Americanah, av Chimamanda Ngozi Adichie

Under 1990-talet styrs Nigeria av en militärjunta och de i befolkningen som kan skaffar sig visum och åker till Storbritannien eller Amerika för att försöka skapa sig bättre liv. Ständiga strejker och långa elavbrott tvingar slutligen studenten Ifemelu att inse att hon förmodligen inte kommer att kunna avsluta sin universitetsutbildning utan ansöker om att få komma till USA. Till sin förvåning lyckas hon och snabbare än hon själv är beredd på lämnar hon familjen och pojkvännen Obinze för det stora landet i väster. Efter några riktigt jobbiga erfarenheter när hon söker jobb lyckas hon etablera sig i det nya landet, hon blir en toppstudent och får det ganska bra. Men hon tappar kontakten med pojkvännen. Samtidigt vill Obinze också dit, han har i flera år ansökt om visum men ständigt misslyckats, efter Elfte september blir det helt omöjligt för unga män från Afrika att ta sig in i Amerika och istället reser han till England där han jobbar illegalt och försöker bli medborgare. När han blir utslängd reser han tillbaka till Nigeria där han gifter sig och skaffar barn. Då bestämmer sig Ifemelu för att komma tillbaka till sitt hemland. Men har hon förändrats för mycket för att åter passa in?

 Det är väldigt svårt att beskriva den här bokens handling. Jag skulle kunna beskriva allt i minsta detalj men ändå inte ha uppgett en bokstav för mycket. Det viktiga i den här berättelsen är beskrivningarna av sexismen, av rasismen som genomsyrar ett helt samhälle. Bokens huvudperson Ifemelu säger vid ett tillfälle: "Jag var aldrig svart innan jag flyttade till USA." Mycket av detta visas genom ett besök på en frisörsalong som återkommer regelbundet genom bokens nästan sexhundra sidor; en beskrivning av hur Amerikas kvinnor med afrikanskt ursprung inte är nöjda med sitt naturliga hår utan genom frätande kemikalier vill få det att likna västerländskt. Det visas genom att ljusare hudfärg alltid är bättre än mörk, om så bara en eller två nyanser. Att ständigt bli diskriminerad alternativt sedd som något exotiskt och gulligt, ofarligt. Bäst är beskrivningarna av hur Ifemelu  som nykommen immigrant går in i vägg efter vägg och inte för sitt liv kan förstå hur mycket som är annorlunda mot hemma, bara för att några år senare vara den som själv sitter på höga hästar och ser överseende ner på de som kommit efter henne. Americanah är en bok som många borde läsa. Jag har sagt det förut men det är värt att säga igen: Ngozi Adichie är en av de absolut bästa aktiva författarna just nu.