Mor gifter sig, av Moa Martinson

Jag har läst om Moa Martinsons självbiografiska roman Mor gifter sig, en bok som jag inte läst sedan de sena tonåren men då vill jag minnas att jag plöjde igenom den flera gånger. Och inte bara just denna utan alla tre delarna i serien. Fast något jag aldrig riktigt reflekterat över utan insåg först när jag läste Kerstin Engmans Moa Martinson-biografi, var hur kontroversiell titeln var när boken kom ut 1936: en mor som gifte sig. En kvinna skulle först gifta sig, sedan bli mor. Och om det var uppseendeväckande på trettiotalet, tänk då hur samhället såg på det nästan fyrtio år tidigare när händelserna utspelade sig på riktigt.

Bokens första meningar:

Jag minns så väl dagen, mor gifte sig. Vi bodde båda hos en syster till henne i Norrköping. Det var en fredag. Mor hade ledigt från fabriken. Hon hade på sig en svart klänning som hon lånat av en kamrat, ty mors ekonomi hade aldrig riktigt repat sig efter en dyrbar kur hon måst kosta på mig för "engelska sjukan". De pengar mor fått "ett för allt" av min riktiga far, som var alldeles för fin för att gifta sig med mor, ty det lär vara stor skillnad på att gifta sig och på att bli far, de pengarna hade mor givit min morfar för att jag skulle få stanna där för alltid. Min morfar fick lunginflammation samma år och dog.

Mia växer upp i Norrköping med sin mamma Hedvig i början av nittionhundratalet, det är alltid fattigt, ofta slitigt och stundtals smutsigt. Boken börjar när Hedvig ska gifta sig med Albert och både hon och hennes dotter förväntar sig att ett nytt liv ska börja, ett där mat och husrum inte kommer sporadiskt. Men Albert har en benägenhet att dricka för mycket, varje gång han får pengar köper han brännvin och försvinner med andra kvinnor. Så familjen får flytta runt och Hedvig arbetar så mycket samt äter så lite att de barn hon föder dör inom några dagar eller veckor, för varje gång hon blir gravid så är Albert borta och hon får täcka upp inkomstbortfallet.

Moa Martinsons böcker är otäckare än de flesta zombiehistorier jag läst. Läskigare för att det är sant, har hänt på riktigt. Återigen blir jag helt lamslagen av fattigdomen, smutsen, svälten och alkoholmissbruket. Jag slår ihop boken och skriker: orättvist! Men det är samtidigt väldigt vackert skrivet, lilla Mia fastnar hos mig. Hon är ingen Kulla Gulla den här gulliga, omtänksamma men samtidigt själviska, inbilska och svartsjuka ungen. Hon får vara som barn är mest. Beskrivningarna av hur hon söker böcker att läsa är ganska hjärtskärande när man själv växte upp med tillgång till ett kommunalt bibliotek.

Snart går jag vidare med fortsättningen: Kyrkbröllop.

Kaffe med dopp i sällskap av Moa Martinson

Tog en tur in till stan på min andra semesterdag för att gå på Skansen. Det är lite lustigt hur sällan jag är där med tanke på hur nära jag bor men det är ett riktigt fint friluftsmuseum vi har i Stockholm. Spenderade den mesta tiden i de så kallade arbetarkvarteren från artonhundratalet, de har varit min favorit så länge jag kan minnas (förutom den osynliga järven då). Satt en stund i solen på ett café med Mor gifter sig. Tänkte på hur det som för mig är fika ofta för karaktären Mia var hela dagens mat.

(Klicka på bilderna för att göra dem större.)

Letade efter hus från Norrköping men hittade inget, de flesta byggnaderna här är från Södermalm. Men visst kan man tänka sig bokens Mia springa omkring i de här kvarteren?

Var givetvis tvungen att dokumentera Bokbinderiets fina skylt.

Det var otroligt fint väder ända tills jag på vägen hem skulle gå av Djurgårdsfärjan vid Slussen då det kom en kombinerad regn/hagelstorm som pågick i minst en kvart. När haglet väl avtog så fortsatte regnet att ösa ner.

Temperaturen föll nästan tio grader och vi var många som stod i busskurer och trappuppgångar en lång stund innan man kunde gå vidare. Slank in på SF-bokhandeln på vägen till tunnelbanan och fick nästan vrida ur plånboken innan jag kunde betala för Oblivion High av Johanna Koljonen och Nina von Rüdiger.

Nu blir det soffa, te, katter, filt och läsning!

