Fredagstips: Trollvinter av Tove Jansson

Vi brukar påminna varandra under den här tiden på året, jag och Helena på Fiktiviteter, om trösten i att läsa Trollvinter av Tove Jansson. Den här gången tog jag även till mig rådet att lyssna på boken, med uppläsning av Mark Levengood, vilket gav berättelsen ytterligare en dimension även om jag kan sakna att inte ha den fysiska boken med de fina bilderna framför mig. För det är bilder att drunkna och försvinna i. 

Den här tiden på året, ja. Jag vet att jag trampar på många tår när jag säger att jag avskyr julen, att jag bara vill att det ska vara över, samtidigt som jag i skrivande stund vet att jag bara är i början av eländet. Just nu är jag stursk. Det här går ju bra! Såå jobbigt är det inte. Samtidigt som det i bakhuvudet rullar en röst som säger att jag kommer vara gråtfärdig när den tjugonde närmar sig. Jaja, jag kanske får lyssna ännu en gång på Trollvinter om någon vecka eller två. För jag behöver verkligen det där snarstuckna och ensamma Mumintrollet när det känns som att hela världen är emot mig.

Too-ticki. En av Mumindalens mest sympatiska karaktärer. Baserad på Tove Janssons livskamrat Tuulikki Pietilä.

Paradise Lost - Revisited

Som ett inlägg i Kulturkollos veckotema om sånt som är brottsligt och sant, har Helena på Fiktiviteter gjort ett återbesök i West Mempis och sett om den sista av de tre dokumentärfilmerna om The West Memphis Three, alltså Damien Echolls, Jason Baldwin och Jessie Misskelley Jr. Filmerna fick samlingsnamnet Paradise Lost. Genast skrev jag en kommentar där jag sade att jag inte skulle kunna se om filmerna, åtminstone inte utan att gå sönder. Fast en timme senare satt jag ändå där på lunchen och slog på den sista filmen, Paradise Lost 3 - Purgatory, på YouTube. Bara introt med Metallicas Welcome Home (Sanatarium) försatte mig genast i den grymma sinnesstämning som filmerna alltid gjort och som jag gjort mitt bästa för att förtränga. Men strax därefter kommer det värsta: bilder på döda barn. Döda, nakna barn. Det går inte att värja sig och det finns inga ord för att beskriva fasan. Föräldrarna som bryter ihop när de får veta att deras söner är borta. Slutligen häxjakten på tre oskyldiga tonåringar som tyvärr tar över den här händelsen som borde handla om barnen som miste sina liv. Jag blir lika frustrerad varje gång. De slarvade bort möjligheten att tillfångata den riktiga mördaren, för att istället fängsla tre syndabockar. Oförlåtligt. Vi får se om jag orkar se om hela filmen, för jag är ärligt talat trött på att bli upprörd över det här fallet om och om igen. Så många liv som gick förlorade, på olika sätt.

Här hittar du Helenas nya inlägg hos Fiktiviteter.

Här hittar du Helenas sammanfattade texter om WM3.

Här hittar du mina sammanfattade texter om WM3.

Resor i tid och rymd: När ska vi resa?

Min absoluta favoritdel av Doctor Who är när nya kompanjoner eller tillfälliga gäster undrar var de ska resa med Doktorn och Tardis och får till svar att det är helt fel fråga att ställa. När ska vi resa, är den korrekta frågeställningen. Det ständigt återkommande skämtet får initierade tittare att känna sig som hemma.

När jag bestämde vad jag skulle skriva om idag så försökte jag först komma på något annat än just min favoritdoktor, men ärligt talat, det första jag tänker på när någon säger "tidsresor" är Doctor Who. De allra bästa avsnitten är när de leker med hela tidsreseidén. Som i Blink. Avsnittet jag hela tiden återkommer till, inte kan se mig mätt på. Det har så många nivåer och varje gång känns det som att jag förstått, att jag knäckt koden, samtidigt som nya frågor uppstår. Hur kan..? Och varför..? Människor slängs tillbaka i tiden för att få leva ikapp och sedan lämna meddelanden, göra rätt för de som är kvar i nutid. Det är tur att man fick öva upp sig på Tillbaka till framtiden när man var liten, så att tidsresor inte var något helt nytt när man skulle sätta sig in i Doktorns värld. Ett annat fint exempel är avsnittet The Girl in The Fireplace där det inte är så enkelt att de åker tillbaka till sjuttonhundratalets Frankrike utan tar omvägen runt ett till synes övergivet rymdskepp tretusen år framåt i tiden. Och för att komplicera saker ytterligare så går tiden olika fort på sjuttonhundratalet och i rymdskeppet, en årstid går i en blinkning, flera år på några minuter.

Drömmen om tidsresor är drömmen om oändliga möjligheter. Att åka när- och varsomhelst, se världen födas och dö på samma dag. Eftersom vi inte kan göra det här i verkligheten så är det den perfekta fantasin med oräkneliga möjligheter. Det handlar om chansen att göra om, att åka tillbaka och ställa saker till rätta. Men även att åka framåt i tiden för att se vad som finns där. Det mest hjärtskärande är när de åker tillbaka för att laga något som inte låter sig lagas, när det är för sent redan innan man försökt. En fast tidpunkt i historien. Det kan vara alltifrån Pompeji till när Rose åker tillbaka för att förhindra sin pappas dödsolycka. Men samtidigt är det de absolut bästa historierna, när de medresande inser tidsresornas begränsningar, när paradoxer slår till och de inte får korsa sina egna spår.

"People assume that time is a strict progression of cause to effect, but 'acctually' from a non-linear, non-subjective viewpoint - it's more like a big ball of wibbly wobbly... time-y wimey... stuff."

 - The Doctor

Temahelg: Resor i tid och rymd

Se till att hänga med på den temahelg om Resor i tid och rymd som Fiktiviteter anordnar! Publiceringsschemat ser ni här nedan. Det ska bli mycket roligt att få läsa allas inlägg! Det kan hända att jag skriver om Doctor Who...

Lördag

09:45 Fiktiviteter

10:00 Kulturdelen

11:00 Johannas deckarhörna

12:00 Det här har jag läst

13:00 Fiktiviteter 

14:00 Feministbiblioteket

15:00 Den onda cirkeln

16:00 Beroende av böcker 

Söndag

10:00 Fiktiviteter 

11:00 Skuggornas bibliotek

12:00 Fiktiviteter 

13:00 Bokhyllan i pepparkakshuset

14:00 Den onda cirkeln

15:00 Bokhyllan

16:00 Fiktiviteter 

 

LIEBSTER

Jag har fått en LIEBSTER award! Stort tack till finaste Fiktiviteter. Jag blev så oerhört glad. Det finns vissa regler som att man ska länka till den man fått det av. Sedan ska man nominera elva andra bloggar med färre än 200 följare. Men här säger jag som Fiktiviteter: hur vet man det? Mitt bloggande går lite på sparlåga just nu och därmed är det ännu sämre ställt med bloggläsandet. Därför har jag lite svårt att ge denna LIEBSTER vidare men om någon känner sig manad att svara på samma frågor som jag fick av Fiktiviteter så är ni mer än välkomna. Jag får be att återkomma med ett mer genomtänkt inlägg nästa gång detta passerar.

1. Vad läser du just nu?

Flera böcker! Att föda ett barn, av Kristina Sandberg. Nattfilm av Marisha Pessl. Och Fyra minuter av Johan Ring.

2. Vilken ungdomsbok skulle du vilja att alla vuxna läste?

Den är svår. För det finns så många! Måste nämna Hungerspelen och Harry Potter, för att de har varit så viktiga i mitt liv.

3. Hur tjock får eller bör en bok vara för att du ska läsa den?

Jag läser helst böcker som är mellan hundra och trehundra sidor. Men jag har inga speciella aversioner mot böcker som är mycket tunnare eller tjockare än så. Bara de är bra så läser jag allt!

4. Vilken bok har begåvats med det allra vackraste omslaget?

Måste erkänna att jag sällan bryr mig om sådant och därmed missar jag det allt som oftast helt och hållet. Jag minns helt enkelt inte vilka omslag som varit fina eller fula.

5. Vilken är din favoritkaraktär från en bok?

Mycket svår fråga. Men av någon anledning så vinner Professor Severus Snape varje gång. Det är något med osäkerheten, kärleken och hatet som trollbinder mig.

6. Vilken bok har överraskat dig mest med sitt slut?

Oj, vad svårt! Jag minns faktiskt inte.

7. Hur mycket tid lägger du på läsning en vanlig dag?

På vardagarna blir det ungefär en timma per dag, det mesta av den tiden på pendeltåget fram och tillbaka från jobbet. Men på sistone har det blivit många, långa dagar på mitt arbete och då har jag orkat mindre.

8. Finns det någon film du längtar efter att se?

Just nu väntar jag med spänning på Child 44! Den har precis haft premiär och jag hoppas det blir tillfälle att se den snart.

9. Vad heter världens bästa författare?

Helt omöjligt att svara på. Jag brukar oftast svara Stephen King. Och Joyce Carol Oats. Och några till..

10. Tipsa om en riktigt bra sommarläsningsbok.

Just nu vill jag få alla att läsa Child 44. En riktigt underbart mörk bok som jag slukade. 

Återigen: stort tack till Fiktiviteter!

Väggen i nyutgåva

Jag hade helt missat att bokförlaget Thorén & Lindskog har släppt en nyutgåva av Marlen Haushofers obeskrivligt fantastiska bok Väggen, men när jag i ett annat ärende gick in på Akademibokhandeln sist så stod den där. Efterlängtat räcker inte för att beskriva känslan. Det kan vara en av de bästa böckerna jag någonsin läst, definitivt en av de mest drabbande och förlamande. Den nya utgåvan är dessutom riktigt jäkla snygg! Läs! Det är en order.

Det har ofta sagts att den som har läst Marlen Haushofers Väggen aldrig mer blir densamma och att det är en bok man bär med sig resten av livet. Väggen är otvetydigt en modern klassiker och har inspirerat många författare och konstnärer. Boken har också nyligen filmats.

En kvinna följer med sin kusin och hennes man till deras jaktstuga i bergen. När hon går och lägger sig första kvällen är hon ensam i huset och när hon vaknar dagen efter är hon fortfarande ensam. Hon bestämmer sig för att gå ut och leta efter sina släktingar och styr stegen mot värdshuset i närmaste by. Men på vägen dit går hon rakt in i en genomskinlig vägg, och kommer inte vidare. På andra sidan väggen är alla varelser, både djur och människor, döda.

Läs även gärna Fiktiviteters fina recension.

 

Superhjältar, mansroller och älskade Gotham

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med: Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln, Vildvittra

Allt jag gör på min laptop övervakas av Hulken. Plåster-Hulken, men ändock Hulken.

Men vi börjar med det negativa. För det är det här med den oövervinnerliga mansrollen som stör mig med superhjältar. Hur vi matas med dessa stora, starka män i häftiga masker, rustningar och förklädnader som om och om igen räddar alltifrån kattungar till hela världen från undergång. Och som det påpekats många gånger förut: de få kvinnor som finns har ofta en biroll och då som den snygga tjejen iklädd praktiskt taget enbart baddräkt, stövlar och symboler. Det är helt enkelt inte rättvist. Min första tanke när de här tjejerna dyker upp på film är alltid: Jisses, vad hon måste frysa. Vad är det för idé om hur en "riktig" man och kvinna ska vara som fött dessa schabloner? Jag tänker på det när jag ser filmerna med min pojkvän och hans två söner, som snart är nio år, och vad det kan tänkas göra med deras unga sinnen. För de älskar sina superhjältar och diskuterar gärna vem som skulle vinna mellan Wolverine och Iron Man, vem som egentligen är starkast och berättar hur de navigerat dessa karaktärer genom olika tv-spel. Självklart vet de att allt detta är på låtsas, att det är hittepå med folk som kan flyga, hoppa mellan byggnader och straffa skurkar på löpande band, men det skapas ändå en slags värld inom dem där värderingar och världsbilder blir cementerade.

Så till det positiva. För samtidigt älskar jag superhjältar, speciellt när det är mörkt och fult. När Gotham City är en regntyngd svart storstad som bara väntar på att Batman ska komma och ställa allt till rätta. Det enkla i den dramaturgin är att man vet att allt kommer att ordna sig till det bästa och frossandet i det fattiga och ensamma som föregår är en del i en förväntan. Man kan tillåta sig själv att nästan njuta av eländet då man vet hur bra det kommer att bli. För ja, det är en enkel världsbild i många av de filmer som finns tillgängliga. De goda är goda och de onda är oerhört onda. En ny serie som jag verkligen kan rekommendera är serien Gotham som just nu börjat visas på CMore, förhoppningsvis kommer den snart till någon "vanlig" kanal. Den har det där välkända mörkret men ändå med en viss nyansering vad gäller ont och gott, rätt och fel. Den visar på gråzonerna, hur lätt man kan halka över gränsen. Jag har än så länge enbart sett tre avsnitt men jag tror det har potential att bli riktigt bra.

Sedan avslutningsvis, ett lättsamt superhjälte-test jag hittade på nätet. Man svarar på en massa frågor som: Tycker du om att bära mantel? och Är ditt största mål att bekämpa ondska? Resultatet var lite kul, jag är (bland annat):

71% Stålmannen
70% Batman
50% Hellboy
0% Fantomen

Vad blir du? 

Superhjältesöndag hos Fiktiviteter

Du är väl med på Superhjältesöndag hos Fiktiviteter i helgen? Annars får du se till att kika in och läsa alla intressanta inlägg. Jag har ännu inte bestämt mig exakt vad jag ska skriva om men det blir nog inte några större problem. Ämnet är så stort att det finns tusentals vinklar och synsätt, om något så blir utmaningen att begränsa sig till en slags problematik, så nu gäller det bara att välja rätt.

Om jag stannar, av Gayle Forman

Mia är med om en bilolycka som omedelbart dödar hennes föräldrar men lämnar henne själv och lillebror svävande mellan liv och död. När hon ligger medvetslös i sin sjukhussäng tänker hon tillbaka på pojkvännen Adam, bästa kompisen Kim och självklart sin familj. Hon följer läkarnas och sjuksköterskornas arbete för att hålla henne vid liv men vet inte riktigt om hon vill stanna kvar och anar att hon har en valmöjlighet i den frågan. Är livet värt att leva även om man måste göra det med mer smärta än man tror att man står ut med?

Om jag stannar är en bok om döden och om livet, när det är som allra bäst och värst. Och det är riktigt, riktigt bra. Boken är fylld av fantastiska karaktärer som jag tror på hela vägen, till exempel så fullkomligt älskar jag Mias föräldrar. Det är trovärdigt, fint och sorgligt men ibland glimtar det även till med lite humor. Det är en bok där jag förstår varför människorna reagerar och agerar som de gör, även om jag inte tycker att de gör rätt. 

En mycket finare recension av den här boken hittar du hos Fiktiviteter, gå genast dit och läs!

En halvårslista

Jag är väldigt dålig på att skriva listor, vilket nog är lite udda för en som bloggar om böcker. En läst bok ställs i hyllan med de övriga och förs inte upp på pränt i ett block med en siffra bredvid för att visa hur bra eller dålig den var. Men när jag såg Fiktiviteters halvårslista så fick jag för första gången lust att göra det samma. Det kändes som en lagom aktivitet just nu när sommarvärmen håller på att driva mig lite till vansinne. Så här kommer de, utan inbördes rangordning.

• Magikernas kung av Lev Grossman.  

Lev Grossman fortsätter att trollbinda mig med sin berättelse om Quentin och Fillory. Det har sagts förut men tåls att sägas igen: Harry Potter för vuxna.

• Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie.

En av de skickligaste författarna som finns just nu. En berättelse om rasism, längtan och kärlek. Läs, läs, läs!

• In i skogen djup av Jean Hegland.

Jag bär fortfarande systrarna Nell och Eva med mig, trots att det var fem månader sedan jag läste den här boken. En dystopi som kryper in under huden.

• Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson.

Enormt viktig och vacker bok om den helt öppna rasismen och främlingsfientligheten som romer utsätts för i Sverige. En av Axelssons absolut bästa.

• Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman.

En av årets bästa och definitivt Gaimans bästa bok hittills. Så underbar att jag önskar att jag hade den oläst för att få vara med om det igen.

• The Fever av Megan Abbott.

Recension kommer så snart jag kommit på hur jag ska kunna få ner ett rättvist omdöme och inte bara svamlar. Jag har endast superlativ om den här boken. Viktigt om flickors villkor, sexualitet och så det där jäkla "ryktet" som inte killar måste tänka på.

The Mortal Instruments: Stad av skuggor, av Cassandra Clare

Det är sommar och Clary har dragit med bästa vännen Simon till den häftiga klubben Pandemonium. Fast den roliga utekvällen hon väntat sig uteblir och istället blir hon vittne till ett konstigt mord där offret försvinner framför Clarys ögon. Efter att ha larmat vakterna så inser hon att hon var den enda som såg händelsen. Dagen efter blir allt än underligare när en av mördarna dyker upp på samma fik som Clary och när hennes mamma under stort rabalder försvinner så tvingas Clary inse att allt hon trott om sitt liv förmodligen inte är sant. En jakt på sanningen inleds, en jakt bland varulvar, vampyrer, trollkarlar och annat oknytt.

En trist dag hemma hyrde jag den här filmen på digitalboxen och blev genast väldigt förtjust i historien. Dagen efter köpte jag boken och sedan såg jag om filmen ett dygn senare. Så det här har blivit en av de upplevelser där jag har svårt att skilja boken från filmen, de har liksom vuxit ihop. Visst att detta är ännu en av dessa berättelser med en stark tjej som huvudperson, som upptäcker att hon inte är den hon trott, att hon har oanade krafter och att omgivningen varit allt annat än sanningsenlig. Och ja, hon har givetvis ett trassligt kärleksliv, för än så länge har dessa i övrigt fantastiska unga kvinnor i den här typen av böcker inte kraften att välja sig själva (för att citera Helena på Fiktiviteter). Men jag blev väldigt förtjust i historien. Kanske främst för att jag såg filmen innan jag läste boken och i den förra har de skalat bort en hel del av det onödiga, överflödiga som fanns i texten. Många av personerna är mer sammansatta, har en tydligare definierad roll, i filmen. Boken hade mått bra av att komprimeras något, kanske ett hundratal sidor. Men visst kommer jag köpa bok nummer två i serien, för jag gillar huvudpersonerna Clary, Simon och Jace.

Omläsning: Duma Key, av Stephen King

Det här är ett inlägg i Fiktiviteters Stephen King-helg.

Jag vet inte exakt vad det är med Kings senare böcker, såsom denna och exempelvis Liseys berättelse, men det känns som att han de sista kanske tjugo åren har lyckats kombinera de fantastiska historierna från förut med ett lika otroligt språk. Ett språk som inte riktigt fanns där tidigare. Missförstå mig rätt här nu, jag älskar många av de första böckerna, men de senare har för mig en annan dimension. Allra bäst blir det när han låter de övertydliga monstren vara och som så ofta blir det mest läskigt när det största hotet finns inuti en människas egna tankar. 

Edgar Freemantle måste lära sig att handskas med sitt nya liv som handikappad, olyckan tog hans ena arm och krossade stora delar av resten av kroppen. Smärtorna styr hans vakna tid och han är ofta rasande på vad livet lämnat honom med. Inte nog med att hans fru vill skiljas, hon vill det för att han vid ett tillfälle försökte strypa henne, så Edgar åker till Duma Key i Florida för att starta ett nytt liv. Han uppmanas att återuppta sin gamla hobby att rita och måla och blir snart vän med den gamla damen som äger huset han hyr. Elisabeth Eastlake har levt på Duma Key hela sitt liv, hon faller ofta in i sin demens men när hon är klar i huvudet berättar hon om sitt liv och eftersom hon själv är konstintresserad uppmanar hon Edgar att fortsätta måla. För Edgar visar sig ha en talang utan dess like men det är något underligt med det han skapar. Efter ett tag börjar han förstå att det han målar blir sanning men är det han som styr framtiden eller styr framtiden honom? Tillsammans med Wireman, mannen som tar hand om Miss Eastlake, börjar han nysta i områdets historia och hittar hemligheter om området och familjen Eastlake. Samtidigt dras snaran allt tätare om Edgars hals och snart finns det ingenstans att ta vägen. 

Det här är en av mina stora favoriter av Stephen King. På bara några få sidor, kanske kan man till och med räkna det i rader, så sugs man obönhörligen in i historien. Edgar är så levande från allra första början och trots att olyckan initialt förvandlar honom till en skitstövel rent ut sagt, så slutar man aldrig att förstå honom. Sedan får man en fantastisk beskrivning av den konstnärliga processen, King skriver så inspirerande att jag för ett ögonblick tänkte mig att även jag skulle kunna börja rita. En halvtaskig blyertsteckning senare förstod jag att jag helt enkelt levt mig in i Duma Key så mycket att jag nästan trodde jag var där. Så bra är Stephen King. Edgars historia är en spökhistoria med oroliga andar och förtrollade föremål men mer än något annat är det en berättelse om kärlek. Som det mesta som är värt något. Kärleken till en kvinna, kärleken till ett par döttrar, kärleken till nyfunna vänner som visar sig finnas där mer än de man känt under tiotals år. Duma Key är över sexhundra sidor lång men jag ramlade rakt igenom den under några varma sommardagar när jag satt på balkongen och svettades. Om jag tog av mig glasögonen och kisade så kunde jag i korta ögonblick tro att även jag befann mig i Florida med snäckorna som pratade under Stora Rosa.