Slutet - Mats Strandberg

Simon och Lucinda är sjutton år när de med resten av världen får veta att jorden snart krockar med kometen Foxworth, som kommer förånga haven och få bergen att koka. Inget kommer överleva, planeten blir steriliserad. Så vad gör man med sin tid när man vet att den är begränsad? Världen går in i en kollektiv chock, somliga reagerar med våld, andra med förnekelse. Samtidigt har pengar blivit värdelösa, fängelser och kärnkraftverk lämnas vind för våg när människorna försöker spendera sina återstående dagar med människorna de älskar. Allt ska göras för en sista gång. Men huvudpersonerna i den här boken är ändå tonåringar som lever i en tid och ett tillstånd när precis allt cirkulerar kring dem själva och inte ens en nära förestående apokalyps får dem att se så långt bortom sig själva. När en tragisk händelse sker någon som står dem väldigt nära tvingas de ändå se upp över sin egen horisont och en vänskap bildas över ett mysterium som måste lösas innan himlen blir vit och allt liv tar slut. 

Slutet är en väldigt ångestframkallande bok, det är skrämmande lätt att tänka sig in i att livet skulle kunna vara slut om en månad. När jag var mitt inne i boken råkade jag flera gånger ut för tankevurpan att ingenting spelade någon roll när jag läste riktiga nyheter, "för världen skulle ju ändå förstöras snart". Så verklig hade den här boken blivit. Som vanligt i den här författarens böcker är karaktärerna lätta att identifiera sig med och jag förstår varför de reagerar som de gör, även om jag inte måste gilla anledningarna. Jag har läst med andan i halsen, tänkt: bara ett kapitel till, läst sena nätter. Det här är en riktigt jäkla bra bok.

Dagar utan ljus nätter utan mörker - David Norlin

En bok som har blivit hundra gånger viktigare på de två år som gått sedan den gavs ut och redan då var den superviktig.

Vi befinner oss i Sverige efter kärnvapenattacken som dödade flera miljoner av befolkningen. Exakt vilka som attackerade vet vi inte men tjugo år senare har en plan om hämnd vuxit fram och svenska ubåtar med kärnvapen skickas ut på haven. På en av de ubåtarna finns en ung man vars föräldrar med nöd och näppe överlevde den där attacken innan han själv fanns till. Han har vuxit upp i en helt annan värld fylld av strålning, fara och aktsamhet. Varje gång ubåten närmar sig ytläge sänder han krypterade meddelanden till en kvinna han aldrig träffat men som han ändå är knuten till. Han berättar om sitt liv med föräldrarna och om hur det är att arbeta isolerad långt nere i havet, med paranoia och misstänksamhet. Dagar utan ljus nätter utan mörker är en långsam berättelse med exakta uttryck och ett allvar som får en att tappa andan när man väl förstår vad man har läst. Vissa saker får man aldrig något svar på, andra så mycket svar att man vill spola tillbaka bandet för att ha det oläst. Jag blev drabbad av den här boken, den åt sig in i varje vrå och nu har jag lite svårt att släppa taget om den. Min barndoms rädsla för kärnvapenkriget har kommit tillbaka på grund av världsläget och absolut inget mildrades med hjälp av den här boken, snarare tvärtom. Men det är just därför är den så otroligt viktig att läsa. Speciellt nu.

Trojanerna, av Lova Lovén

Låt mig presentera: en modern apokalyps! Vi får följa tre kvinnor som från olika platser i samhället får se hur samhället trasas sönder och därmed tingas inse hur lite de kan göra för att skydda sig själva och dem de älskar. I Sverige börjar undergången på en klassåterträff i en högstadieskola i Malmö. När polisen kommer fram är alla 300 människorna döda och till en början kan de hålla dödsorsaken hemlig. Men när fenomenet sprider sig till andra ställen, till arbetsplatser, kyrkor och ishallar, i en takt som inte polisen hänger med i så blir det allt svårare att dölja sanningen för allmänheten. Någon eller något håller på att utrota mänskligheten och fienden verkar närmast osynlig, försvinner innan någon kunnat berätta vad som hänt. Det här är både det värsta och det bästa jag vet. Det värsta för att det är min mardröm, att de man älskar bara dör och det finns ingenting man kan göra åt saken. Samhället kollapsar och de man brukar ringa till för att kalla på hjälp finns inte där längre. Det bästa för att det ger mig en chans att bearbeta den där rädslan, och vad är bättre än att göra det i trygghet hemma i soffan? Sedan måste jag berätta att jag älskade slutet, men jag kan inte säga varför, så därför måste du läsa boken själv.

