Felicia försvann, av Felicia Feldt

Det är riktigt plågsamt att försöka skriva om den här boken. För de flesta av reaktionerna finns kvar inom mig, på ett ställe där jag inte riktigt kan nå dem eller åtminstone inte sätta dem samman till förståeliga meningar. Därför är det svårt att få fram en regelrätt recension så detta kanske ska läsas mer som en samling tankar om en bok. Gissar att alla numera känner till historien så jag drar den inte igen.

Jag kan inte hålla på och spekulera i vad som verkligen hänt eller inte, för det är omöjligt för mig att veta. Men ändå kliar det i mig då jag vill börja leta bevis för att se vad som är sant eller inte. Det måste finnas sjukhusjournaler (eller brist på sådana) tänker jag; bekanta, vänner och före detta män som kan vittna till någons fördel. Men i slutet av varje sådan tankecykel så kommer jag ändå på att det inte spelar någon roll, inte för mig som läsare. Inte egentligen. Därför läser jag boken som sanning. Inte för att det sista ordet är det som stämmer mest utan för att jag helt enkelt inte kan ta mig igenom en bok med misstänksamma glasögon, just när jag läser så måste det få vara sanningen. För det är just en bok, inte ett rättegångsprotokoll eller en officiell utredning.

Felicia försvann är en bok om en släktförbannelse som hela tiden kräver nya, yngre offer. Vad som händer när ingen orkar eller förmår att bryta den, åtminstone inte helt. Jag känner till den där förlamningen, hur enkelt det är att bara låta saker vara av vana, leda och framförallt rädsla för att det där nya ska vara något ännu värre. Jag kan inte döma någon, jag får inte, men barnens utsatthet är det allra värsta, att det finns vuxna i deras närhet men att just de som ska skydda som gör allt det hemska. Det är så fruktansvärt äckligt när de vuxna kvinnorna och männen utnyttjar minderåriga barn eller bara ger dem inblickar i sådant som de inte ska se på många år. Jag blir rasande arg, ligger vaken på natten och läser fast jag borde sova. Alkoholistens förnekelser är väldigt bekanta. Jag vet att de kan göra och säga saker på måndagen och vara i full förnekelse tisdag morgon. Det där ständiga glaset i handen, ilskan, självömkandet och hur de modellerar världen efter hur de tror att den ser ut. Hur de vill att den ska se ut. Det enda sättet de står ut med att den ser ut. Brukar tänka på vad Katerina Janouch brukar säga, nämligen att alkoholisten ljuger till och med när han/hon säger hej. De ljuger tills de själva är säkra på att det de säger är sanningen. Så när Felicias mamma i slutet av boken säger att hon aldrig slagit sin dotter så är jag ganska säker på att hon tror på det själv.

Boken är skriven i korta stycken och ibland tappar jag bort mig i tiden även om plats och årtal är rubriken för varje ny del. Kanske hoppar det lite för tvärt? Eller så kanske det är meningen att det ska vara lösryckt och fragmentariskt, såsom minnet ofta är. Jag läste ut boken mindre än ett dygn efter att jag fått hem den, tror inte det finns något annat sätt än att sluka den och jag tyckte väldigt mycket om den. Inte trots att den var upprörande och otäck, utan just för att.