Snögloben, av Amanda Hellberg

Maja Grå är tillbaka och den här gången arbetar hon för den engelska polisen i en insatsstyrka inriktad på mordfall. När den 25:e earlen av Oxford mördas under sin bröllopsnatt kallas teamet ut till Wytham Hall mitt under en rasande snöstorm. Snart förstår Maja att det som hänt på godset har kopplingar till hennes egen sambo Jack, vars bror blev dödad för många år sedan. Men Jack är inte till så stor hjälp då han är gravt deprimerad efter händelserna i Tistelblomman och Maja får ensam försöka hantera sitt nya arbete samt den mörka stämning som omger mordfallen.

Längst ner till vänster på bokens framsida så står det: ”En Maja Grå-deckare” och där har vi nog mitt största problem med hur den här serien har utvecklats. Mer och mer frångår Hellberg det mystiska, spökerierna, och går mot renodlad kriminalroman, något jag har erkänt svårt för. Egentligen vill jag inte jämföra Snögloben mot de tidigare böckerna men det är svårt att låta bli. Styggelsen var en av de bästa debutantromanerna jag läst, det var hjärtskärande, snyggt och oerhört obehagligt. Sedan har varje följande bok gått längre och längre ifrån det konceptet och att en författare slutar skriva en typ av böcker till förmån för en annan, det finns det inte att säga så mycket om. Det får man bara acceptera. Jag måste nog bara inse att Hellbergs böcker inte längre är för mig, även om jag väldigt gärna skulle vilja att de vore det.

I övrigt så tror jag att den här boken hade vunnit på att vara längre. Vissa saker känns som att de hastas igenom, jag hade exempelvis gärna läst mer om Jack och kollegan King (som jag tycker mycket om). Delen när de var insnöade på Wytham Hall hade även den gärna fått ta mer plats med mer detaljer. Snögloben är långt ifrån en dålig bok och jag plöjde igenom den på två kvällar, för trots allt så vill jag veta hur det går för Maja och Jack. Men den lämnade inte några djupare spår och jag får se hur jag gör när nästa Maja Grå-deckare kommer ut.

E-läsning kontra riktig bok

Under en ganska lång tid har jag delvis läst på läsplatta (visserligen en inte helt ny men fullt funktionsduglig Sony E-Reader) och i min mobil (Samsung) och jag måste säga att absolut ingenting slår en ”riktig” bok av papper: känslan av att vända blad, doften av en nytryckt exemplar eller en gammal upplaga. Av någon anledning så känns elektronisk läsning inte lika giltigt, inte lika meningsfullt, fast jag vet inte riktigt varför jag nedgraderar det på det sättet! Men jag läser elektroniskt enbart när jag inte lyckats få en fysisk bok i recensionsexemplar och jag måste erkänna att jag mer sällan faktiskt tar mig igenom hela boken då. Är det bara jag som har det här I-landsproblemet? Med tanke på hur bra det är för miljön och att man slipper släpa tegelstenar till böcker fram och tillbaka på tåg och bussar så borde jag verkligen gilla det. Men nej. Att läsa för mig innebär fortfarande prasslet av papper, en tyngd i knäet. Inte en skärm.

Sommarrutiner ska bli höstrutiner

Har under sommaren kommit ifrån rutinen att blogga regelbundet men hoppas att jag nu när mamma kommer hem från solsemester kan återgå till det normala med ett par inlägg i veckan. I tre veckor har jag haft ansvar för fyra katter på två ställen och har mest flängt runt och öst upp mat. Jag läser lite om kvällarna och ibland på pendeln om morgonen men jag måste erkänna att det varit tufft att komma tillbaka till vardagsrutinerna. I brist på ork har jag fastnat i tv-serierna Broadchurch (extra kul för Doctor Who-fans då både David Tennant och Arthur Darvill är med) samt Top of the Lake men jag puttrar långsamt på med böckerna Wolf Hall och Sju jävligt långa dagar. 

Den femte vågen, av Rick Yancey

Efter första vågen finns bara mörker.

Andra vågen överlever bara de som har tur.

Tredje vågen överlever bara de som har otur.

Efter fjärde vågen finns bara en regel: Lita inte på någon.

