Ön, av Lotta Lundberg

Han hade varit en av de vackraste roddarna, med svart piratschalett knuten runt huvudet skulle han ta båten över reven. Han var svår att missa. Hon var ännu svårare. Alla de där fräknarna. Och en läkarväska.

På en ö i Söderhavet bor svenska Olivia sedan tjugofem år tillbaka, hon är ihop med Taip och arbetar som läkare i sjukstugan. Efter en händelse på en strand anmäler ett par turister sexuella övergrepp och en brittisk delegation skickas dit för att ta reda på vad som hänt. Men är det möjligt för kolonialmakten att ha ett öppet sinne, eller har de till och med bestämt sig på förhand? Kan man skicka representanter från en kultur för att rättvist utreda, och i slutändan döma, en annan?

Som så ofta i bra litteratur så får man i Ön inte så många svar. Däremot en hel hög intressanta frågor som är viktiga att diskutera. Jag kan bli galen på den där tanken att allt vi gör här i väst görs på det absolut bästa sättet, att allt annat är antingen religiöst inskränkt eller primitivt. Att just vår kombination skulle vara ett mått på en perfekt balans, helt enkelt korrekt. Nu menar jag inte heller att Söderhavsöns sätt är det enda rätta, långt ifrån. Men att vi måste börja se ovanför vår egen horisont. Det stora ämnet i Ön är sexualitet. Jag har funderat mycket på händelserna i boken, speciellt på det där att alla sexuella erfarenheter inte måste vara goda. Med det menar jag givetvis inte att någon form av tvång är acceptabelt, men vi måste tillåta oss att ha trist sex och dåligt sex. Också. Det synsätt många av oss har, de krav på perfektion vi ställer, förstör mer än det hjälper.

Jag tycker väldigt mycket om den här boken, det vackra språket och frågorna som väcks inom mig. Stort tack till Natur & Kultur för recensionsexemplaret.