Vargattacken - Lars Berge

Den 17 juni 2012 hittades en djurskötare död bland vargarna i SÖKA-hägnet på Kolmårdens djurpark. Hon hade, som så många gånger tidigare, arbetat själv därinne; det till och med uppmuntrades från ledningens håll. Kvinnans svårt sargade kropp hittades av en kollega och man förstod tidigt att det var vargarna som dödat henne. Men hur kunde en djurskötare råka så fruktansvärt illa ut i en av de största och mest moderna parkerna i Europa? Lars Berge har skrivit en reportagebok om vargens historia, det svenska varghatet och djurparkssituationen i allmänhet - med djurparksarbetarens död som utgångspunkt. Det är ingen lättsam läsning. Många gånger fällde jag ihop boken och brast ut i ett: Näe, det här ville inte jag veta! För djurparker är inget skyddat paradis där djuren föds, lever och sedan dör av hög ålder. De trängs på för små ytor, tussas ihop i konstellationer som de själva  aldrig skulle ha valt i det fria, drogas på grund av depression och avlivas ofta även om de är fullt friska. Kolmårdens upplevelse Närkontakt Varg, där grupper om människor fick betala tusen kronor vardera för att få komma in i hägnet och hälsa på de vilda djuren, pågick under många år och var en stor inkomstkälla. Parken fortsatte med arbetet trots rapporter om att både gäster och skötare blivit attackerade och bitna. Men hur kunde det gå så långt att en utbildad och erfaren djurskötare blev dödad på sin arbetsplats? Dödad av djuren hon älskade. Det är en mörk och otäck bok, men därför också så viktig. Hur ser vi egentligen på vilda djur? Men framför allt: hur behandlar vi våra vilda djur i fångenskap?

Ibland blir man något skriven på näsan och förstår snabbt i intervjuer vem som har rätt och vem som har fel och vad man själv ska känna och tycka om det. Jag tycker att Berge har rätt i sak så det är irriterande att han i för stor utsträckning vill tolka informationen åt mig. Men som helhet var detta en bok jag tyckte väldigt mycket om även om det innebar att jag lärde mig mycket som jag helst inte vill veta något om. 

Att ta ett liv Fallet Kaj Linna Kalamarksmordet - Stefan Lisinski

I april 2004 blev två bröder, Sune och Roger Lindmark, anfallna på sin gård i Kalamark, Piteå. Roger blev så svårt misshandlad att han dog, Sune låg ensam och slagen i köket under två dagar innan hemtjänsten anade oråd och hittade honom. Gärningsmannen, eller männen, fick med sig en obetydlig summa kontanter när de flydde. Polisen fick tips om att försäljaren Kaj Linna, tidigare dömd för småstölder men inga våldsbrott, kunde vara rätt man och snart greps han i Wales. I december samma år dömdes han mot sitt nekande för mord och misshandel till livstids fängelse. Case closed? Om det inte varit för Dagens Nyheter-journalisten Stefan Lisinski så hade det kanske varit fallet. Noggrant nystade han upp domen bit för bit, lät experter titta på materialet och kunde därmed hitta svagheter och slutligen rena felaktigheter. Efter flera resningsansökningar blev Kaj Linna slutligen frikänd 2017. I Sverige ska man inte kunna dömas för mord om det inte är ställt bortom allt rimligt tvivel att man har utfört brottet. Även om Kaj Linna är skyldig så borde han inte ha dömts på de befintliga bevisen. Utredningen av Kalamarks-mordet har kantats av bristfällig undersökning vad gäller det mesta och de rena felaktigheter som Stefan Lisinski gräver fram i den här boken är både chockerande och obehagliga. Är vårt rättssamhälle inte starkare än så här? Att polisen och rätten dessutom verkar ha hållit Kaj Linnas personlighet emot honom gör mig kall av rädsla. Är man obekväm och inte reagerar som "alla andra" är man tydligen lättare att sätta dit. Att ta ett liv är en oerhört skrämmande men också viktig bok om ett brutalt brott där man använt övervåld, där fel person fick livstids fängelse och där den riktiga mördaren med stor sannolikhet fortfarande går fri. 

