Boken tar vid där den första, En sekund i taget, slutade men inte längre med Hedvig som huvudperson. Nu får vi istället följa Ante, killen som Hedvig och Ella hittade vid sin lägerplats i skogen och det är i sista sekunden för Ante håller på att svälta ihjäl. De tar med honom till gården där han får äta upp sig och hjälpa till med det slitsamma arbetet att hålla dem själva och djuren vid liv. Ett jobb som är speciellt viktigt nu när vintern är på väg. Samtidigt kämpar Ante med sorgen efter sin mamma som var hans enda familj. Och nästan viktigast av allt: får man tänka på sex och kärlek trots att praktiskt taget alla människor i världen har dött? Han är ju trots allt ändå bara fjorton år.
Jag gillade den första boken väldigt mycket men jag vill hävda att den här uppföljaren är bättre. Kanske för att jag inte hade några förutfattade meningar den här gången, jag var inte ens helt säker på att det skulle komma en tvåa. Alla karaktärerna beskrivs med så många nyanser att man inte kan bli annat än lycklig, det finns aldrig några enkla förklaringar till personernas handlingar eller ord. Även allt det praktiska känns väldigt trovärdigt, hur de kämpar med djuren, lagar mat, tampas med en frusen vattenpump. Det enda lilla jag blir irriterad på är hur Ante på en gång börjar välja mellan vilken av tjejerna han ska tycka om. Han har knappt ens hunnit från sin glänta i skogen innan han i tankarna väger Hedvig och Ella mot varandra. Varför måste han gilla någon av dem? Men i övrigt så är detta en fantastiskt fin bok som tar upp svåra ämnen. Vem förtjänar att bli räddad? Vem bestämmer över maten? Kan man äga något när världen har gått under?
Stort tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar