Konsten att skapa en tjej, Caitlin Moran

Fjortonåriga Johanna i Wolverhampton har bestämt sig för att ta livet av sig. Men självklart vill hon inte dö på riktigt! Hon vill bara ha ihjäl den hon är just nu och sedan skapa en ny tjej. För livet är inte lätt i den familj hon lever i; hennes mamma har drabbats av förlossningspsykos efter födseln av tvillingarna och pappan i familjen är inte bara sjukskriven på grund av en arbetsskada utan även alkoholiserad. Med fem barn i familjen och ett nedslitet hus får de alla kämpa för att sätta mat på bordet, lyxartiklar som nya kläder och musik är inte att tänka på. Men Johanna förvandlar sig till Dolly Wilde, börjar skriva artiklar för en musiktidning och kanske har en väg ut börjat uppenbara sig.

Caitlin Moran är något av det roligaste jag vet. Jag håller långt ifrån alltid med henne, men jisses vad kvinnan kan få mig att skratta så tårarna rinner. Så även den här boken, som till skillnad från hennes tidigare inte är i krönikeform. Och kanske kommer hon ännu mer till sin rätt när hon skriver skönlitteratur. Visst har vi läst det förut, i de just nämnda tidigare böckerna, men det gör inte så mycket att man får hennes uppväxthistoria, igen, när det är så underbart bra. Jag fullkomligt älskar Johanna, en sextokig tonårstjej som kämpar sig blå för att hitta sin plats. Hon gör misstag och säger grodor som får en att vilja skrika i en kudde och misären i arbetarklassens England är ibland så sorglig att gråten inte är långt borta. Men Moran beskriver det med galghumor, med glimten i ögat och när så behövs: totalt naket ocensurerat.

Jag lugnar ner mitt tempo och läser något annat

Jessica Schiefauers När hundarna kommer visade sig inte vara helt rätt för mig just nu. Språket är helt fantastiskt, faktiskt så bra att ångesten lade sig som en våt duk över mitt trötta huvud. Så jag bytte till Caitlin Morans Konsten att skapa en tjej. Det visade sig visserligen vara ångest det med: uppväxts, tonårs, fattigdoms, utanförskaps. Men uppblandat med en galen humor som får en att skratta hysteriskt genom skäms- och gråtattackerna. Idag får jag dessutom äntligen låna en väns exemplar av Lars Wilderängs Stjärnfall, fortsättningen på Stjärnklart. Det kan bli svårt att avsluta något de närmaste dagarna.

Morantologi, av Caitlin Moran

(Eftersom det är sommarlov så snor jag bokbeskrivningen från Adlibris.)

"I KONSTEN ATT VARA KVINNA var jag begränsad till ett enda ämne: kvinnor. Deras hår, deras skor och att de är tända på Aslan från Häxan och lejonet (något som jag VET är en universell sanning). Men! I min nya bok MORANTOLOGI - som titeln antyder - är jag fri att ta mig an RESTEN AV VÄRLDEN: Ghostbusters, Twitter, koffein, panikattacker, Michael Jacksons begravning, att vara en medelklassmarijuanapundare, Doctor Who, helgfyllor, Downton Abbey, min egen tragiskt förtidiga död och min återkommande oförmåga att få någon att börja använda det smeknamn jag valt åt mig själv: "Puffis". Jag går på sexklubb med Lady Gaga, gråter på Paul McCartneys gitarr, medverkar som gnom hos Richard & Judy, går ombord på TARDIS, sniffar på Sherlock Holmes kuddar på Baker Street 221B, skriver Amy Winehouses dödsruna, samt kommer för sent till premiärministern på Downing Street. Och tiden som blir över - mellan baksmällorna - går jag på om välfärdsstaten, stängda bibliotek och fattigdom: som en lite sämre Dickens eller Orwell, men med tuttar."

Okej, jag skrattade inte lika mycket när jag läste Morantologi som när jag läste Konsten att vara kvinna (när jag skrämde en intet ont anande turistande barnfamilj på pendeln genom att gråta så mycket av skratt att jag till slut inte fick luft) men fan alltså (jo, svordomen är berättigad), det finns få människor som kan få mig så hjärtans glad och lycklig som Caitlin Moran. Hennes texter växlar mellan djupaste allvar och lustiga kåserier och även fast jag inte håller med henne hela tiden så bara älskar jag henne. Rätt och slätt. Moran säger att hon drömmer om att bli kompis med vissa kändisar och fantiserar om de samtal de skulle kunna ha och något liknande känner jag om henne. Vore hon inte världens häftigaste polare? Absolut bäst är hon när hon i detalj går in på bröllopet med prins William och Kate (Stephen Frys Twitter som förvirrade landet roade mig enormt), när hon besöker inspelningen av Doctor Who, erkänner sin besatthet av Benedict Cumberbatch från Sherlock och de nattliga samtalen med sin mer eller mindre vakne make. ”Händer det här på riktigt? Herregud, det händer på riktigt…”

Köp den här boken! Läs något kåseri om dagen och njut av en genuint roligt människa som kanske är något galen men inte så mycket att det stör.

 

Caitlin Moran och Doctor Who

Igår förmiddag läste jag Aftonbladets recension av Caitlin Morans bok Morantologi och bestämde mig för att köpa den så fort jag fick gå från jobbet. Recensenten tycker att det är för mycket gränslöst hyllande av tv-serierna Doctor Who och Sherlock men låter inte det toppen, så säg? Och det allra första jag gjorde när jag hade den i handen var att av slump slå upp sidan 159 som har rubriken: I studion hos Doctor Who. Måsteläsning, helt enkelt.

 

Text av Caitlin Moran i DN

Kom på mig själv att le stort när jag läste det här avsnittet på pendeltåget på väg in till jobbet i morse. Jag gillar Catitlin Moran.

Och därför handlar en stor del av den där boken om kärlek. Om allt fint världen har att bjuda på när en lång dag går mot sitt slut: ”Sherlock”. En promenad i Aberystwyth klockan sex på eftermiddagen i slutet av oktober. Elizabeth Taylors ögon. Amy Winehouse som sjunger ”Life is like a pipe/And I’m a little penny/Rolling up the Walls side”. BBC. Te. Paul McCartney. Vildmarksdokumentärer om Arktis. ”Ghostbusters”. 1800-talets lesbianer. Första ringningen på dörrklockan när ett party ska börja.

Konsten att vara kvinna, av Caitlin Moran

Jag köpte den här boken måndag kväll efter jobbet och två dygn senare var den utläst. Jag släpade den med mig trots att den var för stor för att få plats i handväskan och skrämde barnfamiljer på pendeltåget när jag skrattade så jag knappt fick luft och snörvlande fick avbryta läsningen för att fiska upp en näsduk ur väskan. Det var länge sedan jag läste något så roligt!

Caitlin Moran går igenom viktiga stunder i sitt liv som tjej och kvinna: när hon får sin första mens, när hon blir kär, när hon får barn, när hon gifter sig, och hela tiden med feminismen som spegel och beröringspunkt. Hon ifrågasätter hela tiden varför hon måste göra saker på ett visst sätt bara för att hon är kvinna, saker som männen inte måste och skulle titta förvånat på en om man föreslog det. Som det här med det ständiga piffandet, rakandet och klädvalet som kvinnor förväntas sysselsätta sig med när förväntningarna på männen inte ens ligger i närheten. Att kvinnor alltid bedöms efter sitt utseende, männen efter vad de utför. Hon nämner flera kvinnliga programledare på BBC som fått sparken efter 55 medan männen sitter kvar och mumifieras i rutan långt efter att de fyllt 70 och jag skulle kunna fylla hela det här inlägget med smarta citat om just det ämnet.

Visst, det finns saker jag inte helt håller med om, som beskrivningar av samhället och hur hon tänker vad gäller somliga saker. Kanske har vi ändå kommit snäppet längre än i England? Och hon generaliserar även hon, som när hon säger att alla kvinnor har femtioelva par skor i garderoben som de aldrig använt mer än en gång och att det ligger lite i vår natur att göra så. Stämmer inte alls på mig (alla mina, lågklackade, skor får plats på det minimala skostället i hallen). Men givetvis måste hon skriva ur en personlig synvinkel och ta upp de saker som hon gör och känner. Fast jag tror att det här är en viktig bok ändå för mycket av det som skrivs i den handlar om tabun som vi sällan talar om: stripklubbar, mens, kvinnor som inte vill ha barn och abort. Viktigt, viktigt, viktigt.

Men mer än något annat så är detta en av de absolut roligaste böckerna jag någonsin läst. Scenen när hon på ett bröllop får en fladdermus i ansiktet fick mig att bryta ihop totalt, jag läste den tre gånger och varje gång sprutade tårarna. Kan faktiskt inte komma på när jag senast läste en bok som fick mig att skratta så hjärtligt och mycket. Avslutar med Morans snabbtest om du är osäker på om du är feminist:

”Stick ner handen i byxorna. A) Har du en slida? och B) Vill du bestämma över den själv? Om svaret på båda dessa frågor är ja: Grattis! Du är feminist.”



What would Jeremy Clarkson do?

Låg vaken alldeles för sent i natt och läste Konsten att vara kvinna. Jisses vad hon är rolig, Caitlin Moran! Hon är tretton dagar yngre än vad jag är så många av referenspunkterna från hennes tonår känns igen med glädje och fasa. Igår skrattade jag så mycket att sängen hoppade, jag fick ett hostanfall och katten gav mig onda ögat och lade sig längre bort. Älskar när hon ställer sig frågan:

"Gör männen det här? Nojar männen över samma sak? Upptar det här männens tid? Blir männen tillsagda att inte göra det här eftersom de 'sviker sina egna' då? Är männen tvungna att skriva böcker om det här tröttsamma, debila, tidsödande tramset? Får detta Jeremy Clarkson att känna sig osäker?"

Från och med nu kommer jag ofelbart översätta alla de här meningarna till snabbhjälpen: What would Jeremy Clarkson do? Ungefär som de där amerikanska tonåringarna med frikyrklig bakgrund som bär armband där det står WWJD? (What would Jesus do?) för att påminna sig själva om hur de ska reagera i olika situationer. Fast med Caitlins hjälp så tänker jag på Jeremy istället och han skulle med största sannolikhet säga något högst manligt inklusive svärord och sen bränna iväg i en Aston Martin. Han skulle inte noja det minsta.

En inbunden och en pocket

Jag fick för mig att jag behövde muntras upp och åkte till Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan där jag gav mig själv tillåtelse att köpa en inbunden och en pocket. Gick länge och bar runt på Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg men sen kunde jag inte längre motstå att lyfta upp Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran. Har nämligen under en lång tid undvikit den med flit för att jag vetat att sekunden jag slog upp den och började slöläsa så skulle jag vara fast och mycket riktigt: ett par sidor senare lade jag ifrån mig Rosenberg. Den ska också läsas, bara inte just nu. Behöver fnisset mer än undergången. Har läst enbart ett femtiotal sidor i Morans bok men har skrattat högt flera gånger, älskar hennes lillasyster Caz som ville byta sina fortplantningsorgan mot ett par extralungor som skulle komma till hands när hon började röka. Och avsnittet om porr är baske mig genialiskt!

 

Beslutade mig som synes även för att ge Karl Ove Knausgård en pocketchans, så långt som till inbundet tänker jag inte gå med tvåan förrän den förtrollar mig. Om det nu sker.

Bestämde mig just för att skita i tredagarsdisken som väller fram över diskbänken till förmån för bok, soffa och katt. Kanske slänger jag in en kopp te också.