Vi röstar om vi saknar mamma - Nina Pascoal

 

En mamma åker med sina tre döttrar till en spansk charterö. För att slappna av, för att ha trevligt i två veckor. Visst har de det underbart här i solen? När de får rösta om allt viktigt - vad de ska äta för frukost, huruvida det är dags för glass eller inte. Med ett barn i dagisålder och två systrar i yngre tonåren blir det gärna chokladflingor till de flesta måltiderna och glass ganska ofta. Men så springer de på Sören, som mamma känner från Sverige. Fast var det en slump? Mamma ringer samtal från hotellbadrummet, smyger iväg själv. De äldre flickorna har fullt upp med att utforska vad deras kroppar i bikini kan göra med pojkar och män. För plötsligt har de en helt annan makt än tidigare. Eller är det ens makt? Kanske var det bättre att förbli osynlig. Mitt i allt detta försvinner mamma. Hon lämnar en lapp på bordet och en hög med pengar. Visst klarar ni er själva ett par dagar medan mamma får andas ut? Varje dag fortsätter systrarna att rösta om det som är viktigt, framförallt om det som nu styr deras dagar: saknar de mamma?

En helt fantastisk bok som jag läste ut i en enda sittning. Information släpps pö om pö och aldrig för tidigt eller för mycket, man får undra en del under läsningen. Somligt får man aldrig veta. Allra mest handlar det om tolvåriga Kornelia som blir den som får ta hela ansvaret för lillasyster, som försöker göra det rätta när den dysfunktionella mamman går upp i rök. Trots att hon är långt ifrån tillräckligt mogen eller stor nog. Det är hjärtskärande och andlöst - ibland våldsamt - samtidigt som det många gånger är ömt och kärleksfullt. En pärla till bok. Om systerskap, föräldraskap och den där semestern som aldrig blir så fin som man tänkte sig hemma i Sverige.

Candy - Hanna-Linnea Rengfors

 

Vilken fantastisk bok! Från det att jag slog upp den under en eftermiddag, tills att jag blev klar sex timmar senare, gjorde jag inget annat än läste. Det gick inte att sluta.

Janni lever tillsammans med Aylin, Marco och Emil och barnen Simone och Ella. Man får klura lite i början för att förstå hur alla hänger ihop med varandra men det är ett tankearbete man mer än gärna gör. Med i familjen finns även hunden Candy som är räddad från hundstallet för en sista chans då hon är stundvis aggressiv och har bitit ihjäl sina valpar. Berättelsen börjar på Ellas födelsedag, när en höggravid journalist ringer på hemma hos familjen. Hon är där för att hon ska skriva en bok om Sasha, sångaren och musikern som hittades död på ett hotellrum nästan fyra år tidigare. Sasha, som Janni kände sedan universitetet och hade ett komplicerat men kärleksfullt förhållande med. Sasha, som levde i sin egen värld där musiken var den dominerande kraften. Så rullar hela historien upp, genom skoltiden, ungdomsåren och början av vuxenlivet när Janni arbetade inom hemtjänsten och bodde i en skabbig enrummare medan Sasha blev känd, reste världen runt och gick på premiärer. Men han återkom hela tiden till Janni, de återkom hela tiden till varandra och sakta med säkert närmar vi oss katastrofen.

Texten är ofta lite hemlig och kortfattad, stora händelser nämns som i förbifarten och kan vara lätta att missa. Många riktigt hemska saker passerar förbi ganska fort. Men de fastnar ändå på näthinnan och ger en fin helhetsbild. Jag tycker väldigt mycket om att Janni bor i en familjekonstellation som inte är den traditionella men att det samtidigt inte tas upp som något udda eller ifrågasatt, det bara är. På samma sätt finns det riktigt obehagliga saker som författaren inte duckar för. Eller bara det att Janni har ett komplicerat förhållande till sin dotter, boken igenom. Jag trodde verkligen på den här boken och allt som hände. Och nu ska jag faktiskt läsa den - igen. 

Gun Love - Jennifer Clement

Pearl är fjorton år och har vuxit upp i framsätet på en gammal Mercury. Hennes mamma Margot bor i baksätet. Hon kan se in i folk och känna vad som gör ont. De bor i en del av Florida där det mexikanska heroinet håller på att ta metamfetaminets plats och de överlever på en diet av mjölkpulver och insektssprej, kärlekssånger och stulna, halvrökta cigaretter. Men när Margot blir tillsammans med Eli Redmond ändras allt. En dag får hon en egen pistol av Eli, ungefär som man ger någon en blombukett.

