Eftersom Förgörelsen går så trögt har jag läst lite annat, vid sidan av. Det är i sig ingenting ovanligt, jag har ofta flera böcker på gång samtidigt men i morse blev den ”lätta” litteratur jag valt väldigt påtaglig. 102 Minuter är inte lätt litteratur vad gäller ämnet men på sättet den är skriven. Det är en reportagebok om 11 september, om World Trade Center och alla de människor som kämpade för sin överlevnad där en solig höstmorgon.
Det är hattigt med många olika namn och historier som går omlott och om man inte har huvudet helt med så kan det vara lite knepigt att hänga med i alla svängar. Men efter att ha läst en annan bok (som jag nu inte alls minns vad den heter!) om hur människor reagerar, eller i många fall låter bli att reagera, när katastrofen slår till så har intresset för psykologin hållit i sig. Varför satte sig så många människor bara ner på rumpan och vägrade gå vidare trots att de hade fri lejd ned för WTC’s trappor? Varför sprang andra rakt ner och ut trots att deras arbetsledare sade åt dem att sitta kvar vid sina skrivbord?
Lördagens händelse i Stockholm med Sveriges första självmordsbombare skrämde mig även om jag varken blev chockad eller förvånad. Jag följde nyheterna men bestämde mig för att inte jaga upp mig, jag måste trots allt ta kommunala transportmedel till och från jobbet. Blir jag rädd och undviker att röra mig på stan så har terroristerna vunnit. Tänkte jag. Tills jag i morse i sista sekunden lyckades komma på en tunnelbana på den blå linjen, dörrarna stängdes och jag satte mig och slog upp 102 Minuter. Tåget stod kvar vid perrongen samtidigt som fler och fler människor fyllde på från trapporna, det började bli trångt därute. Till en början tänkte jag inte så mycket på det utan läste vidare. Kapitlet hette ”Ska vi stanna här eller ta oss ut?”.
Först när en vakt i reflexjacka skyndade förbi fönstret tittade jag upp och ut. Ytterligare vakter gick hastigt förbi, sedan tillbaka igen med stängda, stela ansikten. Folk började skruva på sig, både inne i vagnen och utanför. Ingen information i högtalarna. Det här pågick i några minuter, mer och mer människor trängdes på perrongen samtidigt som personal halvsprang mot något som jag aldrig såg vad det var. Sakta såg jag hur mina medresenärers ögon förändrades, från den vanliga likgiltiga måndagsblicken till början på rädsla. Vad var det som pågick? Jag slog igen boken och började fundera på vad all denna katastrofläsning lärt mig, vad skulle jag tänka på nu? Helt blankt i huvudet.
Efter en stund började tåget rulla och jag kom fram till jobbet. Fortfarande helt tom i huvudet. Inte ens några minuter av bristande information från SL kunde jag hantera utan genast trodde jag det värsta och blev närmast apatisk. Jag förvandlade vad som förmodligen var ett tekniskt problem till en terroristattack och skrämde upp mig själv till den grad att jag inte ens kom på att återigen läsa instruktionerna för nödöppning av dörrar eller spana efter brandsläckare.
Den här rädslan är något som jag uppenbarligen måste jobba ännu mer med. Och kanske ska jag inte läsa ut 102 Minuter, just nu hur som helst. Ska försöka hitta något som är lätt både till ämnet och stilen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar