Och i Wienerwald står träden kvar, av Elisabeth Åsbrink

Så, käraste pojke, idag har jag än en gång skrivit ett allvarligt brev, antagligen för att det är så vackert ute och jag känner starkt hur bra det är att du inte längre är kvar här. Men bry dig inte om allvaret, fortsätt vara glad och obekymrad. Jag kan inte alltid skratta och vara rolig, jag funderar alldeles för mycket.

Otto Ullmann är tretton år när han i februari 1939 får lämna Wien för att åka till Sverige där han först hamnar på barnhem och sedan arbetar för sitt uppehälle på olika gårdar i Småland. Kvar hemma finns föräldrarna Josef och Elise och de bestämmer sig för att skriva till varandra så ofta de kan i väntan på återförening. Breven Otto skickade har gått förlorade men de flera hundra som hans föräldrar, mostrar, faster och hemhjälp skickade till honom finns kvar och de utgör stommen för den här boken. De skrevs mellan 1939 och 1944 innan de upphörde helt, den sista avsändaradressen var Theresienstadt.

Runt dessa brev skriver Elisabeth Åsbrink om hur situationen i Sverige såg ut vid den här tiden och hon har intervjuat människor som kände Otto. Det är rent ut sagt äckligt att läsa hur många människor såg på judar, jag får en känsla av att vilja tvätta händerna hela tiden. Men det är intressant att läsa argumentationen för varför dessa ”annorlunda” människor inte skulle få beblandas med svenskar, den är nästintill exakt densamma som används mot muslimer idag. Inte mycket har förändrats, inte egentligen. Den här boken innehåller ett av de otäckaste orden jag någonsin läst. Rasduglig. Smaka på det, låt det rulla på tungan, Otto och hans familj var inte rasdugliga. Miljontals människor över Europa dömdes till en utdragen och plågsam död då de inte var rasdugliga.

Och i Wienerwald står träden kvar är en bok sprängfylld av kärlek till familjen, skriven på ett hisnande vackert språk. Ofta läste jag om stycken, läste dem högt även om ingen annan var där, enbart för att få höra orden och meningarna uttalas. Men samtidigt är det en fruktansvärd bok av den allra värsta sorten där man redan från början anar att det inte kan sluta väl eftersom man vet vad som hände en majoritet av de judar som inte lyckades fly Österrike innan krigsutbrottet. Alla de här människorna kom mig så nära trots att jag ”bara” läste deras brev som dessutom ofta var upprepningar av kärleksförklaringar, samma försäkringar om att de var friska. Ändå kändes det som att jag kände dem. Mot slutet kunde jag knappt andas, deras panik och ångest låg som en hinna på min hud när jag läste ut boken klockan två på natten. Detta trots att allt passerade för över sjuttio år sedan, Åsbrink lyckas verkligen göra historien levande. Man kan läsa siffror och statistik om förintelsen i all oändlighet men det är först när man kommer innanför känslorna på människorna som var med som man faktiskt börjar förstå. Det här är en bok som alla borde läsa och jag kommer göra mitt absolut bästa för att människorna i min närhet får den här i ett paket så snart som möjligt.

Läs även gärna Breakfast Book Club's otroligt vackra recension. 

Den odödliga Henrietta Lacks, av Rebecca Skloot

Innan jag föddes blev min mormor diagnostiserad med bröstcancer. Läkarna opererade bort ett bröst, flera lymfkörtlar runtomkring samt annan vävnad och strålade hårt. Under resten av sitt liv hade hon en armhåla och en arm som inte bara såg ut som om kirurgerna skurit i dem på måfå, de var även väldigt mycket svagare än den andra friska sidan. Hon åt stark medicin resten av sitt liv. Men hon fick extra tid, hon levde. Det var så cancervården såg ut på den tiden och mer än något annat är jag tacksam över att vi fick behålla henne så länge som vi fick. Utan behandlingen hade jag aldrig fått lära känna henne. Innan mormor slutligen gick bort förlorade vi min moster som endast blev fyrtioåtta år gammal, även hon drabbad av bröstcancer. Jag har tänkt mycket på dem när jag läst om Henrietta Lacks, för hur mycket av vetenskapens framgångar har vi i vår släkt henne att tacka för? Men även: vad skulle vi ha tänkt om våra cancersjukas vävnader använts såsom Henriettas använts? Vad hade jag känt då?

Henrietta Lacks var strax över trettio år när hon 1951 dog av sin livmoderhalscancer på John Hopkins, ett sjukhus för mindre bemedlade svarta i Baltimore, Maryland USA. Redan innan hon gick bort togs cellprover av hennes tumörer och vid obduktionen togs fler, både celler med cancer och friska sådana. Tidigare hade alla celler läkare tagit från patienter dött efter en viss tid, Henriettas bara levde vidare och delade sig i all oändlighet. Mycket snart insåg forskare vad de skulle kunna göra, vilka tester de skulle kunna utföra. Mycket riktigt har Henriettas celler gjort underverk, nu sextio år senare har de bland annat legat bakom tre Nobelpris och låg till grund för poliovaccinet. Henriettas kvarlevande familj däremot, de lever ännu i fattigdom, är lågutbildade och många av dem lever med bland annat hörselskador som ett resultat av kusingifte. Inte för att de därmed ska kunna köras över lättare, tvärtom borde skyddet runtomkring dem då vara större. Men samhället har svikit dem. De trodde länge att deras mamma var klonad och levde i London i många exemplar. Speciellt dottern Deborahs förvirring har varit hjärtskärande att läsa om. Alla människor som någon gång tagit del av modern sjukvård borde läsa den här boken, den för en viktig diskussion om etik och moral och många av oss har förmodligen Henriettas celler att tacka för så oerhört mycket. Låt dig inte skrämmas av den första delens beskrivningar av celler och hur de fungerar, det blir lättare. Det är en välskriven och sorglig bok.

När läkarna ville testa alla kvinnor i min släkt för att se om vi har bröstcancergenen så behövde de även mångas godkännande för att plocka fram sparade vävnads- och blodprover från mormor och moster, om bara en av de efterlevande sagt nej så hade det inte blivit något. Jag såg hur upprört det kunde bli bara när proverna skulle användas för att jämföras med våra egna, vi diskuterade i månader. Jag kan inte ens börja tänka mig hur det hade varit om vi fått veta att dessa prover använts över hela världen, blivit uppsända med rymdfärjor och sprängda i kärnvapenprover. Det går inte att förstå.