Halvvägsrapport av Det, Stephen King

Det är inte ofta man kan säga att man kommit lite mer än halvvägs när man läst sjuhundra sidor men med Kings mastodontprojekt Det så är det där jag är nu. Och just den enorma omfattningen av trettonhundra sidor är delvis något av ett "problem" (om än lyxigt sådant) eftersom den inte går att läsa på något annat sätt än sittandes. Att läsa liggandes i sängen är stört omöjligt med överhängande risk för trasiga glasögon och bruten näsa och inte heller orkar man släpa runt på den, tror inte ens min väska skulle hålla för det. Så jag läser med kuddar bakom ryggen i sängen eller i soffan. På ett sätt är boken exakt såsom jag minns den, jag älskar det där smygande läskiga som hela tiden trappas upp ett snäpp i taget. Jag faller pladask för det underfundiga, för det halsbrytande roliga och smarta, men mer än något annat så frossar jag i den där balansgången mellan skratt och gråt. När man ler igenkännande genom tårarna. Vemodet, sorgen. För de flesta barn är Döden något som existerar men inte är personlig. Som vuxen ändras det och där någonstans har jag skillnaden mellan att läsa Det som barn/tonåring och att göra det som medelålders. Jag känner Döden nu, vet mer om hur oåterkallelig den är, och inte bara som något abstrakt. Allt det läskiga med ruttnande kroppar, elaka clowner, varulvar och stänkande blod som var belöningen och det rysligaste då, är bara bakgrund nu, något jag hastar förbi för att komma till det viktiga. Jag trodde att jag skulle få problem med avlopp under läsningen men det som verkligen skrämmer mig just nu är ballonger...