The Curious Incidient of the Dog in the Night-Time, av Mark Haddon

All the other children at my school are stupid. Except I’m not meant to call them stupid, even though this is what they are. I’m meant to say that they have learning difficulties or that they have special needs. // …sometimes the children from the school down the road see us in the street when we’re getting off the bus and they shout ‘Special needs! Special needs!’ But I don’t take any notice because I don’t listen to what other people say and only sticks and stones can break my bones and I have my Swiss Army Knife if they hit me and if I kill them it will be self-defense and I won’t go to prison. 

Det börjar ganska lågmält som en historia om en pojke med Asperger vars grannes hund har blivit dödad med ett trädgårdsredskap. Pojken, som heter Christopher och tycker mycket om boken Baskervilles hund, bestämmer sig för att liksom Sherlock Holmes bli detektiv så att han kan lösa mordgåtan. Långsamt växer det fram en bild av Christophers inrutade liv tillsammans med pappan och tamråttan Toby. De första hundra sidorna är ganska småputtriga men sedan händer något riktigt stort. Flera gånger fördjupas den här historien, den liksom växer in i sig själv, och tillsammans med Christopher tvingas man uppleva hur hans trygghet börjar naggas i kanterna. Även om man inte förstår alla hans ceremonier och bestämda sätt att göra saker så känns det i hjärtat när han pressas att ta större och större steg ut i de folksamlingar han avskyr för att prata med främlingarna han fruktar. 

Det enda negativa är att det kan bli lite tjatigt med det här: Jag har Asperger och tänker så här-snacket. Så resonerar inte normativa personer heller, man bara är. Och är det något man är extra dålig på när man har AS så är det att definiera sina känslor och tankar i jämförelse med andra människor, för kunde man förklara varför man reagerar som man gör så skulle det inte finnas lika många problem i kontakten med andra individer. Visst måste Christophers speciella sätt att ta sig an världen klargöras men åtminstone jag tröttnar något på upprepandet. Kanske hade det blivit bättre om han enbart fått vara sig själv, utan millimeterförklaringar till precis allt. (Det gjordes för övrigt väldigt snyggt i Jonathan Safran Foers Extremt högt och otroligt nära.) Men det är verkligen det enda jag retar mig på och det enbart i början av boken, innan historien tar fart. I övrigt så är det en smått fantastisk historia och det på ett väldigt brittiskt realistiskt sätt, det vill säga helt utan det där behovet att knyta ihop alla trådar på ett övergulligt sätt.