En hypnotiserande bok om livet, såsom det kan te sig i en trailerpark i de mindre välbesökta delarna av Florida. En ort som ligger långt ifrån alla Disneyland och sandstränder, en plats där det finns tre saker: alligatorer, knark och vapen. Pearls mamma Margot är så skör att man inte förstår hur hon ens existerar, än mindre hur hon lyckats uppfostra sin dotter i mitt i ingenstans. När sedan Eli kliver in i historien så förstår man genast vart det barkar, det är faktiskt nästan omöjligt att det ska gå på något annat sätt och man går med vidöppna ögon mot katastrofen som man kan se på flera mils avstånd. Ändå slukar man vartenda ord, njuter av det fantastiska språket och läser om poetiska stycken. Varför har jag inte läst något av Jennifer Clement tidigare?

Häxorna - Elisabeth Östnäs

En dramatisk kärlekshistoria i häxornas tid. Året är 1711, kriget har utarmat folket och pesten härjar i Skåne. Den unga, egensinniga Isabella vill bort från sin hemby och allt skvaller. Hennes mor kallades häxa när hon levde och mostern är läkekvinna, så de mest religiösa spottar efter flickan. Själv tror Isabella inte på magi, utan på logik och medicin. Men under midsommardansen uppenbarar sig en man för henne som ingen annan tycks se. När soldater en tid senare anländer till byn och hon känner igen den unge mannen bland dem omkullkastas allt. Isabella förstår att hon har en förmåga, och den visar sig vara lika användbar som farlig. En katastrof drabbar trakten och i sökandet efter en syndabock vänds snart blickarna mot de helande kvinnorna.

Detta var en självklar läsning då jag älskat författarens tidigare böcker om Turid och jag blev långt ifrån besviken. Allt känns så självklart och jag tror omedelbart på den här sjuttonhundratalsvärlden med de tre kvinnorna Isabella, Karna och Annis. Att läsa Häxorna är att bli förflyttad till en annan tid, där kvinnorna inte hade så mycket att säga till om, där männen hade makten. Det är en bok att bli arg på, riktigt rosenrasande förbannad, för där finns så mycket som inte står rätt till, men samtidigt bara måste man få veta hur det ska gå. Och som om de vanliga orättvisorna inte var nog så slår pesten till i den lilla byn, ett Guds straff som någon måste få skulden för. Sjuttonhundratalets Sverige är en plats där man gärna sparkar nedåt och slickar uppåt, byns präst lyssnar alla på, medan horans dotter och bödelns fru inte har mycket att säga till om. Det är hjärtskärande att läsa om maktlösheten, men det fina språket och de otroliga beskrivningarna av ett nu förlorat Sverige är makalösa. Inser att jag skriver lite förvirrat men det var ett stort älsk på den här boken. Ren kärlek.

Resten av allt är vårt - Emma Hamberg

1. Jag vakar vid min mans sida medan han svävar mellan liv och död.

2. Jag får hem min man levande från sjukhuset! Men med komplicerade hjärnskador.

3. Vi kämpar för vår kärlek i många år, men till slut går det inte längre.

4. Vi skiljer oss, men jag vet att jag aldrig kommer att kunna träffa någon annan. För det värsta man kan göra är att lämna en sjuk människa i sticket.

5. 1986 är jag i Paris. Där dyker en bedårande yngling upp. Vi hänger bara en dag, men han fyller flera sidor i min tonårsdagbok. Trettio år senare dyker han upp igen. 

6. Min yngsta dotter fångar hela situationen i en enda mening: "Alla i den här familjen beter sig som fjortisar, utom jag. Som är fjorton."

7. Förvirringen är total.

8. Jag skriver en bok om mig, mina vänner, mina barn, min exman och den där killen som jag mötte i Paris. Det är en berättelse om kärlek. Hur kärlek förändras, tänds, slocknar, slår till med galen kraft och räddar världen. I alla fall min värld.

