Hunger Games - filmen

Kan inte lova att texten är spoilerfri.

Innan jag säger någonting annat så måste jag säga att jag älskade filmen. Många av de skådespelare jag först var osäker på briljerade verkligen: Woody Harrelson som Haymitch, Lenny Kravitz som Cinna och Stanley Tucci som Caesar. De allra flesta gjorde sina roller jättefint även om jag är lite tveksam till Peeta och Gale. De kändes lite… fyrkantiga? När jag fick höra att Jennifer Lawrence skulle spela Katniss blev jag först tveksam till om hon var ett bra val men nu måste jag erkänna att det var helt rätt! Hon är strålande snygg utan att vara trådsmal och det är oerhört befriande med en kvinnlig huvudroll utan hang ups vad gäller mat och ätande, som ser stark ut.  Lawrence förmedlar den truliga Katniss som växer med sin roll helt perfekt.

Det känns inte som någon idé att gå in på alla detaljer i boken som antingen inte kom med i filmen eller blev ändrade. Vad som är bra och dåligt med det är en personlig sak, en fråga om hur många skillnader man tolererar. Jag accepterar ganska mycket, för det som byggs upp under lång tid i en bok måste gestaltas snabbare och annorlunda i en film, då blir det lätt förändringar. Det jag däremot är petig med är om filmen fångat bokens ton och färgskala, om jag får samma känsla som jag fick när jag läste boken. Och det fick jag verkligen här. Distrikt 12 var mer amerikansk depression än jag tänkt mig och huvudstaden var galen på ett annat sätt än jag sett i mitt huvud, och trots detta så var filmversionen helt rätt. Det blev korrekt. Men jag saknade fler förklaringar till Katniss och Peetas kärlekshistoria, ville ha mer om hur hon känner och varför hon gör vissa saker. Det förklarades väldigt bra i boken men kom inte fram alls i filmen, min biokompis som inte läst böckerna blev lite förvånad när jag förklarade efteråt. Scenen i grottan till exempel, den kunde de gjort mer av liksom många av scenerna på arenan. Men har man läst böckerna så missar man ingenting, då fungerar det utmärkt, och det här är en film gjord för alla fans som redan kan historien utan och innan.

Såsom andra påpekat före mig så var all CGI ganska dålig och den första kvarten var irriterande med sin suddighet och galna kameraåkningar. Men det som bekymrar mig med filmen har inte med historien att göra eller hur det är filmat, utan det handlar om reaktionen från de yngre tjejerna i publiken. Scenen när Peeta blir utvald att delta i Hungerspelen är dramatisk, den visar en ung man när han får vad som praktiskt taget är en dödsdom. Hela Slåtterceremonin är en starkt obehaglig scen och vad gör den unga biopubliken? De rodnar och fnissar. Och det redan innan Peeta ens kommit i bild, för att de vet att han kommer. På liknande sätt fortsätter det. Varje gång han visas så bryter den unga kvinnliga publiken ihop, de kryper ihop två och två och myser och låter som gnyende hundvalpar. Och jag vill bara örfila dem, ruska dem tills de kommer till sans. Jag tror vi ser två helt olika filmer, de där tjejerna och jag. Jag hör de få omkring mig som lämnat tonåren viska om det grymma, om skillnaderna mellan distrikten och huvudstaden, medan tjejerna med ”Hunger Spelen” målat i ansiktet med näsan som avskiljare bara ser romantiken. Eller är jag gammal och bitter? Det har talats om åldersgränser vad gäller Hunger Games, huruvida så unga människor ska se en sådan våldsam och otäck historia. Glöm det. De är där för kärleken. Allt det om samhällskritik, våld, orättvisor och diktatur går dem rakt över huvudet. De vill bara se Katniss och Peeta hångla. De vill ha Twilight 2.0.

Jag ska gå och se om Hunger Games, gå mitt på dagen om några veckor när den här första hysterin har lugnat ner sig så att jag kan se den i lugn och ro. (Så att tant Ela kan se den utan annan publik att reta sig på.) För som jag började det här inlägget med: jag älskade filmen.