Bränn alla mina brev - Alex Schulman

Det här är en av de vackraste och sorgligaste kärlekshistorierna jag någonsin läst, om Alex Schulmans mormor Karin Stolpe och Olof Lagercrantz. Kanske delvis för att allt var dödsdömt från första början och de inte kom längre än till den glödande förälskelsen men även för att allt finns så väl beskrivet i dagböcker och brevväxling mellan de två personerna. När de träffades var Karin sedan några år gift med Sven Stolpe men långt ifrån lycklig. Sven styrde Karin med järnhand och var i det närmaste en tyrann, det är inte svårt att förstå varför hon föll för en annan man, en som var snäll och omtänksam. Det är oerhört bitterljuvt att läsa den här berättelsen då man redan från början vet att det inte kommer sluta lyckligt men trots det kan man inte låta bli att heja på dem. Kom igen Karin, du kan lämna honom och få ett annat liv! Det blev till en kurragömmalek på Sigtunastiftelsen sommaren 1932, när alla de tre huvudpersonerna vistades där för att skriva. Karin och Olof stal ensamma stunder tillsammans medan Sven blev alltmer medveten om vad som hände bakom hans rygg. Hämnden blev ohygglig. 

Boken är skriven ur tre olika synvinklar med författarens nutida jakt på information om händelsen, en tillbakablick till 1988 när Alex som barn hälsade på sina morföräldrar och det bästa: dramatiseringen av den där sommaren 1932, byggd på breven och dagboksanteckningarna. Mot slutet kunde jag inte riktigt läsa klart, lät boken vila i flera dagar, det blev för tragiskt, för hemskt. Men jag är väldigt glad att jag har fått läsa om Karin och lära känna henne, hon kommer stanna kvar hos mig länge.

Stort tack till Bookmark Förlag för recensionsexemplaret!

Fredagstips: Bränn alla mina brev

Fick hem boken Bränn alla mina brev av Alex Schulman för någon dag sedan och började så smått läsa igår kväll. Böckerna han tidigare skrivit om sin familj har fängslat mig enormt och den här gången handlar det om mormor och morfar, Karin och Sven Stolpe, och den kärlekshistoria som Karin hade med Olof Lagercrantz. Men den handlar även om den otålighet, irritation och vrede som finns i rakt nedstigande led i familjen, om hur författaren märker hur hans egna barn verkar vara rädda för honom och hans reaktioner. Ser fram emot att få gräva ner mig i denna i helgen.

Kulturkollos veckoutmaning: Författare om, i och bakom texten

Vi ska berätta om en bok där en verklig eller fiktiv författare är viktig så jag passar på att skriva om Tid av Alex Schulman och Sigge Eklund som jag inte tagit mig för att recensera än, mycket för att jag inte riktigt kunnat samla tankarna. Så det blir en okonventionell recension. Jag har läst båda författarna tidigare men Tid har ett så pass annorlunda upplägg att jag inte riktigt kunnat greppa hur jag ska skriva om den. De skriver om vartannat och under bestämda rubriker som har med tid att göra. (Ber om ursäkt för den långa parentesen som egentligen inte har med Alex och Sigge att göra: Om jag inte avskydde ordet så mycket så skulle jag benämna detta som bekännelselitteratur. Jag ogillar det då det främst har klistrats på kvinnor som beskrivit sina familjeliv, men i stort sett aldrig fästs vid män som gör det samma, läs Karl Ove Knausgård. För det är på något sätt sämre, mindre värt, om kvinnor gör det, för kvinnors liv är mindre intressanta och berör inte lika många människor, läs män. Jag ber om ursäkt för mitt raljerande men det här gör mig rasande. Det är något som följer med oss sedan barnsben. Flickor kan läsa böcker och se filmer om pojkar och identifiera sig med dessa men inte tvärtom. Självklart skapar detta problem senare i vuxenlivet! Om allt som rör halva befolkningen anses sämre så kan ju inte den andra halvan tro sig vara annat än bättre. Slut parentes.) Ofta är de små berättelserna pinsamma och klibbiga, stundtals väldigt jobbiga att lyssna på. Det är oro, vardag och dödsångest, högt och lågt. Båda författarna ältar återigen uppväxtåren, jämför med sina egna familjer i vuxen ålder och hur de skulle velat göra saker annorlunda men inser att de ofta fallit i samma fällor. Det är tufft att inse att ens föräldrar inte var superhjältar utan lika sårbara och svaga som alla andra. Något positivt är dock att deras barn kommer att ha sina pappors tankar tryckta i böcker, de kommer förhoppningsvis inte fastna i navelskåderi om hur Sigge och Alex egentligen tänkte. Texterna är intressanta men kanske inte så intressanta som de är för huvudpersonerna själva och deras familjer.

Glöm mig, av Alex Schulman

Alex Schulman har han skrivit om sin mamma, Lisette Schulman och det är en kärleksfull, längtande och rasande text om en kvinna som redan när Alex var ett litet barn försvann in i alkoholen. Boken börjar när mamman är över sextio år och hennes söner försöker få henne att skriva in sig på behandlingshem. Författaren går sedan bakåt i tiden och beskriver hur barndomens händelser påverkade honom då och fortsatt att göra ända in i vuxen ålder, hur de styr hans vardag. Rädslan för att bli övergiven, hur otrygg han kan vara. Jag vet inte hur många sådana här uppväxthistorier jag har läst, berättelser skrivna av andra överlevande. Kanske finns min försoning där någonstans i botten av högen med dessa böcker. Igenkänningen svider. Det gäller alltifrån de tidiga tecknen på beroende till den svåra alkoholistens totala genomklappning. Humöret som växlar mellan gråtmild och rasande, hur ingenting någonsin är deras fel, hur de tar avstånd från de som älskar dem mest bara för att slippa konfronteras med sig själva. Upptäckten för anhöriga att det förmodligen är för sent för ett ordentligt tillfrisknande. Men Alex Schulman fick en nykter sista tid med sin förälder under hennes sista år, underbart att allt inte bara slutade i total tragedi, även om nykterheten givetvis inte blev en tillbakagång till den mamma han haft tidigare. Jag slukade den här boken, den har ett fantastiskt fint språk och det var oerhört starkt att höra Schulmans egen inläsning av texten på Storytel.