Det här är så mycket utanför min comfort zone att det lika gärna skulle kunna vara i ett annat universum. Jag läser i vanliga fall inte chic lit, romantik eller feelgood. Men så läste jag en intervju med författaren i DN och blev ändå väldigt intresserad. För allt lät så tokigt, hemskt och underbart och jag ville verkligen få veta mer, hur allt hade gått till. Samt för att hon verkar ha fantastiska människor runt omkring sig. Så jag började lyssna på boken på Storytel. Tro det eller ej, men jag gillade faktiskt. Det är lättsamt trots att det ibland handlar om allvarliga saker, men gränsar inte över till flamsigt eller fånigt. Ibland får jag lite röda öron men mest skrattar jag högt, speciellt åt alla situationer med hennes tonårsdöttrar. Mysigt, är nog ledordet. Samt: spännande. Mer än något annat så vill jag också bo i samma hus som Emma och hennes vänner.

Gileads döttrar - Margaret Atwood

Som jag har väntat på den här boken. Vi är många världen över som hållit tummarna för en fortsättning på Tjänarinnans berättelse från 1985, en bok som Margaret Atwood länge inte ville skriva vidare på. Den här gången får vi följa tre olika kvinnor, två inifrån Gilead och en från Kanada. Det är väldigt snyggt att de tre kvinnorna har varsin symbol som börjar varje kapitel, så det är enkelt att förstå vem man kommer få läsa om. Jag tror att jag kan avslöja att en av dem är tant Lydia, dock en äldre och tröttare variant än den vi mötte i första boken och tv-serien, för nu befinner vi oss femton år framåt i tiden. Vilka de andra två är kan man få läsa sig till själv, vilket även gäller för så mycket av själva berättelsen, för den är svår att skriva om utan att avslöja för mycket. Länge var jag trollbunden, låg vaken om kvällarna för att få veta hur det skulle gå, och länge var det riktigt bra. Min sambo frågade flera gånger: Kan du inte sluta läsa för att det är så bra eller för att du måste få veta vad som händer? Och jag måste tyvärr säga att det mot slutet visade sig att det mest var för att jag ville få ett facit, ett slut. Vilket jag känner att man i slutändan fick lite för mycket av och ingen är mer förtvivlad över det än jag. Det är en invecklad historia, med många trådar som alla ska knytas ihop mot slutet och vägen dit har en tendens att bli till en check-lista mer än en berörande text. Där Tjänarinnans berättelse var minimalistisk och gastkramande blir Gileads döttrar alltför förklarande. Mycket av den första bokens storhet låg i det som inte berättades. Dessutom blir det lätt förvirrande när somliga av händelserna i tv-serien bekräftas i den här boken, medan andra händelser inte verkar ha hänt alls. Det hade varit lättare att acceptera allt eller inget. Boken fungerade dock väldigt länge, jag skulle vilja säga att tre fjärdedelar var spännande och jag köpte historien. Det var bara den sista lilla delen där allt gick åt pipsvängen. 

Jag for ner till bror - Karin Smirnoff

Jana reser ner från Luleå för att hjälpa sin tvillingbror som håller på att supa ihjäl sig på familjegården i den lilla byn Smalånger. Hon har inte ens hunnit fram innan hon stöter på konstnären John, som hon genast fattar tycke för, om än inte riktigt litar på. Vad som först var tänkt som ett tillfälligt besök blir mycket längre och Jana tar anställning i hemtjänsten. Bygden är fylld med gamla minnen, det är långt ifrån enbart hennes bror som har problem med missbruk och långsamt återknyts gamla bekantskaper.  Samtidigt får vi vet mer om barndomen på familjegården där pappan styrde alla med järnhand. Jag for ner till bror är en mörk historia om alkoholism, incest, våld och hemligheter. En helt fantastisk berättelse som är skriven helt utan stora bokstäver på egennamn och jag tror aldrig jag läst en bok utan ett enda kommatecken tidigare. Barn och djur far oerhört illa genom hela texten, så jag utfärdar en varning. Men det är bland det starkaste jag läst på många år.

Sköldpaddor hela vägen ner - John Green

Det är något speciellt med ungdomsförfattaren John Green och sättet han skriver på. Det är sällan särskilt uppmuntrande historier, tvärtom handlar det ofta om unga människor som har det jobbigt, ibland riktigt jäkla jobbigt. I Sköldpaddor hela vägen ner möter vi Aza som förlorat sin pappa och dessutom kämpar med svåra tankar om bakterier och virus, något som gärna gör hennes vardag ganska svårhanterlig. För hur är man tonåring som vill kyssa killen man börjar bli förtjust i när man bara kan tänka på att skölja munnen med handsprit efteråt? Till sitt stöd har hon en överbeskyddande mamma, en knasrolig bästa vän och en psykolog, men ändå blir saker bara svårare och svårare. När miljardären Russell Picket försvinner spårlöst börjar Aza och vännen Daisy att leta efter honom, mycket för att belöningen 100 000 dollar skulle underlätta bådas familjers liv, men även för att Pickets ena son var Azas vän för många år sedan. Kanske kan de med hjälp av den vänskapen snoka reda på något som varken FBI eller någon annan kan? Som alltid med John Greens böcker så blir man helt uppslukad. Mycket tack vare trovärdigheten, att man inte blir lurad av "och så levde de lyckliga i alla sina dagar" eller att stora problem löser sig i en handvändning. Aza är otroligt irriterande men det är omöjligt att inte tycka mycket om henne, med alla nojor och tvångstankar. Vännen Daisy är underbar och jag skulle gärna läsa mer om hennes fanfiction om Star Wars där Chewbacca har en kärlekshistoria med Rey. Sedan det bästa av allt: tjejerna står stadigt för sig själva, de behöver ingen pojkvän att luta sig mot för att bli fullkomliga. Nu finns det bara en bok av författaren som jag ännu inte läst men den måste genast skrivas upp på Att Läsa-listan.

Pow Wow - Tommy Orange

En pow wow är en sammankomst inom den amerikanska ursprungsbefolkningen där man träffas och dansar, äter gott och är sociala över stamgränserna. Berättelsen som Tommy Orange skrivit handlar om just en sådan, och är gestaltad genom många olika personers synvinklar. De berättar alla varför de tar sig till en arena i Oakland för det här evenemanget; vi får se vägen dit och vad de tänkt göra när de väl är där. De allra flesta med gott uppsåt, för att komma närmare sin kultur, för att träffa andra med samma bakgrund och filosofi, men somliga med ont i sinnet. En majoritet av personerna slår ur underläge, är märkta av att växa upp inom en trasig folkgrupp som under flera århundraden slitits i bitar. Nu är de arbetslösa, sitter i fängelse, tampas med alkoholmissbruk eller befinner sig bara allra längst ner på samhällsstegen med underbetalda jobb. Man kanske inte vet vem som är ens pappa, eller växer upp hos sin mormor för att mamma inte kan ta hand om en. Men Pow Wow är långt ifrån en sorglig eländeshistoria, det är en bok fylld av kraft från människor man oftast inte hör så mycket ifrån. Människor ingen någonsin räknar med. Det är en helt fantastisk debut som det praktiskt taget lyser om, fylld med livsöden som borde fått komma till tals tidigare.Varför har vi inte saknat dem? Boken är även en uppgörelse med indianen som symbol i främst det amerikanska samhället, där exempelvis ett indianhuvud tidigare prydde testbilden på tv. Vad gör det med människor att hela tiden bli förvandlade till en schablon? När hela ens rika kultur förminskas ner till att barnen leker "indianer och cowboys". Det enda negativa med den här boken är att jag tyckte att det var lite för många olika personer och röster, något som ledde till att somliga nästan glömdes bort mot slutet av boken. Man fick bläddra fram och tillbaka för att lista ut allt. Men det var också det enda lilla. 

Suicide Club - Rachel Heng

Beskrivning av boken från förlagets hemsida:

I en nära framtid har forskningen tagit ett avgörande framsteg: odödlighet är nu en realitet men bara för dem som förtjänar den. De kallas långlevare: De som tränar, utövar yoga, dricker hälsosamma juicer och går och lägger sig i tid. Den 100 år gamla Lea är genetiskt perfekt: en postertjej för de odödliga. En dag får hon syn på sin far på gatan. Då har det gått 88 år sedan senaste gången de träffades. När hon följer efter honom stirrar hon plötsligt döden i vitögat. Det gör Lea osäker – om hon kunde vara så oförsiktig, är hon verkligen, på riktigt, värd sin odödlighet? Medlemmarna i Suicide Club har inte alltid varit aktivister. De började som ett gäng desillusionerade långlevare som ägnade sig åt förbjudna aktiviteter som livemusik, onyttig mat och ansvarslösa orgier. Men nu har de stämplats som terrorister av staten. Och Lea bestämmer sig för att kontakta dem.

Den här boken lockade mig under en lång tid likt en färggrann karamell i bokhyllan, men så har det ändå dröjt. Så här i backspegeln hade jag kunnat hoppa över den helt. Jag ville mer att den skulle vara jättebra mer än den faktiskt var det. Huvudpersonen Lea känns kall och otillgänglig, hon pratar oftare detaljerat och passionerat om nyttig mat än om vad hon känner och tycker. Det är alldeles för lite handling och inte ens när boken är slut förstår jag riktigt vad som hände. Skedde det något överhuvudtaget? Huvudpersonerna är hundra år men beter sig som tjugoåriga nyblivna karriärister och när Lea börjar agera milt sagt psykopatiskt så blir jag först både förfärad och road och hoppas att det ska vara början på något mer, något större. Men inte. Det är inte en dålig bok, det är faktiskt en helt okej framtidsdystopi, men den lämnade inga som helst spår i mig. Några dagar efter läsningen tänker jag inte alls på den.

Sorgen bär fjäderdräkt - Max Porter

En mamma går plötsligt bort och kvar står hennes make och två barn. Vad ska de göra med sig själva nu? Vart ska de ta vägen med sin sorg. För världen rullar obönhörligen vidare, ingen hänsyn tas till döda mammor. Men då kommer Kråka, han till och med flyttar in för att hjälpa familjen att ta sig vidare. Han är ingen gullig fågel, han är faktiskt både ganska äcklig och burdus och tar många okonventionella metoder till sin hjälp för att få alla att långsamt må bättre, eller bara acceptera den här nya verkligheten. I korta stycken får vi följa Pappa, Pojkarna och Kråka. 

Jag vet inte vad jag väntade mig när jag öppnade den här boken, jag kan bara säga att jag verkligen inte fick det. Det är udda, framfusigt och en gnutta magiskt. Texten virvlar såsom tankarna faktiskt gör vid sorg. Jag älskar att de båda pojkarna gör uppror och är arga, att pappan stänger in sig i sin egen sorgebubbla, för det är vad man gör. Allt känns väldigt trovärdigt. Det är en svår bok att beskriva och det här är det bästa jag förmår, så jag kan bara be dig att själv läsa Sorgen bär fjäderdräkt.

Kärlekens Antarktis -Sara Stridsberg

Kristina är prostituerad och heroinist. Hon styckmördas av en man som slänger hennes huvud i en avfallsgrop medan hennes kroppsdelar dyker upp runt om staden. Det är ett mord som speglar ett riktigt som inträffade på åttiotalet, men det mesta i den här boken är hittepå. Ändå är det svårt att inte tänka på förlagan. Mordet utspelar sig om och om igen, med fruktansvärd detaljrikedom och skärpa, tills man tänker att man inte orkar mer. Men det som på riktigt får en att gå sönder är beskrivningarna av Kristinas liv, den trasiga uppväxten, lillebror som råkar illa ut, missbruket och barnen som tas ifrån henne. Det är inte som att hon inte förstår varför hon inte får behålla sonen och dottern och slutligen till och med välkomnar hon myndighetsingripandet. Det är svårt att skriva om Kärlekens Antarktis, för den beskriver allt det som gör mest ont, det som sipprar in trots att man försöker hindra det. Allt är obeskrivligt grymt men samtidigt så vackert att man nästan skäms för att man njuter av läsningen. En av de bästa böckerna jag läst på länge.

Ärr - Audur Ava Ólafsdóttir

Jónas är 49 år, nyskild och bor i Reykjavik på Island. Hans fru har lämnat honom och dottern flyttat hemifrån, kvar finns grannen Svanur som inte riktigt går att tala med då han mest för monologer och inte förväntar sig svar. Jónas är inte helt säker på att han vill leva längre och för att inte dottern ska vara den som hittar hans kropp när han tagit sitt liv köper han en flygbiljett till ett land som tills nyligen legat i krig. Han anländer till ett vapenstillestånd och checkar in på Hotel Silence som drivs av ett ungt syskonpar och ger sig själv sju dagar att lyckas med sitt uppdrag. Men så kommer givetvis människorna i det sönderbombade landet emellan, för de behöver hjälp med att laga alltifrån dörrar, badrum och golv. Och är det något Jónas kan så är det att reparera saker. 

Det börjar riktigt bra. Jag gillar den introverte Jónas som tycker att folk i allmänhet pratar för mycket, åtminstone om sådant som inte är så viktigt. När han själv försöker ta upp att han inte mår så bra, pratar hans familj och vän på om annat över hans huvud. Jag kan verkligen förstå att han drar iväg med en borrmaskin som enda bagage. Men mot mitten av boken blir det kortfattat poetiska snabbt mest enfaldigt och tunt, det håller inte hela vägen. Jag begriper också att människor som tills nyligen levt under krigets terror kan vara handlingsförlamade men finns det verkligen ingen annan som kan hantera en hammare eller skölja ur ett rör? Självklart måste Jónas känna sig behövd för att historien ska få sin välbehövliga vändning men det känns inte troligt. Mycket är övertydligt och när han sedan äter alla sina måltider på Restaurang Limbo så kan jag inte hejda mig från att himla med ögonen. En liten twist mot slutet höjer ändå slutbetyget till knappt okej, men det är med nöd och näppe.

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt - Gail Honeyman

Bokens baksidestext:

“Jag har alltid satt en stolthet i att klara mig själv. Jag är en ensam överlevare – jag är Eleanor Oliphant. Jag behöver ingen annan, det finns inget stort tomrum i mitt liv, ingen pusselbit som fattas. Jag är en självständig enhet. Det är åtminstone vad jag alltid har intalat mig.”

Eleanor Oliphant har gjort det enkelt för sig. Hon klär sig i likadana kläder varje dag, äter samma mat till lunch och veckoslutet firar hon med fryst pizza och två flaskor vodka. Eleanor Oliphant mår bra, alldeles utmärkt faktiskt. Inget saknas i hennes inrutade och välplanerade liv. Förutom ibland precis allt… Men så möter hon it-killen Raymond och allting förändras. Tillsammans räddar de en äldre man, Sammy, som fallit ihop på gatan, och Eleanor upplever en värme och gemenskap hon inte trodde fanns. Hon inser att hon har varit en fena på att överleva men inte har en aning om hur man lever.

Den här boken beskrivs som "feelgood" och redan där borde jag förstått att det förmodligen inte var något för mig. Det är inte så att jag inte tycker om Eleanor, för jag gillar henne så mycket att det gör lite ont i hjärtat. Sakta men säkert får man veta mer om hennes barndom, hennes fasansfulla mamma och kanske några av anledningarna till att hon lever sitt liv som hon gör, men ändå blir jag mest beklämd över eländet. Finns Eleanor på autismspektrumet eller beror hennes val på den tidigare nämnda psykopatiska mamman? Det får man aldrig veta. Är det meningen att man ska se på huvudpersonen som på ett litet barn som gör knasiga saker som man kan skratta åt eller ska man förfasas? Rymond är en guldklimp, likaså Sammy och hans familj och sättet de alla tar sig an denna udda fågel är faktiskt hjärtevärmande. Men det tar inte bort det faktum att jag definitivt inte mådde bra av den här boken, snarare tvärtom

Bränn alla mina brev - Alex Schulman

Det här är en av de vackraste och sorgligaste kärlekshistorierna jag någonsin läst, om Alex Schulmans mormor Karin Stolpe och Olof Lagercrantz. Kanske delvis för att allt var dödsdömt från första början och de inte kom längre än till den glödande förälskelsen men även för att allt finns så väl beskrivet i dagböcker och brevväxling mellan de två personerna. När de träffades var Karin sedan några år gift med Sven Stolpe men långt ifrån lycklig. Sven styrde Karin med järnhand och var i det närmaste en tyrann, det är inte svårt att förstå varför hon föll för en annan man, en som var snäll och omtänksam. Det är oerhört bitterljuvt att läsa den här berättelsen då man redan från början vet att det inte kommer sluta lyckligt men trots det kan man inte låta bli att heja på dem. Kom igen Karin, du kan lämna honom och få ett annat liv! Det blev till en kurragömmalek på Sigtunastiftelsen sommaren 1932, när alla de tre huvudpersonerna vistades där för att skriva. Karin och Olof stal ensamma stunder tillsammans medan Sven blev alltmer medveten om vad som hände bakom hans rygg. Hämnden blev ohygglig. 

