tisdag 26 november 2013

Sofi Oksanen i ViLäser

Ännu en briljant intervju med en briljant författare i ViLäser,denna gång Sofi Oksanen. Eftersom minusgraderna kryper nedåt där utanför min lägenhet så kryper jag djupare ner i soffan med min kopp kaffe och tidning. 

"Jag vill använda historien, jag vill att vi ska lära av den. Det slår mig när det gäller Sannfinnländarna och andra nationalister idag, att de talar som om de inte läst eller vet någonting om vad som hänt. Och jag förstår inte hur man kan se Finland, eller något annat land, som en ö."

torsdag 21 november 2013

Den nya människan, av Boel Bermann



År 2014 föds det inte längre några barn. Världens forskare försöker förtvivlat få fram vad som är fel, är det miljögifter, strålning, sjukdom? Men efter några år utan egentliga svar börjar kvinnorna återigen bli gravida, allt verkar ha återgått till det normala. Men snart upptäcker man att det är något annorlunda med de nya barnen, de nya människorna. De beter sig inte alls som barn borde, leker inte med andra och verkar vara i avsaknad av empati och känslor. Bokens huvudperson Rakel råkar en dag döda ett av de nya barnen i försök att skydda ett annat barn och blir därmed en av de första som förstår just hur farliga dessa varelser är. Ett och ett innebär de inget hot men när de samlas i grupp är bilden en helt annan. Efter en incident på Rakels arbetsplats eskalerar hela situationen snabbt och förvandlas till något som skulle kunna vara början på slutet av vår civilisation. 


Åh vad jag tyckte om den här boken. På ett mycket snyggt sätt får vi läsa Rakels historia blandat med tidningsartiklar, forskningsrapporter och liknande. Berättelsen utspelar sig i många olika länder, på olika nivåer, och har exakt rätt längd. Där många har en benägenhet att skriva för långt lyckas Bermann koncentrera historien. Det är även en väldigt läskig historia, fler gånger satt jag och praktiskt taget höll andan när jag läste. Jag förstår Rakel, hela vägen igenom berättelsen och detta trots att hon byter ståndpunkt och känslor, eller kan det vara tack vare?


Jag håller dock med Swedish Zombie om invändningarna angående autism och Aspergers syndrom. För trots att det i boken tydligt står att de nya barnen inte har autism så vet jag att bara det faktum att ordet står där gör att folk får konstiga idéer. Att människor på autismspektrumet har en lägre benägenhet att begå våldsbrott än normativa betyder absolut ingenting när det rapporteras om Anders Behring Breiviks och Peter Mangs. Men det var en pytteliten parentes. 

Stort tack till Kalla Kulor Förlag för recensionsexemplaret!
 

tisdag 19 november 2013

En av oss, av Åsne Seierstad

  - Det har hänt något i Norge.

Fredagen den 22:a juli 2011 gick jag och läste nyheterna på mobilen på den enorma parkeringsplatsen i Sickla Köpkvarter. När jag kom ut från affärerna någon timma senare var bomben i Oslos regeringskvarter inte längre ensam högst upp på Aftonbladet, det ryktades om skottlossning på en ö någonstans. Väl hemma satt jag framför NRK hela kvällen, försökte förstå det oerhörda i ett terrorattentat med så många döda. Morgonen därpå vaknade jag tidigt och drog fram mobilen från under kudden: över åttio döda på Utøya. En man hade kallblodigt skjutit ner och dödat ungdomar på ett läger, hört deras böner och sett dem i ögonen. Vem kan göra något sådant? Den totala dödssiffran skrev så småningom ner till sextionio men det oerhörda fanns kvar. Att döda med en bomb görs inte heller av vem som helst men det tillvägagångssättet är mer anonymt, man apterar och går därifrån. Det Anders Behring Breivik gjorde är unikt, bristen på empati skriande. 

 
 
Åsne Seierstad har skrivit ett över femhundra sidor långt reportage om förövaren och de oskyldiga som kom i hans väg. Det beskriver Behring Breiviks barndom och uppväxt. Men vi får även följa med flera av ungdomarnas familjer, hur föräldrarna träffades och vad som gjorde att barnen befann sig där de gjorde när allt inträffade. Mycket av det är plågsam läsning: det är detaljerade beskrivningar av döende och döda kroppar, av terror och skräck. Men även ett försök till ett ”varför”, den där frågan vi förmodligen aldrig kommer att få något svar på. Konflikter beskrivs väldigt naket och öppet och vi får själva dra de viktiga slutsatserna, Seierstad försöker aldrig släta över eller snygga till. Jag önskar att jag kunde säga att vi i En av oss får svaren vi eftersökt i mer än två år nu men givetvis är det inte så enkelt, som de flesta fantastiska böckerna så väcker den fler frågor än den besvarar.

onsdag 13 november 2013

Smaragdgrön, av Kerstin Gier



Spoilervarning om du inte läst de två första böckerna i serien: Rubinröd och Safirblå.

Så har vi då kommit till trilogins sista del. Gwendolyn har det sannerligen inte lätt och fortsätter försöka kombinera skolgång, kontrollerade tidshopp, kompisen Leslie, förälskelsen Gideon och gargoylen Xemerius. Men när boken börjar så är det Gideon som bekymrar Gwendolyn mest, för han har just sagt att han bara vill vara vänner. Vänner!? Med ett krossat hjärta smider hon nattliga planer med Leslie per telefon och försöker samtidigt lösa problemet med den saknade kronografen. Och var i tiden är egentligen Paul och Lucy?

Trilogier kan vara knepiga. Tre fullängdsböcker ger plats för mycket utrymme, mycket text, att välla ut över sidorna och på slutet förväntar läsaren att allt ska knytas ihop på ett snyggt sätt. Ett vanligt problem är att författaren låtit materialet rusa iväg så att just detta inte blir möjligt och lite av det ser jag här i Smaragdgrön. Jag är fortfarande så oerhört och löjligt förtjust i Gwendolyn, Leslie och Xemerius och läste med glädje ut den här sista delen men det var ändå för långt och krusidulligt. Det rusas fram och tillbaka och även om jag faktiskt tycker om även Gideon så tror jag att Gwendolyn och Leslie hade klarat sig finfint utan honom, en tidsresehistoria med två bästisar hade jag tyckt ännu bättre om! Och jag måste ge ett plus till hur historien fick en extra twist mot slutet när något man trodde var absolut sanning visade sig inte stämma alls. Det blev både spännande och känslosamt. Som helhet så gillade jag Ädelstens-trilogin mer än jag ogillade men den här tredje boken var den svagaste.