Var helt slut när jag kom hem igår kväll, hela den här veckan ser ut att bli lång med många tidiga morgnar. Så jag läste inte det nya numret av VI Läser så jättenoga men en sak stack ut när jag bläddrade igenom, nämligen att Chick Lit är på väg ut. Att kvinnor verkar ha tröttnat på den eviga jakten på Den Rätte och att en idé om varför kan vara att mer äventyrliga kvinnoporträtt, som i exempelvis Twilight (WTF?), är att skylla på. Var jag helt trött i mössan eller stod det verkligen så? Har funderat på det sedan jag vaknade i morse men hade alldeles för bråttom för att hinna fotografera uppslaget med artikeln. Min enda erfarenhet av Chick Lit är lite Marian Keyes för tio år sedan; när jag blev dumpad kom mamma förbi med Vattenmelonen samt en flaska Baileys och lämpade av hos mig där jag låg på soffan och grät. Och den tjänade definitivt sitt syfte, ja både boken och flaskan.
Min väg in i litteraturen har varit allt annat än rak. Jag har ofta snurrat ut i periferin och spenderade stora delar av min barndom med att läsa Kalle Anka, Starlet-noveller och mycket annat som inte ansågs som ”fint”. Min mamma tvekade aldrig när det gällde min läsning, för henne var det viktigt att jag läste, exakt vad var en helt annan fråga. Vet kompisar vars föräldrar ville att barnen skulle läsa klassiker och spenderade kvällarna med att traggla sig igenom Huckleberry Finn, Moby Dick och Unga Kvinnor fast de var i fel ålder och på helt fel nivå och därför tyckte det var dötrist. (Det var för övrigt samma föräldrar som förfasade sig över att mamma lät mig läsa Grottbjörnens folk på mellanstadiet.) De människorna är inte läsare idag. Så jag aktar mig noga för att krympa andras läsupplevelser, jag tror att Chick Lit har ett syfte, ofta viktigare än man kanske först tror. Är det lättare att förminska tjejers och kvinnors läsning? Se det som mindre värt? Vad har du för relation till Chick Lit och annan ”tjejläsning”?
Uppdatering: Så här står det i VI Läser angående de dalande försäljningssiffrorna för Chick Lit:
Delvis beror detta på en ny generation läsare. De som har vuxit upp med Harry Potter och Stephenie Meyers Twilightserie är inte lika intresserade av att läsa om jakten på Mr Right.
Uppdatering: Så här står det i VI Läser angående de dalande försäljningssiffrorna för Chick Lit:
Delvis beror detta på en ny generation läsare. De som har vuxit upp med Harry Potter och Stephenie Meyers Twilightserie är inte lika intresserade av att läsa om jakten på Mr Right.
Där finns många gobitar att hämta.
SvaraRaderaHar du några rekommendationer? Är lite vilse i genren.
RaderaBridget Jones' dagbok gillade jag i alla fall när den kom ut, annars har jag inte så stor erfarenhet av chick-lit. Jag kände att jag inte kunde identifiera mig med huvudpersonerna i den typen av böcker: vuxna, killtokiga, utseendefixerade...
SvaraRaderaJag kan däremot hålla med om att det är viktigare att läsa vad som helst än att läsa finlitteratur under tvång. Jag prenumererade på Kalle Anka och en massa hästtidningar som barn och kommer ihåg att jag i smyg läste mammas Virgina Andrews "Blomblad för vinden" när jag var typ 11-12 år. Jag är traumatiserad för livet, haha. :) Sedan, när läslusten hade väckts, kom klassikerna automatiskt.
Det kanske är ett av mina problem också, jag kan inte riktigt identifiera mig med huvudpersonerna. Bridget Jones, ja! Jag älskar första filmen men tog mig inte igenom boken.
RaderaOh, Blomblad för vinden minns jag. :-) Den är helt oläslig nu (försökte för ett par år sedan) men jag minns smusslet som pågick när klasskamrater tjuvlånade av äldre syskon och sen lånade ut i skolan.
Själv är jag igen chick lit läsare... jag kommer ihåg att jag fick en shopaholics dagbook av min syster för att hon visste att jag gillade skor. mitt stora problem med chick-lit genren är språket, ofta är böckerna slarvigt skrivna med mycket slang osv (jag kan inte förklara varför, men jag stör mig väldigt mycket på dåligt språk i böcker). fast jag har nog läst all chick-lit som finns om ämnet "mr. darcy" (från jane austens pride & pejudice)^^
SvaraRaderaJag har andra kompisar som läser mer chick lit,och jag tycker om filmer som är baserade på chick lit böcker. Jag tror nog att syftet med chick lit lite som att titta på sex and the city eller filmer som "devil wears prada", och "in her shoes" (båda filmer är beserade på chick-lit böcker). jag tror inte att "sökandet på den rätte" är temat i många chick-lit böcker; ofta handlar det om att göra karriär och vara ekonomiskt och emotionellt oberoende föst innan man hittar någon man vill ha en vuxen relation med.
Det kan vara tröstande för många unga kvinnor i början av karriären att få uppmuntran från litteratur att man faktiskt jobba och lyckas med karriären och hitta en bra karl nån gång. ;)
Det där med språket är givetvis en sak som kan få en att avstå. Jag har inte på långa vägar läst tillräckligt med Chick Lit för att ha en åsikt om genren som helhet, men en bok med dåligt språk lägger jag oftast ner utan att ha läst ut. Just språket var nog en stor anledning till att jag lade ner Bridget Jones om jag inte minns fel.
RaderaHm, det du säger om "sökandet efter den rätte" är intressant. Är det mina fördomar som gör att jag tror att alla Chick Lit handlar om det ämnet? Blandar jag ihop det med alla filmer i kategorin Romantisk Komedi? Förmodligen.
Jag gillar chicklittarna om Stephanie Plum av Janet Evanovich. Har läst blandat på engelska och svenska så jag kan väl inte säga något om språket direkt. De är ganska förutsägbara i formen (har man läst en har man läst alla) men väldigt skön avkoppling. Man vet vad man får och det går snabbt att komma framåt i handlingen och så har hon två snygga män att välja mellan. Och en galen mormor som går på begravningar. De är nog mer humoristiska än seriösa, och om någon ung kvinna blir uppmuntrad i karriären så är det definitivt inte av S. Plum :) För övrigt hatar jag Jane Greens böcker (har läst två) och sånt som handlar om att en kvinna är ett mähä som ska bli räddad.
SvaraRaderaHaha, mähän till kvinnor som ska bli räddade kan jag mycket väl vara utan. :-) Tack för varningen. Och Janet Evanovich har jag aldrig hört talas om tidigare, gör en mental notering. Efter att ha fått den där slukande läslusten väckt av en tonårsserie om vampyrer (som dessutom har mossiga könsroller) så blir jag inte längre förvånad över vad jag tydligen kan gilla. Har bestämt mig för att inte dissa något bara för att jag t r o r att jag inte gillar det.
RaderaJag har bara läst Bridget Jones (innan den kom på svenska) och Vattenmelonen (som min mamma prackade på mig) och innan jag ens hört talas om termen chick litt kände jag: NEJ.
SvaraRaderaJag hatar kvinnliga karaktärer som viktnojar och som försöker ändra på sig för att behaga män. Jag är ointresserad av shopping. Jag blir uttråkad av heteronormativa kärlekshistorier med romantiska förvecklingar och missförstånd hit och dit. Jag avskyr romcoms. Det finns liksom ingenting med chick litt som alls lockar mig till läsning så min relation till genren är: jag undviker den. Och lär fortsätta göra så.
Vad är det med Vattenmelonen och mammor? Står det i någon slags handbok att de ska ge Keyes-böcker till sina döttrar?
RaderaJag avskyr ju också det mesta av det där... Speciellt viktnojandet och kvinnor som försöker ändra på sig för att behaga män. Och när det kommer till romantik i film så är det alltid jag som suckar högt och får alla andra att ge mig onda ögat. Men ibland undrar jag ändå om det finns något i genren där ute som skulle kunna vara okej, eller till och med bra. Eller så lägger jag bara ner och läser den hög med zombieböcker jag har staplade i hallen.
Jag läser chick lit när andan faller på och tycker de tjänar sitt syfte. Precis som du säger så är det viktigare att man läser än vad man läser. Huvudsaken är att man tycker om det.
SvaraRaderaJag är inte så bevandrad i genren, men Marian Keyes och Sheila O'Flanagan har båda hittat hem till min hylla.
Visst tjänar de sitt syfte, de flesta av mina kompisar tar med sig Chick Lit på semestern (trots att jag försöker ge dem annat :-), de tycker att det är perfekt på stranden.
RaderaSheila O'Flanagan, se där, ännu ett nytt namn för mig.
När jag var yngre - läs högstadiet och början av gymnasiet - så läste jag en hel del chick lit, men på senare år har det blivit mindre av det. Eller; jag läser fortfarande böcker som klassas som chick lit av vissa, men som jag tycker är helt felbenämnda (som ex. Jodi Picoult), samt lite Janet Evanovich (när jag är trött eller bara behöver läsa något lätt, luftigt och roligt) och återvänder fortfarande till Marian Keyes ibland, men tycker inte hon är lika bra som jag tyckte på gymnasiet.
SvaraRaderaJag tycker att det är tråkigt att det känns som att många ser ner på chick lit. Trots att jag inte läser det särskilt ofta nu för tiden så känns det som att det vilar ett stort moln av genans över hela min chick lit-läsningperiod och att jag ofta försöker att bortförklara den med "haha, jag var ju ung och dum, ni vet..." eller "jag ville bara ha något hjärndött att läsa". Skäms alltid över mig själv i efterhand, för jag deltar ju också till att nedvärdera genren :)
Jodi Picoult har jag läst två böcker av och tyckt att de varit okej, men jag skulle nog inte heller vilja klassificera det hon skriver som Chick Lit.