Det är några månader sedan De Andra kom till jordens atmosfär i sitt rymdskepp. De gör fortfarande inte någon ansats att landa men med hjälp av fyra olika förstörelsevågor har de lyckats döda stora delar av mänskligheten. Cassie har förlorat båda sina föräldrar, kommit ifrån sin lillebror Sam och försöker överleva ensam i skogen med sin M16 och de konserver hon kommer över. Det enda hon med säkerhet vet är att hon måste hitta Sam innan han råkar illa ut, om det inte redan hänt.

Åh vad jag älskade den här boken. Från början till slut. Det finns flertalet saker jag inte alls är överens med men känslan (ångesten) den här berättelsen gav mig var densamma i första kapitlet som det sista. Jag tänker (liksom Fiktiviteter) på tv-serien V som jag egentligen var för liten för att se när den gick på åttiotalet men efter en effektiv tjatkampanj lyckades jag få stanna uppe med mamma ändå. Jag var fullkomligt livrädd och somliga scener bar jag med mig länge men jag visade det inte med en min. Samma känsla får jag för Den femte vågen. Jag tror på det som händer, förstår (de flesta) karaktärerna och tycker att det mesta känns trovärdigt samtidigt som jag ryser av skräck. Det här var femhundra sidor som försvann alldeles för fort. Men givetvis finns det negativa bitar också. Precis som andra recensenter så irriterar jag mig på Cassie som har den där alltför vanliga karaktären för en tonårig postapokalyps-tjej: hon nojar, hon tvekar, hon vet inte hur hon ska göra och gör därför allt samtidigt och förvirrar sin omgivning. Hon gillar en kille, nej hon gillar en annan, hon blir "kär" och försöker sedan döda killen i fråga. Det är inte annat än att man saknar älskade, truliga men stadiga Katniss. Däremot gillar jag Ben/Zombie jättemycket! 

Den för genren uttjatade kärlekstriangeln hoppas jag att författaren avvecklar till nästa del, för givetvis är detta bara första delen... Varför måste allt komma i minst tre delar nuförtiden? Blir ganska trött och hoppades faktiskt att den här tegelstenen skulle vara en avslutad historia.

Andra som läst: Fiktiviteter, Bokstävlarna.

Ännu ett impulsköp

Tror det är slutet av semestern som spökar, som gör att jag inte riktigt kan avsluta det jag påbörjar, för just nu bara börjar jag med bok efter bok efter bok. Att hela tiden sträcka mig efter en ny ger mig känslan av att jag har all tid i världen, att jag kommer kunna sitta i värmen på balkongen och läsa länge till. Senast i raden är Den femte vågen av Rick Yancey där kodorden är: dystopi, utomjordisk attack, ungdomsbok, och kärlek. Helt mitt område alltså och jag har snabbt rasat igenom halva boken. Fick till och med ta en paus för annan läsning då den gav mig rejäl ångest. Bra betyg! 

Fördömd, av Benedict Jacka

Återigen får vi stifta bekantskap med siaren Alex Verus som driver en magibutik i London. Han blir kontaktad av olika falanger inom den magiska världen som alla vill få veta mer om en förbjuden teknik som går ut på att ta krafterna från olika övernaturliga varelser. Något som alltid dödar donatorn samt ofta gör mottagaren galen. Snart får han liksom i den första boken, Ödesbunden, bolla goda magiker, onda magiker, det magiska rådet samt vännen och lärlingen Luna. 

Fördömd hänger ihop en hel del bättre än den första boken gjorde, det är mindre spretigt och lättare att följa den röda tråden. Fortfarande har jag problem med alla dessa magiker med konstiga och liknande namn, exempelvis Cinder och Sonder. Kom igen! Men både Alex och Luna är nyanserade och jag gillar att man inte riktigt vet vem man kan lita på, de ljusa magikerna är inte alltid goda precis som att de mörka inte alltid är onda. Som snabb underhållning fungerar detta finfint, det är lite som Chick lit i urban fantasy-form. Lättsmält semesterunderhållning.

