Ulrike och freden - Vibeke Olsson

Kriget är slut och absolut ingenting har blivit bättre för Ulrike, snarare tvärtom. Hon bor i en utbombad och delvis vattenfylld bunker och tvingas prostituera sig för att få mat för dagen; lönen för arbetet som städerska på Hauptbanhof räcker inte på långa vägar till det nödvändiga. Hon har förlorat hela sin familj och fortsätter att kämpa med känslorna för Stortyskland, Führern och nazismen. Hon ser sig fortfarande som nationalsocialist och hatar de amerikanska soldaterna som är hennes kunder men förstår att hon är beroende av dem. Så blir hon gravid med en av dem. 

Det är svårt att läsa om det tyska folkets umbäranden strax efter andra världskriget, hur människor dog i ruinerna av det som varit deras hem, långt efter krigsslutet. Det är så lätt att tänka "skyll er själva" eftersom de startade kriget men verkligheten var självklart långt mer nyanserad och komplicerad. Precis som i Ulrike och kriget så blir det mesta till en oändlig uppräkning av elände och umbäranden. När barnen dör på grund av brist på mat och sjukvård och Ulrike tänker på sin bäste vän som "flickan med de blonda flätorna" när denne precis fått en könssjukdom och blivit arresterad för prostitution, så är inte tårarna långt borta. Först mot slutet blir det lite ljusare för Ulrike, men hon har ändå inte släppt på lojaliteten till den ideologi som gått i graven med Hitler. Jag undrar så hur det gick för Ulrike när hon fick komma till Sverige.

Ulrike och kriget - Vibeke Olsson

Ulrike är tolv år när andra världskriget bryter ut och samma dag föds hennes tredje lillebror Dietrich. Familjen är fattig och mamman sörjer att hennes barn ska behöva växa upp i krigstid såsom hon själv gjorde, medan Ulrike själv inte alls förstår oron och rädslan. Äntligen ska Tyskland få hämnd för förödmjukelsen efter första världskriget! Det har Hitler lovat. Ulrike minns ingen annan regim än den nationalsocialistiska, hon är med i BDM, Bund deutscher Mädchen, en nazistisk ungdomsgrupp för flickor och anmäler fosterlandsförrädare i rask takt. Men kriget går inte som Ulrike tänkt sig, familjen splittras med pappan vid östfronten och de yngsta barnen evakuerade till landsbygden. Bomberna faller obönhörligen över München och den allt mindre familjen tvingas till fler och svårare uppoffringar. 

Det är lätt att döma de som levde före oss, speciellt när man sitter med facit på hand. Vad de som kommer efter oss kommer tänka om vad vi nu gör (och kanske framförallt vad vi inte gör för exempelvis klimatet) vågar jag knappt tänka på. Ulrike var sex år när Hitler tog makten, hon har aldrig upplevt något annat och för henne är allt med nationalsocialismen fullkomligt normalt. Allt Den Store Ledaren säger är sanning. Fast det är ändå plågsamt då man vet att de människor hon anmäler hamnar i koncentrationsläger eller skjuts på plats. Men hon gör som hon blivit lärd, som hon blivit tillsagd. Att hennes föräldrar ofta känner annorlunda får man läsa mellan raderna och de döljer mycket för sitt äldsta barn, förstår att hon inte är mogen eller skulle förstå sanningen. Mot slutet av boken blir allt fruktansvärt blodigt, sorgligt och ångestframkallande. Ulrike har då hunnit bli arton år och när vi lämnar henne står hon i stort sett ensam i ruinerna av ett förstört land och en krossad familj. Som så ofta när jag läser om älskade böcker från barn- och ungdomsåren så är de mycket hemskare än jag minns dem. Förmodligen var inte heller min egen mognadsnivå tillräckligt hög i tonåren för att till fullo förstå krigets fasor.

Halvvägsrapport av Det, Stephen King

Det är inte ofta man kan säga att man kommit lite mer än halvvägs när man läst sjuhundra sidor men med Kings mastodontprojekt Det så är det där jag är nu. Och just den enorma omfattningen av trettonhundra sidor är delvis något av ett "problem" (om än lyxigt sådant) eftersom den inte går att läsa på något annat sätt än sittandes. Att läsa liggandes i sängen är stört omöjligt med överhängande risk för trasiga glasögon och bruten näsa och inte heller orkar man släpa runt på den, tror inte ens min väska skulle hålla för det. Så jag läser med kuddar bakom ryggen i sängen eller i soffan. På ett sätt är boken exakt såsom jag minns den, jag älskar det där smygande läskiga som hela tiden trappas upp ett snäpp i taget. Jag faller pladask för det underfundiga, för det halsbrytande roliga och smarta, men mer än något annat så frossar jag i den där balansgången mellan skratt och gråt. När man ler igenkännande genom tårarna. Vemodet, sorgen. För de flesta barn är Döden något som existerar men inte är personlig. Som vuxen ändras det och där någonstans har jag skillnaden mellan att läsa Det som barn/tonåring och att göra det som medelålders. Jag känner Döden nu, vet mer om hur oåterkallelig den är, och inte bara som något abstrakt. Allt det läskiga med ruttnande kroppar, elaka clowner, varulvar och stänkande blod som var belöningen och det rysligaste då, är bara bakgrund nu, något jag hastar förbi för att komma till det viktiga. Jag trodde att jag skulle få problem med avlopp under läsningen men det som verkligen skrämmer mig just nu är ballonger... 

Händelser vid vatten blir tv-serie

Läste i fredagens DN att Kerstin Ekmans Händelser vid vatten ska bli tv-serie. Klas Östergren ska skriva manuset och inspelningen beräknas börja under hösten 2014. Spännande! Då är det alltså snart dags att planera in en efterlängtad omläsning av den boken, jag misslyckades med det förra sommaren. Men nya tag alltså.

Omläsning: Det mest förbjudna, av Kerstin Thorvall

Jag vet att jag har läst den här boken förut men jag minns inte när eller exakt vad jag tyckte om den då. Inte för att jag tror att jag tyckte något annat än bra om den, för jag har gillat alla de böcker av författaren som jag läst, men textens detaljer har på något sätt försvunnit för mig. Kanske var jag för ung för att förstå förra gången? Så det var lite som att läsa den för första gången.

Den reaktion som följer mig genom hela boken är upprördhet. Hur kunde detta vara så kontroversiellt, hur kunde en (inte purung) kvinnas sexliv reta människor så? Men jag blir även beklämd av huvudpersonens mamma och mormor som verkar ha levt så begränsade och rädda liv. Det där med wienerbröden kommer följa med mig länge. Jag menar inte att karaktären Anna (som egentligen är Thorvall själv) gör allt rätt, långt ifrån, men det är misstag som är hennes att göra. Sedan blir jag rasande när hon döms hårdare för att hon är kvinna. En man som "knullat runt" och sedan gett ut det i bokform hade aldrig fördömts på samma sätt. Det är faktiskt befriande med en kvinna som säger att hon inte är skapt för familjeliv i radhus med småbarn och prydliga middagar utan som berättar om vad hon istället vill ha och hur hon så småningom tar sig dit. I ett annat slags samhälle hade hon kanske inte styrts in i konventionella äktenskap, då kanske hon kunnat skapa sig ett liv som hon kunde stå ut med från början. Utan att såra andra människor på vägen.

"Vara kåt. Visa att man är kåt och inte skämmas. Fastän man är kvinna och inte ens ung. Men när jag försökte skriva en följetong om en kvinna som var som jag, då blev det stor oro på veckotidningsredaktionen och chefredaktören som var blond och söt och aldrig svettig under armarna såg vädjande på mig och sa: 'Men nog är det väl bra sjaskigt?' och jag kände att jag inte kunde förklara för henne, att för de flesta är livet ganska sjaskigt, faktiskt, och de skiter i att duka vackert." 

Kulla-Gulla och omslagen

Det har varit buskul att läsa om Kulla-Gullaböckerna, ett rent nöje faktiskt även om jag var lite orolig innan jag började. Rädd att mina vuxna ögon skulle förstöra barndomens mest omlästa och älskade bokserie. Istället kände jag nästan exakt som jag gjorde då för snart trettio år sedan, när jag praktiskt taget tvångsmässigt tog mig igenom bok efter bok bara för att börja om från början varje gång jag kom till slutet. Och precis som då så älskar jag de första böckerna mest (förutom Kulla-Gulla på Blomgården, den har aldrig varit någon favorit), när hon är en fattig barnhemsflicka som får ta på sig alldeles för mycket ansvar för en skock främmande barn. De senare åren hos tant Emily och när "kamraterna" från skolan dräller runt och ställer till besvär på Höje gör mig mest irriterad, det är ju torpartjejen jag vill ha, inte måste-lära-mig-tala-mindre-bonnigt-tjejen. Där är jag och Tomas Torpare helt överens.

Mina böcker om Gulla är vällästa, fulla av smutsiga fingeravtryck och väldigt älskade. De här omslagen är otroligt fina! Tycker väldigt mycket om det enhetliga och att man får glimtar av de andra karaktärerna i bakgrunden. Avslutar härmed min omläsning av Kulla-Gulla och ser fram emot Boken är tankens barns omläsning!

