lördag 26 mars 2016

TV-serielördag: Making a Murderer

När febern nått 39,2 är inte jag så kaxig längre och orkar definitivt inte läsa. Min vana trogen vid sådana här tillfällen har jag vänt mig till Netflix och den här gången var det Making a Murderer som fångade min uppmärksamhet. Det är en dokumentärserie om tio avsnitt som handlar om Steven Avery. 1985 greps han och dömdes för sexuella övergrepp samt försök till mord. Arton år senare släpptes han då DNA-bevis fastställde att en annan man var skyldig till brottet. Avery gick fri och misstankarna att polis och andra myndighetsutövare medvetet satt dit honom blev bara starkare. Men mitt i arbetet för att han skulle få skadestånd försvann fotografen Teresa Halbach och snart hittades hennes bil och sedan även hennes kvarlevor på Averys mark. Så började en ny rättegång där även Averys systerson var inblandad. Själv sade Avery att han åter var oskyldigt anklagad, att polisen i det lilla samhället Manitowoc planterat bevisen. 

Det här är ångest på samma nivå som dokumentärerna om West Memphis Three. Det är en historia om djupaste fattigdom, hederskultur och människor som från början slår ur underläge. Polisen tvingar fram bekännelse efter bekännelse ur en sextonårig pojke, Averys systerson Brendan Dassey, som har en intelligenskvot på 73 och inlärningssvårigheter och får använda bevisen i rätten! När till och med pojkens egen försvarsadvokat pressar för att han ska erkänna sig skyldig blir det galna så starkt att det blir surrealistiskt. Händer det verkligen på riktigt? Brendan säger ständigt det han tror att folk vill höra, för att vara till lags, för det är så han klarat sig dittills i livet. Hans utsatthet är hjärtskärande. Jag vet inte huruvida de verkligen var skyldiga men oavsett så har ingen av dem fått en rättvis prövning. Människoföraktet genomsyrar hela serien och jag slutar inte fascineras av den här underklassen som lever i sin egen värld på USA's absoluta botten. De fattigaste fattiga talar inte ens samma dialekt som de mer privilegierade i samma område. Rättslösheten skär i mig. Skyldiga eller inte, de här människorna hade aldrig en chans.

måndag 21 mars 2016

Jag lugnar ner mitt tempo och läser något annat

Jessica Schiefauers När hundarna kommer visade sig inte vara helt rätt för mig just nu. Språket är helt fantastiskt, faktiskt så bra att ångesten lade sig som en våt duk över mitt trötta huvud. Så jag bytte till Caitlin Morans Konsten att skapa en tjej. Det visade sig visserligen vara ångest det med: uppväxts, tonårs, fattigdoms, utanförskaps. Men uppblandat med en galen humor som får en att skratta hysteriskt genom skäms- och gråtattackerna. Idag får jag dessutom äntligen låna en väns exemplar av Lars Wilderängs Stjärnfall, fortsättningen på Stjärnklart. Det kan bli svårt att avsluta något de närmaste dagarna.

onsdag 16 mars 2016

Pappersstäder, av John Green

Quentin har länge varit himlastormande kär i sin granne Margo men det vet hon inte om. De var vänner som barn men nu när de går sista året i high school har de sedan länge glidit ifrån varandra. Han hänger med ungdomarna i orkestern medan hennes vänner är ganska mycket coolare. Men så en natt knackar hon på Quentins fönster och ber honom följa med som chaufför. De är ute ända till morgonen och då har allt förändrats. För Margo försvinner hemifrån. Det är inte första gången och precis som tidigare har hon lämnat ledtrådar efter sig. Den enda skillnaden är att den här gången letar Quentin efter henne.

