Varma kroppar, av Isaac Marion

Apokalypsen är sedan länge ett faktum och de få överlevande människorna lever instängda i enorma arenor medan skaror av odöda driver runt utanför i jakt på något att äta. Zombien R bor på en flygplats där han samlar på föremål som påminner om det tidigare livet. Han åker även rulltrappa om och om igen vid de tillfällen strömmen fungerar. Vid en räd till den närmsta staden så äter han en dag en ung mans hjärna och plötsligt så förändras livet (döden?) för R. Mannen han åt upp, Perry, börjar göra sig till känna inom R, där han visar sitt liv och sina tankar och framförallt sina känslor. Perry var ihop med Julie och nu finner R att även han är kär. Så vad ska en kärlekskrank zombie göra? Långsamt börjar monstret att minnas hur det var att vara levande och förvandlas till något nytt.

Oftast innebär zombieutbrott i romaner och filmer att allt väldigt snabbt blir outhärdligt tröstlöst. Givetvis blir det så, det är mycket det som är själva tanken med apokalypsen. Men något jag uppskattar med Varma kroppar är att allt inte har gått helt åt skogen. De överlevande har lyckats skapa något som åtminstone delvis liknar ett samhälle för som jag nämnt tidigare så existerar fortfarande ett elnät, liksom att vissa telefonlinjer satts upp. Jag har verkligen svårt att förlika mig med tanken på att allt skulle bli stenålder på så kort tid och är en hope junkie som får ångest när det inte ens finns en tanke om någon väg ut. Jag behöver fungerande skolor, byggjobb och organiserade vaktpatruller. Det finns det här. 

Språket i Varma kroppar är riktigt, riktigt fint. Många formuleringar och funderingar är så fantastiska att jag skrivit sida efter sida av dem i min anteckningsbok. Men allt detta drömmande stör mig lite. Ibland visste jag inte vem som talade eller vems huvud man var i, R eller Perry, och förmodligen är det så det är tänkt att vara, men det gjorde att jag då och då suckande bläddrade framåt.  

Jag vet att jag inte riktigt kan klaga på det jag nu kommer gnälla på, för accepterar man zombier som någon man kan tro på så ”måste” man tro på allt omkring det. Så jag vet att det är fånigt men jag har ibland svårt att få allt att gå ihop i huvudet när zombien R inte ens kan minnas sitt eget namn, än mindre vad han arbetade med eller om han hade familj, men ändå kan ha inre monologer där han använder ord som psykosomatisk, posthumana och interpunktion. Självklart går det inte att skriva en bok med en huvudperson som har vokabulär som en zombie för då skulle inte bli någon text. När man är nere på de hjärnresurserna så måste en mer allmän berättarröst kliva in men det är ändå en tanke som återkommer till mig vid flera tillfällen. Fast i stort så är det en riktigt bra bok och det inte ”bara” för att vara i zombiegenren. Det är en suverän bok, utan specificering angående typ, men förhoppningsvis kan det få fler människor som vanligtvis undviker skräck att läsa något utanför sin bekvämlighetszon. Jag rekommenderar den å det varmaste. 

Andra som läst: Swedish Zombie, Eli läser & skriver och Bokstävlarna