torsdag 28 april 2016

När hundarna kommer, av Jessica Schiefauer

Ester träffar Isak och båda blir så där himlastormande, livsförändrande och uppslukande kära att Esters föräldrar undrar om hon verkligen bör spendera så mycket tid med den där pojken. Kan hon inte vara hemma mer? Samtidigt börjar Isaks bror Anton umgås med nya vänner, sådana som har rakade huvuden och lyssnar på Vit Makt-musik. Och under sommarens sista skälvande dagar blir en ung pojke ihjälslagen vid en insjö. 

Åh, vad det här är bra. Att boken vann Augustpriset 2015 känns självklart, det hade inte kunnat vara på något annat sätt. Jessica Schiefauer kan beskriva de allra värsta hemskheterna på ett naturligt sätt, språket är poetiskt och glasklart. Man förstår kärleken, känner den pirra innanför sin egen hud. Jag förstår till och med våldet och hatet, händelserna vävs samman tills man ser ett varför. Sedan måste man inte tycka om detta varför men man ser det likväl. Läsningen var nästan fysiskt smärtsam men när jag väl hade börjat så kunde jag inte sluta bläddra fram sida efter sida. Storartad och viktig litteratur!

tisdag 26 april 2016

Kulturkollos veckoutmaning: min bästa Shakespeareupplevelse

1993 var jag arton år och min erfarenhet av Shakespeare var i stort sett lika med noll. Visst kände jag till den store författaren och jag är säker på att någon lärare vid minst något tillfälle släpade oss igenom valda stycken i skolan, men det var absolut ingenting som fastnade eller ens kändes minsta lockande att läsa på egen hand. Det var trist, helt enkelt. Högtravande och gammeldags. Men så kom Kenneth Branaghs film Much Ado About Nothing, fullproppad med den tidens absolut mest kända skådespelare såsom Denzel Washington, Emma Thompson och Keanu Reeves, och plötsligt så var Shakespeare roligt. Inte bara lite roligt, utan hysteriskt skratta-högt-roligt! Idén jag hade om att det alltid var en man som stod på en regnig slottsgård och talade med en dödskalle kunde inte vara mer fel. Shakespeare kunde vara sommaräng, glädje och kärlek. Också. Fortfarande skrattar jag högt åt den här filmen, speciellt åt underbare Michael Keaton vars karaktär tror han är så himla smart men i själva verket bara gör fel hela tiden. Nog är det väl ändå dags för att se om nu snart? Jubileum och allt. 



lördag 23 april 2016

Världsbokdagen spenderas såklart med en bok

Världsbokdagen firas naturligtvis med en bok, förslagsvis även med en trevlig brasa. Äntligen var När hundarna kommer rätt att läsa, förra gången jag började så tyngdes jag ner av det svåra i den här berättelsen. Nu har jag slukat. Visst är det fortfarande en grymt obehaglig historia men språket är så fantastiskt att det är omöjligt att sluta läsa. Skyndar mot slutet och hoppas samtidigt att den inte ska ta slut än.



torsdag 21 april 2016

9,3 på Richterskalan, av Andreas Norman

Bara några dagar efter tsunamin i Indiska Oceanen skickades Andreas Norman för att representera UD i Thailand. Han var nyligen antagen till diplomatprogrammet och var i stort sett totalt oförberedd på vad han fick vara med om. Väl där fick han arbeta med identifieringen av döda svenskar, döda som kom om nätterna och sedan delvis förvarades oskyddade i hettan. Alla som jobbade på uppsamlingsplatsen bröts ner på några dagar, efter en vecka fick man rotera ut som det heter, åka hem. Men efter den veckan var man inte längre samma person. Tio år efter tsunamin blev det en bok av författarens upplevelser.

Det var många människor som inte förstod den förkrossade omfattningen på den här katastrofen förrän många dagar efteråt och jag var en av dem. Först dagen före nyårsafton, när jag befann mig på en väns landsställe där den enda nyhetskällan var text-tv, gick det upp för mig. Att vi inte räknade i hundratals döda, inte ens i tusentals. Utan i hundratusentals. En av mina vänner landade i Thailand några timmar efter tsunamin. Han är före detta FN-soldat och har vistats i många krigsområden men det han såg på annandagen och de efterföljande dagarna slog allt han tidigare varit med om. Han har beskrivit det som outhärdligt. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, för oss som inte var där, att förstå hur det var men den här boken ger en ordentlig glimt. Andreas Norman beskriver det som en nedstigning i helvetet. Det vackra landet med den vänliga befolkningen och så den totala katastrofen. Detaljerna om hur de försökte identifiera liken är bortom allt man kan föreställa sig. Människor ruttnade och föll isär i hettan och fukten, liklukten som inte gick att tvätta bort från den egna huden, de döda ögonen som man inte kunde slita sin egen blick från. Samt den totala bristen på hjälp från hemmaplan. Det är nog det mest hjärtskärande av allt, hur de svenska myndigheterna till en början var väldigt byråkratiska och vägrade skicka hjälpen så fort som den behövdes. Hur prestige och hierarkier inom UD fick gå före räddandet av människoliv. Obehaglig och riktigt bra bok.

tisdag 19 april 2016

Kulturkollos veckoutmaning: Vad tänker du på när du tänker på Nederländerna?

Jag tänker på min, hittills, enda resa till Amsterdam, det måste vara åtminstone femton år sedan nu. När jag steg av tåget från flygplatsen vid Centralstationen så hände följande inom fem minuter: jag blev erbjuden att köpa droger och jag såg en naken kvinna dansa på ett bord på en pub. När man är i Amsterdam så är man verkligen i Amsterdam! Men mina starkaste minnen, det jag hela tiden återkommer till i tankarna, är mitt besök i Anne Frank Huis. Jag läste boken så många gånger som tonåring och kom flickan som skrev den väldigt nära, självklart var jag tvungen att åka till huset där hon gömde sig i två år. Det var precis som jag hade väntat mig att det skulle vara och på samma gång dubbelt så hemskt och hälften så läskigt. Alltså helt obeskrivligt. Som alltid så tycker man att allt är så mycket mindre än man trott, för bilder kan inte förmedla klaustrofobin i de stängda och minimala utrymmen som de två familjerna vistades i så länge. Det är ett museum jag verkligen rekommenderar. Passa även gärna på att köpa ett exemplar av Anne Franks Dagbok när ni är där, den finns att köpa på de flesta språk.




måndag 18 april 2016

Min fantastiska väninna, av Elena Ferrante

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: förväntningarna plockade nog ner den här boken några hack för mig. Då den är så omtalad och hyllad förväntade jag mig mer, något vidunderligt! När allt jag fick var en bra bok. Fast det är inte fy skam. Ferrante målar snabbt och skickligt upp en känsla, en stämning; det är som att hela berättelsen har en specifik färg och nyans och det är svårt att inte jämföra med Silvia Avallones Stål. De två flickorna Elena och Lila bor i samma fattiga arbetarkvarter i Neapel på femtiotalet, de blir vänner som barn och prologen avslöjar att det är något de kommer vara långt in i vuxen ålder. Båda älskar att läsa och vill studera men bara en av dem kommer att få göra det. Något jag tycker mycket om med den här boken är hur det är just Elena och Lila som får stå i centrum, trots det extremt patriarkala samhälle de lever i. Det börjar aldrig cirkulera kring männen, kring pojkarna. Flickorna skapar sin egen värld där de själva bestämmer vad som är viktigt. 

Trots allt så ser jag mycket fram emot nästa del i den här serien, det finns totalt fyra. För nu vet jag vad jag har att förvänta mig, hur jag ska närma mig författaren. Jag tror jag kommer tycka väldigt mycket bättre om del två.

lördag 16 april 2016

TV-serielördag: Doctor Who - igen, alltid

Jag har äntligen lagt tassarna på säsong 9 av Doctor Who och ägnar lördagen åt att se så många avsnitt som det bara går. Har sett fem stycken så här långt och måste säga att det redan känns bättre än hela förra säsongen gjorde. Det brukar behöva gå en tid innan en ny doktor har blivit varm i kläderna, innan vi som tittar har vant oss. Och så är ett välbekant mörker tillbaka, en verklig sorg. Se bara det fantastiska i "hand-minorna" som dök upp i första avsnittet, en bisak i en mycket större helhet, men magiskt i sitt upplägg. Jag blir dessutom mer och mer förtjust i Peter Capaldi. En mer genomgående recension av hela säsongen kommer så fort jag sett klart. Det vill säga snart.



tisdag 12 april 2016

Kulturkollos veckoutmaning: Mitt bästa högläsningsminne

Jag lärde mig att läsa när jag var fyra år och det var både en bra och en dålig idé. Bra för att jag äntligen inte längre var beroende av de vuxna för läsningens skull och dålig för att jag då fick gå och lägga mig tidigare om kvällarna eftersom jag förstod textremsorna på de utländska tvprogrammen. Program som inte var läskiga i sin handling men hade alldeles för vuxen dialog. Jag vet att mina föräldrar läste för mig när jag var liten men jag minns ärligt talat inte så mycket av det. Kanske just för att jag började läsa själv så tidigt. Så mina starkaste minnen vad gäller högläsning kommer från skolan och speciellt då runt jul när man fick tända sitt medhavda ljus på bänken och lyssna till fröken Ulla. Av någon anledning känns det som att hon alltid läste Bröderna Lejonhjärta men så kan det självklart inte ha varit. Fast det är boken som etsat sig fast i mitt minne. Sorgen, fantasin (som jag genast visste var min kopp te), kärleken. Allt uppläst i ett klassrum med dämpat ljus och en ljuslåga framför mina ögon. Magi. Om jag skulle tacka min första lärare för en sak så skulle det vara det minnet, den känslan.


måndag 11 april 2016

Delrapport: Den fantastiska väninnan

Den är svårt sönderälskad av de flesta som uttalat sig:  Min fantastiska väninna av pseudonymen Elena Ferrante. Jag har burit den med mig under helgen som varit, läst den i soffan med glass, läst när jag suttit på bonusbarnets karateträning och nu är det inte många sidor kvar. Men jag har svårt att säga exakt vad jag tycker om boken. Visst är den bra! Men är den bra? Det kan vara knepigt att läsa något och få en egen åsikt när andra långt i förväg berättat vad man bör tycka. Förväntningarna ställer till det. Men visst kommer jag läsa vidare, när de övriga delarna släpps på svenska.




torsdag 7 april 2016

Kulturkollos veckoutmaning - det snyggaste bokomslaget

Jag är dålig på snygga omslag. De går mig liksom förbi och jag köper sällan böcker (enbart) tack vare dem. Snarare retar jag mig på extremt oattraktiva omslag. Så det här var en svår utmaning. Jag drog ut bok efter bok ur de överfyllda bokhyllorna och kom inte på en enda som, bildligt talat, stack ut. Förrän jag kom till bokstaven R och J.K. Rowling. Harry Potter så klart! För det finns ett helt otroligt detaljrikt omslag som lockade mig att vända på boken i fråga och läsa på baksidan. Som i sin tur fick mig att slå upp den första sidan och sluka första kapitlet där i bokhandeln. Som fick mig att sjunka ner på golvet och fortsätta läsa, för jag inte ville att det skulle ta slut. En enda blick på ett fantasifullt omslag med oerhörd detaljrikedom gav mig en av mina största läsupplevelser, en som fortfarande pågår, och som förhoppningsvis aldrig tar slut. Jag är skyldig det här omslaget så mycket.



tisdag 5 april 2016

Denna dagen ett liv, av Jens Andersen

Som ofta vad gäller biografier så har jag svårt att bedöma vad som verkligen är "sant" och vad som är relevant. En författare har valt händelser som hen tycker är viktiga och med vilken ton allting ska beskrivas. När det, som i det här fallet, gäller "Hela Sveriges Sagotant" så aktar man sig dessutom noga för att luckra upp sagotantsbilden. Det är synd. Kanske är det för nära inpå Astrids död för att få en så utförlig biografi som möjligt? För även om jag slukade denna under en sjukdag i sängen och gillade det jag läste, så kändes allt aningens tillrättalagt. Och mot slutet så hastade författaren igenom händelserna. Jag skulle väldigt gärna velat veta mer om tillkomsten av Bröderna Lejonhjärta och Ronja rövardotter! Mina favoriter och ingång till en hel värld av fantasy. 

Förstå mig rätt här, jag önskar mig inga kontroverser, men lite mer känsla, sådant som bränns. Jag saknade text om hennes man, någon hon levde länge med men vars död fick en eller två meningar i en flera hundra sidor lång bok. Skandalen när hon i början av förra seklet födde ett utomäktenskapligt barn är utförligt beskriven, kanske just för att det är så lite upprörande idag. Man blir vansinnig över hur rättslösa de här kvinnorna och barnen var. Skammen svider i själen. Men trots sin väldigt offentliga person så höll hon det privata inom familjen och det måste jag beundra i en tid när många är väldigt gränslösa.

fredag 1 april 2016

Konsten att skapa en tjej, Caitlin Moran

Fjortonåriga Johanna i Wolverhampton har bestämt sig för att ta livet av sig. Men självklart vill hon inte dö på riktigt! Hon vill bara ha ihjäl den hon är just nu och sedan skapa en ny tjej. För livet är inte lätt i den familj hon lever i; hennes mamma har drabbats av förlossningspsykos efter födseln av tvillingarna och pappan i familjen är inte bara sjukskriven på grund av en arbetsskada utan även alkoholiserad. Med fem barn i familjen och ett nedslitet hus får de alla kämpa för att sätta mat på bordet, lyxartiklar som nya kläder och musik är inte att tänka på. Men Johanna förvandlar sig till Dolly Wilde, börjar skriva artiklar för en musiktidning och kanske har en väg ut börjat uppenbara sig.

Caitlin Moran är något av det roligaste jag vet. Jag håller långt ifrån alltid med henne, men jisses vad kvinnan kan få mig att skratta så tårarna rinner. Så även den här boken, som till skillnad från hennes tidigare inte är i krönikeform. Och kanske kommer hon ännu mer till sin rätt när hon skriver skönlitteratur. Visst har vi läst det förut, i de just nämnda tidigare böckerna, men det gör inte så mycket att man får hennes uppväxthistoria, igen, när det är så underbart bra. Jag fullkomligt älskar Johanna, en sextokig tonårstjej som kämpar sig blå för att hitta sin plats. Hon gör misstag och säger grodor som får en att vilja skrika i en kudde och misären i arbetarklassens England är ibland så sorglig att gråten inte är långt borta. Men Moran beskriver det med galghumor, med glimten i ögat och när så behövs: totalt naket ocensurerat.