RaderaDet är det där med att se ner på sin egen läsning, den känslan, som jag vill komma åt. För jag läste så mycket som inte ansågs som "fint" som barn och tonåring och det helt utan skamkänslor. Istället älskade jag att frossa i det som vuxenvärlden ansåg som mindre värt. Gav det mig glädje så läste jag! Jag önskar att jag och många andra kunde hitta tillbaka till den känslan. Kanske måste vi börja frångå genre-tänkandet?
Men alltså, vad ÄR chick lit? Vad räknas in in genren och vilka ingredienser krävs för att det ska kallas chick lit? Och vad är det som säger att det ska vara sämre än något annat?
SvaraRaderaJag scrollade min bokhylla och hittade: Marian Keyes, Jodi Picoult, Plum Sykes, Kajsa Ingemarsson, Emma Hamberg, Hanne Vibeke Holst. Kanske någon mer, men de här är de jag har läst något av och kan tycka något om. Och de har varit helt okej! Vissa väldigt mer okej än andra och vissa minns jag idag inte vad de handlade om, men jag var i alla fall underhållen för stunden, annars hade jag ju inte läst dem :)
Jag gillar i alla fall Keyes och Picoult. Mycket! Tycker inte att de bara handlar om kvinnor som vill behaga män eller vad det nu är som kännetecknar chick lit.
Väldigt intressant diskussion detta. :)
Definitionen för chick lit, i alla fall enligt Wikipedia, är " genre fiction which addresses issues of modern womanhood, often humorously and lightheartedly [...] Although it sometimes includes romantic elements, chick lit is generally not considered a direct subcategory of the romance novel genre, because the heroine's relationship with her family or friends is often just as important as her romantic relationships".
RaderaJag räknar ex. inte Jodi Picoult till chick lit, då hennes böcker inte är humoristiska och inte har som mål att visa upp en bild av kvinnors liv utan att granska etiska dilemman. Om man ser till definitionen av chick lit så passar inte Picoult in och jag tror att hon bara har blivit ihopklumpad med genren för att majoriteten av hennes läsare är kvinnor. Tycker att det är tråkigt, för jag tror att om en man hade skrivit ex. "Allt för min syster" så hade den absolut inte klassats som chick lit. Fast det är ju bara min åsikt :)
Lisa H: Exakt! Vad ÄR Chick Lit? Och varför ryser så många när man tar upp det? Jag kan inte säga att jag är så mycket bättre själv, jag har också haft många fördomar. Men jag ska börja försöka att inte placera allt jag läser i fack och sedan bedöma det därefter.
RaderaJag kan inte riktigt uttala mig om huruvida all Chick Lit handlar om kvinnor som ändrar på sig för att behaga en man, för jag har inte läst tillräckligt många för att ha en åsikt.
Sara: Tack för definitionen! Jag har verkligen fått för mig att all Chick Lit handlar om (unga) kvinnor som är på jakt efter Mr Right och sen alla förvecklingar som sker fram till bröllopet. Tycker inte heller att Picoult kan räknas som Chick Lit, inte efter det jag läst hur som helst. Det är verkligen orättvist, gentemot henne själv OCH alla andra kvinnor, att hon blivit kategoriserad som Chick Lit bara för att hon läses främst av kvinnor/tjejer. Skulle det hända en typ av litteratur som mestadels läses av män?
RaderaSara, jag håller helt med dig, räknar heller inte JP som chick lit. Hennes böcker är ju faktiskt allt annat än humoristiska. (i alla fall de jag läst) Men de är väldigt bra, tänkvärda :)
RaderaUsch, jag vill egentligen inte hålla på och kategorisera, men det går ju inte att komma ifrån att genreindelningen faktiskt existerar. Och då är det ju lite intressant att försöka bena ut vad som är vad.
För bara ett par år sen så ville jag så himla gärna vara en sån som läser "svåra", stora, viktiga böcker.. Försökte inbilla mig att jag läste en Läckberg eller chick lit lite då och då för att lufta hjärnan liksom. Men det är bara att erkänna. Jag ÄR en sån som läser Läckberg och Marian Keyes (och faktiskt får ut något av det), och däremellan ibland tragglar mig igenom en "svår" bok :P Försöker att inte skämmas eller känna mig mindervärdig över det när jag inte kan hänga med i diskussionerna på alla fina bokbloggar.
[Nästa steg för mig nu är att försöka komma över skammen att jag inte kan läsa böcker på engelska, som många av mina favoritbloggare gör.. Det blir svårt att hänga med i kommentarsfälten där också tyvärr. Men den storyn hör ju egentligen inte hit :P]
Och det är nog mest det jag vill åt, att man ska få läsa det man själv vill. Framförallt ska man tillåta sig s j ä l v att läsa det man tycker bäst om. Utan skuldkänslor eller tankar om måsten. Givetvis ska man inte sluta utmana sig själv med svårare läsning, men så fort det blir ett tvång så lägger man ner och då blir det meningslöst.
RaderaOch därför tänker jag, utan dåligt samvete, fortsätta läsa min tonårsvampyrromantik. :-)