Högläsaren, av Bernhard Schlink

Michael är femton när han i sextiotalets Tyskland av en slump möter den tjugoett år äldre Hanna. De inleder ett förhållande och Michael blir snabbt uppslukad av kärleken till den här hemlighetsfulla kvinnan, han jobbar hårt för att få vara kvar i hennes värld. Han böjer sig när han kanske inte borde och förstår inte varför hon reagerar som hon gör, nyckfullt och oförutsägbart. Efter skolan går han hem till Hanna där han läser högt för henne, sedan duschar de och hon lär upp honom i kärlekens konst. Varje dag, samma ritual. Men inget är för evigt och en eftermiddag är Hanna borta, hon har flyttat utan att lämna någon ny adress.  Bokens andra del utspelar sig sju år senare när den juridikstuderande Michael åter stöter på Hanna, men nu under helt andra förutsättningar.

Högläsaren är en lågintensiv men rasande uppgörelse med Tysklands krigsförflutna. Det är en tunn liten bok som innehåller kärlek, skuld och skam. Kanske begick jag ett misstag när jag såg filmen innan jag läste boken men jag tycker väldigt mycket om båda. Tror inte att jag tidigare läst om hur de generationer som föddes efter andra världskriget hanterade sina föräldrar och alla andra som ”var med”. Hur enkelt det var för de yngre att döma alla som medlöpare och hur de såg sig själva som moraliskt överlägsna.

Boken väcker intressanta frågeställningar om just skuld och skam. Vem är skyldig till vad och varför, för verkligheten är sällan så svart eller vit som man som barn vill se den. Jag tänker fortfarande på det moraliska dilemma som Michael brottas med under den andra halvan av boken, om han bör berätta eller inte. Jag tycker att det här är en fantastisk liten bok, men därmed inte sagt att man håller med eller ens förstår Michael och Hanna hela tiden. De är allt annat än konstant sympatiska, men det är en del av tjusningen, för de beskrivs hela tiden som trovärdiga och det är det som är viktigt. De kommer hur som helst stanna kvar hos mig länge, de båda huvudpersonerna.