Fjortonåriga Johanna i Wolverhampton har bestämt sig för att ta livet av sig. Men självklart vill hon inte dö på riktigt! Hon vill bara ha ihjäl den hon är just nu och sedan skapa en ny tjej. För livet är inte lätt i den familj hon lever i; hennes mamma har drabbats av förlossningspsykos efter födseln av tvillingarna och pappan i familjen är inte bara sjukskriven på grund av en arbetsskada utan även alkoholiserad. Med fem barn i familjen och ett nedslitet hus får de alla kämpa för att sätta mat på bordet, lyxartiklar som nya kläder och musik är inte att tänka på. Men Johanna förvandlar sig till Dolly Wilde, börjar skriva artiklar för en musiktidning och kanske har en väg ut börjat uppenbara sig.
Caitlin Moran är något av det roligaste jag vet. Jag håller långt ifrån alltid med henne, men jisses vad kvinnan kan få mig att skratta så tårarna rinner. Så även den här boken, som till skillnad från hennes tidigare inte är i krönikeform. Och kanske kommer hon ännu mer till sin rätt när hon skriver skönlitteratur. Visst har vi läst det förut, i de just nämnda tidigare böckerna, men det gör inte så mycket att man får hennes uppväxthistoria, igen, när det är så underbart bra. Jag fullkomligt älskar Johanna, en sextokig tonårstjej som kämpar sig blå för att hitta sin plats. Hon gör misstag och säger grodor som får en att vilja skrika i en kudde och misären i arbetarklassens England är ibland så sorglig att gråten inte är långt borta. Men Moran beskriver det med galghumor, med glimten i ögat och när så behövs: totalt naket ocensurerat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar