Att läsa Simon Stålenhags bok är som att resa i tiden. Man förs tillbaka till ett åttiotal som aldrig existerat, ett åttiotal med robotar och dinosaurier. Ändå känns allt som på riktigt, efter bara några få sidor är jag helt inne i historien och tror på det. Maskinerna går runt i landskapet, ligger kraschade och oanvändbara på fält. Barnen går på upptäcktsfärd. Människorna lever med Slingan, partikelacceleratorn, och dess biverkningar omkring sig. Det är mörkt, otäckt och fruktansvärt vackert, jag förstår verkligen att Stålenhags bilder och bok har gjort succé. Detta är som en dröm för oss sjuttiotalister, en chans att bli nostalgiska över en barndom där vi känner igen oss men med inslag av sci-fi och fantastik. En bok att läsa, eller bara bläddra i, om och om igen.
Nu har jag inte köpt denna än men en av de sakerna som jag fastnat för är att han lyckas med att kombinera det svenska folkhemmet med science fiction på ett sätt som gör att det ser rätt trovärdigt ut. Kontrasterna här är så spännande.
SvaraRaderaExakt så! Det ser verkligen trovärdigt ut, efter bara ett par sidor trodde jag stenhårt på det jag såg och läste. Jag har bara superlativ att säga om den här boken.
Radera