Lova Lovén: Kvinnliga huvudkaraktärer i skräcklitteratur

Idag är jag stolt att presentera ett gästinlägg av författaren Lova Lovén! Hennes bok Trojanerna släpptes nyligen på Swedish Zombie Förlag och idag skriver hon på Beroende av Böcker om kvinnliga huvudkaraktärer i skräcklitteratur. Läs mer om boken nedanför Lovas inlägg som handlar om kvinnliga huvudkaraktärer inom den svenska skräcklitteraturen.

Kvinnliga huvudkaraktärer i skräcklitteratur

Medan jag skrev Trojanerna funderade jag mycket kring hur kvinnor representeras i skräck. Det är ingen ny tanke, varken för mig eller någon annan, men en som då och då återkommer. Jag tänkte på skräckfilmer som är lättast att analysera eftersom det finns så mycket material. Men hur är det med skräcklitteratur?

Hur är det med svensk skräcklitteratur?

Den svenska skräckgenren är lite svårare, kanske för att den är relativt ny. Inte purfärsk kanske, trots allt har vi fantastiska exempel som Selma Lagerlöf, Viktor Rydberg och Aurora Ljungstedt. Men det är ändå inte förrän på senare år som den har fått fart på allvar, mycket tack vare att John Ajvide Lindkvists banade väg. Och kanske är det på grund av just det som jag inte kan hitta några klassiska ”scream queens” (en term som för övrigt också kommer ifrån filmvärlden) i svensk skräck.

När jag plockar upp en svensk skräckbok hittar jag oftast välutvecklade personporträtt.

Färre kvinnor än män? Trista stereotyper? Då och då.

Men oftast inte. I de skräckböcker jag har läst av svenska författare är det verklighetstrogna personer som springer runt och försöker överleva. Kanske är det för att svensk skräck har socialrealistiska undertoner. Stereotyper hör inte hemma i vardagen. Platta karaktärer stör alltid, men slängs det in för många plastiga generaliseringar rämnar hela illusionen.  

Nu är jag ingen stor vän av klassiska deckare, men jag får intrycket att det ser värre ut där än i skräckgenren. Någon som läser fler deckare än jag kan säkert berätta om det är som jag misstänker – att mördaren oftast är en snubbe, offren oftast är kvinnor och att det oftast är en snubbe som löser brotten. Ben Håårdh lägger pussel med styckad fotomodell på obduktionsbordet, ungefär. Med bister min och skäggstubb. Någon mer insatt än jag kan avslöja om jag har fel.

Är det något jag saknar i svensk skräcklitteratur idag i kategorin kön så skulle det vara icke-binära personer, alltså personer som inte identifierar sig som man eller kvinna eller kanske föredrar att inte definiera sin könsidentitet alls.

Att en icke-binär karaktär får lov att vara synlig utan att könstillhörigheten blir en stor grej, det hade varit något det. 

______________________________________________________________________

Över 300 döda i massaker på högstadieskola i Malmö. Så lyder rubriken i en lokal nyhetstidning, och händelsen är startskottet på en rad liknande katastrofer runtom i Malmö. I Sverige. I världen. Trojanerna är en berättelse ur tre kvinnors perspektiv, om relationer i en modern apokalyps, ett samhälle som smulas sönder av paranoia och en odefinierbar fiende som våra krigsförberedelser inte kan skydda oss mot. En präst, en kommunikatör och en telefonoperatör på SOS Alarm... mot det smygande hot som är trojanerna.  

