Mor gifter sig, av Moa Martinson

Jag har läst om Moa Martinsons självbiografiska roman Mor gifter sig, en bok som jag inte läst sedan de sena tonåren men då vill jag minnas att jag plöjde igenom den flera gånger. Och inte bara just denna utan alla tre delarna i serien. Fast något jag aldrig riktigt reflekterat över utan insåg först när jag läste Kerstin Engmans Moa Martinson-biografi, var hur kontroversiell titeln var när boken kom ut 1936: en mor som gifte sig. En kvinna skulle först gifta sig, sedan bli mor. Och om det var uppseendeväckande på trettiotalet, tänk då hur samhället såg på det nästan fyrtio år tidigare när händelserna utspelade sig på riktigt.

Bokens första meningar:

Jag minns så väl dagen, mor gifte sig. Vi bodde båda hos en syster till henne i Norrköping. Det var en fredag. Mor hade ledigt från fabriken. Hon hade på sig en svart klänning som hon lånat av en kamrat, ty mors ekonomi hade aldrig riktigt repat sig efter en dyrbar kur hon måst kosta på mig för "engelska sjukan". De pengar mor fått "ett för allt" av min riktiga far, som var alldeles för fin för att gifta sig med mor, ty det lär vara stor skillnad på att gifta sig och på att bli far, de pengarna hade mor givit min morfar för att jag skulle få stanna där för alltid. Min morfar fick lunginflammation samma år och dog.

Mia växer upp i Norrköping med sin mamma Hedvig i början av nittionhundratalet, det är alltid fattigt, ofta slitigt och stundtals smutsigt. Boken börjar när Hedvig ska gifta sig med Albert och både hon och hennes dotter förväntar sig att ett nytt liv ska börja, ett där mat och husrum inte kommer sporadiskt. Men Albert har en benägenhet att dricka för mycket, varje gång han får pengar köper han brännvin och försvinner med andra kvinnor. Så familjen får flytta runt och Hedvig arbetar så mycket samt äter så lite att de barn hon föder dör inom några dagar eller veckor, för varje gång hon blir gravid så är Albert borta och hon får täcka upp inkomstbortfallet.

Moa Martinsons böcker är otäckare än de flesta zombiehistorier jag läst. Läskigare för att det är sant, har hänt på riktigt. Återigen blir jag helt lamslagen av fattigdomen, smutsen, svälten och alkoholmissbruket. Jag slår ihop boken och skriker: orättvist! Men det är samtidigt väldigt vackert skrivet, lilla Mia fastnar hos mig. Hon är ingen Kulla Gulla den här gulliga, omtänksamma men samtidigt själviska, inbilska och svartsjuka ungen. Hon får vara som barn är mest. Beskrivningarna av hur hon söker böcker att läsa är ganska hjärtskärande när man själv växte upp med tillgång till ett kommunalt bibliotek.

Snart går jag vidare med fortsättningen: Kyrkbröllop.