Kungens rosor, av Moa Martinson

Detta är den tredje delen i Moa Martinsons självbiografiska serie om flickan Mias uppväxt i början av nittonhundratalet. Hon har hunnit bli femton år och står nu på egna ben i arbetslivet. När jag läste de första fyrtio sidorna trodde jag först att jag förflyttats till en roman av Maria Gripe för här finns en prostgård, guvernanter, en enorm barnaskara, en viktig tavla och inte minst spökerier. Miljöchocken var total från den arbetarmiljö som de två tidigare böckerna skildrade men snart kände jag åter igen mig när Mia slutade på prostgården och tog arbete på Norrköpingsutställningen. Hon är som sagt enbart femton år men ändå går hon inte hem till mamma när allt blir övermäktigt, för hon är vuxen nu. Ska klara sig själv. Snacka om att tvingas växa upp fort! När hon väl får en ledig dag och letar upp mamman och styvfaderns nya hyrda skyffe så blir det inte den triumfanta återkomst hon tänkt sig.

Som vanligt blir jag så ledsen över fattigdomen och eländet vilket nästan blir än mer synligt i den här boken än de tidigare då det ställs mot de rika restaurangbesökarna på sommarutställningen, till och med kungen själv kommer och äter där Mia arbetar. Men mest upprörd blir jag av arbetarklassens självförnekelse, hur Mia och de andra ofta trycker ner sig själva mer än arbetsgivarna och besökarna. Fattigdomen och dess mödor ska gömmas, man skäms.

Boken är tankens barn, som är anledningen till denna underbara omläsning, tyckte inte så jättebra om den här sista delen, bland annat för att berättarperspektivet har ändrats från jag-form till tredje person. Och till en början måste jag erkänna att även jag irriterade mig något på det men snart accepterade jag detta nya. Kanske var det något som måste till då vi inte enbart får uppleva saker genom Mia? Det är ett myller av människor som alla får berätta hur de ser på världen, hade vi kunnat resa ut till Sonjas skärgård eller få en inblick i Adas verklighet utan det? Ada, ja. Den där lilla lesbiska twisten hade jag helt glömt bort! Hur fint som helst. Jag gillade verkligen Kungens rosor även om den inte var lika bra som den andra delen: Kyrkbröllop.

Titta gärna in hos Boken är tankens barn och läs hennes inlägg om Moa Martinson!

Kvinnor och äppelträd
Livets fest
Mor gifter sig
Kyrkbröllop
Kungens rosor

Kvinnor och äppelträd, av Moa Martinsson

Kvinnor och äppelträd handlar om Sally och Ellen som växer upp i och utanför Norrköping i början av nittonhundratalet. De är båda ättlingar i tredje led till mor Sofi men känner inte till varandra förrän de möts som vuxna. Ellen är gift med rallaren Bernhard som blir dum och ibland våldsam när han dricker – och dricker gör han allt oftare. Sally är utstött från bygemenskapen och anklagas för att uppvigla folk men tycker själv att: Man gör det man inte kan låta bli. Hennes man är sällan hemma men ändå föder hon barn på barn.

Jag hann läsa ett femtontal sidor i den här boken innan jag var så arg att jag skakade. Det första lilla kapitlet handlar om mor Sofi (ganska många år innan Sally och Ellen) och att hon tillsammans med väninnan Fredrika badar varje fredag. Om detta skvallras det givetvis på bygden, om badandet och det faktum att Sofi inte längre sover tillsammans med sin man. Femton graviditeter och en nästan helt förstörd kropp räcker tydligen inte och den där skammen stör mig enormt. Jag känner delvis igen det från min egen pappa som var född på trettiotalet: att det viktiga är inte hur saker är utan hur andra ser på dem.

Man är tjugosex år och vet en del. Man vet att mor inte på snart tio år legat hos far, och väl är det så man slipper fler munnar. Men folk pratar, pratar om mor. Nu är mor inte så omtyckt längre, hon är utskämd på något vis, utskämd för att hon badar. Man är tjugosex år, ung och stark och vis, och man måste skratta. Hur kan en mor bli utskämd för att hon badar?

Kvinnor och äppelträd är en bok om skam, svält, sexualitet, våld, sjukdom och kvinnors styrka. Det är vackert, hårt och grymt. Små barn får livnära sig på svart bröd och kaffe, kvinnorna dör i barnsäng och männen klarar inte av att leva utan att supa sig drängfulla varje dag. Många tar livet av sig, för en repstump går alltid att skrapa fram hur fattig man än är. Ibland blir armodet lite för mycket, det blir till enbart en uppräkning av elände men utan vidhörande historia och då blir det tungt. Det är dock något som jag minns som bortarbetat i Mor gifter sig, så jag gissar att det är ett problem som enbart rör den här debutromanen.

Att människor kunde ha det så här, att många människor faktiskt hade det så här, för bara hundra år sedan i Sverige är svårt att förstå. Vår resa till ett rikt land gick fort. Jag tror att det kan vara nyttigt att bli påmind om hur nära fattig-Sverige ändå är, det var verkligen inte så länge sedan, och att vi på inget sätt är skyddade mot fattigdom och svält i framtiden. Jag tyckte väldigt mycket om den här omläsningen och ska snart fortsätta med Mor gifter sig.

Älskade Moa

När jag var liten och i tonåren så plöjde jag igenom Marta Sandwall-Bergströms Kulla Gulla-böcker, Per Anders Fogelström, Harry Martinsson, Stig Dagerman och så givetvis Moa Martinsson då. Ja, alla proletärförfattare jag fick tag i. Visst var det ofta hemsk läsning, folk svalt, for illa och dog, men nu när jag läser om Moas Kvinnor och äppelträd så blir jag så innerligt arg och förbannad på ett sätt som jag inte varit tidigare. Allt är så svidande orättvist! Kvinnorna sliter för att hålla familjerna med mat och husrum men dör i syfilis och lungsot medan männen ofta är fulla redan tre på eftermiddagarna och barnen lämnas vid för våg.

Böcker. Många av kamraterna lånade böcker, fick låna  böcker. - - - Ellen och några till fick inte, ty: ni behöver hjälpa till när ni kommer hem, det betalas ju så litet för er... Nu ligger det bakom, skolan, även läsningen för prästen, en tid som var rent löjlig. Prästen talar till en som om man vore en ängel. Försöker klargöra vad man ska akta sig för. Vad vet han om livets underliga saker? Vad vet han om gossen som stiger ner ur en tavla och kysser och gråter och dansar med vita fingrar över tangenter som låter så vackert att man glömmer tant och allting? Vad vet prästen om gubbar som kommer med kungen av Danmark? Vad vet han om tanter som svär och träter och slåss men är snälla ändå vid små barn? Vad vet han om fasan och mörkret på en stor gård? Vet han att inga böner till Gud hjälper mot råttor? Inget vet han.

Jag måste blanda upp läsningen med annat, mindre upprörande, för att inte gå runt och vara förtvivlad hela tiden. Det gör baske mig ont att läsa om Moa.