torsdag 28 juni 2012

Sommarläsning

Kika in hos fantastiska Fiktiviteter där jag har ett inlägg i hennes sommarläsningserie idag. Hon har bjudit in ett gäng bokbloggare att varje torsdag skriva gästinlägg om just sommar och läsning och jag är väldigt hedrad över att få vara med!

– He’s not my boyfriend, Mickey! He’s better than that, he is much more important. *

Som vanligt: spoilervarning!

Doctor Who, säsong 1 - 2005.

Vi börjar med The Doctor's Theme. Bara för att den är så vacker.

Först några tankar i punktform.

  • Vet att Bille Piper som Rose blir smalare senare men här i säsong ett så är hon normalviktig och jag kan inte nog betona hur mycket det uppskattas. (Nej, hon är inte farligt smal senare heller, men här ser hon mer ut som de flesta tjejer jag känner.)
  • När Christopher Eccleston ler så känns det ända ner i tårna och jag är fortfarande lite sur över att han inte fick/ville (vet inte orsaken här) åtminstone en till säsong, hade gärna sett honom utveckla sin rolltolkning.
  • Det är roligt när två av skådespelarna från Torchwood dyker upp i avsnitt tre och fyra och än bättre blir det när Captain Jack Harkness sluter upp i slutet av säsongen och lyser upp de sista fem avsnitten genom att flirta med eller skjuta på allt som rör sig.
  • Det första avsnittet handlar om plast med medvetande vilket är ganska passande då seriens specialeffekter i ärlighetens namn är just plastiga. Men det spelar inte så stor roll då Doctor Who handlar om tro och om att ha hjärta.
Det är först nu när jag ser om säsong ett som jag ser hur mycket mer dyster serien har blivit på sistone, mer invecklad och det finns en känsla av mörker som inte fanns där i början även om det ofta var allvarligt, våldsamt och dödligt redan då. Jag gillar budskapet: motståndet till våld och vapen, tron på att konflikter kan och bör lösas med ord och inte nävarna. Att mod inte är förbehållet de stora, starka och vackra. Allt handlar om attityd, om att vara öppen och våga. Men inte ens doktorn är fullkomlig, han tvekar, gör misstag och framförallt – älskar. Det är dock intressant vad man anser vara barntillåtet. Doctor Who visar inget snuskigt, sex omnämns som ”att dansa”, och huvudpersonerna gör inget grövre än kyska pussar och att hålla handen. Men folk dör som flugor i många avsnitt, visserligen till synes oblodiga dödsfall som oftast sker utanför själva bilden men man vet om att det sker. Jag menar inte att det ska finnas grova sexscener i program tillåtna för unga men det är ändå något underligt med denna moralpanik över allt som handlar om nakna människor när lidande och död är okej.
Jag fullkomligt älskar Rose och hennes familj. Mamman Jackie är härligt irriterande och pojkvännen Mickey är otroligt söt, det tar lite tid men den sistnämnda växer från ganska mesig till fantastisk under de kommande säsongerna. Men här i säsong ett är han fortfarande den snälla killen som väntar på Rose och jag tror att jag gillar honom så mycket just för att jag anar att jag skulle vara precis som han är. För trots att jag kan drömma om att vara den som släpper allt för att ta doktorns hand och resa till främmande världar så vet jag att jag med största sannolikhet skulle vara den som nervöst väntar hemma. Jag skulle vara Mickey.

*Avsnitt 4 Aliens of London.

onsdag 27 juni 2012

Feber och Aniara


Igår förmiddags åkte jag hem från jobbet med en feber på 38,4 grader och bäddade ner mig i sängen med täcke, två filtar och två katter. Idag har jag mått bättre och läst lite samt kollat på större delen av första säsongen av Doctor Who (sammanfattning kommer förhoppningsvis i morgon). Men det är något väldigt förvirrande med att läsa Aniara med förhöjd kroppstemperatur, speciellt när man varvar det med tidsresor à la BBC. Fast vackert är det ändå.


Här färdas vi i sarkofagen stilla
gör ej som förr planeten något illa
och sprider aldrig mera dödens frid.
Här kan vi öppet fråga, ärligt svara
när vilsefarna skeppet Aniara
i rymdens öde rum drar bort från skamlig tid.
Harry Martinson, Aniara

tisdag 26 juni 2012

Utlottning av Jessica Schiefauers Pojkarna



Blev som sagt väldigt förtjust i pocketversionen av boken Pojkarna. Så förtjust att jag bestämt mig för att ha en utlotting om den! Vi kör väl som vanligt: anmälning via kommentarerna till det här inlägget ger en lott och om du bifogar en länk till ett inlägg på din egen blogg där du tipsar om min utlottning så har du två lotter. Givetvis får du anmäla dig via mail om du inte vill kommentera här, adressen är: beroendeavbocker@gmail.com. Döp mailet till "Pojkarna".

Min ganska kortfattade men väldigt positiva recension av boken hittar du här. Du är välkommen att anmäla ditt intresse till måndagen den andra juli kl 20:00 så kör jag som vanligt dragning via perser och presenterar vinnaren någon gång under tisdagen den tredje juli.

Lycka till!

måndag 25 juni 2012

Doctor Who-sommaren börjar NU!

Nu har min nya Sonic Screwdriver äntligen kommit så härmed förklarar jag Doctor Who-sommaren 2012 som startad! Ikväll börjar jag med "Säsong 1", som egentligen enbart är första nya säsongen, med underbare Christopher Eccleston som The Doctor. Och så Rose...åh vad jag har saknat Rose. Det ska bli fantastiskt att se om allt, underbart att tiden äntligen är inne. Medan jag preppar dvd-spelaren, kokar te och hämtar chokladen ur skafferiet så kan du läsa de två artiklar om fandom och specifikt Doctor Who-fandom som DN passande nog publicerade  idag. Du hittar dem här och här!


Moa Martinson - Ordet och kärleken, en biografi, av Kerstin Engman

Det blev en bok läst i helgen, nämligen biografin om Moa Martinson som jag köpte på antikvariat efter att ha läst Kvinnor och äppelträd. Måste erkänna att jag, återigen, blivit helt hypnotiserad av den här kvinnan och hennes liv.

Hon föddes 1890 som Helga Maria i Vårdnäs socken strax utanför Linköping. Hennes mamma Kristina var nitton år och ogift piga så den första tiden levde Helga hos sin mormor och morfar. Vid den här tiden dog vart tionde barn under sitt första levnadsår, levnadsvillkoren för de fattiga var ofta fruktansvärda men när Moa som vuxen skrev om den här tiden ville recensenter få det till att hon överdrev. I själva verket höll hon igen och skrev inte om de allra värsta sakerna hon mindes eller fått berättat för sig. Och det är just de fattigas situation, speciellt kvinnornas och barnens, som går som en röd tråd genom hela hennes författarskap, omtänksamheten om de som hade det svårast under nittonhundratalets första årtionden. Inte heller som vuxen slapp hon undan svårigheter och tragedier, en vårdag 1925 drunknade två av hennes söner, de var nio och tio år gamla. Tre år senare tog hennes man livet av sig. Men hon fortsatte att kämpa, fortsatte att skriva. Tiden med maken Harry Martinson är mycket intressant att läsa om, han var fjorton år yngre men de levde och arbetade ihop i elva år innan han flyttade ifrån torpet Johannesdal för gott.

Ibland blir boken lite spretig i sina försök att få med så mycket som möjligt, korta vänskaper med olika personer svischar förbi på några sidor. Ärligt talat är jag inte heller så intresserad av alla politiska texter i olika tidningar (just ointresset för politik är en brist hos mig, jag vet) men det är klart att det måste finnas med med tanke på Martinsons engagemang. Riktigt intressant är däremot hur hennes böcker togs emot när de kom ut, vad alla recensenter skrev om dem. Det är en finstämd biografi skriven med mycket kärlek men Engman vågar även se Martinsons svaga sidor, både som författare och person. Gillade den skarpt. Jag ska som sagt fortsätta omläsningen med Mor gifter sig-serien nu under sommaren och jag ska baske mig ta mig till hennes torp Johannesdal i Sorunda! Det ligger knappt två kilometer från mitt hem och det är en skam att jag aldrig varit där.

Vid hinderlopp - kasta först hjärtat över hindret.
Moa Martinson



lördag 23 juni 2012

Pockettips - Pojkarna

Har ni sett vilket fantastiskt fint omslag Jessica Schiefauers Pojkarna har fått i pocket? Älskade originalframsidan men det här får mig att vilja köpa boken igen bara för att det är så magiskt. Funderar genast på vem jag ska kunna ge den här pärlan.





fredag 22 juni 2012

Scchhhh... Jag är egentligen inte här

...jag håller på att vila upp läsnerven med teveserier, havrebollar och te. Samt lite tvättstuga. Men jag köpte Lina Neidestams Zelda, Kampen fortsätter på vägen hem igår. Prisa Gud för Pocketshop när man behöver lite tröstshopping i väntan på pendeln! Fullkomligt älskar den här truliga och motsägelsefulla feministen, skrattade mycket och högt på tåget. Har visserligen läst det mesta förut i serietidningen Nemi men det är trevligt att ha det samlat i albumform.

torsdag 21 juni 2012

Glad midsommar!

Den senaste veckan har jag haft svårigheter att avsluta böcker. Eller, jag har knappt tagit mig förbi femtiosidorsstrecket i någon om jag ska vara ärlig, istället har jag påbörjat fem stycken men egentligen inte haft ro eller ork att läsa oavsett typ av litteratur. Så det var ingen lätt uppgift Jellicoe Road hade när jag slog upp den för två dagar sedan och tänkte: Dazzle me! Kom igen nu då, trollbind mig du hyllade bok! Jag hade verkligen tagit till mig det så många sagt, nämligen att den kunde vara förvirrande till en början så jag läste bara på. Men när jag igår kommit till sidan sjuttio och fortfarande inte riktigt var med i läsningen så insåg jag mitt attitydproblem. Så jag gick tillbaka och läste om vissa delar, överdrivet l å n g s a m t, och nu när jag passerat sidan hundra så har jag äntligen börjat ta den till mig.



Den här helgen ska jag ta det så lugnt som möjligt, tillåta mig själv att se teveserien Girls och Game of Thrones på Canal+ Play tills jag storknar. Jag ska grilla, dricka vin och bara läsa när det känns roligt och kul. Min vän på sjukhus har fått diagnosen Guillain-Barré och det verkar som att han kommer bli helt återställd, det bara måste han då vi ska dansa på hans bröllop om en månad. Så glad midsommar på er, alla mina bokvänner! Hoppas ni får en jättefin helg.

onsdag 20 juni 2012

Två autister, en ensam tonåring och något om miljön

Veckans bokskörd.

Thinking in Pictures, My Life With Autism av Temple Grandin.
Första meningarna: I think in pictures. Words are like a second language to me. I translate both spoken and written words into full-color movies, complete with sound, which run like a VCR tape in my head. (Och jag tänker omedelbart, va, gör inte alla det?)

Animals in Translation, The Woman Who Thinks Like a Cow av Temple Grandin och Catherine Johnson. Fantastisk titel.

Jellicoe Road av Melina Marchetta. Har tänkt läsa den här länge men var först anti för att den var så hyllad och sen ville jag spara den tills jag verkligen behöver den. Men nu har Fiktiviteter övertygat mig att läsa den omedelbums och så behöver jag lite comfort reading i allmänhet. Är grymt peppad! Men även irriterad på den klisterlapp med reklam för LiveIt som de satt på framsidan, den går inte att ta bort utan att sabba omslaget. Morr.

Miljökapitalisterna av Carl Hall. Var fantastiskt snabb när mailet från Booked kom i måndags, svarade innan det hunnit gå en minut! Kanske måste jag sluta se på dessa mail som personliga utmaningar vilka triggar min i vanliga fall sömniga tävlingsinstinkt... Jaja, boken har hur som helst undertiteln: Hur svenska entreprenörer tjänar miljarder på att rädda vår planet. Den är strax över 120 sidor och låter intressant.


tisdag 19 juni 2012

Gitta Sereny har gått bort

Läser i Aftonbladet att författaren Gitta Sereny har gått bort vid nittioett års ålder. Jag älskade hennes böcker om Mary Bell: The Case of Mary Bell: A Portrait of a Child Who Murdered samt Cries Unheard: The Story of Mary Bell. Vet att min mamma tyckte mycket om Serenys bok om Albert Speer och jag skulle vilja läsa Into That Darkness: from Mercy Killing to Mass Murder, a study of Franz Stangl som handlar om Treblinkas och Sobibórs ökända SS-kommendant.

måndag 18 juni 2012

The Hunger Games på dvd





Såg i SF-bokhandelns tidning som landade på min hallmatta i fredags att The Hunger Games-filmen kommer på dvd i augusti! Jag har redan förhandsbokat på CDON. Gissa om jag ser fram emot att få se den här om och om och om igen i lugn och ro utan fnissande småtjejer med "Peeta" skrivet på armarna med tusch.

söndag 17 juni 2012

En Harry Potter-helg

Jag borde ha gjort mer den här helgen, eller: jag kunde åtminstone ha gjort någonting. Jag kunde ha städat lägenheten alternativt gett mig ut och handlat kläderna jag planerat att köpa så länge. Istället har jag läst några hundra sidor av Harry Potter och fången från Azkaban (för jag vet inte vilken gång i ordningen) och ätit havrebollar i soffan. Trots att jag har massor av nytt att läsa så har jag ändå återgått till tryggheten jag alltid finner hos Harry Potter. En av mina vänner ligger på sjukhus och läkarna vet inte vad som är fel, så jag tillåter mig själv att falla in i den underbara värld som är Hogwarts i väntan på vardag och förhoppningsvis fler svar.

lördag 16 juni 2012

Happy Bloomsday!

Idag är det den sextonde juni vilket är under den dag som Ulysses av James Joyce utspelar sig 1904, huvudpersonen i boken heter Leopold Bloom, därav "bloomsday". Själv har jag inte läst Ulysses men den finns på listan över klassiker som jag hoppas att jag en dag kommer ta itu med. Se dagens Boklördag i DN för en artikel om Bloomsday, Ulysses och James Joyce.



fredag 15 juni 2012

Fuskläsning: Kungarnas Krig, av George RR Martin

Jag har den senaste tiden ägnat mig åt fuskläsning, vilket betyder att jag har läst Kungarnas Krig av George RR Martin men enbart de delar som intresserat mig. Så fort de snurrat in sig i (för mig) trist politik och ”Ser hit” och ”Ser dit” så har jag glatt bläddrat förbi de sidorna. Detta har jag gjort samtidigt som jag sett seriens säsong 2 på Canal+ så somligt av det jag missat i boken har jag fått ändå från teve. Ibland har jag även helt fräckt hoppat över hela kapitel med trista personer, eller personer som varit trista för tillfället, och gått på nästa bara för att jag vetat om att exempelvis Tyrion eller Arya har väntat några sidor bort.

Är fullt medveten om att denna sortens läsning kan reta många som anser att man måste läsa varje bokstav på varje sida, men ibland fungerar det bara inte för mig. Tycker ändå att det är bättre att jag läser stora delar av en bok istället för att sluta helt efter fem kapitel. Att tvinga mig igenom alla trista delar bara för sakens skull finns inte för mig, det är bara att glömma. Men det blir ingen regelrätt recension av Kungarnas Krig, för jag kan inte skriva detaljerat och passionerat om en bok som jag delvis skummat igenom. Fast vad tyckte jag då? Får man säga ”transportsträcka” utan att alla fans går bananas? Eller är det någon som håller med mig? Visst har det stundtals varit extremt spännande och jag älskar att Sansa äntligen fått vara mer än en ömtålig push over, men de flesta karaktärerna har ändå inte genomgått så stora personliga förändringar, många står kvar och stampar på samma (själsliga) plats som i slutet av bok ett. En fråga till er Game of Thrones-fantaster som jag vet finns där ute (och om ni orkat ta er igenom den här svamliga texten): är trean bättre? Eller kommer den medeltida politiken ta kål på mig där också?

onsdag 13 juni 2012

Be Different, av John Elder Robison

Det var med stor behållning jag läste John Elder Robisons memoarer Look Me In The Eye – My Life With Asperger’s och det var en självklarhet att fortsätta med Be Different. Även här använder Robison exempel från sitt eget liv, både från de väldigt förvirrande ungdomsåren samt från tiden efter aspergerdiagnosen, men det är mer en handbok än den första boken var. En hjälp för alla som kommer i kontakt med personer med asperger, såsom föräldrar, lärare, vårdpersonal men inte minst för de som själva har diagnosen. Jag tycker mycket om hur han skapar egna regler och ord, att han vid behov frångår psykiatrins stelhet. Till exempel så gillar han inte ordet ”neurotypical” (neurotypisk, NT, en benämning på människor som inte har någon diagnos på autismspektrat) då han tycker det låter som något ur en science fictionfilm och ändrar därför det raskt till ”nypical”. Lika självsäkert går han emot somliga psykologers idéer om vad Asperger är, meddelar att han och alla andra med diagnos faktiskt vet bättre då de lever med detta varje sekund av varje dag.

Kapitlen heter bland annat: Rituals, Manners and Quirks – Emotions (med den fantastiska underrubriken: What Is Love?) – Getting Along With Others – Finding Your Gifts. Somligt är faktiskt rent ut sagt jobbigt att få svart på vitt. Att upprepat läsa just hur stor den ickeverbala delen av en konversation är när man vet att man har problem med just det är plågsamt, även om man hört det tidigare. Men samtidigt så är det jätteviktig information och jag tror att många nydiagnostiserade vuxna kommer ha stor behållning av den här boken. Den ger handfasta råd, har ett jättefint språk och är många gånger väldigt rolig. Jag har haft många fantasidiskussioner i mitt huvud med John Elder Robison under läsningens gång.

Jag ska inte tråka ut er med detaljerade recensioner av alla böcker om Asperger jag läser, men nu ska jag fortsätta med Temple Grandin. Jag älskade filmen om henne med en fantastisk Claire Danes i huvudrollen. Se en trailer här. Hennes arbete med boskap är otroligt, som djurvän kan man inte annat än beundra henne.

tisdag 12 juni 2012

Åh doktorn!

Beställde en Sonic Screwdriver och blev några centimeter lyckligare än jag var innan jag öppnade paketet. Det är visserligen en väldigt plastig variant som inte gör mycket annat än att lysa men den är jättefin ändå och jag ska köpa en dyrare variant med ljudeffekter snart.

Av någon anledning så hör jag den här låten i huvudet varje gång Amy Pond skriker efter The Doctor.


Spökkatten poserade villigt den här gången, bilden blev suddig och mörk men ändå fin.

måndag 11 juni 2012

Delirium, av Lauren Oliver

Sjuttonåriga Lena har levt hos sin moster sedan hennes mamma tog livet av sig när Lena var liten. Mamman var drabbad av sjukdomen Deliria nervosa och hade inte blivit frisk trots fyra försök till bot. För kärleken är ett brott, något man kan få sitta i fängelse eller få dödsstraff för. Så fort man fyllt arton så genomgår man Behandlingen, ett kirurgiskt ingrepp i hjärnan som tar bort alla möjligheter för sjukdomen att få fäste. Man blir lugn, trygg och frisk. Alla får en äkta man eller hustru utsedd av myndigheterna och skilsmässor är praktiskt taget utrotade. Lena ser fram emot att få genomgå sin Behandling, sluta vara känslosam, osäker och rädd. Hon vill vara säker och lycklig. Men under det här sista sommarlovet händer något som förändrar allt. Hur mycket är Lena villig att offra och vad betyder egentligen orden "lycklig" och "trygg"?

Jag plöjde igenom den här boken på mindre än ett dygn, struntade i  det mesta förutom att hämta mer te, kaffe och chokladmuffins. Sidorna smälte undan i en rasande fart och jag kan inte förklara den här boken på annat sätt än: fullkomlig läsglädje. Varför är det i stort sett enbart ungdomslitteratur som kan ge mig den här känslan? Det var länge sedan en vuxenbok gjorde det.

Nu ska man egentligen inte jämföra böcker med varandra enbart för att de båda är dystopiska ungdomsromaner men det är svårt att låta bli att hålla upp Delirium bredvid Hungerspelen med tanke på den den senares inflytande på genren. Det är faktiskt först nu när jag läser Delirium som jag ser en av Hungerspelens sämre sidor, det är så himla mycket bättre gjort här: världen blir inte över- eller sönderförklarad. Därmed inte sagt att den inte är detaljerad, tvärtom, men man får komma fram till många viktiga saker själv. Författaren är duktig på att få läsaren att känna sig smart. Jag gillar verkligen Lena och historiens två bifigurer, de känns väldigt trovärdiga och som folk är mest helt enkelt. Det finns ett par saker som jag inte riktigt förstår men de är verkligen småsaker som inte på något sätt förstör helhetsintrycket. Tänker faktiskt inte ens nämna dem mer än så. Jag rekommenderar Delirum med hela mitt ungdomslitteraturhjärta (it's a word!), det är en otroligt spännande historia som var helt omöjlig att lägga ifrån sig.

söndag 10 juni 2012

Delirium till frukost

Jag och persern börjar dagen som vi alltid gör, med blåbärsyoghurt i muminskål, och jag fortsätter på Delirium av Lauren Oliver där kärleken är förklarad en sjukdom och alla vid arton års ålder blir "botade". Tipset kom som sagt från Bellas Bok och jag plockade den på SF-bokhandeln i fredags när jag fick köpa vad jag ville. Helt övertygad var jag nog inte när jag började läsa, skulle det verkligen fungera med ännu en dystopisk ungdomsroman i en framtidsvärld där något är förbjudet/förändrat/förvridet? Men baske mig om det inte gör det ändå för jag låg vaken till ett i natt och kunde inte sluta och när jag tvingades slå igen boken så hade jag läst mer än tvåhundrafemtio sidor. Får se om jag kommer iväg för att handla kläder såsom jag planerat idag, eller om jag stannar kvar här i soffan och bara läser...

lördag 9 juni 2012

Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen!




Slitet uttryck, jag vet, men man får endast säga det på riktigt en gång om året, om man nu har sådan tur att man faktiskt får tillbaka något. Vägen hem igår kantades av finklädda människor med blombuketter, unga killar med klirrande påsar och ölindränkta studenter. Jag firade skatteåterbäringen med att åka förbi SF-bokhandeln i Gamla Stan där mitt mål var att köpa något totalt onödigt. Men som så ofta när man faktiskt kan och ger sig själv tillåtelse så hittade jag inget, det fick bli tre böcker istället.

Deirium av Lauren Oliver som jag läste om hos Bellas Bok.

Something Wicked This Way Comes av Ray Bradbury, som jag skrev om här.

Hungerspelen av Suzanne Collins, som jag ska ge bort i examenspresent nästa vecka.

Slutligen: Moa Martinson - Ordet och kärleken, en biografi av Kerstin Engman. Inte inköpt på SF-bokhandeln men beställd från antikvariat och låg hemma och väntade på hallmattan!




fredag 8 juni 2012

Kvinnor och äppelträd, av Moa Martinsson

Kvinnor och äppelträd handlar om Sally och Ellen som växer upp i och utanför Norrköping i början av nittonhundratalet. De är båda ättlingar i tredje led till mor Sofi men känner inte till varandra förrän de möts som vuxna. Ellen är gift med rallaren Bernhard som blir dum och ibland våldsam när han dricker – och dricker gör han allt oftare. Sally är utstött från bygemenskapen och anklagas för att uppvigla folk men tycker själv att: Man gör det man inte kan låta bli. Hennes man är sällan hemma men ändå föder hon barn på barn.

Jag hann läsa ett femtontal sidor i den här boken innan jag var så arg att jag skakade. Det första lilla kapitlet handlar om mor Sofi (ganska många år innan Sally och Ellen) och att hon tillsammans med väninnan Fredrika badar varje fredag. Om detta skvallras det givetvis på bygden, om badandet och det faktum att Sofi inte längre sover tillsammans med sin man. Femton graviditeter och en nästan helt förstörd kropp räcker tydligen inte och den där skammen stör mig enormt. Jag känner delvis igen det från min egen pappa som var född på trettiotalet: att det viktiga är inte hur saker är utan hur andra ser på dem.

Man är tjugosex år och vet en del. Man vet att mor inte på snart tio år legat hos far, och väl är det så man slipper fler munnar. Men folk pratar, pratar om mor. Nu är mor inte så omtyckt längre, hon är utskämd på något vis, utskämd för att hon badar. Man är tjugosex år, ung och stark och vis, och man måste skratta. Hur kan en mor bli utskämd för att hon badar?

Kvinnor och äppelträd är en bok om skam, svält, sexualitet, våld, sjukdom och kvinnors styrka. Det är vackert, hårt och grymt. Små barn får livnära sig på svart bröd och kaffe, kvinnorna dör i barnsäng och männen klarar inte av att leva utan att supa sig drängfulla varje dag. Många tar livet av sig, för en repstump går alltid att skrapa fram hur fattig man än är. Ibland blir armodet lite för mycket, det blir till enbart en uppräkning av elände men utan vidhörande historia och då blir det tungt. Det är dock något som jag minns som bortarbetat i Mor gifter sig, så jag gissar att det är ett problem som enbart rör den här debutromanen.

Att människor kunde ha det så här, att många människor faktiskt hade det så här, för bara hundra år sedan i Sverige är svårt att förstå. Vår resa till ett rikt land gick fort. Jag tror att det kan vara nyttigt att bli påmind om hur nära fattig-Sverige ändå är, det var verkligen inte så länge sedan, och att vi på inget sätt är skyddade mot fattigdom och svält i framtiden. Jag tyckte väldigt mycket om den här omläsningen och ska snart fortsätta med Mor gifter sig.

torsdag 7 juni 2012

The Cabin In The Woods

Den här filmrecensionen kan jag inte hänvisa till en bokförlaga men då jag får en chans att skriva om Joss Whedon så tar jag den. Var med en vän och såg Cabin In The Woods ikväll (dock inte samma vän som jag släpade med på Hungerspelen och The Woman in Black, den vännen förtjänade en paus från de läskiga filmerna).