Moa Martinson - Ordet och kärleken, en biografi, av Kerstin Engman

Det blev en bok läst i helgen, nämligen biografin om Moa Martinson som jag köpte på antikvariat efter att ha läst Kvinnor och äppelträd. Måste erkänna att jag, återigen, blivit helt hypnotiserad av den här kvinnan och hennes liv.

Hon föddes 1890 som Helga Maria i Vårdnäs socken strax utanför Linköping. Hennes mamma Kristina var nitton år och ogift piga så den första tiden levde Helga hos sin mormor och morfar. Vid den här tiden dog vart tionde barn under sitt första levnadsår, levnadsvillkoren för de fattiga var ofta fruktansvärda men när Moa som vuxen skrev om den här tiden ville recensenter få det till att hon överdrev. I själva verket höll hon igen och skrev inte om de allra värsta sakerna hon mindes eller fått berättat för sig. Och det är just de fattigas situation, speciellt kvinnornas och barnens, som går som en röd tråd genom hela hennes författarskap, omtänksamheten om de som hade det svårast under nittonhundratalets första årtionden. Inte heller som vuxen slapp hon undan svårigheter och tragedier, en vårdag 1925 drunknade två av hennes söner, de var nio och tio år gamla. Tre år senare tog hennes man livet av sig. Men hon fortsatte att kämpa, fortsatte att skriva. Tiden med maken Harry Martinson är mycket intressant att läsa om, han var fjorton år yngre men de levde och arbetade ihop i elva år innan han flyttade ifrån torpet Johannesdal för gott.

Ibland blir boken lite spretig i sina försök att få med så mycket som möjligt, korta vänskaper med olika personer svischar förbi på några sidor. Ärligt talat är jag inte heller så intresserad av alla politiska texter i olika tidningar (just ointresset för politik är en brist hos mig, jag vet) men det är klart att det måste finnas med med tanke på Martinsons engagemang. Riktigt intressant är däremot hur hennes böcker togs emot när de kom ut, vad alla recensenter skrev om dem. Det är en finstämd biografi skriven med mycket kärlek men Engman vågar även se Martinsons svaga sidor, både som författare och person. Gillade den skarpt. Jag ska som sagt fortsätta omläsningen med Mor gifter sig-serien nu under sommaren och jag ska baske mig ta mig till hennes torp Johannesdal i Sorunda! Det ligger knappt två kilometer från mitt hem och det är en skam att jag aldrig varit där.

Vid hinderlopp - kasta först hjärtat över hindret.
Moa Martinson

Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen!

Slitet uttryck, jag vet, men man får endast säga det på riktigt en gång om året, om man nu har sådan tur att man faktiskt får tillbaka något. Vägen hem igår kantades av finklädda människor med blombuketter, unga killar med klirrande påsar och ölindränkta studenter. Jag firade skatteåterbäringen med att åka förbi SF-bokhandeln i Gamla Stan där mitt mål var att köpa något totalt onödigt. Men som så ofta när man faktiskt kan och ger sig själv tillåtelse så hittade jag inget, det fick bli tre böcker istället.

Deirium av Lauren Oliver som jag läste om hos Bellas Bok.

Something Wicked This Way Comes av Ray Bradbury, som jag skrev om här.

Hungerspelen av Suzanne Collins, som jag ska ge bort i examenspresent nästa vecka.

Slutligen: Moa Martinson - Ordet och kärleken, en biografi av Kerstin Engman. Inte inköpt på SF-bokhandeln men beställd från antikvariat och låg hemma och väntade på hallmattan!




Kvinnor och äppelträd, av Moa Martinsson

Kvinnor och äppelträd handlar om Sally och Ellen som växer upp i och utanför Norrköping i början av nittonhundratalet. De är båda ättlingar i tredje led till mor Sofi men känner inte till varandra förrän de möts som vuxna. Ellen är gift med rallaren Bernhard som blir dum och ibland våldsam när han dricker – och dricker gör han allt oftare. Sally är utstött från bygemenskapen och anklagas för att uppvigla folk men tycker själv att: Man gör det man inte kan låta bli. Hennes man är sällan hemma men ändå föder hon barn på barn.

Jag hann läsa ett femtontal sidor i den här boken innan jag var så arg att jag skakade. Det första lilla kapitlet handlar om mor Sofi (ganska många år innan Sally och Ellen) och att hon tillsammans med väninnan Fredrika badar varje fredag. Om detta skvallras det givetvis på bygden, om badandet och det faktum att Sofi inte längre sover tillsammans med sin man. Femton graviditeter och en nästan helt förstörd kropp räcker tydligen inte och den där skammen stör mig enormt. Jag känner delvis igen det från min egen pappa som var född på trettiotalet: att det viktiga är inte hur saker är utan hur andra ser på dem.

