialog eller listor över sätt att hitta inspiration utan mer en dialog som författaren har med sig själv, genom tiden. För varje verk har han fört dagbok över dess tillkomst och nu har han sammanfört delar av de dagböckerna med nutida kommentarer. Det kanske låter tungt och trist i min beskrivning men det är i själva verket riktigt uppfriskande och ofta rolig läsning! Självklart är det lätt att i efterhand sitta och skriva roliga kommentarer till sig själv, när man vet att det gick bra med boken i fråga, men lika ofta är han väldigt tröstande och stöttande. Jag tror det är jättenyttigt att få läsa om vilken kamp det ofta kan vara att skriva en bok, att man kanske helt tappar självförtroendet och bara vill slänga manuset direkt i papperskorgen. Men också att det kan släppa om man kämpar på, försöker se historien ur en annan synvinkel. Det är kul att läsa om hur författarens intentioner om böckerna nästan alltid har ändrats helt när han kommit till slutet, hur historien tagit en helt ny väg. 

Jag blev väldigt sugen på att läsa om många av böckerna och tror jag ska börja med Lilla stjärna, som John Ajvide Lindqvist själv ser som sin bästa bok.

Varmt tack till Ordfront Förlag för recensionsexemplaret!

Bamse skriven av John Ajvide Lindqvist!

Se till att inte missa den Bamse-novell skriven av John Ajvide Lindqvist som just nu finns att köpa på Pressbyrån! Den handlar visserligen mer om Nina Kanin än om Bamse, men det är underordnat. Först får man historien i novellform och sedan som vanlig Bamse-serie. En rolig detalj är att Skalmans mansplaining-dagar verkar vara över. 

 

Boktips: Misslyckas igen, misslyckas bättre

Min husgud John Ajvide Lindqvist har skrivit en bok om skrivande. Tror inte det blir så mycket bättre än det här! Har än så länge bara läst kapitlet om hur Låt den rätte komma in blev till men ska fortsätta med det om Hanteringen av odöda ikväll. Älskar att få en inblick författarens ömsom kaxiga, ömsom uppgivna kommentarer om det egna skrivandet.  

Sommartips - åka båt

Nu när det är apokalyptiskt hett (och jo, man fåår klaga, jag gör det hela tiden) och man bara väntar på att att de döda ska komma till liv igen (läs Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist) så kan det vara jobbigt att ta sig fram i Stockholm. Pendeltågen är avstängda, både planerat och oplanerat, tunnelbanan och bussarna är helvetiskt varma. Så vad finns då kvar? Båt. Oavsett om du bor i huvudstaden eller bara är här på besök så rekommenderar jag Sjövägen, speciellt om du ska ta dig till Djurgården eller ut mot Nacka och Lidingö. Man kan välja mellan att sitta inne eller ute och oavsett vara säker på att det fläktar! 

"Min" båt-hållplats vid Nacka Strand där Carl Milles 23 meter höga staty Gud Fader på Himmelsbågen står. 

X: den sista platsen - John Ajvide Lindqvist

Sista delen i John Ajvide Lindqvists trilogi som inleddes med Himmelstrand och Rörelsen.  

Tommy T är kriminaljournalisten som en gång var den störste i Sverige; den som alltid var på plats vid stora händelser och fick de bästa historierna tack vare sina kontakter. Nu har han sedan länge blivit förbisprungen av yngre kollegor men en förskräcklig mängd underliga självmord i den undre världen får honom att tro att hans stjärna åter kan vara på väg uppåt. Tommys grundliga journalistiska förmåga ska göra honom störst igen! Samtidigt dras hans sjuttonårige systerson in i verksamheten med knarkförsäljning: Linus bor i miljonprojektet Gårdsstugan där han redan som trettonåring började sälja sin ADHD-medicin. När den mystiske X dyker upp som från ingenstans med obegränsade mängder kokain får Linus chansen att flytta upp några divisioner. 

Kanske är det i detta författarens framtida storhet ligger; kriminalromaner med en smidge av övernaturlighet! För det här är ruggigt bra. Den skulle kanske till och med kunna läsas som fristående, för det är så få saker som man missar i i trilogin, i jämförelse med vad man får med den här otroliga berättelsen om sorg, hopp och kärlek. Som alla stora berättelser så handlar det om vad man är beredd att göra för de man älskar, hur mycket man är villig att förlora. De övernaturliga bitarna hänger kvar från de två första böckerna och ger lagom kalla kårar, ändå är jag många gånger rädd när jag läser. Rädd för ångesten, för bedrövelsen. För det där man vet inte kommer gå att fixa. X den sista platsen är förmodligen det bästa han har skrivit. 

