Jag är den siste juden, av Chil Rajchman

I förordet av Salomon Schulman står det: "Läs, låt ögonen stanna upp ett tag, se dig om i rummet, övertyga dig om att du befinner dig där i vårt nu och att du inte sugits in i ett outhärdligt Treblinka." Det är ett bra råd, för texten är helt och hållet fruktansvärd. Från det första ordet till det sista så är det en glasklar beskrivning av något av det hemskaste människan gjort. Nazisterna var utstuderade på ett sätt som skrämmer mer än annan ondska, de utvecklade hela tiden nya och snabbare metoder i sina dödsfabriker för att öka antalet dödade. På lite mer än 130 sidor får man vara med om en nedstigning i helvetet. Ofattbart täcker det inte. Möjligen stannar man då och då upp i läsningen när exempelvis ordet "banditerna" dyker upp som synonym till "nazisterna", det känns gammaldags och udda men kanske är det ofrånkomligt i en text som är från en annan tid. I övrigt så är Jag är den siste juden en naken berättelse som är omöjlig att värja sig ifrån. Det kan kännas jobbigt att läsa mer än några sidor i taget då allt som väller över en kan vara svårt, eller omöjligt, att processa, men jag skulle absolut att rekommendera den för alla jag känner.

Och i Wienerwald står träden kvar, av Elisabeth Åsbrink

Så, käraste pojke, idag har jag än en gång skrivit ett allvarligt brev, antagligen för att det är så vackert ute och jag känner starkt hur bra det är att du inte längre är kvar här. Men bry dig inte om allvaret, fortsätt vara glad och obekymrad. Jag kan inte alltid skratta och vara rolig, jag funderar alldeles för mycket.

Otto Ullmann är tretton år när han i februari 1939 får lämna Wien för att åka till Sverige där han först hamnar på barnhem och sedan arbetar för sitt uppehälle på olika gårdar i Småland. Kvar hemma finns föräldrarna Josef och Elise och de bestämmer sig för att skriva till varandra så ofta de kan i väntan på återförening. Breven Otto skickade har gått förlorade men de flera hundra som hans föräldrar, mostrar, faster och hemhjälp skickade till honom finns kvar och de utgör stommen för den här boken. De skrevs mellan 1939 och 1944 innan de upphörde helt, den sista avsändaradressen var Theresienstadt.

Runt dessa brev skriver Elisabeth Åsbrink om hur situationen i Sverige såg ut vid den här tiden och hon har intervjuat människor som kände Otto. Det är rent ut sagt äckligt att läsa hur många människor såg på judar, jag får en känsla av att vilja tvätta händerna hela tiden. Men det är intressant att läsa argumentationen för varför dessa ”annorlunda” människor inte skulle få beblandas med svenskar, den är nästintill exakt densamma som används mot muslimer idag. Inte mycket har förändrats, inte egentligen. Den här boken innehåller ett av de otäckaste orden jag någonsin läst. Rasduglig. Smaka på det, låt det rulla på tungan, Otto och hans familj var inte rasdugliga. Miljontals människor över Europa dömdes till en utdragen och plågsam död då de inte var rasdugliga.

Och i Wienerwald står träden kvar är en bok sprängfylld av kärlek till familjen, skriven på ett hisnande vackert språk. Ofta läste jag om stycken, läste dem högt även om ingen annan var där, enbart för att få höra orden och meningarna uttalas. Men samtidigt är det en fruktansvärd bok av den allra värsta sorten där man redan från början anar att det inte kan sluta väl eftersom man vet vad som hände en majoritet av de judar som inte lyckades fly Österrike innan krigsutbrottet. Alla de här människorna kom mig så nära trots att jag ”bara” läste deras brev som dessutom ofta var upprepningar av kärleksförklaringar, samma försäkringar om att de var friska. Ändå kändes det som att jag kände dem. Mot slutet kunde jag knappt andas, deras panik och ångest låg som en hinna på min hud när jag läste ut boken klockan två på natten. Detta trots att allt passerade för över sjuttio år sedan, Åsbrink lyckas verkligen göra historien levande. Man kan läsa siffror och statistik om förintelsen i all oändlighet men det är först när man kommer innanför känslorna på människorna som var med som man faktiskt börjar förstå. Det här är en bok som alla borde läsa och jag kommer göra mitt absolut bästa för att människorna i min närhet får den här i ett paket så snart som möjligt.

Läs även gärna Breakfast Book Club's otroligt vackra recension. 

Sarahs nyckel, av Tatiana de Rosnay

1942 genomförde den franska polisen en massarrestering av judar i Paris med förorter. Det kallades Operation Vårvind och ett av resultaten blev att flera tusen män, kvinnor och barn spenderade fem dygn i sporthallen Vélodrome d’Hiver utan mat, vatten eller möjlighet att sköta sin hygien. Efter dessa dygn av helvete fraktades de allra flesta likt boskap i tågvagnar till Auschwitz där de avrättades.

Tioåriga Sarah är en av de som tillsammans med sin familj hämtas tidigt en julimorgon. Fast inte hela familjen. I tron att hon snart ska vara tillbaka i lägenheten så låser hon in sin lillebror i en garderob och stoppar nyckeln i fickan.  Allteftersom tiden går så börjar hon sakta inse att hon kanske inte kommer att återvända, nyckeln bränner likt ett dåligt samvete i hennes hand. Sextio år senare får journalisten Julia Jarmond uppdraget att skriva om Vel’d’Hiv, som händelsen kommit att kallas efter arenan där det utspelade sig. Av en slump springer hon på Sarahs historia och hittar till och med kopplingar till sin mans familj. Metodiskt börjar hon nysta upp sanningen samtidigt som hennes eget liv inte är det enklaste.

Trots den irriterande kursiva stilen på Sarahs berättelse så blir den snabbt den mest intressanta delen av boken. Julia på tvåtusentalet är väldigt sympatisk men det tar inte lång stund innan jag tröttnat på alla beskrivningar av hennes make Bertrand. Det finns ingen hejd på hur snygg, sexig och underbar han är. Ändå är Julia inte nöjd med honom. Det är inga finkänsliga hintar man utsätts för utan man vet hela tiden vad som kommer komma emot en. Samtidigt så finns där ett ständigt driv framåt. Detaljerna om Sarahs öde finns även i Julias berättelse, så jag läser vidare.

Men någonstans i mitten så tappar den fart. Julias liv blir språkligt och berättartekniskt till en billigare kärleksroman. Det är inte händelserna som gör det utan hur de beskrivs. Allt cirkulerar kring den vackre, vackre äkta mannen och det söta underbara barnet. Jag blir mättad och bryr mig snart inte alls hur det går för Julia utan vill bara att det ska ta slut. Bokens övergripande historia är så viktig att det känns som att den slösas bort. Även det som händer Julia är stort i en människas liv och jag borde vara engagerad. Men inte. Den enda karaktären som faktiskt växer under historiens gång är Julias svärfar. Han hade gott kunnat få vara med mer.