År 2014 föds det inte
längre några barn. Världens forskare försöker förtvivlat få fram vad som är
fel, är det miljögifter, strålning, sjukdom? Men efter några år utan egentliga
svar börjar kvinnorna återigen bli gravida, allt verkar ha återgått till det
normala. Men snart upptäcker man att det är något annorlunda med de nya barnen,
de nya människorna. De beter sig inte alls som barn borde, leker inte med andra
och verkar vara i avsaknad av empati och känslor. Bokens huvudperson Rakel
råkar en dag döda ett av de nya barnen i försök att skydda ett annat barn och
blir därmed en av de första som förstår just hur farliga dessa varelser är. Ett
och ett innebär de inget hot men när de samlas i grupp är bilden en helt annan.
Efter en incident på Rakels arbetsplats eskalerar hela situationen snabbt och
förvandlas till något som skulle kunna vara början på slutet av vår
civilisation.
Åh vad jag tyckte om den
här boken. På ett mycket snyggt sätt får vi läsa Rakels historia blandat med
tidningsartiklar, forskningsrapporter och liknande. Berättelsen utspelar sig i
många olika länder, på olika nivåer, och har exakt rätt längd. Där många har en
benägenhet att skriva för långt lyckas Bermann koncentrera historien. Det är
även en väldigt läskig historia, fler gånger satt jag och praktiskt taget höll
andan när jag läste. Jag förstår Rakel, hela vägen igenom berättelsen och detta
trots att hon byter ståndpunkt och känslor, eller kan det vara tack vare?
Jag håller dock med
Swedish Zombie om invändningarna angående autism och Aspergers syndrom. För
trots att det i boken tydligt står att de nya barnen
inte har autism så vet jag att bara det faktum att ordet står där
gör att folk får konstiga idéer. Att människor på autismspektrumet har en lägre
benägenhet att begå våldsbrott än normativa betyder absolut ingenting när det
rapporteras om Anders Behring Breiviks och Peter Mangs. Men det var en
pytteliten parentes.