En magisk kväll med John Ajvide Lindqvist

I fredags var jag på författarsamtal med John Ajvide Lindqvist på Kulturhuset i Stockholm. Detta i samband med att hans bok X: den sista platsen, släpptes. Den som ledde samtalet var den lika begåvade författaren Åsa Larsson och med på scenen fanns även sångaren Love Antell som tillsammans med John sjöng och spelade några låtar. Det blir något speciellt när två författare möts och pratar om skrivande och då speciellt diskuterar en bok som jag tyckte väldigt mycket om (recension kommer senare nästa vecka). Många skratt, intelligenta frågor och en publik som satt som tända ljus. Jag såg till att få min bok signerad innan den lämnades över till min vän som var med mig på eventet, det ska bli roligt att höra vad han tycker om den.

Kulturkollos veckoutmaning: Kalla kårar

Just nu är det nästan enbart det hotande kärnvapenkriget med Nordkorea och USA som huvudaktörer som lyckas ge mig kalla kårar. Tankarna snurrar hela tiden i bakhuvudet; vad måste jag göra om helvetet bryter lös? Allt på grund av dessa två jättebebisar som tydligen styr varsitt land. På något sätt måste jag samla ihop pojkvän, barn och katter (samt pojkvännens cancersjuka ex) och stuva in oss i bilen för att fly upp till svärföräldrarna norr om stan där vi kan överleva på jakt, fiske och vad skogen ger. Om vår del av världen nu kommer förbli beboelig vill säga. Alla clowner, spöken och zombier har rejäl konkurrens av ofattbar verklighet just nu. Men okej, här kommer några rysliga tips.

• Zombier. The Reapers are the Angels av Alden Bell. Femtonåriga Temple gör sitt bästa för att överleva ett postapokalyptiskt USA och kanske är de odöda inte hennes värsta fiende? Oerhört vackert skrivet och inte någon "typisk" zombieroman. 

          Vill du ha traditionell zombieskräck så är tv-serien The Walking Dead ett rysligt bra tips.

• Allt med John Ajvide Lindqvist. Min husgud och idol som bara blir bättre och bättre. 

• Allt med Stephen King. Kommentar överflödig.

• En av de böcker som skrämt mig mest, någonsin, är Ruinerna av Scott Smith. Jag har faktiskt ännu inte lyckats ta mig igenom den. Fyra amerikanska backpackers råkar mycket illa ut under en tur till Mexikos djungler och jag mår så dåligt att jag måste ligga vaken och kolla på sitcoms halva natten. 

Inlägget får illustreras av mina favoritkaraktärer i The Walking Dead.

Finaste bokmärket!

Det är en bra måndagsmorgon när kollegan kommer in med finaste virkade bokmärket hon köpt till mig under helgen. I form av en råtta med underbara morrhår samt glasögon! Nu är bara frågan hur jag ska hålla det från katterna för de kommer garanterat tro att detta är en leksak till dem...

Noveller av Ajvide Lindqvist

Ordet "efterlängtat" har liksom tappat sin klang vad gäller John Ajvide Lindqvists böcker, det måste finnas något starkare som jag ännu inte har hittat. Ser löjligt mycket fram emot titelnovellen som nominerades till British Fantasy Awards och som författaren själv anser vara det otäckaste han skrivit. Även kortromanen Tjärven, som tidigare bara släppts som e-bok och ljudbok finns med.

Rörelsen: den andra platsen, av John Ajvide Lindqvist

Det är inte lika lätt att läsa John Ajvide Lindqvist som det var förut. Jag säger inte att det är sämre men det är helt klart att det inte längre handlar om traditionella skräckromaner. Precis som med Himmelstrand så verkar Rörelsen dela läsarna i två läger; de som älskar och de som inte förstår alls. Jag befinner mig på älskar-sidan.

Den nittonårige John Lindqvist flyttar in i ett hyreshus på Luntmakargatan i Stockholm. Han ska försöka försörja sig som trollkarl men att jobba på gatan ger inte så mycket pengar och restaurangerna där han vill jobba är inte lika intresserade av honom som han är av dem. Och det är något fel med huset han bor i. I tvättstugan finns något som drar honom och andra hyresgäster till sig, något svart som erbjuder uppfyllda drömmar men tar betalt i blod. Som så ofta är det mörka bäst när det inte förklaras för mycket eller helt dras in i ljuset och därför är de bästa perioderna i den här boken är när det sker mystiska saker som drar verkligheten enbart ett litet snäpp åt något håll. Som de telefonsamtal John får ta emot. Eller vad som händer fåglarna som råkar flyga in på gården. I början av boken tycker man om John, han är en trevlig ung man, men det som händer honom förändrar också honom. Mot slutet är man inte alls förtjust i huvudpersonen och det är faktiskt lite svårt att känna. Man vill tycka om honom. Det blir våldsamt och kulminerar i ett av landets stora trauman: mordet på Olof Palme. Detta är del två i en trilogi och jag ser fram emot del tre som tydligen ska ge svar på både saker som händer i Rörelsen och Himmelstrand.

Stort tack till Ordfront förlag för recensionsexemplaret!

Brunkebergsåsen och rymdresa till Mars

Äntligen fick jag lägga tassarna på John Ajvide Lindqvists nya bok Rörelsen. Det är alltid en liten julafton när han släpper böcker. Under helgen insåg jag dessutom att jag väldigt gärna vill läsa The Martian, eller Ensam på Mars som den heter på svenska, av Andy Weir. Den handlar om astronauten Mark Watney som efter en misslyckad rymdexpedition blir kvarlämnad på planeten Mars. Utan att kunna kontakta jorden måste han lista ut hur han ska kunna överleva tills nästa expedition kommer - om fyra år. Då filmen har premiär väldigt snart kände jag att det var dags att ge mig på den här i närmaste kultförklarade boken.

Vinn bokpaket hos Ordfront!

Kika gärna in hos Ordfront förlags Facebook där du får instruktioner om hur du kan vinna ett fint bokpaket. Man ska dela en bild på läsning av Ordfront-bok på antingen Facebook eller Instagram. Mitt bidrag ser ni här nedan. Givetvis kör jag en omläsning av en av mina absoluta favoritförfattare: John Ajvide Lindqvist.

Galet fina John Ajvide Lindqvist

Jag tror att det är en enorm sammansvärjning. Förlagen släpper den ena fina nyutgåvan efter den andra och jag får hålla hårt i plånboken för att inte köpa alla böcker jag har fem gånger om. För inte ens en månad sedan var det Stephen King-böcker och igår när jag var på Akademibokhandeln så hade jag väldigt svårt att släppa John Ajvide Lindqvist helt otroligt fina pocketutgåvor på Ordfront förlag. Sammansvärjning, säger jag!

Himmelstrand, av John Ajvide Lindqvist

Tio människor som somnade på en campingplats vaknar upp till ett ingenting på ett oändligt fält. Med sig har de sina husvagnar, bilar och tillhörigheter, men i övrigt så är allt annat borta: minigolfbanan, sjön, servicehuset, grillen. Radion spelar enbart gammal svensktoppsmusik och enligt gps:erna är de fysiskt kvar på samma plats men där den lilla plastskärmen säger att de kör på en väg så ser de enbart samma gröna fält. De är åtta vuxna, två barn och så hunden Benny då. Vi får omväxlande följa dem när de försöker ta reda på vad som hänt med världen. Eller är det människorna som det hänt något med? Varför har just de förflyttats till detta ingenting? Och precis när allt verkar som mest hopplöst så blir det än värre när ett oväder byggs upp längre bort vid horisonten, ett oväder med ett regn som bär med sig obeskrivliga hemskheter.

Det tog fyra år men nu har John Ajvide Lindqvist äntligen kommit ut med en ny roman. Som jag har väntat och som det var värt väntan! Redan efter ett trettiotal sidor satt jag och kippade efter luft, klaustrofobin låg som en plastfilm över min hud och jag var vettskrämd. Himmelstrand beskriver en av mina största rädslor, nämligen att allt ska tas ifrån en, att man ska bli utelämnad i ett ingenting och att de man älskar ska försvinna. Det är förmodligen där någonstans min fascination och skräck inför zombier är grundad. Himmelstrand är en bok om skuld och skam, om allt det där man håller tyst om av rädsla för att de man älskar ska lämna en, men även vad man är villig att offra för sina närmaste. Det är en berättelse om vad för slags människa man är när det allra värsta inträffar. Den här typen av skräck gör mig så rädd att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv, det är känslan av isolering, att "all bets are off" och att man inte kan fly någonstans. Det är helt lysande. Med ett extra plus för att man får följa hunden Bennys tankar och känslor!

Stor tack till Ordfront förlag för recensionsexemplaret!

Ännu fler böcker på tur!

De finfina recensionsexemplaren fortsätter att trilla in. John Ajvide Lindqvists Himmelstrand var jag tvungen att ge mig på så fort den landade på hallmattan och den blev utläst på mindre än två dygn. Låg vaken med hjärtat i halsgropen och blev återigen totalt förälskad i författarens sätt att skriva. Ser fram emot recensionsdatum. Glaskroppar har jag ännu inte börjat på men har varit nyfiken på ända sedan i våras när jag fick höra en lite lustig konversation på Akademibokhandeln. Den står på tur så fort jag tagit mig igenom Maze Runner!

