På en tjejmiddag för någon vecka fick jag med mig Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. Det är en bok som jag varit intresserad av väldigt länge. Niklas Orrenius från Sydsvenskan skrev de krönikor och artiklar som utgör boken innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen men de är lika läsvärda nu. Han resonerar om media och politiker gjort rätt när de försökt tiga ihjäl partiet. Och är det ens möjligt? Hur tar man diskussionen med människor som säger att de tror på alla människors lika värde men sedan säger och gör sådant som visar på motsatsen.
Ju längre jag kom i läsningen av den här boken, desto mer rädd blev jag. De saker som Sverigedemokraternas partimedlemmar har sagt (och kommit undan) med är ofta så fruktansvärda att jag inte ens skulle ha kunnat hitta på dem. Det handlar om muslimer, om araber, om moskéer. Det handlar om att återfå ett "förlorat Sverige", om hembyggd och nationalkänsla. Samtidigt så förstår jag hur partiet lockar människor som känner sig svikna av samhället, även om det långt ifrån alltid handlar om så lätta svar. Jag tycker att Orrenius förenklar många saker. Han anklagar bland annat journalister för att inte vara objektiva och delvis håller jag med, media måste behandla alla politiska partier på samma sätt. Att inte göra det är att skjuta sig själv i foten. Men hur ska de egentligen göra? Och hur ska vi andra som inte röstade på SD ta diskussionen? Det skulle jag mer än något annat vilja veta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar