Joss Whedon på Twitter

Joss Whedon har skaffat eget Twitter-konto. 

"I'm on a plane! I'm having tea! I'm wearing shoes! This is how twitter works, right? I tell you guys EVERYTHING."

" “@NathanFillion: Ladies and Whedonites. Joss Whedon is now on twitter. Follow. Tell him I sent you."

The Cabin In The Woods

Den här filmrecensionen kan jag inte hänvisa till en bokförlaga men då jag får en chans att skriva om Joss Whedon så tar jag den. Var med en vän och såg Cabin In The Woods ikväll (dock inte samma vän som jag släpade med på Hungerspelen och The Woman in Black, den vännen förtjänade en paus från de läskiga filmerna).

Just när jag trodde att jag inte kunde älska Whedon mer så gör han det fullt möjligt.

Tänk er en skräckfilm som har alla de rätta (tråkiga) ingredienserna men som egentligen ändå inte innehåller någon av dem. Där har ni Cabin in The Woods. Vi får alla de klassiska beståndsdelarna som hör till; den blonda bimbon, den ensliga stugan i skogen, sportkillen, oskulden, alla misstag de gör, plugghästen. Men samtidigt så är ingenting som man tror, världen vänds rakt upp och ner om och om igen. Visst finns det ögonblick när de smarta och hippa kommentarerna blir lite överarbetade men för det allra mesta är det bara hysteriskt Whedon-rysligt och roligt. Finalen är fantastiskt blodig och skrattframkallande (jodå, det är möjligt). Vågar inte skriva så mycket mer om historien då jag är rädd att spoila.

Speciellt imponerade Fran Kranz som Marty, till höger, han skådespelade skiten ur både hunken Chris Hemsworth och Kristen Connolly (ej med på bilden). Om du som jag älskar allt Joss Whedon någonsin satt sitt namn på så måste du gå och se den här filmen.

-I love you. -No you don’t. But thanks for sayin’ it.

Stor fet spoilervarning!

Buffy the Vampire Slayer säsong 7

• Säsongen som pendlar mellan galen humor och den djupaste, svartaste skräck och sorg. Och det går fort i svängarna. Det känns ända ner i tårna att det är den sista säsongen, det är som att allt och alla stretar emot samtidigt som det oundvikligen rasar mot slutet. När man dessutom vet hur det slutar så blir det än mer plågsamt. Man tittar med andan i halsen, skrattar lite hysteriskt. 
• Andrew firar nya triumfer med sina videoinspelningar och ritande på whiteboard, älskar avsnittet när han spelar in en dokumentär som han döper till "Buffy, Slayer of the Vampyres" (Storyteller). 

•   Ett av de finaste ögonblicken någonsin i serien är när Cassie i avsnittet Help säger till Spike: She'll tell you. Someday she'll tell you. Och om man inte är helt med så kan man missa betydelsen men sen när ögonblicket verkligen kommer i det allra sista avsnittet så är det outhärdligt. För sen dör han. Vad är det för j*vla mening då!? 

• Principal Robin Wood. Här har jag inget rumsrent att säga men har du inget emot lite snusk så kan du markera den vita texten och läsa. 

Principal Wood, he can give me wood any time! Vilka ögon, vilket... allt.

• Jag har egentligen inte så jättemycket emot hela Spike-dödade-Woods-mamma-så-nu-måste-de-vara-dödsfiender-konceptet men lite tradigt blir det. Fast jag älskar scenerna som utspelar sig i sjuttiotalets New York, Spike är spikigare än någonsin där. 

• Caleb. En av de sexigaste killarna med mormonlugg jag någonsin stött på. (Och tro mig, jag kan allt om dessa luggar då jag under snedluggens åttiotal växte upp ett stenkast från Skandinaviens enda mormontempel och var kär i många killar av den tron.) Att han är ond spelar liksom ingen roll, jag till och med gillar att han är elak. Den bästa Big Bad Buffy någonsin haft. Och när han sedan dök upp som Captain Tightpants i Firefly var kärleken ett faktum.
• Tjejerna då? Säsong 7 fullkomligt kryllar av tjejer och ärligt talat blir det ganska ofta för mycket internatskola med alla intriger. Men Buffy och Willow är otroligt bra, till och med Dawn tonar ner de barnsligt jobbiga dragen och är till och från riktigt trovärdig. Och jag blir lika upprörd varje gång jag ser Buffy bli bortröstad av hela gruppen till förmån för Faith, vill klösa ögonen ur dem allihop. Sveket känns ända in i märgen på mig, hur många gånger jag än ser avsnittet.

Yeah, Buffy? What are we gonna do now?

Buffy säsong sex

Spoilervarning!

(Jag vet Miriam...)

Den olyckliga kärlekens säsong. Det skiter sig för i stort sett alla kärlekspar och Giles reser tillbaka till England. För andra gången på kort tid så dör en karaktär i serien vilket alltid gör mig lika förtvivlad för jag älskar Tara, till och med lite mer än jag älskar Willow.

• Trion. Fantastiska, underbara trion. Om det inte vore för att en av dem tar livet av Tara så skulle jag nästan heja lite på dem ibland. När Andrew spraymålar Dödsstjärnan på sidan av deras skåpbil som ska vara inkognito så tjuter jag av skratt. Varje gång killarna är i bild så vimlar det av nördiga referenser.
• Avsnittet Normal Again när Buffy tror att hon är tokig, att hon egentligen befinner sig på ett mentalsjukhus där hon under de sex senaste åren fantiserat ihop Sunnydale, vampyrer och sin egen hjälteroll. Joss Whedon passar på att själv peka ut seriens svagheter. Kul och läskigt.
• Buffy-fans brukar ta upp Once More With Feeling när man pratar om säsong sex men jag tycker faktiskt bättre om avsnittet precis efter, Tabula Rasa. Willow vill få Tara att glömma ett gräl men lyckas istället radera minnet på hela gänget vilket leder till roliga förvecklingar.
• Dawn slår nya rekord i att vara irriterande. Det är inte att hon är irrationell utan att jag inte förstår varför som är grejen. Hon är inte trovärdig.
• Spike. Åh, Spike... Buffy behandlar honom väldigt illa, sämre än han förtjänar trots att han inte har någon själ. Jag har alltid varit svag för Angel i de första säsongerna men det finns ingen av Buffys pojkvänner som jag hejar på så mycket som Spike. Och han är inte ens en riktig pojkvän. Förmodligen gör jag det just för att han är så outhärdligt olyckligt kär och för att hans kärlek är omöjlig. Samtidigt ser man här en enorm skillnad på de första säsongerna när allt var väldigt kyskt och på de två, tre sista när Buffy och Spike ger uttrycket rough sex en helt ny betydelse.

En säsong kvar... Kommer du börja titta på Doctor Who snart Fiktiviteter?

Buffy säsong fem

Spolervarning!

Har praktiskt taget lagt ner vanlig teve om kvällarna, det finns ju ingenting att se! Lagar middag och slår mig ner i soffan för ett, två eller fem avsnitt av Buffy istället. Börjar redan få lite panik över att säsongerna börjar ta slut men ska ge mig på Doctor Who igen så fort Fiktiviteter gör det.

• Tyckte jag bättre om Dawn? Nja. Kanske lite bättre än de tidigare gånger jag sett Buffy men hon är fortfarande en enormt enerverande och självupptagen tonåring som jag nästan vill ska råka illa ut. De första avsnitten i säsongen när Dawn bara släpps ner mitt i handlingen är dock helt fantastiska. Riktigt snyggt gjort.
• Vadan denna ovilja att visa Willow och Taras attraktion för varandra? De får knappt pussas i bild medan de heterosexuellas kärleksyttringar visas genom nakna kroppar och stönanden i sängen. Visserligen under täcke och inte ens en bröstvårta i sikte, hey det är ju amerikanskt, men där finns en hel annan uppsättning med uttryckssätt.
• Spike får under den här säsongen en helt annan karaktär, mer levande (höhö) och mycket mer utmejslad än tidigare. Om man inte gjort det tidigare så smälter man nu totalt inför den fulblonderade Billy Idol-vampyren.
• Det fantastiska avsnittet när Joyce dör, The Body. Inte för att hon dör, utan för att det är så oerhört starkt gestaltat. Ett ovanligt avsnitt där tystnaden får råda långa stunder. Som alltid blir jag mest berörd av Anya som försöker förstå men som bara irriterar och sårar med sina frågor om sådant man egentligen inte frågar. Ingenting blir tillrättalagt såsom det ofta blir i amerikanska serier, sorgen får vara öppen och rå. Inga goda råd eller aktiviteter hjälper, allt är hemskt men tillåts vara det. Det bästa är de där otroliga återblickarna och blixtsnabba fantasierna om hur det kunde ha gått. Det där ”magiska tänkandet” som bland annat Joan Didion har skrivit så bra om. Om jag bara gjort si eller så, vad hade hänt då? Hade jag kunnat göra det ogjort?
  
  
  Buffy: Everybody wants to help. I don’t even know if I’m here.
  
  
  The Body har alltid varit ett jobbigt avsnitt och numera ger jag mig tillåtelse att hoppa över det om det känns för tungt. Men hittills så har det faktiskt inte varit något problem, tvärtom. Som så ofta är tanken på det värre än själva grejen.
• Säsongens Big Bad är inte en av mina favoriter i kategorin. Glory är mest enerverande och trots att hon ska föreställa en fallen gud med otrolig styrka så blir jag bara trött när hon ska vara med i bild. Men hennes minions gillar jag! Fula, konstiga namn och så roligt underdåniga att jag blir lycklig.
• Säsongsfinalen är ändå storslagen. Trots Glory. Förstår inte hur jag överlevde till säsong sex när jag tvingades se detta ett avsnitt i veckan på teve och inte kunde plocka upp DVD-boxen och bara fortsätta.

Buffy säsong fyra

(Spoilervarning)

Plockade lite förvånat fram den sista dvd-skivan ur fodralet igår kväll. Hade jag verkligen sett ännu en säsong av Buffy? Jodå, det hade jag. Lyckades till och med se det första avsnittet av säsong fem innan det blev sängdags…

• Säsong fyra är mycket, mycket, roligare än säsongen innan. Även om det är allvar med så lyckas de klämma in fler oneliners och roliga situationer. Tror jag skrattat högt vid minst ett tillfälle per avsnitt.
• Det finns några riktiga guldkorn i fyran. Ett av mina all time favoriter är avsnittet Hush som utspelar sig mestadels i tystnad. Aldrig tidigare har jag blivit så skrämd av en skurktyp.
• Eller Superstar när nörden Jonathan från första sekunden är världens häftigaste och mest eftertraktade man. De avsnitten är oftast de bästa i Buffy, när allt utan förvarning bara är annorlunda och man kastas in i en alternativ verklighet. Förvirrande och roligt. En av de saker som Joss Whedon är brilliant på är att aldrig underskatta sina tittare, han drar sig inte för att vrida saker ett varv extra.
• Precis som i säsong tre så faktiskt gillar jag vissa personer som jag tidigare var tveksam till. Då var det Cordelia, här är det Riley. Förut har jag mest suttit och väntat på att han skulle försvinna, nu tycker jag han är riktigt… mysig. Får se om det även gäller Dawn i säsong fem. Den gapiga och gnälliga lillasystern har jag haft mycket svårt för tidigare.

Buffy säsong tre

Några, mer eller mindre, överraskande reaktioner efter två dagar i Sunnydale. Ja, jag brände en hel säsong på en gång...

• Kläderna. OMG, kläderna! Var det verkligen så länge sedan?
• Att jag faktiskt förstår och till och med tycker om Cordelia den här gången.
• Att jag återigen får en liten crush på Oz.
• Att jag tidigare inte reagerat på hur hårda de är  mot varandra. Då menar jag inte hur de behandlar monstren utan hur speciellt Buffy, Willow och Xander är sinsemellan. Hur arga de så ofta är, hur mycket de gråter i sin ensamhet och på vilket förvirrande sätt de "fixar" problemen. För de kan prata, gräla, skrika och låta tårarna rinna i all oändlighet men det löser sig först när de blivit attackerade av demoner som Buffy dödar. Sedan är allt frid och fröjd, bara så där.

Ber om ursäkt för det andra inlägget på två dagar som inte handlar om läsning och böcker men förkylningen har helt slagit ut min förmåga att koncentrera mig på längre text. Men i morgon tar jag av mig mjukisbyxorna och återvänder till den riktiga (suck...) världen. Samt åter går till att bli en läsande människa istället för en som i rasande fart kan knappa sig fram på dvd-menyerna utan att titta på fjärrkontrollen.

Firefly och kvinnorna

Det här är en del av Fiktiviteters Whedonhelg! Kika in hos Helena för att få länkar till alla andra bidrag.

Spoilervarning! Om du inte sett alla avsnitten i serien Firefly eller filmen Serenity men vill göra det så ska du nog inte läsa min text än.

 Sällan har kärleken till en teveserie och dess karaktärer varit större eller mer omedelbar än första gången jag slog mig ner för att se Firefly (FF). Tror faktiskt endast Buffy har slagit högre men om FF fått flera säsonger än en enda och kvaliteten stannat på samma höga nivå så vete fåglarna vilken av dem som blivit min favorit. En kollega och tillika Whedonfan hade tjatat på mig länge om att se FF och en dag tog han helt enkelt med boxen och lämnade på mitt skrivbord. För jag var lite tveksam. Ärligt talat, hur skruvat låter det inte med en vilda västern som utspelar sig i en framtida rymdvärld, kunde det verkligen fungera? Jodå, och detta med besked. En av de saker jag uppskattade mest av allt var kvinnorollerna. För jag älskar dem alla: Kaylee, Zoë, Inara och River. Mekanikern, krigaren, den prostituerade och den tokiga. Och jag älskar dem speciellt för att de inte begränsas av de fack jag just placerade dem i.

I mina ögon har den här serien endast en ordentlig hjälteroll och det är Mal. Det är hans skepp, hans regler men han har liksom de övriga karaktärerna en uppsättning motsatssidor, han får vara både pojkaktig och våldsam, både känslig och benhård. De resterande karaktärerna har givetvis sina för- och nackdelar men ingen når den status som Mal har. Han blir i stort sett förlåten vad han än tar sig för. Och jag tror att den här typen av historia kräver sin hjälte, en western måste ha sin cowboy. Men trots att han är den enda hjälten så betyder inte det att de övriga är tråkiga eller överflödiga, tvärtom flödar den här serien av sammansatta roller och då särskilt ur en feministisk synvinkel.  

Kaylee är den kärlekstörstande mekanikern men hon definieras varken av sitt begär efter en fin klänning eller av sin förmåga att reparera motorer. Hon tillåts vara både och. Och att hon längtar sig blå efter att Simon ska älska henne tillbaka hindrar henne inte från att då och då frankt konstatera att hon är kåt och ensam i sängen. Något som fadersfiguren Mal inte är riktigt redo att höra men det tar hon givetvis ingen hänsyn till. Hon längtar efter kärleken men har inga uttalade ambitioner att gifta sig, hon vet att hon kan få det ena utan det andra. Hon är försiktig och nervös samtidigt som hon är bestämd och öppen.

Joss Whedon har berättat att han från början hade tänkt sig Inara som en ”vanlig” prostituerad men att hans fru föreslog att rollen skulle bli mer av en geisha, till och med den högst utbildade i hela gruppen. Efteråt har han fått höra att folk tyckt att det varit en typisk pojkfantasi, en förlegad idé om den godhjärtade horan. Och då har han tänkt: ”Yeah, that’s my wife!”  Även Inara har en dubbelkaraktär, hon säljer sin kropp men har total kontroll över vem hon väljer att betjäna. Det är långt ifrån alltid hon behandlas väl men i teorin har hon valet att tacka nej eller gå ifrån ett uppdrag. Hon är den enda på skeppet som inte lyder Mals order, i egenskap av hyresgäst och den enda som inte är en besättningsmedlem så har hon frihet. Så ja, hon har ett yrke vars utövare anses som de mest kuvade men ändå har hon kontroll över sitt liv och sin tid, en affärskvinna helt enkelt.