 

 

  

Kulla-Gullas myrtenkrona

Så har jag kommit till den sista boken om Kulla-Gulla. Det är lite vemodigt att lämna henne, även om det är i armarna på Tomas Torpare och med ett välordnat Höje som bas. För allt är extremt välordnat och fint, allt det där som jag brukar avsky men här accepterar. Jag till och med gillar det för efter alla dessa böcker med fattigdom, elände och kamp så behöver man lyckan.

I bokens början finns den gamla konflikten kvar: patron är säker på att han ska gifta bort Gulla med Ivan, Ivan själv är lika övertygad om detta och planerar för sin framtida lycka med gods och pengar. Irene smyger svartsjukt runt och försöker förstöra männens högflygande idéer. Gulla fortsätter springa iväg till Hygget för att få träffa Tomas som själv absolut inte vågar tro att han en dag ska få tillåtelse att gifta sig med den han älskar. Men allt är lite halvhjärtat skrivet, för som den saga detta är så kan man vara säker på att de goda kommer få varandra. Något annat är helt enkelt inte möjligt. Så konflikterna går på tomgång, författaren tar ytterligare ett varv för syns skull.

Men den här sista boken handlar mer om de fattiga flickorna i Gullas närhet än något annat. Där är Majsan som numera styr på Hygget med bestämd hand, Viktorias magra Nina som kärleksfullt drivit upp en brudmyrten, prostens handikappade Ester som hela sitt liv gömts undan nyfikna blickar. Precis som när jag läste den här serien som barn så får jag här i slutet en längtan tillbaka till Kulla-torpet, jag börjar se varför jag hela tiden började om från början när jag kommit till den sista boken. Visst är det ett fint slut med den vackra klänningen och de förbättrade arbetsvillkoren för Höjes arbetare men det som alltid har trollbundit mig mer än något annat är beskrivningarna av den fattiga barnhemsflickan som får släpa vatten, köra kol mitt i natten och ha ansvar för en skock lika fattiga torparungar. Det är henne jag ser framför mig när jag läser namnet Kulla-Gulla och det är henne jag saknar när allt är slut.



Kulla-Gulla finner sin väg, av Martha Sandwall-Bergström

 

Gulla och Tomas fortsätter sin kamp för att göra förbättringar för bygdens fattiga samtidigt som de försöker stjäla till sig hemliga kärleksmöten. Patron och Ivan verkar inte ens kunna tänka tanken att där skulle vara något men för Mamsell Modig kan Gulla inte dölja sina känslor. På torpet i Hygget finns numera två oxar, både huset och ladugården är rödmålade och barnen rundkindade och välgödda efter Tomas ansträngningar. Men allting börjar ändå dras till sin spets, Gulla vill berätta för sin morfar om kärleken men förstår att det inte kommer falla väl ut. Patron har planer på att gifta bort sitt enda barnbarn med Ivan men tycks återigen ha glömt hur det gick med hans dotter när han försökte tvinga henne till liknande handlingar.

Jag trivs så väldigt mycket bättre nu när den största delen av historien återigen utspelar sig i stugor och torp. Visst glider Gulla runt i fina klänningar men hon har ändå hjärtat på rätt ställe, hon är på de fattigas sida. Hon svor tidigt på att aldrig glömma svältåren på Kulla-torpet och glömt har hon verkligen inte gjort. Att de sjuka på bygden ofta utnyttjar hennes godhet och låtsas vara sämre än de egentligen är för att få ännu en matkorg, är något hon inte låtsas om. Istället tycker hon att det är en skam för herrgården att dess underlydande måste ta till oärlighet för att säkerställa maten på bordet. Men med ihärdighet och Tomas hjälp så blir det ändå långsamt bättre för många av torparna. Man ser ett ljus i mörkret.

Kulla-Gulla och Tomas Torpare

Efter att det allra värsta hänt Viktorias Viktor i slutet av sommarlovet så återvänder inte Gulla till Tant Emilys flickskola i Hasseltuna utan väljer att stanna hemma för att försöka införa förbättringar för folket på och omkring herrgården. Men för varje steg hon tar framåt tvingas hon två tillbaka, Patron är inte alls villig att förbättra för sina torpare och arbetare. Men så kommer en ny bruksbokhållare vid namn Tomas till Höje, en student från Stockholm som både lockar och skrämmer med sina socialistiska tankar. Långsamt vinner han Gullas hjärta och övertygar både arbetare och Patron om att han faktiskt inte bara pratar tomt utan står upp för det han menar. När trebarnspappan Sammel i Hygget måste åka in till sjukhus kliver Tomas in och tar ansvaret för torpet, dagsverkena och barnen.