Just när jag trodde att jag inte kunde älska Whedon mer så gör han det fullt möjligt.




Tänk er en skräckfilm som har alla de rätta (tråkiga) ingredienserna men som egentligen ändå inte innehåller någon av dem. Där har ni Cabin in The Woods. Vi får alla de klassiska beståndsdelarna som hör till; den blonda bimbon, den ensliga stugan i skogen, sportkillen, oskulden, alla misstag de gör, plugghästen. Men samtidigt så är ingenting som man tror, världen vänds rakt upp och ner om och om igen. Visst finns det ögonblick när de smarta och hippa kommentarerna blir lite överarbetade men för det allra mesta är det bara hysteriskt Whedon-rysligt och roligt. Finalen är fantastiskt blodig och skrattframkallande (jodå, det är möjligt). Vågar inte skriva så mycket mer om historien då jag är rädd att spoila.


Speciellt imponerade Fran Kranz som Marty, till höger, han skådespelade skiten ur både hunken Chris Hemsworth och Kristen Connolly (ej med på bilden). Om du som jag älskar allt Joss Whedon någonsin satt sitt namn på så måste du gå och se den här filmen.

Something Wicked

Jag har enbart läst Farenheit 451 av Ray Bradbury, den nittioettårige science fiction, fantasy- och skräckförfattaren som gick bort i förrgår. Lite trist att det är hans död som får mig att vilja läsa mer men så kan det vara ibland. Aftonbladets Petter Lindgren tipsar om romanen Oktoberfolket som på engelska har den fantastiskt vackra titeln Something Wicked This Way Comes och handlar om "ett kringresande tivoli av pur ondska". Jag är redan såld. Ska göra mitt bästa för att få tag på den innan helgen!



(Gör en "Miriam" och lägger ut flera omslag av samma bok.) 

tisdag 5 juni 2012

Älskade Moa

När jag var liten och i tonåren så plöjde jag igenom Marta Sandwall-Bergströms Kulla Gulla-böcker, Per Anders Fogelström, Harry Martinsson, Stig Dagerman och så givetvis Moa Martinsson då. Ja, alla proletärförfattare jag fick tag i. Visst var det ofta hemsk läsning, folk svalt, for illa och dog, men nu när jag läser om Moas Kvinnor och äppelträd så blir jag så innerligt arg och förbannad på ett sätt som jag inte varit tidigare. Allt är så svidande orättvist! Kvinnorna sliter för att hålla familjerna med mat och husrum men dör i syfilis och lungsot medan männen ofta är fulla redan tre på eftermiddagarna och barnen lämnas vid för våg.

Böcker. Många av kamraterna lånade böcker, fick låna  böcker. - - - Ellen och några till fick inte, ty: ni behöver hjälpa till när ni kommer hem, det betalas ju så litet för er... Nu ligger det bakom, skolan, även läsningen för prästen, en tid som var rent löjlig. Prästen talar till en som om man vore en ängel. Försöker klargöra vad man ska akta sig för. Vad vet han om livets underliga saker? Vad vet han om gossen som stiger ner ur en tavla och kysser och gråter och dansar med vita fingrar över tangenter som låter så vackert att man glömmer tant och allting? Vad vet prästen om gubbar som kommer med kungen av Danmark? Vad vet han om tanter som svär och träter och slåss men är snälla ändå vid små barn? Vad vet han om fasan och mörkret på en stor gård? Vet han att inga böner till Gud hjälper mot råttor? Inget vet han.

Jag måste blanda upp läsningen med annat, mindre upprörande, för att inte gå runt och vara förtvivlad hela tiden. Det gör baske mig ont att läsa om Moa.

måndag 4 juni 2012

Jag väntar under mossan, av Amanda Hellberg


Trettonåriga Tilda ska under föräldrarnas Norge-kryssning bo hos sin morfar i hans stuga långt ifrån allt på den svenska landsbygden. För trettio år sedan försvann Tildas mormor spårlöst från den lilla byn och nu när Tilda installerar sig så inser hon snart att allt inte står rätt till. Vilka är egentligen de få men skygga grannarna, varför känner sig Tilda iakttagen och vad är det för fel på den lilla badsjön?