Midnatt i världens största uraffär

Fiktiviteter rådde mig att låta Wolf Hall av Hilary Mantel ta sin tid så nu läser jag om Stephen King's Duma Key vid sidan av. Hade nästan glömt bort hur fantastisk den här boken är! Språket, berättandet, ja allt. På några få sidor kryper huvudpersonen Edgar Freemantle in under huden på en och man har full förståelse för vilken skitstövel han är efter sin olycka samtidigt som man förstår hans fru som väljer att inte stå ut.

Gycklarens arv, av Kersti Vikström

I det fiktiva landet Nova blir flickan Esmeralda på sin tioårsdag skickad att arbeta i huvudstaden Corona. Hennes föräldrar är kontraktsarbetare och har förbundit sig att ge bort sitt förstfödda barn när hon är gammal nog. Ensam kommer hon till palatset där hon blir kammarjungfru åt guvernörens äldsta dotter. En ring i hennes ena öra visar att hon är livegen, att hon inte får någon lön för sitt arbete men det finns de som har det värre. Under en resa till landsbygden träffar hon för första gången soller, en folkgrupp som en gång fanns över hela landet men som förslavades eller blev bortkörda av det erövrarfolk som nu besitter Nova. Snart blir Esmeralda mer bekant med sollern Storm som är slav på det gods hon besöker i egenskap av guvernörens barnflicka. Ett möte som kommer att förändra hennes liv. 

Den här boken trillade ner i min brevlåda utan att jag bett om den och efter en första anblick så var jag på väg att inte ens ge den en chans. Framsidan är fin men intetsägande, den gav mig ingen känsla för vad för slags historia det handlade om. Men när jag ändå började läsa så blev jag snabbt glatt överraskad. Vilken berättelse! Den har ett flyt, ett driv, det där som gör att man inte vill lägga den ifrån sig trots att det är för sent om kvällen. Jag tycker så väldans mycket om Esmeralda även om jag ibland hoppat högt i ilska över hur en sådan ung flicka kan vara så plikttrogen och underdånig. Men givetvis är hennes förändring en del av hur det ska vara, för att hon ska bli den hon är så slutet så måste hon börja långt åt andra hållet på skalan. Gillar även hur berättelsen ofta är riktigt grym trots att den är menad för en yngre publik, Vikström har inte duckat för de svåra frågorna. Nova är ett riktigt spännande fantasirike och jag skulle mer än gärna läsa fler berättelser härifrån. Det finns några småsaker som jag inte riktigt förstår, som att sollerna till exempel är kristna, men det är småsaker som inte stör alltför mycket. Jag kan ge Gycklarens arv det bästa möjliga betyget: jag låg vaken och sträckläste den här boken ett par nätter när jag hade den mest extrema jobbperioden på många år och ingen annan berättelse lockade det minsta. Den väckte min läslust igen.

Tack till Opal Förlag för recensionsexemplaret!

 

Och den tolfte Doktorn är....

...Peter Capaldi! BBC annonserade nyheten igår och jag fick veta idag när mamma kom förbi och berättade att det stått på Text TV (!). Mamma har inte ens börjat se serien än men ändå vet hon tydligen alla nyheter om serien fortare än jag. Så, vad säger ni, alla Whovianer där ute? Kommer detta att fungera? Efter en kort betänketid över en kaffe så tror jag att detta kan bli riktigt bra. Capaldi är äldre (55 år) än de två senaste doktorerna och kan ge en pondus till rollen, en självsäkerhet som jag tror kan bli fantastisk. Så min första spontana reaktion är: tummen upp!

Extra roligt är att han redan varit med i Doctor Who, i fjärde säsongen och avsnittet The Fires of Pompeii. Samt i Torchwood i Children of Earth.

Och slutligen bara ännu en bild, mest bara för att han är riktigt snygg här.

Nyinköpt!

Åtminstone en av semesterdagarna måste gå till att köpa böcker, håller ni inte med? Gick förbi SF-bokhandeln, Drottninggatans Bok & Bild och Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan för att bunkra upp lite nytt. Jonas Gardells tredje och avslutande del i Torka aldrig tårar utan handskar var självklar, de två i pocket lite mer chansningar men jag kände mig modig!

 

(De i pocket är Fördömd av Benedict Jacka samt Bring up the Bodies av Hilary Mantel.)