Niceville, av Kathryn Stockett

Om jag ska beskriva den här boken med ett enda ord så måste det bli: läsglädje. Ren och skär.

Med Niceville fick jag mig ännu en tur till den amerikanska Södern, närmare bestämt Mississippi. Det är sextiotal och i staden Jackson lever kvinnorna Skeeter, Aibileen och Minny. De är väldigt olika, bland annat i ålder, men främst vad gäller levnadsvillkor. Aibileen och Minny är svarta hemhjälper som ger sina dagar, sina kroppar och sina liv för en vit familj. Tar hand om hushållet: lagar maten, städar och uppfostrar barnen för att sedan ta bussen hem till ett nedgånget bostadsområde där det egna hushållet och egna barn väntar. Skeeter å andra sidan, är nyss hemkommen från universitetet där hon trots moderns knorrande skaffat sig en fyraårig utbildning. Tanken var nog att hon skulle hitta sig en blivande äkta man där, inte en examen eller drömmar om att bli författare. Tiden på College var ganska skyddad och Skeeter lyckades ta sig igenom allt utan att riktigt se de omvälvande händelser som skett och fortfarande sker. Medborgarrättsrörelsen vinner mark och de första svarta eleverna har börjat integreras i vita skolor. Men något har ändå ändrats inuti Skeeter för väl hemma börjar hon få en annan syn på hur hemhjälpen behandlas. Hon ser på sina gifta väninnor med nya ögon.

     Tillsammans bestämmer sig de tre kvinnorna för att skriva en bok om alla de diskriminerande händelser de varit med om eller hört andra berätta. För brist på historier har Aibileen och Minny inte. Det hela har sin upprinnelse i frågan om hemhjälpens badrum, det anses nämligen inte hygieniskt för de vita fruarna att gå på samma toalett som de svarta kvinnorna. Samma kvinnor som lagar deras mat och har hand om deras barn.

     Självklart är det inte bara svårigheterna som beskrivs. Fram kommer även en stark och obändig kärlek mellan framförallt hemhjälperna och barnen de tar hand om. Kampen för att få in så mycket värme och vett som möjligt i dem medan de fortfarande är små och färgblinda.

     Det är lättläst i den allra bästa bemärkelsen och utan att språket försämras. Historien är spännande och det är svårt att lägga ifrån sig boken redan efter de första inledande sidorna. Som så ofta när flera huvudpersoner delar perspektivet så suckar jag när man tvingas byta person, men sen kommer jag lika lätt in i den nya personens värld och när kapitlet närmar sig sitt slut vill jag inte lämna den kvinnan heller.

En fråga som jag brottats med, och som är samma som författaren har kämpat med under skrivandet, är om en vit kvinna verkligen kan skriva en sådan här bok och göra det ”rätt”. Kan hon med sitt privilegierade synsätt (Kathryn berättar i efterordet om den hemhjälp hennes familj hade när hon var liten) verkligen förstå utsattheten och sedan beskriva den? Men jag kommer fram till att det är klart att hon kan. Om jag försöker hävda att det inte är möjligt så ställer jag mig bakom de som håller fram olikheterna istället för det som för oss samman. Självklart kan hon inte helt och hållet förstå en annan människas svårigheter, det kan ingen. Men det är när vi försöker som vi kommer en bit på vägen.