Bild lånad från Mondial Förlags hemsida.

Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. av Niklas Orrenius

På en tjejmiddag för någon vecka fick jag med mig Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. Det är en bok som jag varit intresserad av väldigt länge. Niklas Orrenius från Sydsvenskan skrev de krönikor och artiklar som utgör boken innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen men de är lika läsvärda nu. Han resonerar om media och politiker gjort rätt när de försökt tiga ihjäl partiet. Och är det ens möjligt? Hur tar man diskussionen med människor som säger att de tror på alla människors lika värde men sedan säger och gör sådant som visar på motsatsen.

Ju längre jag kom i läsningen av den här boken, desto mer rädd blev jag. De saker som Sverigedemokraternas partimedlemmar har sagt (och kommit undan) med är ofta så fruktansvärda att jag inte ens skulle ha kunnat hitta på dem. Det handlar om muslimer, om araber, om moskéer. Det handlar om att återfå ett "förlorat Sverige", om hembyggd och nationalkänsla. Samtidigt så förstår jag hur partiet lockar människor som känner sig svikna av samhället, även om det långt ifrån alltid handlar om så lätta svar. Jag tycker att Orrenius förenklar många saker. Han anklagar bland annat journalister för att inte vara objektiva och delvis håller jag med, media måste behandla alla politiska partier på samma sätt. Att inte göra det är att skjuta sig själv i foten. Men hur ska de egentligen göra? Och hur ska vi andra som inte röstade på SD ta diskussionen? Det skulle jag mer än något annat vilja veta.

En av oss, av Åsne Seierstad

  - Det har hänt något i Norge.

Fredagen den 22:a juli 2011 gick jag och läste nyheterna på mobilen på den enorma parkeringsplatsen i Sickla Köpkvarter. När jag kom ut från affärerna någon timma senare var bomben i Oslos regeringskvarter inte längre ensam högst upp på Aftonbladet, det ryktades om skottlossning på en ö någonstans. Väl hemma satt jag framför NRK hela kvällen, försökte förstå det oerhörda i ett terrorattentat med så många döda. Morgonen därpå vaknade jag tidigt och drog fram mobilen från under kudden: över åttio döda på Utøya. En man hade kallblodigt skjutit ner och dödat ungdomar på ett läger, hört deras böner och sett dem i ögonen. Vem kan göra något sådant? Den totala dödssiffran skrev så småningom ner till sextionio men det oerhörda fanns kvar. Att döda med en bomb görs inte heller av vem som helst men det tillvägagångssättet är mer anonymt, man apterar och går därifrån. Det Anders Behring Breivik gjorde är unikt, bristen på empati skriande. 

 

 

Åsne Seierstad har skrivit ett över femhundra sidor långt reportage om förövaren och de oskyldiga som kom i hans väg. Det beskriver Behring Breiviks barndom och uppväxt. Men vi får även följa med flera av ungdomarnas familjer, hur föräldrarna träffades och vad som gjorde att barnen befann sig där de gjorde när allt inträffade. Mycket av det är plågsam läsning: det är detaljerade beskrivningar av döende och döda kroppar, av terror och skräck. Men även ett försök till ett ”varför”, den där frågan vi förmodligen aldrig kommer att få något svar på. Konflikter beskrivs väldigt naket och öppet och vi får själva dra de viktiga slutsatserna, Seierstad försöker aldrig släta över eller snygga till. Jag önskar att jag kunde säga att vi i En av oss får svaren vi eftersökt i mer än två år nu men givetvis är det inte så enkelt, som de flesta fantastiska böckerna så väcker den fler frågor än den besvarar.

Monster, av Micael Dahlén

Professor Micael Dahlén har rest världen över och intervjuat fem kända mördare och i den här reportageboken berättar han om sina möten med dessa monster. Innan jag skriver något annat så vill jag ha sagt att jag om någon förstår fascinationen inför seriemördare. Länge har jag följt både fiktiva och högst verkliga sådana genom filmer, serier, böcker och dokumentärer. Men den här boken fick mig snabbt att mest må fysiskt illa.