Boken är skriven ur tre olika synvinklar med författarens nutida jakt på information om händelsen, en tillbakablick till 1988 när Alex som barn hälsade på sina morföräldrar och det bästa: dramatiseringen av den där sommaren 1932, byggd på breven och dagboksanteckningarna. Mot slutet kunde jag inte riktigt läsa klart, lät boken vila i flera dagar, det blev för tragiskt, för hemskt. Men jag är väldigt glad att jag har fått läsa om Karin och lära känna henne, hon kommer stanna kvar hos mig länge.

Stort tack till Bookmark Förlag för recensionsexemplaret!

Ensam kvar - Rhiannon Navin

Zach är sex år och går i första klass när en ung man kommer till hans skola för att skjuta ihjäl så många elever och anställda som möjligt. Förövaren lyckas döda nitton människor innan polisen i sin tur skjuter ihjäl honom. Zach gömmer sig tillsammans med sina klasskamrater och lärare i en garderob och överlever men det gör däremot inte hans tioåriga bror Andy, som dör i skolans aula. Familjen faller isär. Mamman riktar sin sorg och ilska utåt, mot gärningsmannens familj, medan pappan vänder sig inåt och gör sitt bästa för att upprätthålla någon slags normalitet för sin kvarvarande son. Zach själv ser det som sin uppgift att föra alla samman igen.

Det finns många problem med den här boken. Främst är att den är skriven ur en sexårings synvinkel och det håller helt enkelt inte i en hel bok, jag hade gärna sett det ur flera människors perspektiv. För det blir svårt att upprätthålla intresset hela vägen när huvudpersonen har ett barns känslospann, förståelse och syn på världen. Sedan tar författaren inte alls upp det brännande ämnet gun control, vilket är helt oförståeligt med tanke på hur många skolskjutningar som hela tiden sker i USA och debatten som pågår. Slutligen så får allt detta (spoilervarning!) ett sliskigt lyckligt slut när alla hux flux blir sams på de sista sidorna och Zach får tillbaka både sin mamma och pappa igen. Nej, det här var inte alls min kopp te. Om du vill läsa en fantastiskt bra bok om skolskjutningar och vad det kan göra med en familj så rekommenderar jag We have to talk about Kevin av Lionel Shriver.

Tack till Bookmark Förlag för recensionsexemplaret!

Sovande jättar - Sylvain Neuvel

Flickan Rose faller under en cykeltur ner i ett slukhål och när räddningstjänsten hittar henne visar det sig att hon ligger på en gigantisk metallhand. Sjutton år senare är handen ett lika stort mysterium som tidigare men Rose själv har utbildat sig till fysiker och leder arbetet med att försöka lista ut vad handen är. Prover har avslöjat att den är urgammal, från en tid när ingen människa på jorden hade kapacitet att bygga något liknande. Sedan börjar Rose och hennes team hitta flera kroppsdelar runt om i världen, en arm, ett ben. Vilka har placerat dem på jorden och varför? Vad ska de användas till?

Det börjar så himla bra, med ett mysterium som man så gärna vill lista ut, alla "varför" och "hur" känns nya och fräscha. Men efter ungefär halva boken blir det mer militärer och världspolitik än science fiction och då ledsnar jag ganska rejält. Det känns som att historien slarvas bort och delvis är det berättartekniken som ställer till det, som gör att mycket blir ganska opersonligt. Boken är till största del skriven i intervjuform vilket initialt fungerar fantastiskt, ja ända tills det inte gör det då. Det här är den första delen i en trilogi men vi får se om jag kommer fortsätta läsa del två eller inte. Kanske väntar jag bara in den förmodade filmatiseringen som helt klart har potential att bli fantastisk.

