Klappa händer små, av Dan Rhodes

I en liten stad någonstans i Tyskland finns något så ovanligt som ett självmordsmuseum. Ägarinnan Pavarottis fru har en idé som går ut på att få de som inte längre vill leva på andra tankar men självklart fungerar det inte riktigt som hon vill. Istället kommer människor dit för inspiration och tar till och med sina egna liv med hjälp av utställningarna efter stängningsdags. Museets intendent är en äldre man som går klädd som begravningsentreprenör och har en förkärlek för spindlar . Att äta alltså. Ännu en huvudperson är allmänläkaren Ernst Fröhlicher och hans svarta labrador Hans. På bokens baksida beskrivs Klappa händer små som Bröderna Grimm möter Tim Burton. Jag kan ingenting annat än hålla med. Författaren Dan Rhodes är en riktigt sjuk jävel och det säger jag med beröm och värme i rösten.

Det börjar väldigt bra, allt är lagom hemligt och suggestivt. Otäckt på det där underbara ”mitt ute i solen”-sättet. Här behövs verkligen inga mörka blåsiga hedar för att håren i nacken ska resa sig. Historien om Madalena och Mauro är underbart bitterljuv, den berör mig verkligen. Hela boken består egentligen av vuxensagor som vävs ihop på ett finurligt sätt, man anar vart det barkar men får ändå känns sig smart i sina gissningar. Den unga kärlekshistorien är som sagt fantastisk, den spindelälskande museiintendenten likaså. Men för mig tippar det finurligt makabra över till delvis rent äckel någonstans i mitten av boken. Jag börjar tänka för mycket och blir liksom utkastad ur sagan, det fantastiska förlorar sin lyster. Det blir för verkligt och innebär ett rejält hack i skivan innan jag kommer på rätt spår igen. Jag förbannar mig själv för att jag inte kan ta lättare på det för jag gillar verkligen historien och jag räknar mig inte på något sätt till de kräsmagades skara, tvärtom så brukar jag vara den som går närmare skeletten och burkarna med kroppsdelar i formalin när alla andra drar sig därifrån. Jag har även vissa problem med hur människorna i boken beskrivs och det gäller både de underskönt vackra och de svartklätt magra, de har en tendens att bli något stereotypa. Folk blir sällan mer än sina yttre attribut. Fast som helhet så gillar jag den här boken och måste givetvis titta närmare på vad mer författaren skrivit.

Se till att kika in på Dan Rhodes hysteriskt roliga blogg, jag fnissade mig tokig till bilden: this candid shot of him rising from the lake at Pemberly, under avdelningen About the Author (givetvis roligast om man överdoserat på Jane Austen och då främst BBC-filmatiseringen av Pride and Prejudice).

Detta var ett recensionsexemplar från Basil.