Kulturkollos veckoutmaning: Fem snabba om påsken

Jag har en nästan obefintlig relation till påsken; högtiden innebär några extra lediga dagar men inte mycket mer än så. Den kan dock alltid trösta sig med att den inte får mig att känna samma motvilja (läs: hat) såsom julen gör. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska svara på en majoritet av frågorna i Kulturkollos inlägg förutom att påskmust är toppen, så vi går raskt vidare och tipsar om påskläsning! För redan igår hade jag tänkt ut en jättefin gul bok som jag ville skriva om, nämligen En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. 

Jag har sällan blivit så drabbad av en bok som jag blev av En halv gul sol när den kom ut. Författaren var för mig okänd och jag hade aldrig tidigare läst något om hennes land, ändå tvekade jag inte inför den lilla tegelstenen. Redan de första sidorna fullkomligt sög in en i historien, berättelsen om de privilegierade tvillingarna som lever i sextiotalets Nigeria, när sedan kriget och slutligen svälten kommer faller även de rikaste. Som barn hörde jag talas om Biafra, det var något som hänt innan jag föddes men jag förstod inte hela innebörden förrän jag som vuxen läste den här boken. Inbördeskriget i Nigeria skapade utbrytarstaten Biafra, en blockad ledde till svår brist på mat och i slutändan till att hjälporganisationen Läkare utan gränser skapades. Mitt i den här katastrofen, men även runtomkring den, utspelar sig En halv gul sol och vi får lära känna en familj som försöker göra såsom folk gör mest: att leva, arbeta och senare även överleva. Boken är utan tvekan en av de bästa jag läst. 

En halvårslista

Jag är väldigt dålig på att skriva listor, vilket nog är lite udda för en som bloggar om böcker. En läst bok ställs i hyllan med de övriga och förs inte upp på pränt i ett block med en siffra bredvid för att visa hur bra eller dålig den var. Men när jag såg Fiktiviteters halvårslista så fick jag för första gången lust att göra det samma. Det kändes som en lagom aktivitet just nu när sommarvärmen håller på att driva mig lite till vansinne. Så här kommer de, utan inbördes rangordning.

• Magikernas kung av Lev Grossman.  

Lev Grossman fortsätter att trollbinda mig med sin berättelse om Quentin och Fillory. Det har sagts förut men tåls att sägas igen: Harry Potter för vuxna.

• Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie.

En av de skickligaste författarna som finns just nu. En berättelse om rasism, längtan och kärlek. Läs, läs, läs!

• In i skogen djup av Jean Hegland.

Jag bär fortfarande systrarna Nell och Eva med mig, trots att det var fem månader sedan jag läste den här boken. En dystopi som kryper in under huden.

• Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson.

Enormt viktig och vacker bok om den helt öppna rasismen och främlingsfientligheten som romer utsätts för i Sverige. En av Axelssons absolut bästa.

• Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman.

En av årets bästa och definitivt Gaimans bästa bok hittills. Så underbar att jag önskar att jag hade den oläst för att få vara med om det igen.

• The Fever av Megan Abbott.

Recension kommer så snart jag kommit på hur jag ska kunna få ner ett rättvist omdöme och inte bara svamlar. Jag har endast superlativ om den här boken. Viktigt om flickors villkor, sexualitet och så det där jäkla "ryktet" som inte killar måste tänka på.

Americanah, av Chimamanda Ngozi Adichie

Under 1990-talet styrs Nigeria av en militärjunta och de i befolkningen som kan skaffar sig visum och åker till Storbritannien eller Amerika för att försöka skapa sig bättre liv. Ständiga strejker och långa elavbrott tvingar slutligen studenten Ifemelu att inse att hon förmodligen inte kommer att kunna avsluta sin universitetsutbildning utan ansöker om att få komma till USA. Till sin förvåning lyckas hon och snabbare än hon själv är beredd på lämnar hon familjen och pojkvännen Obinze för det stora landet i väster. Efter några riktigt jobbiga erfarenheter när hon söker jobb lyckas hon etablera sig i det nya landet, hon blir en toppstudent och får det ganska bra. Men hon tappar kontakten med pojkvännen. Samtidigt vill Obinze också dit, han har i flera år ansökt om visum men ständigt misslyckats, efter Elfte september blir det helt omöjligt för unga män från Afrika att ta sig in i Amerika och istället reser han till England där han jobbar illegalt och försöker bli medborgare. När han blir utslängd reser han tillbaka till Nigeria där han gifter sig och skaffar barn. Då bestämmer sig Ifemelu för att komma tillbaka till sitt hemland. Men har hon förändrats för mycket för att åter passa in?

 Det är väldigt svårt att beskriva den här bokens handling. Jag skulle kunna beskriva allt i minsta detalj men ändå inte ha uppgett en bokstav för mycket. Det viktiga i den här berättelsen är beskrivningarna av sexismen, av rasismen som genomsyrar ett helt samhälle. Bokens huvudperson Ifemelu säger vid ett tillfälle: "Jag var aldrig svart innan jag flyttade till USA." Mycket av detta visas genom ett besök på en frisörsalong som återkommer regelbundet genom bokens nästan sexhundra sidor; en beskrivning av hur Amerikas kvinnor med afrikanskt ursprung inte är nöjda med sitt naturliga hår utan genom frätande kemikalier vill få det att likna västerländskt. Det visas genom att ljusare hudfärg alltid är bättre än mörk, om så bara en eller två nyanser. Att ständigt bli diskriminerad alternativt sedd som något exotiskt och gulligt, ofarligt. Bäst är beskrivningarna av hur Ifemelu  som nykommen immigrant går in i vägg efter vägg och inte för sitt liv kan förstå hur mycket som är annorlunda mot hemma, bara för att några år senare vara den som själv sitter på höga hästar och ser överseende ner på de som kommit efter henne. Americanah är en bok som många borde läsa. Jag har sagt det förut men det är värt att säga igen: Ngozi Adichie är en av de absolut bästa aktiva författarna just nu.

Ny bok av Chimamanda Ngozi Adichie!

Det här är ett måsteköp för mig, ska se om jag kan svänga förbi en bokhandel redan i veckan som kommer. Chimamanda Ngozi Adichie är en av mina absoluta favoritförfattare och är så förbaskat skicklig att jag inte skulle bli förvånad om det finns ett Nobelpris med hennes namn på någon gång i framtiden. Den nya boken heter Americanah.

En av världens absolut bästa författare

Såg ni Babel i söndags? Jag ser det inte med någon regelbundenhet men när jag såg att Chimamanda Ngozi Adichie skulle vara med så var jag tvungen. Räknar hennes bok En halv gul sol som något av det bästa jag läst, den kvalar hur som helst in på topp tre (sen är de där tre böckerna högst upp väldigt svåra att ranka inbördes). Blev återigen helt förhäxad av den här fantastiska kvinnan som skriver bättre än de flesta och skulle inte alls bli förvånad om hon är en nobelpriskandidat i framtiden. Blev sugen att läsa om En halv gul sol och ge mig på novellsamlingen Det där som nästan kväver dig trots att jag har en massa recensionsex som ligger och väntar. Blev lite "räddad" av att alla hennes böcker är hos mamma men jag ska hämta dem till helgen.