Tistelblomman, av Amanda Hellberg

Maja Grå har flyttat från Oxford och tillsammans med fästmannen Jack ska hon bo i ett hus på det skotska höglandet. Huset kallas för Tistelblomman och invånarna i den närbelägna byn ger antydningar om hemsökelser och spöken. Då Maja själv har gåvor som gäller det övernaturliga kan hon snabbt konstatera att ryktena stämmer, det är något som inte står rätt till med det ensligt belägna huset. Mystiska händelser inträffar allt oftare och när Jack måste resa iväg några dagar eskalerar allt.

Jag läste den här boken på några timmar, det driv som fanns i Hellbergs tidigare böcker finns definitivt här. Man måste få veta hur det går och jag blir överraskad av upplösningen för den har jag inte lyckats lista ut för tidigt. Och jag älskar den här historiens twist, för den är oväntad. Hellberg har ett fantastiskt fint språk men jag blir inte lika berörd eller kommer personerna så nära såsom jag gjorde i Döden på en blek häst. Det är en bra bok, ofta en riktigt bra bok, men jag kan inte låta bli att sakna den råhet som fanns i Styggelsen. Kanske blir mina förväntningar fel ställda när jag hela tiden tänker mig någon liknande det som fanns i den första boken?

Det blir lite irriterande med alla dessa nästintill identiska möten med lokalinnevånare som meddelar att jo visst vet de något om traktens spökhus, de vet ganska mycket, men de tänker inte berätta ett skvatt för det unga par som just flyttat in där. Trots att tystnaden kan kosta sagda par livet. Jag undrar, skulle det vara så i verkligheten? Varför inte skrämma iväg dem med skräckhistorier och se till att de inte spenderar en enda natt i det hemsöka huset där alla verkar ha sett eller varit med om något. Men då skulle det givetvis inte bli någon spökhistoria...