Man är tjugosex år och vet en del. Man vet att mor inte på snart tio år legat hos far, och väl är det så man slipper fler munnar. Men folk pratar, pratar om mor. Nu är mor inte så omtyckt längre, hon är utskämd på något vis, utskämd för att hon badar. Man är tjugosex år, ung och stark och vis, och man måste skratta. Hur kan en mor bli utskämd för att hon badar?

Kvinnor och äppelträd är en bok om skam, svält, sexualitet, våld, sjukdom och kvinnors styrka. Det är vackert, hårt och grymt. Små barn får livnära sig på svart bröd och kaffe, kvinnorna dör i barnsäng och männen klarar inte av att leva utan att supa sig drängfulla varje dag. Många tar livet av sig, för en repstump går alltid att skrapa fram hur fattig man än är. Ibland blir armodet lite för mycket, det blir till enbart en uppräkning av elände men utan vidhörande historia och då blir det tungt. Det är dock något som jag minns som bortarbetat i Mor gifter sig, så jag gissar att det är ett problem som enbart rör den här debutromanen.

Att människor kunde ha det så här, att många människor faktiskt hade det så här, för bara hundra år sedan i Sverige är svårt att förstå. Vår resa till ett rikt land gick fort. Jag tror att det kan vara nyttigt att bli påmind om hur nära fattig-Sverige ändå är, det var verkligen inte så länge sedan, och att vi på inget sätt är skyddade mot fattigdom och svält i framtiden. Jag tyckte väldigt mycket om den här omläsningen och ska snart fortsätta med Mor gifter sig.

Älskade Moa

När jag var liten och i tonåren så plöjde jag igenom Marta Sandwall-Bergströms Kulla Gulla-böcker, Per Anders Fogelström, Harry Martinsson, Stig Dagerman och så givetvis Moa Martinsson då. Ja, alla proletärförfattare jag fick tag i. Visst var det ofta hemsk läsning, folk svalt, for illa och dog, men nu när jag läser om Moas Kvinnor och äppelträd så blir jag så innerligt arg och förbannad på ett sätt som jag inte varit tidigare. Allt är så svidande orättvist! Kvinnorna sliter för att hålla familjerna med mat och husrum men dör i syfilis och lungsot medan männen ofta är fulla redan tre på eftermiddagarna och barnen lämnas vid för våg.

Böcker. Många av kamraterna lånade böcker, fick låna  böcker. - - - Ellen och några till fick inte, ty: ni behöver hjälpa till när ni kommer hem, det betalas ju så litet för er... Nu ligger det bakom, skolan, även läsningen för prästen, en tid som var rent löjlig. Prästen talar till en som om man vore en ängel. Försöker klargöra vad man ska akta sig för. Vad vet han om livets underliga saker? Vad vet han om gossen som stiger ner ur en tavla och kysser och gråter och dansar med vita fingrar över tangenter som låter så vackert att man glömmer tant och allting? Vad vet prästen om gubbar som kommer med kungen av Danmark? Vad vet han om tanter som svär och träter och slåss men är snälla ändå vid små barn? Vad vet han om fasan och mörkret på en stor gård? Vet han att inga böner till Gud hjälper mot råttor? Inget vet han.

Jag måste blanda upp läsningen med annat, mindre upprörande, för att inte gå runt och vara förtvivlad hela tiden. Det gör baske mig ont att läsa om Moa.

Moa Martinsson

Boken är tankens barn annonserade att hon tänker läsa Moa Martinsson och jag var inte sen att hänga på. Bad mamma leta fram Kvinnor och äppelträd då jag tänkte börja med Moas debutbok men den hade tydligen gått och gömt sig bland hyllorna. Så jag bad henne ge mig Mor gifter sig, tills kvinnorna och äppelträden kommer fram igen. Blir som vanligt helt stum över språket och handlingen. Mammas utgåva från tidigt sjuttiotal är fortfarande jättefin trots att vi båda läst den flera gånger, Moa är man rädd om i vår familj.

Jag lärde mig aldrig att tåla min styvfar, antagligen för att han lade för starkt beslag på min mor, och så var han elak vid henne, slog henne, och så fick hon andra små barn, som han var riktig far åt, därför tålde jag inte dem heller. När de dog, ty de levde inte ett år någon av dem, så grät jag förtvivlat för att jag inte tyckt om dem.

Ett fattigsverige träder fram på enbart ett par sidor, en värld som på samma gång både är nära och väldigt långt borta.