lördag 30 december 2017

Den bästa läsningen 2017

Jag brukar inte skriva Bästa-listor men eftersom jag legat nedbäddad i feber och förkylning de här mellandagarna har jag haft mycket tid när jag inte orkat läsa nytt utan mest läst andras bästa-listor och därmed blivit inspirerad. Så: Beroende av Böckers tio bästa böcker under 2017. Utan inbördes ordning. 

lördag 23 december 2017

TV-serielördag: DARK

TV-serien DARK utspelar sig i den fiktiva tyska staden Winden. Vi börjar i nutid (2019) med ett självmord samt flera pojkar som försvinner spårlöst, fortsätter till ett 1986 där mycket av det som händer tycks ha hänt förut och landar slutligen i 1953. För det som sker gör så i återkommande cykler om 33 år och verkar ha något att göra med kärnkraftverket samt den underjordiska grotta som finns i staden. DARK är en oerhört suggestiv, mörk och beroendeframkallande serie. Det är filmat på ett sätt som skriker David Lynch och har flera gemensamma nämnare med Stranger Things. Främst får vi följa familjerna Kahnwald, Nielsen, Doppler och Tiedemann men även flera andra människor i Winden. Alla hemligheter som folk burit omkring på luckras obönhörligen upp i takt med att fler och fler barn försvinner. Otrohet kommer upp till ytan och gamla oförrätter synas offentligt och jag kan inte annat än tycka väldigt mycket om karaktärerna, i stort sett allihopa. Det är många personer att lära känna och ofta får man se dem både som barn och vuxna då allt utspelar sig i tre olika tider! Det är uppfriskande att få stifta bekantskap med alla tyska skådespelare, för som svensk är man vanligtvis inte bekant med dessa produktioner. Som vanligt nuförtiden är det barnen och ungdomarna som imponerar mest. Tjugoåriga Louis Hofmann som högstadieeleven Jonas Kahnwald är en liten uppenbarelse i sig själv, han går runt och ser trulig ut stor del av tiden men när han väl ler så är det som om hela världen öppnar sig. I övrigt så är jag förtjust i Jördis Triebel som spelar Katharina Nielsen, vars son är en av de som försvinner. Hennes sorg och smärta går igenom tv-rutan och rakt in i mig. För att sammanfatta så är detta mörkare än mörkt men inte utan hopp och så fullspäckat med tidsresor och övernaturligt att en inte kan bli annat än lycklig. Säsong 1 slutade med en rejäl cliff hanger och även om Netflix ännu inte beslutat om en säsong 2 så har jag redan börjat längta.




torsdag 21 december 2017

Stanna hos mig - Ayòbámi Adébàyò

 Paret Yejide och Akin möts på universitetet och blir omedelbart förälskade. De gifter sig, köper ett hus och Yejide öppnar upp en frisörsalong i väntan på att barnen ska börja anlända. Barn som inte kommer. Fyra år senare bryter Akins familj in och ser till att han enligt nigeriansk tradition skaffar sig en andra fru, för den äldste sonen måste föra namnet och generna vidare. Långsamt lirkar sig andrefrun Funmi in i Yejides liv, kräver sovrumstid med den gemensamma maken och sår svartsjuka. Yejide gör sitt allra yttersta för att bli med barn, hon besöker kyrkor och undergörare, klättrar upp för Mirakelsegerns berg, och ett tag tror hon att det har lyckats. Magen sväller, brösten ömmar och hon mår illa. Men läkarna säger att hon inbillar sig och hon blir utslängd från de gravid-kurser hon anmält sig till. Helt övertygad om att allt kommer bli bra bara det där barnet kommer fortsätter Yejide sina ansträngningar, vägrar ge efter en enda tum. 

Jag hade läst mycket om Stanna hos mig innan jag själv köpte den och var i ärlighetens namn lite orolig att alla de översvallade goda recensionerna skulle få upp mina förväntningar till en orimlig nivå. Men icke. Den höll faktiskt hela vägen trots att den beskriver en verklighet som jag har svårt att förstå. Alla de där reglerna och förhållningssätten är för mig helt obegripliga. När svärmor Moomi helt sonika bestämmer att hennes son ska ta en andra hustru så vill jag skrika i en kudde av frustration. Samma sak när Yejides alla styvmödrar väller in i hennes hus och dikterar hur saker "borde" vara. Som ensambarn och introvert kryper det i mig av obehag vad gäller beskrivningarna av de här storfamiljerna. Men det är skrivet på ett obeskrivligt vackert sätt, jag slukade varje ord och låg vaken sent om nätterna för att få veta hur det skulle gå. Sorgen och svärtan höll på att äta upp mig inifrån men det var det värt. 


måndag 18 december 2017

Jävla jul

Så var det den där tiden på året igen. Ni vet när man ska tindra med ögonen, planera varma familjeträffar, äta gott och bara vara. Riktigt ångestframkallande. I början av varje december så tänker jag att det här klarar jag av! Nu är jag förberedd och kommer inte alls må dåligt när julafton står runt hörnet. Eller hur. 2017 tog jag mig ända till 17 december innan jag kröp ihop i min pojkväns famn och viskade att jag inte vill göra det här med jul i år, kan vi snälla hoppa över det? Jag kan inte ens förklara exakt varför julen får mig att bli så oerhört ledsen! Men jag misstänker att det hänger på alla förväntningarna som sällan eller aldrig infrias, för vi väntar på den här helgen i över en månad och ingen tillställning håller för den peppen. Samt det faktum att mormor inte längre finns med oss. Det har hon visserligen inte gjort på mer än femton år, men hon var julen för mig på ett sätt som ingen annan person kommer komma i närheten av. Att mina bonusbarn dessutom nyligen förlorat sin mamma gör att jag fasar för högtiden mer än någonsin. All julbelysning sticker i ögonen, jag kommer kräkas om jag får höra Carola sjunga en enda jullåt till och varför skickar alla samarbetspartners godiskorgar till min arbetsplats?

