Den odödliga Henrietta Lacks, av Rebecca Skloot

Innan jag föddes blev min mormor diagnostiserad med bröstcancer. Läkarna opererade bort ett bröst, flera lymfkörtlar runtomkring samt annan vävnad och strålade hårt. Under resten av sitt liv hade hon en armhåla och en arm som inte bara såg ut som om kirurgerna skurit i dem på måfå, de var även väldigt mycket svagare än den andra friska sidan. Hon åt stark medicin resten av sitt liv. Men hon fick extra tid, hon levde. Det var så cancervården såg ut på den tiden och mer än något annat är jag tacksam över att vi fick behålla henne så länge som vi fick. Utan behandlingen hade jag aldrig fått lära känna henne. Innan mormor slutligen gick bort förlorade vi min moster som endast blev fyrtioåtta år gammal, även hon drabbad av bröstcancer. Jag har tänkt mycket på dem när jag läst om Henrietta Lacks, för hur mycket av vetenskapens framgångar har vi i vår släkt henne att tacka för? Men även: vad skulle vi ha tänkt om våra cancersjukas vävnader använts såsom Henriettas använts? Vad hade jag känt då?

Henrietta Lacks var strax över trettio år när hon 1951 dog av sin livmoderhalscancer på John Hopkins, ett sjukhus för mindre bemedlade svarta i Baltimore, Maryland USA. Redan innan hon gick bort togs cellprover av hennes tumörer och vid obduktionen togs fler, både celler med cancer och friska sådana. Tidigare hade alla celler läkare tagit från patienter dött efter en viss tid, Henriettas bara levde vidare och delade sig i all oändlighet. Mycket snart insåg forskare vad de skulle kunna göra, vilka tester de skulle kunna utföra. Mycket riktigt har Henriettas celler gjort underverk, nu sextio år senare har de bland annat legat bakom tre Nobelpris och låg till grund för poliovaccinet. Henriettas kvarlevande familj däremot, de lever ännu i fattigdom, är lågutbildade och många av dem lever med bland annat hörselskador som ett resultat av kusingifte. Inte för att de därmed ska kunna köras över lättare, tvärtom borde skyddet runtomkring dem då vara större. Men samhället har svikit dem. De trodde länge att deras mamma var klonad och levde i London i många exemplar. Speciellt dottern Deborahs förvirring har varit hjärtskärande att läsa om. Alla människor som någon gång tagit del av modern sjukvård borde läsa den här boken, den för en viktig diskussion om etik och moral och många av oss har förmodligen Henriettas celler att tacka för så oerhört mycket. Låt dig inte skrämmas av den första delens beskrivningar av celler och hur de fungerar, det blir lättare. Det är en välskriven och sorglig bok.

När läkarna ville testa alla kvinnor i min släkt för att se om vi har bröstcancergenen så behövde de även mångas godkännande för att plocka fram sparade vävnads- och blodprover från mormor och moster, om bara en av de efterlevande sagt nej så hade det inte blivit något. Jag såg hur upprört det kunde bli bara när proverna skulle användas för att jämföras med våra egna, vi diskuterade i månader. Jag kan inte ens börja tänka mig hur det hade varit om vi fått veta att dessa prover använts över hela världen, blivit uppsända med rymdfärjor och sprängda i kärnvapenprover. Det går inte att förstå.