Tillbaka i Panem

Det var en svår omläsning, i betydelsen att den tog lång tid, och till en början förstod jag inte riktigt varför. Första gången jag läste Hungerspelen slukade jag sidorna på ett sätt som jag sällan gjort efter tonåren. Det var outhärdligt spännande och jag låg vaken om nätterna för att jag måste veta hur det gick, ibland kom jag till och med på mig själv med att bokstavligen hålla andan under vissa partier. Att det nu tog så pass mycket längre tid tror jag beror på att jag var så smärtsamt medveten om hur det skulle gå. Bara ett exempel av många, men redan innan Katniss släppte getingboet så drog jag efter andan, bläddrade fram några sidor och läste ”mellan fingrarna”, men lade sedan bokmärket på plats och släckte lampan. För jag visste att jag inte skulle klara av hallucinationerna, inte just då. Och liknande var det med de flesta av scenerna i boken. För det kommer sällan lugna stunder när man kan andas ut och eftersom jag visste hur mycket smärta och förvirring Katniss skulle gå igenom så fick jag ont i magen. Hur ska jag klara av filmen, undrar jag nu, som för övrigt har premiär på min födelsedag. Gissa om jag är peppad!