Thornhill är en historia som är skriven ur två perspektiv. Ella är flickan som flyttar in i huset bredvid det övergivna gamla hemmet för föräldralösa flickor och hennes historia berättas genom bilderna. Mary är flickan som bodde på hemmet 35 år tidigare och hennes historia får vi genom de dagboksanteckningar som är insprängda mellan bilderna. Det är nästan helt obeskrivligt mörkt berättat om mobbning, ensamhet och utsatthet. Man bläddrar frenetiskt för att få veta hur det ska gå, stannar till och går då och då tillbaka för att se närmare på utkanterna av vissa sidor för det händer ofta saker lite ur fokus. Sen när man får veta hur allt verkligen gått till så blir man helt kall inombords och vill nästan sudda ut det ur hjärnan. För det blir på gränsen till för mycket men kanske just därför drabbar det en så himla hårt. Boken är kategoriserad som unga vuxna men kan nog vara lite för läskig och brutal för somliga, den var nästan lite för brutal för mig. Men bara nästan.
onsdag 30 oktober 2019
Thornhill - Pam Smy
tisdag 29 oktober 2019
Skräcken på Wakenhyrst - Michelle Paver
En gotisk skräckhistoria av Michelle Paver, författare till
succéromanen Evig natt. Skräcken på Wakenhyrst är historisk roman. Den är också
en spökhistoria, en kärlekshistoria, en berättelse om klass och kvinnors roll
och ett mysterium med undertoner av ren, otäck skräck. I ett bortglömt hörn av England ligger det ståtliga godset
Wake's End. Huset står på randen till ett kärr, en mörk våtmark där vassen
viskar hemligheter. Här lever Maud, en ensam flicka som har förlorat sin mor.
Huset styrs av hennes dominante, stränge far. Maud lockas av vildmarken kring
Wake's End, särskilt det mystiska kärret… En medeltida målning av djävulen väcker någonting till liv.
Hemligheter ur det förflutna stiger till ytan. Och tecknen har alltid funnits
där. Maud måste kämpa ensam när demoner från hennes fars förflutna ger sig till
känna…
Jag har länge väntat på en ny spökhistoria av Michelle Paver och slängde mig därför över Skräcken på Wakenhyrst när jag hittade den. Visst är det spännande och mystiskt med det gamla gods på den engelska landsbygden, ensliga tjut från det uråldriga kärret och demoner i kyrkor. Men. Det blir aldrig läskigt på det sätt som Evig natt var, vilket för mig blir en liten besvikelse. Fast det kan också bara handla om mina förväntningar på boken. Jag tycker väldigt mycket om Maud som kämpar mot en omöjlig tidsperiod vad gäller förväntningar på kvinnor. Det finns mycket att bli förbannad på när hennes pappa är mer än omöjlig och invävt i alltsammans finns en kärlekshistoria som är riktigt fin. Sammanfattningsvis så gillar jag boken, som har ett bra språk. Men den där förväntade skräcken infinner sig aldrig.
måndag 28 oktober 2019
Halloween-vecka!
Att jag älskar Halloween är ingen hemlighet så lagom till den här veckan har jag passat på att läsa lite spöklika historier. På tisdag recenserar jag Michelle Pavers Skräcken på Wakenhyrst, på onsdag skriver jag om Thornhill av Pam Smy och vi avslutar på fredag med en genomgång av de fina men faktiskt lite läskiga böckerna om Monstret Frank av Mats Strandberg och Sofia Falkenhem.
måndag 21 oktober 2019
Natten - Elie Wiesel
Elie Wiesel var 11 år när andra världskriget bröt ut. Bara
några år senare tvingades först han och hans familj från sitt hem, därefter
tillfångatogs de och transporterades till Auschwitz. Natten är Elie Wiesels
smärtsamt levande dagboksanteckningar, från nazisternas skövlande av familjens
hemby till den fruktansvärda vardagen i koncentrationsläger.
Jag fick i uppdrag att läsa och redovisa den här boken i skrivarkursen jag går och två veckor senare kom ett mejl från Bookmark Förlag där de frågade om jag ville ha ett recensionsexemplar av just Natten - och självklart ville jag det! Det är en nyöversättning som har ett nytt förord av Alice Bah Kuhnke samt ett nytt efterord av författaren själv. Det som finns i många andra böcker om förintelsen, det vill säga en romantisk
beskrivning av ett ”före”, finns inte här utan man slängs ganska direkt in i tågresan mot
Auschwitz. Själva tågresan upptar ungefär en tredjedel av boken och resten är
det som författaren själv beskrivit som ”En enda lång natt”, vilket var ett år
i ett koncentrationsläger. Alltså: svält, tvångsarbete, sjukdomar och
gallringar. All information man får är det som Elie vet. Det kommer aldrig något helikopterperspektiv eller förklarande stycken, utan man får helvetet beskrivet av en rädd femtonåring. Texten består av av enkla och korta meningar. Det finns knappt några miljöbeskrivningar, alls, allt beskrivs istället genom hunger, smärta, rädsla och det andra personer säger. Allt Elie drömmer om i hundrasjutton sidor är en portion extra soppa. Det är svårt att inte läsa ut boken när man väl börjat, man plöjer den, den kryper under huden. Mer än boken gillar jag
människan Elie Wiesel, som torrt resonerade att det inte fanns någon som helst
mening i att just han överlevde Förintelsen, utan att det var ren tur.
måndag 14 oktober 2019
Resten av allt är vårt - Emma Hamberg
1. Jag vakar vid min mans sida medan han svävar mellan liv och död.
2. Jag får hem min man levande från sjukhuset! Men med komplicerade hjärnskador.
3. Vi kämpar för vår kärlek i många år, men till slut går det inte längre.
4. Vi skiljer oss, men jag vet att jag aldrig kommer att kunna träffa någon annan. För det värsta man kan göra är att lämna en sjuk människa i sticket.
5. 1986 är jag i Paris. Där dyker en bedårande yngling upp. Vi hänger bara en dag, men han fyller flera sidor i min tonårsdagbok. Trettio år senare dyker han upp igen.
6. Min yngsta dotter fångar hela situationen i en enda mening: "Alla i den här familjen beter sig som fjortisar, utom jag. Som är fjorton."
7. Förvirringen är total.
8. Jag skriver en bok om mig, mina vänner, mina barn, min exman och den där killen som jag mötte i Paris. Det är en berättelse om kärlek. Hur kärlek förändras, tänds, slocknar, slår till med galen kraft och räddar världen. I alla fall min värld.
Det här är så mycket utanför min comfort zone att det lika gärna skulle kunna vara i ett annat universum. Jag läser i vanliga fall inte chic lit, romantik eller feelgood. Men så läste jag en intervju med författaren i DN och blev ändå väldigt intresserad. För allt lät så tokigt, hemskt och underbart och jag ville verkligen få veta mer, hur allt hade gått till. Samt för att hon verkar ha fantastiska människor runt omkring sig. Så jag började lyssna på boken på Storytel. Tro det eller ej, men jag gillade faktiskt. Det är lättsamt trots att det ibland handlar om allvarliga saker, men gränsar inte över till flamsigt eller fånigt. Ibland får jag lite röda öron men mest skrattar jag högt, speciellt åt alla situationer med hennes tonårsdöttrar. Mysigt, är nog ledordet. Samt: spännande. Mer än något annat så vill jag också bo i samma hus som Emma och hennes vänner.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)