Som om jag vore fantastisk, av Sofia Nordin

Tredje boken om ungdomarna som överlevde apokalypsen. De allra flesta i Sverige, kanske även i världen, har dött i en plötslig febersjukdom, de få som är kvar är tonåringar. Inga mer mobiltelefoner, inget internet, inga föräldrar som fixar allt. Istället får man plundra butiker, ta hand om hästar och lära sig mjölka kor. Allt medan liken efter alla människor ligger överallt. 

Ella vill inte längre vara kvar i tryggheten på gården, hon vill vidare. På radion har de lyckats ta emot ett meddelande om att det finns fler överlevande i Umeå så Ella åker iväg med Nora. De får igång en bil och snart är de på väg. Men livet är inte som vanligt efter apokalypsen, man måste själv hitta vatten att dricka, mat att äta och bensin till sitt fordon. Den resa som skulle gå fort tar längre tid än Ella förväntat sig och då man är van att få som man vill kan det vara svårt att anpassa sig. 

Ella är nog den huvudkaraktär som var minst lätt att tycka om men det gjorde faktiskt absolut ingenting. Kanske blev det till och med bättre på det här sättet. Jag tyckte lika mycket om den här sista boken i serien som jag gjorde med de tidigare och jag har svårt att förstå att det inte kommer komma något mera. Snälla, bara några böcker till?

Stort tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret!

Otroligt efterlängtad trea

Efter En sekund i taget och Spring så fort du kan så kommer nu Sofia Nordins tredje fristående bok om livet efter apokalypsen. Mina förväntningar på första boken var för höga, den andra hade jag konstigt nog inte så många tankar om alls men båda blev väldigt älskade. Bara titeln på den här trean ger mig (bra) rysningar och jag vill gräva ner mig soffan och läsa omedelbart. Det här ska bli jättespännande. 

Spring så fort du kan, av Sofia Nordin

Boken tar vid där den första, En sekund i taget, slutade men inte längre med Hedvig som huvudperson. Nu får vi istället följa Ante, killen som Hedvig och Ella hittade vid sin lägerplats i skogen och det är i sista sekunden för Ante håller på att svälta ihjäl. De tar med honom till gården där han får äta upp sig och hjälpa till med det slitsamma arbetet att hålla dem själva och djuren vid liv. Ett jobb som är speciellt viktigt nu när vintern är på väg. Samtidigt kämpar Ante med sorgen efter sin mamma som var hans enda familj. Och nästan viktigast av allt: får man tänka på sex och kärlek trots att praktiskt taget alla människor i världen har dött? Han är ju trots allt ändå bara fjorton år.

Jag gillade den första boken väldigt mycket men jag vill hävda att den här uppföljaren är bättre. Kanske för att jag inte hade några förutfattade meningar den här gången, jag var inte ens helt säker på att det skulle komma en tvåa. Alla karaktärerna beskrivs med så många nyanser att man inte kan bli annat än lycklig, det finns aldrig några enkla förklaringar till personernas handlingar eller ord. Även allt det praktiska känns väldigt trovärdigt, hur de kämpar med djuren, lagar mat, tampas med en frusen vattenpump. Det enda lilla jag blir irriterad på är hur Ante på en gång börjar välja mellan vilken av tjejerna han ska tycka om. Han har knappt ens hunnit från sin glänta i skogen innan han i tankarna väger Hedvig och Ella mot varandra. Varför måste han gilla någon av dem? Men i övrigt så är detta en fantastiskt fin bok som tar upp svåra ämnen. Vem förtjänar att bli räddad? Vem bestämmer över maten? Kan man äga något när världen har gått under?

Stort tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret.

Dagen då James McDougal försvann, av Kalle Dixelius

James McDougal lever ett enkelt och tillbakadraget liv i sin lägenhet i Täby. Där finns hans tv, serier, böcker, spel och musik. För han vill inte ha kontakt med några andra människor, hans hem är verkligen hans borg, han vill inte märkas eller synas. Så en dag när han sitter på krogen så upptäcker han att han gått ett steg längre, han har blivit osynlig på riktigt. Snart stöter han på andra människor som även de upptäckt styrkor som de inte haft förut, man skulle faktiskt kunna kalla det för superhjältedrag. Tillsammans får de snart ett uppdrag som är större än allt annat: de måste rädda Sverige, och kanske världen, från ett virus som hotar att förinta allt mänskligt liv.