Det kanske inte är meningen men Dahlén låter imponerad av sina intervjuobjekt; han rodnar när de talar till honom, fnissar när de berättar blodiga detaljer om sina mord och springer tillbaka till hotellrummet för att hinna se teveprogram (Wrestling) de rekommenderat. Det känns som att han ständigt står med mössan i hand och bockar inför överheten, som en ung musikjournalist framför sin största idol. Det är något med hans ordval. Han kan skriva att de är odjur och demoner hur många gånger som helst men det hjälper inte när hela texten andas beundran. Ständigt upprepar han frågan varför vi är så hjälplöst överväldigade av de här människorna, hur vi kan behandla dem som rockstjärnor när de borde stå längst ner på samhällsskalan fast han samtidigt är lika drabbad av myten själv. Han använder både mördarnas egen terminologi samt den som deras fans kör med och därmed går en stor del av analysen den här boken försöker sig på förlorad.

Jag tror det är människans behov av idoldyrkan som skapat detta. Någonstans i våra hjärnor går det snett när vi blandar ihop kändiskap för bra saker med kändisskap för dåligt. Vi har blivit så vana att hylla de vi ser i media att vi tydligen glömmer bort att reflektera över varför dessa människor är kända. Lite: att synas är bra även om det man gjorde för att hamna där inte var det. Som den påhittade seriemördaren Hannibal Lecter sa: We covet what we see every day. Utan att reflektera om varför ser vi upp till de välkända ansiktena på Aftonbladets löp. Att vara känd för mord verkar för somliga bättre än att vara helt osynlig. Om och om igen dyker människor ur Fredrik Strages bok Fans upp i mitt huvud. Exempelvis de som campade utanför Michael Jacksons hotell och de som inte kunde förstå att deras älskade rockstjärnor kunde göra något dåligt. När jag läste den boken blev jag väldigt irriterad på hur irrationella de var, hur blint de älskade någon de oftast inte ens träffat. Men jag trodde den typen av dyrkan var förbehållen tonåriga musikälskare, att det var något som gick över när de växte upp. Så fel jag hade. Boken Monster är full av dem och de älskar alla en människa de oftast bara sett i tidningen och på teve, en människa som mördat och som ansett sig ha rätten att göra som de vill med andra människors kroppar, själar och liv. Det gör mig enbart äcklad.  

Jag tror att det som saknas i den här boken är motpoler. Man får bara träffa de personer som vill ha den niofaldiga giftmörderskan som ”mormor” på Facebook, kvinnorna som vill ligga med den danske seriemördaren Peter Lundin för att de uppfattar honom som häftig och så författaren som har svårt att dölja sin beundran (eller om han bara uttrycker sig på ett lustigt sätt). Var är de som aldrig skulle ta i Lundin med tång? De som skulle springa från den japanska kannibalen Issei Sagawa så fort benen bar dem? De där människorna man är van att möta i böcker om mördare: chockad släkt, sörjande föräldrar och sakliga psykologer. Jag vill ha en analys av någon som står bredvid, utanför idoldyrkan och blåögd fascination. Jag vill ha fakta som kommer från någon annan än mördarna själva eller de som beundrar dem.

Just Peter Lundin fastnar hos mig, eller snarare är det hans fru som gör det. Hon gifte sig med Lundin efter att han åkt dit för mord den andra gången, när han satt inne för att ha tagit livet av sin älskarinna och hennes två barn. Stolt berättar han att djurhanar i det vilda ofta dödar de ungar de själva inte varit upphov till. Hur tänker man som kvinna när man sedan blir ihop med en sådan man? Hur är man funtad när man har en dotter men ändå gifter sig med en dömd barnamördare? Inte heller förstod hon just hur manipulativ han är, trots att han har trettionio av fyrtio poäng på psykopatskalan. I intervjun säger hon att hon nu funderar på att lämna honom men jag tänker mest på hennes dotter. Hur mår det barnet? Trots att Lundin sitter i fängelse så kan det inte vara en önskvärd situation för ett barn att mamma valt att umgås med någon som man tror vill mörda en så fort han får en möjlighet. Men hon pratar om sina problem med att gå på krogen för att alla killar vill ligga med henne då hon är Lundins fru.

Monster är trots allt en delvis intressant bok men jag saknar som sagt en objektiv analys, i varje fall ett försök till en sådan. För mest får jag kväljningar när jag läser.

Läs även gärna Bokcirkus mycket mer positiva recension!

102 Minuter, av Jim Dwyer & Kevin Flynn

Eftersom Förgörelsen går så trögt har jag läst lite annat, vid sidan av. Det är i sig ingenting ovanligt, jag har ofta flera böcker på gång samtidigt men i morse blev den ”lätta” litteratur jag valt väldigt påtaglig. 102 Minuter är inte lätt litteratur vad gäller ämnet men på sättet den är skriven. Det är en reportagebok om 11 september, om World Trade Center och alla de människor som kämpade för sin överlevnad där en solig höstmorgon.  

     Det är hattigt med många olika namn och historier som går omlott och om man inte har huvudet helt med så kan det vara lite knepigt att hänga med i alla svängar. Men efter att ha läst en annan bok (som jag nu inte alls minns vad den heter!) om hur människor reagerar, eller i många fall låter bli att reagera, när katastrofen slår till så har intresset för psykologin hållit i sig. Varför satte sig så många människor bara ner på rumpan och vägrade gå vidare trots att de hade fri lejd ned för WTC’s trappor? Varför sprang andra rakt ner och ut trots att deras arbetsledare sade åt dem att sitta kvar vid sina skrivbord?

     Lördagens händelse i Stockholm med Sveriges första självmordsbombare skrämde mig även om jag varken blev chockad eller förvånad. Jag följde nyheterna men bestämde mig för att inte jaga upp mig, jag måste trots allt ta kommunala transportmedel till och från jobbet. Blir jag rädd och undviker att röra mig på stan så har terroristerna vunnit. Tänkte jag. Tills jag i morse i sista sekunden lyckades komma på en tunnelbana på den blå linjen, dörrarna stängdes och jag satte mig och slog upp 102 Minuter. Tåget stod kvar vid perrongen samtidigt som fler och fler människor fyllde på från trapporna, det började bli trångt därute. Till en början tänkte jag inte så mycket på det utan läste vidare. Kapitlet hette ”Ska vi stanna här eller ta oss ut?”.

     Först när en vakt i reflexjacka skyndade förbi fönstret tittade jag upp och ut. Ytterligare vakter gick hastigt förbi, sedan tillbaka igen med stängda, stela ansikten. Folk började skruva på sig, både inne i vagnen och utanför. Ingen information i högtalarna. Det här pågick i några minuter, mer och mer människor trängdes på perrongen samtidigt som personal halvsprang mot något som jag aldrig såg vad det var. Sakta såg jag hur mina medresenärers ögon förändrades, från den vanliga likgiltiga måndagsblicken till början på rädsla. Vad var det som pågick? Jag slog igen boken och började fundera på vad all denna katastrofläsning lärt mig, vad skulle jag tänka på nu? Helt blankt i huvudet.

     Efter en stund började tåget rulla och jag kom fram till jobbet. Fortfarande helt tom i huvudet. Inte ens några minuter av bristande information från SL kunde jag hantera utan genast trodde jag det värsta och blev närmast apatisk. Jag förvandlade vad som förmodligen var ett tekniskt problem till en terroristattack och skrämde upp mig själv till den grad att jag inte ens kom på att återigen läsa instruktionerna för nödöppning av dörrar eller spana efter brandsläckare.

Den här rädslan är något som jag uppenbarligen måste jobba ännu mer med. Och kanske ska jag inte läsa ut 102 Minuter, just nu hur som helst. Ska försöka hitta något som är lätt både till ämnet och stilen.