Ja, ni hör. Jag är långt ifrån rationell här. "Rationell" hoppade ut genom fönstret någonstans runt första advent. Just nu är jag bara riktigt glad när jag kan fly verkligheten, om så bara för korta stunder. Min favorittillflykt just nu är den tyska Netflix-serien Dark som handlar om barn som försvinner (jag vet, otäckt, men inte på riktigt), tidsresor och ett mystiskt kärnkraftverk. Rekommenderas å det varmaste.







torsdag 14 december 2017

Harry Potter and the Portrait of What Looked Like a Large Pile of Ash

Företaget Botnik Studios har låtit programmet Predictive Keyboard läsa alla sju böckerna om Harry Potter för att sedan få denna robot att skriva ett eget kapitel om vår favorit-trollkarlsvärld. Resultatet är högst förvirrande men ändå det fantastiskt underhållande Harry Potter and the Portrait of What Looked Like a Large Pile of Ash. J.K. Rowling har länge sagt att hon aldrig mer tänker skriva en bok om Harry och det verkar tyvärr som att det dröjer innan en robot kan göra jobbet åt henne. Men tills den dagen kommer kan vi åtminstone fnissa åt detta. Som The Guardian skrev: "Bot tries to write Harry Potter book and fails in magic ways." För det här är hysteriskt roligt på sätt som inte går att förklara för icke invigda. Jag skrattade tills jag grät när jag läste det här på jobbet medan min kollega som inte ger ett vitten för vare sig fantasy eller Harry Potter misslyckades med att se det lustiga. Några av mina favoritmeningar är:

“They looked at the door, screaming about how closed it was and asking it to be replaced with a small orb. The password was ‘BEEF WOMEN,’ Hermione cried.”

"Voldemort, you're a very bad and mean wizard, Harry savagely said. Hermoine nodded encouragingly. The tall Death Eater was wearing a shirt that said 'Hermoine Has Forgotten How To Dance', so Hermoine dipped his face in mud."



tisdag 12 december 2017

Kulturkollos veckoutmaning: Är katten det ultimata bokdjuret?

Det enkla svaret: ja!

Så det lite längre svaret: På grund av tidsbrist, julstress och en barnslig önskan att vara lite motvalls så går jag helt emot uppgiften att komma på annat djur, alternativt hitta på ett nytt, och publicerar en bild på mitt ständiga läs-sällskap: Cattis och Sussie. För det är inte många saker som är bättre än att krypa ner i sängen, soffan, fåtöljen med mina tjejer, en bok och en muminmugg kaffe. Bilden nedan är från i helgen när vi spenderade söndagen tillsammans med den illustrerade versionen av Harry Potter och fången från Azkaban



tisdag 5 december 2017

Att ta ett liv Fallet Kaj Linna Kalamarksmordet - Stefan Lisinski

I april 2004 blev två bröder, Sune och Roger Lindmark, anfallna på sin gård i Kalamark, Piteå. Roger blev så svårt misshandlad att han dog, Sune låg ensam och slagen i köket under två dagar innan hemtjänsten anade oråd och hittade honom. Gärningsmannen, eller männen, fick med sig en obetydlig summa kontanter när de flydde. Polisen fick tips om att försäljaren Kaj Linna, tidigare dömd för småstölder men inga våldsbrott, kunde vara rätt man och snart greps han i Wales. I december samma år dömdes han mot sitt nekande för mord och misshandel till livstids fängelse. Case closed? Om det inte varit för Dagens Nyheter-journalisten Stefan Lisinski så hade det kanske varit fallet. Noggrant nystade han upp domen bit för bit, lät experter titta på materialet och kunde därmed hitta svagheter och slutligen rena felaktigheter. Efter flera resningsansökningar blev Kaj Linna slutligen frikänd 2017. I Sverige ska man inte kunna dömas för mord om det inte är ställt bortom allt rimligt tvivel att man har utfört brottet. Även om Kaj Linna är skyldig så borde han inte ha dömts på de befintliga bevisen. Utredningen av Kalamarks-mordet har kantats av bristfällig undersökning vad gäller det mesta och de rena felaktigheter som Stefan Lisinski gräver fram i den här boken är både chockerande och obehagliga. Är vårt rättssamhälle inte starkare än så här? Att polisen och rätten dessutom verkar ha hållit Kaj Linnas personlighet emot honom gör mig kall av rädsla. Är man obekväm och inte reagerar som "alla andra" är man tydligen lättare att sätta dit. Att ta ett liv är en oerhört skrämmande men också viktig bok om ett brutalt brott där man använt övervåld, där fel person fick livstids fängelse och där den riktiga mördaren med stor sannolikhet fortfarande går fri. 


Bild lånad från Mondial Förlags hemsida.