Den här boken har omtalats som en svensk Heroes och jag är benägen att hålla med. Att alla de här svenska superhjältarna är klichéer av sig själva spelar hela tiden på gränsen för vad man klarar av innan det blir fånigt men som helhet så tror jag ändå på det. Allra bäst är beskrivningarna av hur alla dessa så kallade vanliga människor upptäcker att de har en förmåga som gör dem speciella, för är inte det vad vi fantasy- och sci-fi-älskande läsare gärna skulle vilja vara med om? Men även skildringen av den möjliga stundande apokalypsen tilltalar mig, det är inte ofta man får läsa om det i miljöer som är en bekanta. Om man är lite förberedd på parodierna, på klichéerna och det halsbrytande i den här berättelsen så tror jag att man kommer att gilla lika mycket som jag. 

Det anlände lite måste-läsning idag

När jag inte vann En sekund i taget hos Lingonhjärta så kastade jag mig på mailen och hörde med förlaget om jag kunde få ett recensionsexemplar och idag ramlade det ner i brevlådan! Boken handlar om Hedvig som är ensam efter att en feber tagit hela hennes familj, ja alla i hennes närhet. Finns det verkligen ingen kvar? För att ha en chans att överleva flyr hon ut i skogen. Lingonhjärta beskriver boken bland annat så här: "Detta är en helt otroligt spännande bok och en fantastiskt bra bok och det enda jag blev besviken över var att den tog slut." Måste-läsning alltså. 

The Zombie Apocalypse Has Started!

Läser i Miami Herald att en man sköts till döds av polisen när han försökte äta upp en annan mans ögon och ansikte på en motorväg precis utanför tidningens redaktion. Vill absolut inte vara morbid men det kan inte bara vara jag som tänker att zombieapokalypsen har börjat...

Jag tackade nyligen nej till jobbets After Work-aktivitet på torsdag, vilket är skjuta med pistol. Kanske ska jag tänka om där?

Uppdatering: Hittade den här fruktansvärda beskrivningen: "Police officer came over, told him several times to get off and a police officer climbed over the divider and got in front of him and said, 'Get off!' And told him several times and the guy just stood his head up like that with a piece of flesh in his mouth and growled," said Vega.

Jag funderar inte längre på det utan är nu helt övertygad om att zombieapokalypsen har börjat.

Map of the Dead

Måste tipsa om sidan Map of the Dead som ska hjälpa dig att hitta förnödenheter, bensin, vapenaffärer och sjukvårdsprylar efter zombieutbrottet. Hur man nu ska kunna gå ut på nätet när strömmen gått... Detaljer, detaljer.

Map of the Dead

The Reapers are the Angels, av Alden Bell

She means, Moses Todd explains quietly, survival ain’t a team sport.

Det här är min typ av apokalyps. Om man nu får säga så när miljontals människor har dött, återuppstått som zombier och vandrar på jordens yta. Men i stort sett alla andra böcker om ämnet som jag läst (och filmer jag sett) så har situationen snabbt blivit gränslöst tröstlös, en efter en dör alla människor och zombierna tar över. Det finns aldrig någonstans att fly, ingenstans att hämta andan eller börja om på nytt. Fast det finns det i The Reapers are the Angels. Visst är zombierna både obehagliga och väldigt dödliga men om man tänker efter lite så går det att överleva, det går till och med att bygga nya samhällen.

Femtonåriga Temple reser runt i ett ganska öde USA och tar dagen som den kommer. Hon är snabbtänkt, smart och dödlig för de som vill henne illa, människor som zombier. Det fanns en gång en bror, Malcolm, men honom vill hon inte berätta om eller ens tänka på. Snart hittar hon Maury, en utvecklingsstörd man som inte kan prata men som ändå blir ett resesällskap och tillsammans försöker de hitta Maurys familj. Sedan gör Temple sig en fiende i mannen Moses Todd och deras liv flätas om och om igen samman på ett både våldsamt och oväntat sätt. En av de saker som gör mig mest illa berörd med sådana här berättelser är inte vad monstren (eller naturen, kärnvapen) kan göra utan vad människorna gör mot varandra när allt gått under. Allt det där som pågår redan nu men som det tunna skyddet av civilisation åtminstone delvis reglerar. Det handlar om stölder, våldtäkt och mord för sakens skull. För att man är starkare, för att man vill och kan. Allt det här blir väldigt synligt när man läser om en ung tjejs ensamma resa genom ett zombiefierat landskap och jag blir fruktansvärt arg när hennes största problem inte är de odöda. Men oftast blir jag upprörd i all ensamhet för Temple själv är van vid det. Moses Todd säger det bäst:

See, a lot of people think the planet’s out of whack because of the creepers – they think everything’s up for grabs, blood and mind and soul.

Mer än något annat så är The Reapers are the Angels en bok som är så vackert skriven att det nästan gör ont i mig när jag läser. Jag känner sympati för människorna istället för att sitta och förbanna deras dumhet, något som jag ofta gör när jag läser andra zombieböcker. Huvudpersonen Temple är fantastisk. På inga sätt en hjältinna som gör alla rätt, tvärtom, men utan att bli irriterad så förstår jag varför hon gör saker. Den enda tveksamma delen jag hittar är när det dyker upp mutanter, där någonstans tappar författaren mig en stund men det är verkligen en liten parentes i en övrigt storslagen berättelse. Det här är en bok som jag kan rekommendera precis alla för det spelar ingen roll om du inte gillar zombielitteratur, läs den för att det är en fantastisk bok. Och gör det snart.

Stort tack till Swedish Zombie för boktipset!

Dying to Live, av Kim Paffenroth

Det här är en del av Swedish Zombies recensionsutmaning gällande böcker skrivna av Kim Paffenroth.

En zombieapokalyps är en sådan enorm sak att det i stort sett är omöjligt att tänka sig konsekvenserna. Hur ska jag ens kunna börja förstå hur det skulle vara att döda exempelvis barnzombier med yxa eller basebollträ? De levande dödas värld är utanför alla (ännu) kända ramar, det är så extremt otäckt att man inte vet vart man ska ta vägen. Men samtidigt också obehagligt på ett så specifikt okänt sätt att allt förblir en fantasi. Som jag har skrivit tidigare så fastnar jag i sådana här tankar när jag läser böcker som Dying to Live och aldrig någonsin är det ”bara” en skräckbok för mig utan det blir till en analys om vem jag är som person. What makes me tick.

Jonah Cane vandrar ensam efter apokalypsen, han sover i trädkojor och undviker städer och militära anläggningar då han lärt sig att dessa oftast innehåller flest zombier. Han har ingen aning om vad som hänt hans familj då han arbetade på ett fartyg när allt bröt ut. När han en dag bryter mot sina egna regler och går in i en mindre stad så hittar han en grupp överlevare som förskansat sig i ett museum. Efter några tveksamheter bestämmer han sig för att stanna där. Gruppen har vissa underligheter för sig såsom initiationsriter och egna regler och lagar, men allteftersom tiden går så vänjer sig Jonah och förstår att han inte kan leva som han dittills gjort när han varit ensam. Flera människor kräver andra förhållningssätt än en ensam individ. Och när de senare stöter ihop med ytterligare en grupp överlevande så går det riktigt illa…

Det enda jag har svårt för i den här boken (förutom zombiekaninerna – jag menar: kom igen!) är matriarken Milton. Alla i gruppen idoliserar och sätter upp honom på piedestal, till och med tycker att han är någon slags jesusfigur. Just de delarna är lite överdrivna och jag bara sitter och väntar på att Milton ska bli avslöjad eller tabba sig. Men i övrigt så tycker jag att de flesta personerna är väl sammansatta, åtminstone så pass mycket man kan förvänta sig av en roman på tvåhundrafemtio sidor. Och jag gillar Paffenroths språk: enkelt utan att bli fånigt, för att ibland glimma till och blir riktigt vackert.  Om något så kunde Dying to Live ha varit lite längre, just bara för att få till de saker som kanske blev åsidosatta. Ett par fler detaljerade personporträtt till exempel. Och kanske blir det även något för snällt och man önskar att han tagit i lite mer. Inte vad gäller blod och död, för där finns mer än tillräckligt! Men språkligt. Jag tror att Paffenroth är en mycket bättre författare än han visar här. Fast skrämd blir jag, ibland till och med riktigt skrämd. Vissa av scenerna i den här boken kommer att förfölja mig ett tag.

(Utfärdar viss spoliervarning på nedanstående stycke! Avslöjar inget stort om handlingen, för kom igen, folk dör som flugor i den här boken, men vill man inte veta något alls så ska man inte läsa följande.)

En sak förstod jag inte. Jag trodde att man i (den här) zombiemytologin var tvungen att först bli biten för att själv förvandlas vid dödsögonblicket. I somliga böcker och filmer så blir alla zombier oavsett dödsorsak, men så är det inte här. I slutet av boken så dör en person och blir begravd, helt utan betänkligheter om att han ska komma tillbaka. När sedan Jonah några sidor senare ska slå ihjäl en (ickesmittad) man så tänker han: There could be no mercy, both for what he had done, and for what he would become if I let him bleed to death. The last thing we needed was a zombie in here. (Sidan 215) Vad har jag missat? Har läst den här boken mestadels tidiga morgnar och sena kvällar, så det är mer än möjligt att jag i min trötthet förbisett något.

Återigen: stort tack Swedish Zombie för den här möjligheten!

Tooth And Nail, av Craig DiLouie

We must end this world to save it.

Vann en bok hos Swedish Zombie för ett tag sedan, en bok som länge åkte längre ner i läshögen men så tog jag äntligen mig själv i kragen. Det borde jag ha gjort tidigare! Tooth and Nail är mycket råare än de flesta andra zombieböcker jag lagt händerna på. Men så har jag nog läst ganska mesiga sådana också, mest ungdomsböcker och mer existentiella varianter. Det här liknar mer de zombiefilmer jag är van vid.

Jag är väldigt fascinerad av den där första biten av apokalypsen när några få har en förståelse för vad som faktiskt pågår och försöker varna men (oftast) inte lyckas, precis i den skälvande början av undergången när alla förväntar sig normalitet men istället får ett infekterat bett i halsen när de går ut för att hämta mat eller information. Jag har suttit på pendeln med den här boken i ett krampaktigt grepp och velat skrika: men gå inte ut där då! Och i bakhuvudet gjort en mental notering om att bunkra upp konserver.

När en smitta som kallas Hong Kong Lyssa börjar sprida sig över världen kallar den amerikanska militären hem sina styrkor från hela världen för att upprätthålla ordningen i USA. Vi får följa en grupp soldater när de efter sjukdomsutbrottet kommit ifrån sitt kompani och försöker överleva på New Yorks gator. Vi får även en liten inblick i ett laboratorium där ett gäng forskare försöker hitta ett botemedel och vaccin mot sjukdomen.

Det är alldeles för många militära förkortningar för mig, detta trots att boken inleds med en lista på alla och deras betydelse men jag ledsnar snart på att bläddra fram och tillbaka. Efter halva boken bara plöjer jag rakt över minst hälften av dem och tänker att de nog står för något vapen eller militärgrad. Sak samma vilket. Men det är nog det enda negativa jag känner inför den här boken. Killarna är väldigt fint beskrivna trots att många av dem uppvisar beteenden som skulle kunna likna dem vid stridspittar. Men vad kan man förvänta sig av tjugoåringar som stridit i Irak för att sedan komma hem och döda amerikanska medborgare? Man får en bra inblick i arméns chain of command och varför de gör som de gör trots att en förvirrad och rädd allmänhet tycker att de borde göra annorlunda. Killarna blir alla personligheter under de identiska uniformerna och hjälmarna, det gillar jag mycket. Visst reagerar folk konstigt, tar fel beslut och underlåter till och med ibland att ta något beslut alls, men till skillnad från när jag läste On The Third Day så har jag här förståelse för de skräckslagna människorna och deras irrationella reaktioner.

Framförallt så skrämmer Tooth and Nail skiten ur mig, detta är exakt den typen av zombieapokalyps som jag älskar att vara rädd för.