Till minne av en villkorslös kärlek - Jonas Gardell

Det här är en helt fantastisk berättelse; den om Jonas Gardells mamma, Ingegärd Rasmussen. Kvinnan som sin samtid till trots blev forskare, hon som mer än något annat ville vara fri och levde efter en hel uppsättning självpåtagna moraliska regler och lagar. Kvinnan vars sista år grumlades av den fruktansvärd demensen som tog allt det viktiga ifrån henne, det som fanns kvar efter skilsmässan och den avstannade karriären. Så himla trist att den gripande berättelsen till viss del slarvas bort i flera olika berättarperspektiv. För det är ett rent nöje att läsa om någon som varken blir demoniserad eller höjd till skyarna, utan som får vara just människa med både sina förtjänster och svagheter. Komplex helt enkelt. Ett barn av sin tid, såsom vi alla är. Det kan vara så lätt att se tillbaka på tidigare generationer och döma dem för de "sanningar" de trodde på och levde efter, svårare är att se vad våra barn kommer döma oss efter. För döma oss, det kommer de göra. Men jag vill ha mer Ingegärd och mindre av allt det som sker runtomkring i den här boken. Den fiktiva händelse som sker i början känns bara onödig, även om jag förstår att författaren kanske behövde den för att kunna skriva så fritt om sina föräldrar. Bitvis är Till minne av en villkorslös kärlek helt fantastisk men ibland får jag verkligen skumläsa delar av texten, för att allt ska sitta ihop och för att känslan ska hänga med hela vägen. Ofta är det outhärdligt sorgligt, men kärleken och styrkan lyser igenom. Trots allt.

Vassa föremål - Gillian Flynn

En berättelse om en homecoming. Camille Preaker flydde en gång i tiden från söderns Wind Gap till storstaden och blir därför inte direkt överlycklig när hennes redaktör skickar "hem" henne för att skriva ett personligt reportage om två saknade flickor, varav en redan hittats mördad. Men att komma hem är varken trevligt eller roligt. En sedan barndomen död syster spökar bakom varje hörna och den känslokalla modern har gift om sig och fått ytterligare en dotter. Camilles alkoholism och självskadebeteende riskerar att gå överstyr samtidigt som hon jagar intervjuer med flickornas familjer och stadens poliser. Jag såg halva TV-serien Sharp Objects innan jag köpte boken och läste ut den på tjugofyra timmar. För jag var tvungen att få veta hur det skulle gå! Som så ofta med Flynns karaktärer är även denna huvudperson väldigt trasig men man kan ändå inte låta bli att tycka så hjärtligt mycket om henne. Hon framkallar förståelse, ömhet. Det påhittade Wind Gap är precis såsom mina fördomar säger att inskränkta småstäder i den amerikanska södern är och jag mår dåligt att läsa om fattigdomen, både den fysiska och den andliga, samt alkoholen och drogerna. Precis som det är isande ljuvligt att förfasas över dekadensen hos överklassen som kan ha ett helt badrumsgolv i elfenben. Hela historien är otäck, beroendeframkallande och rasande skickligt berättad. 

Hush - Jacqueline Woodson

När Toswiahs pappa vittnar mot två poliskollegor måste hela familjen gå med i det armerikanska vittnesskyddsprogrammet. De tvingas flytta från sitt älskade Denver där mormor, katten och alla vännerna finns kvar, människor de aldrig mer får kontakta. Nu lever de isolerade i en hyreslägenhet, i en ny främmande stad. Pappa sitter hela dagarna apatisk framför ett fönster och tittar ut. Mamma får inte längre undervisa utan har gått helt upp i Jehovas Vittnen, något som hon inte alls brydde sig om innan flytten. Så inte nog med att allt har vänts upp och ner, nu får de inte ens fira födelsedagar eller jul längre. Systern gör planer för att fly så fort hon kan och Toswiah själv försöker mest bara överleva. Eller, hon heter ju inte ens Toswiah längre. Hon heter Evie och även om hon i övrigt är helt i sina deprimerade föräldrars händer så har hon åtminstone fått välja sitt nya namn själv. 

Jag kan inte nog upprepa att Jacqueline Woodson är en av de bästa ungdomsförfattarna jag någonsin läst. Hon kan lägga in så mycket känsla i relativt lite text och nästan allt viktigt händer inom människorna, vilket ofta gör väldigt ont att läsa om. Viktigast av allt: det får göra ont. Inget blir tillrättalagt på slutet, det kommer ingen magisk fe och svänger med sin trollstav. Människorna i Woodsons böcker lär sig som bäst att leva med sina förluster, hittar nya vägar, men det får ta tid och somliga saker blir aldrig helt bra. Såsom i verkliga livet. Hon är en författare som tar barn och ungdomar på allvar, ser deras värld och lyser upp den. Vi bara måste få dessa böcker översatta så att fler kan läsa dem även här i Sverige!