Tomas Torpare är liksom Gulla själv en av de där nästan enerverande goda människorna som inte tycks kunna göra något fel. Visst gör han många misstag när han med frökenfingrar och noll kunskap om boskap eller lantbruk kliver in i Sammels ställe men det finns ingenting hans goda intentioner och hjärta inte fixar. Men jag vet, det här är ju en saga för barn, det ska vara överdrivet och lätt att dra gränserna för ont och gott. Och han måste väl vara på det sättet för att man ska förstå att han är rätt man för Gulla. Men jag tycker att han har en poäng när han säger att han önskar att Gulla fortfarande vore torparflicka och bodde strax bredvid på Kulla, för vet du Tomas, det önskar jag med att hon var.

Kulla-Gullas sommarlov, av Martha Sandwall-Bergström

Gulla är hemma på Höje för sommarlovet och med sig har hon Tant Emily, klasskamraterna Irene och Lycka, samt fänrik Ivan som kommer för att hjälpa den åldrande Patron Sylvester med att hålla ordning på gården. Ivans benhårda attityd till de fattiga torparna och arbetarna på herrgården får helt motsatt resultat än det han väntar sig och speciellt drabbad blir familjen på Heden där Viktorias oförmåga att hålla tyst inför orättvisor slår ner på henne och barnen. På herrgården läser Emily artiklar om uppror och revolution i andra länder och piskar snabbt upp en stämning som innebär skada för dem alla.

Det här är också en av de böckerna i serien som gör mig frustande arg, när överklassen från staden totalt krockar med verkligheten på Höje. Jag vill ruska dem, skrika åt dem, örfila dem tills det går in i deras snäva själar att även fattiga är människor. Att det inte går att ”jobba hårdare” när man redan sliter tolv timmar om dagen på bruket och sedan måste ta hand om de egna åkrarna och hushållet när man utmattad ramlar hem sent på kvällen. För man står obevekligt på Gullas sida, liksom hon kan man inte glömma de fattiga åren på Kulla. Det är riktigt fint skrivet, jag faller rakt i fällan och engagerar mig långt mer än jag trodde att jag skulle.

Kulla-Gullas första bal, av Martha Sandwall-Bergström

Gullas skolgång hos Tant Emily i Hasseltuna fortsätter som tidigare. Hon förstår sig inte på de andra flickornas förkärlek för bus, tissel och tassel eller svärmerier men blir ändå glad av chansen att få gå på sin första bal när staden firar konungens namnsdag. Kornett Ivan får upp ögonen för Gulla på ett helt annat sätt än tidigare men vad för slags affärer har han egentligen med caféflickan Martina?  Gulla får reda på mer än hon borde och ställer till med skandal i regementsstaden, till Tant Emily och Patrons stora förskräckelse.

Precis som när jag var liten så kryper det i mig av obehag och irritation när jag läser om överklassfasonerna i staden. Dessa hemska, hemska människor. Tant Emily är nog värst av dem alla men Kornett Ivan, Irene, Lycka och alla de andra ligger inte långt efter. Ännu i staden verkar de dock inte lika fruktansvärda som de blir mot bakgrund av Höje herrgård där deras närvaro blir nästintill olidlig. För i slutet av boken åker de till Gullas hem för att där spendera sommarlovet och det bådar inte gott för herrgårdens invånare. Eftersom jag mindes hur det skulle gå, hur fel och hemskt besöket slutar så läste jag med hjärtat i halsgropen, bävade för utveckligen. 

Har varit sjukskriven igår och idag, legat på soffan och plöjt igenom alla Kulla-Gulla jag hade kvar, nu saknar jag bara den sista! Kulla-Gullas myrtenkrona är beställd från antikvariat och är förhoppningsvis på väg hem till mig i detta nu, det var den enda som inte stod att hitta när jag plockade hem alla böckerna från mamma i somras.  Jag vill ha den NU! För jag har ärligt talat inte så stor lust att fortsätta med Femtio nyanser av honom där jag tagit mig ”ända” till sidan hundra…

Kulla-Gulla i skolan, av Martha Sandwall Bergström

 

Stunden har kommit och Gulla måste lämna barnen i Patrons vård för att åka till regementsstaden Hasseltuna och påbörja sin utbildning hos tant Emily. Åren i folkskola och det hon lärde sig där räknas plötsligt inte alls och nu måste hon snabbt komma ikapp sina klasskamrater vad gäller uppförande, franska, dans och att inte tala så bondskt. Hon placeras i samma rum som flickorna Irene och Lycka och gör sitt bästa för att vara alla till lags och för att lära sig allt som en ung dam behöver veta men det är inte lätt att börja tänka på sig själv i första hand när man hela livet haft andras välmående som prioritet ett.



Precis som när jag var liten så blir jag väldigt upprörd när tant Emily försöker förändra Gulla, när hon tjatar, örfilar och skriker tills flickan gör som hon vill. Jag blir heligt förbannad på de där pimpinetta överklassfasonerna där rykte och hur saker ser ut blir viktigare än både djurs och folks välmående. För er känsliga så vill jag utfärda en varning: åtminstone en häst och en katt råkar väldigt illa ut i Kulla-Gulla i skolan. Och så gör Kornett Ivan entré, Irenes kusin och enligt henne själv hennes tilltänkte make. Som jag skrev tidigare så hade jag helt förträngt honom men nu är det nästan så att jag ser fram emot att hata honom i de kommande böckerna.

Kulla-Gulla löser en gåta, av Martha Sandwall Bergström

Den nu rullstolsburne och elaka fröken Regina är sedan en tid tillbaka på Höje efter sin olycka. Stämningen är redan tryckt och obehaglig för Gulla och barnen när det börjar hända konstiga saker på herrgården. Smycken, mat och pengar försvinner både från herrskap och tjänstefolk och snart riktas misstankar mot torparbarnen och den föräldralöse Mats. Inte ens Gulla själv undgår frågor och tvivel när Regina gör sitt bästa för att alla ska vara så olyckliga som hon själv är.

Snart ska jag sluta ta upp det i varje recension men för varje del jag läser i min barndoms mest älskade bokserie, ju mer säker blir jag på att den där nidbilden av Kulla-Gulla inte stämmer. Hon är inte dumsnäll. Hon är inte ens genomgod. Visst står hon upp för sig själv och framför allt de svagare och fattigare men hon kan baske mig säga ifrån vid behov. Hon blir arg och visar det. Den person som däremot alltid säger ja och är tjänstvillig hur mycket stryk han än får, är Johannis. Han skyfflar runt och är alla till lags, oavsett hur illa de behandlar honom. Där har vi den genomsnälle människan.

Kulla-Gulla löser en gåta är annars lite av en mellanbok. Nu tänker jag dra några spoilers, så om du vill läsa boken utan att veta handlingen så får du sluta här! Fröken Regina får i den här boken en själ som man förstår, hon är inte bara elak punkt slut och på de sista sidorna så blir hon till och med vänlig och omtänksam. Det var trevligt att hon sent omsider fick bli en riktig person med kött på benen istället för en kliché. Tyvärr dör hon på de sista sidorna. Trist är även att tjuvarna på herrgården givetvis måste vara tattare och självklart är de gulögda (som vargar), fula och hjulbenta. Nu kom den här boken ut 1947 och det förklarar väl mycket men det känns ändå lite tråkigt.

Kulla-Gulla på herrgården, av Martha Sandwall-Bergström

Fjärde boken i serien om Kulla-Gulla.

Kulla-torpet har brunnit ner och Karlberg har flytt till Amerika men Gulla har lyckats samla alla barnen i säkerhet på herrgården. Sakta men säkert vinner de fattiga torparungarna patron Sylvesters förtroende och värmer upp hans hjärta, gränserna förflyttas och snart får även de vistas i finrummen. Men just när allt ser som ljusast ut på mycket länge så kommer fröken Regina hem från sjukhuset, invalidiserad efter olyckan många månader tidigare och hon gör sitt bästa för att förstöra för Gulla och barnen.

Nu i den fjärde boken börjar jag märka av den där godheten som många retar sig på hos Kulla-Gulla. För hon är genomsnäll och har en förmåga att i stort sett alltid göra och säga det rätta. Men frågan är om det kan vara så att den blir irriterande först nu när hon möter människor som verkar njuta av att göra ont. För det är först i jämförelsens ljus som hon ter sig något naiv och överdriven. Vem skulle egentligen orka medla, tro det bästa om alla, springa med matkorgar och vädja hos morfar patron varje gång något går snett? Jo, Gulla orkar. Hon är det många önskar att de önskade vara, varför är det så provocerande? Borde vi inte irritera oss på samma sätt på de som är onda för ondskans egen skull? Som elaka pigan Agda, rättar Tysklind (vars mörka skäggbotten och ”utländska utseende” tas upp på ett sätt som gör åtminstone mig obekväm) och så fröken Regina då. Vi söker anledningar till Gullas godhet, anser den oförståelig, medan ondskan inte kräver någon som helst förklaring. Den accepterar vi som den är.

Jag läser glatt vidare i serien, för det här har det mesta: det är roligt, hjärteknipande, spännande och sorgligt. Minns nu att den där stora ändringen inte kommer än, när Gulla och barnen flyttar till herrgården, utan senare när hon börjar skolan och till dess är det en bok kvar. För jag tycker att det är bäst här, när patrons lyx ställs mot torparnas fattigdom och kamp för överlevnad. Senare blir det mest irriterande med alla dessa överklassmänniskor som springer runt och piper för att de får smuts på klänningen eller för att chokladen tar slut.

Kulla-Gulla håller sitt löfte - Kulla-Gulla vinner en seger, av Martha Sandwall-Bergström

Fortsätter min omläsning av Kulla-Gulla och kör en per kväll när andan faller på. I Kulla-Gulla håller sitt löfte har Gulla fullt upp med att ta hand om alla barnen när torparfrun Ellen börjat kräkas blod och fått åka till sjukhuset i stan. Det är fattigare än någonsin i stugan och alla arbetar hårt med dagsverken på herrgården Höje samtidigt som de ska ta hand om de egna åkrarna och djuren i ladugården. Men så får en dag patron Sylvester syn på Gulla och ser likheten med hans egen dotter som försvann för tolv år sedan, kan Gulla vara hans barnbarn? Sakta börjar situationen på torpet att bli lättare men så återvänder patrons släkting fröken Regina till Höje och hennes intentioner är allt annat än goda.

Det fortsätter lika fint som i den första boken, det är en riktig fröjd att läsa om den här serien. Situationen i torpet känns autentisk, det varken överdrivs eller sparas på de obehagliga och tuffa scenerna. Man tror på det som händer, man tror på människorna och varför de agerar som de gör. Den enda som blir något schablonmässig är fröken Regina, hon är bara ond ända ut i fingerspetsarna utan att man får lära känna henne bättre.

Kulla-Gulla vinner en seger var min favorit i serien när jag var liten och fortfarande pirrade det lite extra när jag öppnade den. Patron åker utomlands för att hitta bevis på att Gulla verkligen är hans dotterdotter och under tiden har fröken Regina kontrollen över Höje herrgård. Matleveranserna från herrgården till torpet slutar att komma men snart får Gulla ännu svårare problem när det verkar som att Regina inte bara vill få bort henne från trakten utan kanske har allvarligare intentioner.

Den här boken har verkligen allt; man får kontrasterna i livet på torpet kontra herrgården, det är spännande och fartfyllt och framför allt så är det rörande och tårframkallande. En liten spoiler men åh vad jag gråter när Gulla åker runt och hämtar hem barnen i slutet av boken, tror även att jag sörjer kossan Skrålla lika mycket som Gulla gör. Fortfarande vill jag säga att det här är den bästa Kulla-Gullaboken, för det som är stort i serien är skildringarna av ett försvunnet fattigsverige. Det som snart kommer i form av bortskämda överklassmänniskor är mest irriterande, men jag fortsätter nog min omläsning och hoppas ta mig igenom alla böckerna.

Kulla-Gulla, av Martha Sandwall-Bergström

Oxen knegade och drog i uppförsbacken. Hans knotiga kropp var tufsig och våt av det strilande regnet och han sjönk så djupt ner i landsvägens lervälling att klövarna inte syntes. Denna höst i början av 1900-talet var en av de våtaste i mannaminne. Ute på fälten stod höskylarna och svartnade och i potatisfårorna flöt regnvattnet som i små bäckar.

Jag vet inte hur många gånger jag läst de där inledande raderna, alltid med samma förväntan. Kulla-Gulla är den serie jag läste flest gånger under min barndom och jag har varit rädd att läsa om som vuxen för jag orkade inte med att få en ändrad bild av den. Gulla var för högt älskad. Men så i lördags blev det av ändå.

Språkligt är det här en jättefin bok, jag kan inte klaga det minsta, det är levande och vackert men ändå inte för svårt för målgruppen. Inser nu när jag läser om hur mycket jag som barn lärde mig av de här böckerna, minns att min lärare på lågstadiet var förvånad över att jag kände till begreppet ättestupa och nu förstår jag att jag fick det härifrån. Boken har ca hundratjugo sidor och jag läste ut den väldigt snabbt. Jag grät, åt choklad och kramade katterna - och upprepade. För det här är bättre än jag minns, det håller. Den där fattigdomen och eländet skaver ända in i själen; föräldralösa som säljs till lägst bjudande på auktion, barnen och djuren som får slita hårt och enbart får slag och luggningar som tack. Svälten. Sjukdomarna och döden. Och så alla de personer jag glömt bort: gammelmor, mamsell Modig, kloka Manda, Kalle Baddare och Dal-Pelle. Vad jag har saknat dem! Gulla har ofta anklagats för att vara för positiv och glad, man menar att en flicka som råkar ut för allt det slit som hon gör inte borde kunna vara så god, snäll och hjälpsam. Men jag ser det inte riktigt så, för visst tänker hon elaka tankar och hon utför definitivt elaka handlingar (hon slår Kalle Baddare över näsan med en träsko). Visst är hon något överdriven, men inte mer än en hjältinna klarar av vara, åtminstone inte här i den första boken.

En rolig detalj: min snart trettio år gamla utgåva av Kulla-Gulla köptes på Obs! för extrapriset 21:60, fullpriset var 24:00, prislapparna sitter fortfarande kvar på baksidan.

Kungens rosor, av Moa Martinson

Detta är den tredje delen i Moa Martinsons självbiografiska serie om flickan Mias uppväxt i början av nittonhundratalet. Hon har hunnit bli femton år och står nu på egna ben i arbetslivet. När jag läste de första fyrtio sidorna trodde jag först att jag förflyttats till en roman av Maria Gripe för här finns en prostgård, guvernanter, en enorm barnaskara, en viktig tavla och inte minst spökerier. Miljöchocken var total från den arbetarmiljö som de två tidigare böckerna skildrade men snart kände jag åter igen mig när Mia slutade på prostgården och tog arbete på Norrköpingsutställningen. Hon är som sagt enbart femton år men ändå går hon inte hem till mamma när allt blir övermäktigt, för hon är vuxen nu. Ska klara sig själv. Snacka om att tvingas växa upp fort! När hon väl får en ledig dag och letar upp mamman och styvfaderns nya hyrda skyffe så blir det inte den triumfanta återkomst hon tänkt sig.

Som vanligt blir jag så ledsen över fattigdomen och eländet vilket nästan blir än mer synligt i den här boken än de tidigare då det ställs mot de rika restaurangbesökarna på sommarutställningen, till och med kungen själv kommer och äter där Mia arbetar. Men mest upprörd blir jag av arbetarklassens självförnekelse, hur Mia och de andra ofta trycker ner sig själva mer än arbetsgivarna och besökarna. Fattigdomen och dess mödor ska gömmas, man skäms.

Boken är tankens barn, som är anledningen till denna underbara omläsning, tyckte inte så jättebra om den här sista delen, bland annat för att berättarperspektivet har ändrats från jag-form till tredje person. Och till en början måste jag erkänna att även jag irriterade mig något på det men snart accepterade jag detta nya. Kanske var det något som måste till då vi inte enbart får uppleva saker genom Mia? Det är ett myller av människor som alla får berätta hur de ser på världen, hade vi kunnat resa ut till Sonjas skärgård eller få en inblick i Adas verklighet utan det? Ada, ja. Den där lilla lesbiska twisten hade jag helt glömt bort! Hur fint som helst. Jag gillade verkligen Kungens rosor även om den inte var lika bra som den andra delen: Kyrkbröllop.

Titta gärna in hos Boken är tankens barn och läs hennes inlägg om Moa Martinson!

Kvinnor och äppelträd
Livets fest
Mor gifter sig
Kyrkbröllop
Kungens rosor

Omläsning: De små tingens gud, av Arundhati Roy

Tvåäggstvillingarna Rahel och Esthappen (Estha) växer upp i en liten by i den sydindiska delstaten Kerala. Liksom många andra tvillingpar har de en speciell kontakt, det är nästan som att de ibland är samma person. Barnens historia varvas med deras släktingars, vi hoppar lätt mellan nu och då. Mycket cirkulerar kring deras engelska kusin, Sophie Mol, vars död vi blir medvetna om redan på fjärde sidan. Men alla när, var, hur och varför får vi vänta på. Författaren har ett sätt att först låta oss se en händelses verkningar och sedan arbeta sig bakåt i etapper. Andra ämnen som tas upp är alkoholism, religion, konservering av frukt, Indiens kastsystem och vad man gör när man älskar någon som är oberörbar. Omslagsfliken säger det bäst:

Kastsystemet har byggt murar kring kärleken – det finns stränga regler för vem som får älska vem. Och hur mycket. Men det är inte alla som lyder. 

 Jag sjönk genast ner i den här bokens otroliga språk som i sakta mak snirklar sig över sidorna och kände mig väldigt hemma i både historien och miljöerna, trots att jag aldrig varit i Indien och inte har någon tvilling. Förmodligen är det vad som gör den här boken så storslagen, att författaren lyckas beskriva miljöerna och människorna på ett sätt som gör att man känner sig som hemma oavsett var i världen man kommer ifrån. Det är allmängiltigt och specifikt på samma gång. Rahel och Estha är precis så som jag själv minns hur det var att vara barn med alla de där funderingarna man hade men ofta inte vågade fråga om, för att inte tala om de saker man faktiskt frågade om men ändå inte fick ett tillfredställande svar på.

Detta är för mig en omläsning, första gången jag läste De små tingens gud var när den kom ut på svenska 1998 och nu når den tyvärr inte riktigt upp till den höga nivå som jag höjde den till då. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, för en bok att leva upp till det minne som man har av den. En mestadels bra bok blir bättre och bättre ju fler år man har mellan första lästillfället och nuet, de dåliga delarna faller i glömska. Men fortfarande tycker jag väldigt mycket om den.

Jag blandar ihop personer och minns inte deras namn (men som jag alltid påpekar när jag klagar på sådant: det kan verkligen bara vara jag) och ibland blir de torrare delarna av boken lite väl torra. Att få en beskrivning av kommunismens historia i Indien kan vara väldigt intressant, men när man utan förvarning går från vackert poetiskt språk till facktext är det lite som att springa in i en vägg. Jag skulle annars kunna läsa den här boken enbart för språkets skull, fullkomligt älskar språklekarna och nybildningarna av ord.

Omläsning: Harry Potter And The Philosopher’s Stone, av J.K. Rowling

Jag har mycket svårt att skriva ner annat än mina känslor för den här boken, en recension om hantverket och historien är det nog för sent för. Det här var en hejdlöst rolig omläsning, som att besöka en god vän eller komma tillbaka till sommarhuset efter en lång vinter. Visst kan jag se vissa brister i den här första boken, luckor som kanske borde ha fyllts i. Men det bryr jag mig ärligt talat inte om, jag ger mig själv lyxen att inte behöva vara kritisk. Vill ni läsa ett sådant inlägg så får ni vända er någon annanstans.

Jag snubblade över den första Harry Potter av en slump. Precis när den kommit på svenska hittade jag den på Åhléns och hade då givetvis ingen aning om vad för slags bok jag höll i mina händer eller vilket genomslag den, de följande böckerna och filmerna skulle ha på mitt liv. (Detta var på den gamla goda tiden när bokavdelningen på Åhléns City i Stockholm låg på gatuplan och tilläts breda ut sig och inte som nu är undangömd en våning ner och mest består av en handfull deckare och presentböcker.)

Redan på den första sidan skrattade jag högt. Vet sedan inte hur länge jag stod där och tjuvläste innan jag kom på att jag kunde betala för boken och åka hem och läsa i fåtöljen istället, men jag hann nog åtminstone ett kapitel. Det gick liksom inte att hejda. De hejdlöst elaka Mr och Mrs Dursley, den lilla skrubben under trappan, bortskämda Dudley, ugglorna och männen i mantel och hatt var alla oemotståndliga. Speciellt lutade mot löftet om vad som komma skulle. Historien kan väl de flesta vid det här laget? Elvaårig, fattig, föräldralös pojke som bor hos släktingar får veta att han egentligen är en känd och rik trollkarl som har en plats på Hogwarts School of Witchcraft and Wizardry. Med tiden får han veta att hans föräldrar blivit mördade av den ondaste trollkarlen som någonsin levat, men att denne inte kunde döda Harry som fick ett blixtformat ärr i pannan till minne av mötet. Den onde trollkarlen försvann och förmodas vara död, men är det verkligen så..?

Författaren John Ajvide Lindqvist har sagt att han grät när Harry Potter fick sitt antagningsbrev till Hogwarts i den första filmen. Det förstår jag så väl för när jag läste boken så fick jag samma slags ”välkommen hem”-känsla. Det är här det är menat att du ska vara, ledsen att vi först placerade dig fel i livet. Nu är allt som det ska igen. Att jag var strax över tjugo istället för tolv år spelade absolut ingen roll. En resa till London tajmades in inför släppet av den fjärde boken och mitt resesällskap surnade till ordentligt när jag släpade med mig den nästan åttahundra sidor tjocka tegelstenen vart vi än åkte och gick. Jag spenderade även en stor del av resekassan på fula Harry Potter-bokmärken och dylikt på bokhandeln Waterstone’s.

     

Det är alltså väldigt många känslor inblandade för mig när det gäller Harry Potter. Att många i min närhet får en lite fördömande och hånande ton när böckerna kommer upp gör mig faktiskt ingenting. Mina upplevelser i Rowlings magiska England har alltid stått för sig själva, stadigt och säkert. Jag kan ju historien utan och innantill, därför visste jag att en engelsk omläsning inte skulle göra någon större skillnad. Fast det var med stor glädje jag än en gång sjönk ner i ögonblicket när Harry får veta att han inte är någon ensam pojke som ingen vill ha utan en känd trollkarl. Det är lika starkt varje gång, oavsett språk. Jag läste Harry Potter Och De Vises Sten på svenska och gick sedan vidare med de övriga på engelska. Tror att tvåan och trean hade hunnit komma ut men sen började den plågsamma väntan inför varje ny del. Kanske blev allt så stort för mig för att jag hittade det här själv, det fanns ännu ingen hype. Jag hann igenom säkert tre av böckerna innan ”alla andra” började prata om dem. Den här barnboken som jag hittade av en slump måste jag räkna med i listan över mina stora läsupplevelser i livet, åtminstone just den första delen.

Och det var lika stort den här gången.