1993 var jag arton år och min erfarenhet av Shakespeare var
i stort sett lika med noll. Visst kände jag till den store författaren och jag
är säker på att någon lärare vid minst något tillfälle släpade oss igenom valda
stycken i skolan, men det var absolut ingenting som fastnade eller ens kändes
minsta lockande att läsa på egen hand. Det var trist, helt enkelt. Högtravande
och gammeldags. Men så kom Kenneth Branaghs film Much Ado About Nothing, fullproppad med den tidens absolut mest
kända skådespelare såsom Denzel Washington, Emma Thompson och Keanu Reeves, och
plötsligt så var Shakespeare roligt. Inte bara lite roligt, utan hysteriskt
skratta-högt-roligt! Idén jag hade om att det alltid var en man som stod på en
regnig slottsgård och talade med en dödskalle kunde inte vara mer fel.
Shakespeare kunde vara sommaräng, glädje och kärlek. Också. Fortfarande skrattar
jag högt åt den här filmen, speciellt åt underbare Michael Keaton vars karaktär
tror han är så himla smart men i själva verket bara gör fel hela tiden. Nog är
det väl ändå dags för att se om nu snart? Jubileum och allt.