Leif GW Persson och kommentarerna

Jag tänker inte ens försöka rangordna förra årets bästa böcker, får lite ont i magen bara vid tanken på att försöka. Därför tänker jag istället skriva lite om det mest besökta inlägget jag skrev 2011.

Den åttonde september publicerade jag en recension av Leif GW Perssons bok Gustavs grabb. Föga anade jag att det skulle bli det mest klickade inlägget hittills. I skrivande stund har Gustavs grabb, av Leif GW Persson 770 (för mig) otroliga sidvyer. På andra plats men långt ifrån att konkurrera kommer Tjärven, av John Ajvide Lindqvist med sina 109 sidvyer. Jag vet ju vad detta beror på. För i boken nämner GW Persson en lärare han hade, en lärare vars namn han (av hänsyn?) gjort om något. Och precis som jag gjorde när jag var klar med boken, likaså gör många andra: de söker på nätet för att se om någon annan knäckt gåtan. Så tack vare två kommentarer till mitt inlägg (tack Spiring och Anonym!) så hamnar många som googlar på gåtan om Linnea Sillkvist på min blogg och fortfarande toppar Gustavs grabb veckostatistiken hos mig säkert nittiofem procent av alla veckor sedan dess. När jag startade den här bokbloggen så hade jag aldrig anat att ett inlägg om Leif GW Persson skulle bli det mest lästa. Det är kul hur det kan gå.

Tjärven, av John Ajvide Lindqvist

En grupp fyrtioåringar åker ut till skärgården för att fira midsommar och ha klassåterträff. Vid fyren Tjärven ska de grilla, lyssna på musik, prata minnen och dricka öl. Givetvis går ingenting som de har förväntat sig för mycket snart är de inte längre ensamma på den lilla ön långt ute i havsbandet.

Tjärven är en klassisk zombiehistoria med många blodiga detaljer och är spännande från i stort sett första kapitlet. Blir det läskigare för att dessa zombier rör sig på svensk mark? Över klippor som är mig så bekanta. Igenkänningen är viktig när det gäller skräck, för kan man inte relatera till händelserna eller människorna så blir man inte rädd. En av de saker som skrämmer mig mest med zombiehistorier är den där tröstlösheten. Att hur fort man än kan springa eller hur bra gömställen man än hittar, så kommer monstren nästan alltid ikapp till slut. Den delen lyckas Ajvide Lindqvist mycket bra med. För även om de odöda hasar sig fram så får man hjärtat i halsgropen varje gång någon av dem dyker upp.

Jag vet inte om jag kan säga att det är hans bästa bok, för alla hans böcker bor i så skilda delar av mitt hjärta. Jag tycker om dem av olika anledningar och därför kan jag inte rangordna. Men Tjärven är riktigt, riktigt jäkla bra.

Tjärven

Läste just hos Fiktiviteter om John Ajvide Lindqvists nya bok som släpps i maj. Den heter Tjärven och kommer enbart att finnas som ebok och ljudbok. Se författarens youtube-film om boken här.

Zombies i den svenska skärgården, allt till tonerna av Modern Talking. Kan det bli bättre?

Låt de gamla drömmarna dö - novellen

I John Ajvide Lindqvists senaste bok finns hans Sommarprat från 2006, ett antal noveller och lite andra texter samlade. Den novell som fått ge boken sitt namn, Låt de gamla drömmarna dö, är en epilog till Låt den rätte komma in. Jag försökte att inte slänga mig över den det första jag gjorde.
     Gick sådär.

     Det blev inte lika starkt som när jag läste Låt den rätte komma in första gången. För det går inte. Den upplevelsen var så unik att det inte kan replikeras, once in a lifetime. Vad man än förväntar sig av den här novellen så tror jag inte att man får det, bilden av ett vintermörkt Blackeberg är för inpräntad på allas näthinnor. Så just därför:

En bild från filmen. Håll fast vid kylan, de bleka barnen och snön. Läsningen kommer bli så mycket bättre då, även om det är exakt vad du inte får. Förstaupplevelsen av Låt den rätte… står i vägen för njutningen av epilogen, men när novellens slut kommer så är det med ett välbekant rys. Det är vad man inte får som gör det hela så genialiskt bra. För det man vill ha och längtar efter är långt ifrån alltid det man behöver.

     Mer tänker jag inte berätta.