Zoë är en stenhård före detta militär som länge stått under Mals befäl, hon kallar honom ”sir” och lyder hans order, hur befängda de än må vara och trots att kriget sedan länge är över och förlorat. Att hon aldrig haft och heller inte är intresserad av ett förhållande med Mal (och inte han med henne) trots att de står varandra väldigt nära är anmärkningsvärt i den här typen av serie. Annars så belastar hennes kvinnliga sidor inte hennes förmåga att slåss, hon visar att man kan vara både fru och soldat, där ser vi hennes motsatssidor. Kärleken till maken Wash är väldigt ömsint även om hon ibland väljer Mals sida på bekostnad av Wash. Mal är utan kompromisser hennes överbefälhavare och hon är en av grabbarna.

River smugglas ombord på Serenity nedsövd i en låda och när hon plötsligt väcks visar sig hennes förvirring tydligt. Hennes bror Simon har räddat henne från The Academy, en institution förklädd till en skola, som på mycket plågsamma sätt utnyttjat hennes exceptionella begåvning. Mycket långsamt förvandlas den här söta men, av tortyr framkallade, galna unga kvinnan till någon som verkar kunna förutsäga framtiden och kanske till och med läsa tankar. Ett av hennes bästa ögonblick är när hon meddelar Jayne att "I can kill you with my brain”. Om FF hade fått flera säsonger så hade River förvandlats ännu mer, förmodligen så långt som till en lönnmördare, legosoldat eller liknande. I filmen Serenity hade hon en mycket mer definierad och våldsam roll, det blev ett ganska stort hopp som hade varit roligare att ha fått se i en långsammare takt men i och med FF’s nedläggning försvann den möjligheten. Hennes motsatssidor är psykiskt sjuk/dödsmaskin.

Hur könsrollerna hanteras i FF påminner om hur det i BBC:s Torchwood inte finns någon betoning på karaktärernas sexuella läggning. Alla får vara individer först och främst och när de hånglar eller ligger med andra, oavsett om dessa partners har snopp eller snippa, så är det så ovidkommande att det oftast inte ens nämns. Som Captain Jack Harkness i nämnda serie säger: You people and your categories… Det är en ickefråga och förmodligen precis den attityd som behövs istället för denna nervösa försäkran som annars ofta förekommer i serier och filmer: hur man ständigt känner att man måste påpeka att alla är lika värda istället för att gestalta det. Och visst har fantasy och SF-serier legat i framkanten av sådana frågor länge, Star Trek var till exempel en av de första teveserierna som hade karaktärer med olika hudfärger i ledande huvudroller utan att göra en stor grej av det. Det var bara att tillämpa idén att detta var fullt normalt några tusen år framåt i tiden.

Just den här implementeringen av feministiska tankar, utan att någon av karaktärerna ens uttalar f-ordet, är riktigt snygg. Men skulle man fråga dem, både de manliga och kvinnliga karaktärerna i serien, om feministiska uppfattningar så skulle de förmodligen skratta åt en, för det finns inte i deras begreppsvärld.

Whedonhelg hos Fiktiviteter

Är du liksom jag ett Joss Whedon-fan? Då måste du titta in hos Fiktiviteter och vara med på Whedonhelgen som äger rum den tredje till fjärde september! Skriv en text om något Whedonrelaterat och meddela Fiktiviteter vad du valt.

”Det är fritt fram att skriva om vad man vill så länge det kan relateras till Joss Whedon och hans skapelser: ett Buffyavsnitt, en favoritkaraktär i Dollhouse ett tema i Toy story-filmen som Whedon skrev manus till, en recension av sången i Dr Horrible´s Sing-Along blog, en analys av språket i Firefly/Serenity… Anything goes helt enkelt.”

Sista anmälningsdagen är söndagen den tjugoåttonde augusti.