Det är svårt att inte falla handlöst för John Greens karaktärer. De läser, är inte bland de mest populära och är så förståndiga som man önskar att man själv hade varit i tonåren. Quentin är inget undantag. Jag älskar hur verkliga alla personerna är. Ingen förblir den där idealiserade drömbilden, som man lätt kan få för sig att någon är, när man trånar på avstånd. Visst kan det bli lite fånigt ibland men det är okej. För det är samtidigt halsbrytande roligt (Radars föräldrars samling av svarta jultomtar är ett skämt som håller i en hel bok) och uppfriskande allvarligt. Det som gör ont, får göra ont. En av de svåraste sakerna med att växa upp är att inse att man ofta inte kan förändra  saker eller människor. Att människor inte vill blir ändrade på. Att få lära sig den läxan tillsammans med Quentin var ljuvligt.

måndag 14 mars 2016

Bad Feminist, av Roxane Gay

Åh vad det här är efterlängtat! Smarta essäer om kvinnlighet, sexualiserat våld, rasism och populärkultur. Hur kan jag inte ha läst något av Roxane Gay tidigare? Jag älskar när hon lekande lätt plockar isär böcker, filmer och framförallt tv-serier. Många av strukturerna hon pekar på har jag sett tidigare men mycket annat har gått mig helt förbi. Och jag skäms för att jag inte vetat, för att jag inte förstått. Det är så mycket i den kultur som vi sväljer med hull och hår varje dag som är gräsligt, urgamla mallar som vi inte tycks kunna rita utanför. Som att våld mot kvinnor är regel snarare än undantag. Hur många avsnitt av de mest populära tv-deckarna börjar inte med det obligatoriska tortyrmordet på en ung lättklädd kvinna? Jag har väldigt svårt att se på Criminal Minds nuförtiden. 

Det är genuint roligt att läsa någon som älskar film, böcker och serier lika mycket som jag gör för det är inte så ofta jag får spegla mig i en person som ser världen på ett liknande sätt. Somliga av texterna är inte lika självklara som de andra, kanske beror det på att jag inte känner till det hon skriver om, men desto viktigare känns det då att läsa dem. Att boken sedan är den snyggaste jag sett på mycket länge gör att den får en fullpoängare!

torsdag 10 mars 2016

Stjärnklart, av Lars Wilderäng

Det här är ångest på en hög nivå för mig. Man kan till och med säga att det är hela anledningen till att jag läser dystopi över huvud taget: kontrollerad världskollaps som jag kan pausa genom att enkelt smälla ihop boken.  Fast det hände sällan under den här läsningen.

Elektroniken börjar gå sönder och kan inte lagas, allt från mobiltelefoner och kylskåp till bilar och flygplan. Strömavbrotten sker allt oftare och blir bara längre, maten börjar ta slut. Vi får följa många olika personer på skilda platser i samhället genom dess undergång. En Svensson-familj, en prepper i storstaden, en militär, en riksdagsledamot, det unga nykära paret och så vidare. Som vanligt så har jag problem med alla personer och vad de heter, blandar ständigt ihop dem. För de är många men men med en fusklapp i boken så tog det sig snart. Till en början är det väldigt mycket uppräkning av personer och miljöer då man snabbt ska ta sig in i ett tiotal människors liv, men när alla kommit på banan så blir det en lättare text att läsa. Ju längre jag kom i boken, desto svårare var det att släcka lampan för natten. Även när ångesten låg som tätast, när människor man tycker om faktiskt började råka riktigt illa ut, så kunde jag inte sluta läsa vidare. Hur hemskt och sorgligt det än blev. Det är verkligen en bladvändare, som blurben på baksidan utlovar, och nu måste jag lägga vantarna på del två, Stjärnfall.

tisdag 8 mars 2016

Intressant tidnings-läsning

Slog till på två tidningar på vägen hem igår! Underbara Historiskan som jag har alla, få, nummer av samt Skriva som jag köper när andan faller på. Den förra lockade med historien om hur kvinnor under artonhundratalet hade få chanser till självförsörjning men att fotografi var en av dem. Samt berättelsen om Phillis Wheatley, den första afroamerikanska kvinnliga poet som fick ge ut en bok. Den senare tidningen lockade med en lång intervju med Jessica Schiefauer angående hennes Augustprisade roman När hundarna kommer. Samt givetvis mycket, mycket mer i båda tidningarna. Det här ska bli roligt att läsa!