Jag väntar under mossan är fullproppad med alla varianter av oknytt som befolkar de nordiska nätterna, vi har Näcken, alver, vittror, feer, mylingar och älvor. Boken har ett riktigt vackert språk och jag blir på riktigt glad över de fina teckningarna som börjar varje kapitel (se exempel nedan) och omslaget är magiskt. Jag har läst Hellbergs tre böcker om Maja Grå för vuxna läsare och även om de varit mer eller mindre obehagliga så har ingen av dem skrämt skiten ur mig såsom Jag väntar under mossan gjorde. Kanske för att jag inte var beredd på hur läskigt det kunde bli i en ungdomsbok? Jag gillar även kärlekshistorien som varken blir för tunn eller för mycket, utan stannar vid precis lagom.  Mycket av det som beskrivs i boken, som morfaderns stuga, den trolska naturen, är även min barndom. Morfar byggde vårt sommarhus under sextiotalet och många av bokens beskrivningar av naturen, nätterna och springet till utedasset är nästan smärtsamt bekanta. Jag gillar det här skarpt!


Andra som läst: Swedish Zombie, Bokhora, BarnbokspratBokmilaskogen

Stort tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret!

lördag 2 juni 2012

Haren alla pratar om

Är det någon som läst Haren med bärnstensögon? Det verkar vara en sådan där bok som man ena dagen aldrig hört talas om men som nästa är på allas läppar. I dagens Boklördag har författaren Edmund de Waal fått en sida och både boken och dess skapare verkar onekligen vara intressanta.

Ur DN:

"Haren med bärnstensögon" går inte att placera i någon genre - och just det faktum höll på att kosta boken livet.
 - Min bok är ingen memoar och det är inte konsthistoria. Den är ett slags självbiografi, säger Edmund de Waal.

Men det absolut bästa står att läsa i informationsrutan om de Waal:

Arbetar just nu på en bok om porslin och färgen vit. "Den kommer nog ut om fem år".

Älskar den här killen utan att ha läst ett enda ord han skrivit.

fredag 1 juni 2012

Humoristen, av Tomas Kindenberg


Jag brukar sällan nappa på de mail om gratis läsexemplar jag får till Beroende av böcker-mailen. Oftast för att jag helt enkelt inte tror att jag kommer ha tid att läsa dem då jag kämpar som det är med det jag köper själv och de recensionsexemplar jag ber om. Så när jag fick erbjudandet om Humoristen av Tomas Kindenberg så var mailet mycket när att slängas. Tur att jag inte gjorde det.

Humoristen är sjuttiotvå sidor med så kallade mikronoveller. Vänster sida av varje uppslag trodde jag till en början var en rorscharchbild, det dröjde till novell nummer tjugo innan jag insåg att de var siffror. Se exempel på hur det ser ut här.

Mikronovellerna då? De är alltifrån en handfull rader till kanske ett tjugotal men varje ord är vägt på guldvåg, här existerar inget onödigt fluff. De är ganska svårbeskrivna men jag har både skrattat högt, förfasats och fått rysningar. De som är obehagliga har faktiskt varit bäst, de som gett en känsla av att något är allvarligt fel men där man inte riktigt kan sätta fingret på det. De gånger jag gått tillbaka och läst om så har jag ganska ofta bytt åsikt om dem, sett dem i en helt annan dager. Att ha den här stora lilla boken i handväskan när man åker korta sträckor i tunnelbanan har visat sig vara fantastiskt, jag har ganska precis hunnit läsa en novell och reflektera över den mellan Hötorget och Rådmansgatan. Men som så ofta med noveller så har det varit svårare att läsa för många på rad, så man får dela upp läsningen lite. Jag kan mycket väl tänka mig att köpa på mig ett par exemplar av Humoristen och ha med mig som gåbortpresent den närmaste tiden! Novellen Fars humor är en av mina favoriter:

Fars humor

»Om er far blir roligare än så här så kommer han att dö«, sa doktorn med allvarlig röst. Nog visste vi att pappa var rolig, men att han var så rolig hade vi inte anat. Pappa försökte förstås skämta bort alltihop, men hans humor var nu så avancerad att det bara var han själv som förstod den. Han fick förklara flera gånger och var sedan tvungen att lägga sig på sängen för att vila. Efter en stunds stirrande i taket sa han med svag röst: »Vem ska tala om för er vad som är roligt när jag är borta?« »Tänk inte på det«, svarade jag och kramade hans hand, men han såg bara besviket på mig. »Det var ett skämt«, sa han. Jag nickade, men han såg på mig att jag inte förstod.