Horn, av Joe Hill

Han tvivlade inte på att Merrin hade ropat på Gud här medan hon våldtogs och dödades, i sitt hjärta om än inte med sin röst. Gud hade svarat att just nu är det många som ringer och att hon fick vänta tills hon var död.

Den här boken låg länge näst längst ner i min läshög. Jag köpte den omedelbart när den kom ut eftersom jag gillade författarens tidigare böcker: En hjärtformad ask och novellsamlingen Vålnader. Men Horn blev liggande. Tog upp den ibland och läste några sidor fast det kändes aldrig helt rätt, förrän nu. Å andra sidan var det helt jädra förbaskat rätt just nu och jag blir så lycklig när det händer. 

För ett år sedan våldtogs och mördades Ignatius ”Ig” Perrishs flickvän Merrin och i samhällets ögon är han den skyldige även om absolut inget kunnat bevisas. Lagom till årsdagen super sig Ig full och när han vaknar upp blir en jobbig bakfylla än värre när han upptäcker de två horn som vuxit ut i hans panna. Horn som ingen riktigt verkar lägga märke till förutom när de ser rakt på honom och har den effekten att alla som talar med Ig börjar erkänna sina hjärtans innersta tankar och önskningar. Chockad lyssnar han bland annat till en småbarnsmammas vilja att för alltid lämna sitt skrikande barn på golvet till läkarmottagningen. Snart inser han att han kan använda denna nya förmåga till att ta reda på vem som verkligen mördade Merrin.

Jag vet hur orättvist det är att jämföra Joe Hill med Stephen King (och hur innerligt de båda avskyr det) men jag finner det väldigt svårt att låta bli för det är så mycket som är likt och inte bara det att de båda skriver med det övernaturliga som bas. De har snarlika metoder för att närma sig en person eller ett problem, för att inte tala om alla popkulturella referenser de gillar att strö kring sig. Och kanske älskar jag Hill lite extra just för att hans referenser även är min generations? Hill har samma typ av berättarstil som King, de är båda experter på att få en att tro att det man läser inte är något speciellt. Till en början. Men snart inser man hur skickligt och lekande lätt man sugits in i texten och berättelsen, det är stor begåvning maskerad som enkelhet. Men jag anser att Hill kommer att bli en bättre författare än sin pappa, om han nu inte redan är det. Han överglänser definitivt om man jämför var King befann sig vid tre publicerade böcker. Det finns ett lugn i Horn, som om Hill visste vad det var han höll på att skriva, en självsäkerhet som jag tycker mycket om. Det är rått och otäckt precis på det sätt som jag finner mest obehagligt. För monster i all ära men det finns ingenting läskigare än när de man älskar och litar på plötsligt börjar berätta sådant de haft på hjärtat hela sina liv och det inte är något trevligt om kärlek och tillit de delar med sig av. Förutom ett par scener där ormar råkar illa ut (har väldigt svårt för lidande djur) och några avsnitt när våldet får huvudrollen så älskar jag den här boken, den skrämmer mig på helt rätt sätt. Det är fantastiskt bra skrivet. Tack så jättemycket Joe Hill.