Kulturkollos veckoutmaning: Det bästa av Stephen King

Det är nästan omöjligt att välja en favoritbok ur Stephen Kings enorma utgivning. Så givetvis fuskar jag och väljer två! King är absolut bäst när han skriver om livet och döden, när han undviker de överdrivna monstren som oundvikligen dras ut i solljuset i slutet av böckerna och blir till något fånigt, ibland till och med skrattretande. 

Jurtjurkogården (Spoilervarning på länken till recensionen)

Det som i min barndom var närmast en splatter-film med människor och djur som återkommer från döden och skär hälsenorna av gamla farbröder har nu när jag är vuxen blivit till en av de ikoniska berättelserna om sorg. Det är en av de absolut otäckaste böckerna jag någonsin läst, och då pratar jag inte om de övernaturliga bitarna utan de som handlar om förlust. Författaren var själv osäker på om han verkligen kunde ge ut den här boken, var den inte aningen för hemsk? Jo, det är för hemskt. Förmodligen därför det är så rackarns bra.

Duma Key

Ännu en bok om förlust, men den här gången förlusten av en arm och en fru. Edgar Freemantle blir av med armen i en olycka och när han i smärtorna efteråt nästan dödar sin fru får hon nog och lämnar honom. Så han flyttar till Duma Key i Florida där han tar upp ungdomsintresset att måla och han visar sig vara en talang utan dess like men samtidigt börjar underliga saker hända i samband med hans tavlor. Är det Edgar som styr framtiden med sin pensel eller är han styrd av något större? Duma Key är förmodligen den bok med Stephen King som jag tycker är bäst rent litterärt. I början av karriären hade han historierna men inte hela språket, något som (tillsammans med en nykterhet) gjort hans verk så innerligt mycket bättre. Man läser inte den här boken, man förflyttar sig till Florida  för att spendera tid tillsammans med Edgar, Wireman och Miss Elisabeth.

Stand By Me

Den bästa filmatiseringen är utan tvekan Stand By Me. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den men jag gråter Varje Gång. Det är  historien om fyra omaka pojkar som söker tröst och stöd hos varandra när vuxenvärlden sviker, såsom den så ofta gör i Kings världar. Det handlar om Döden, om en förlorad storebror och föräldrar som inte förmår se den kvarvarande sonen. Ramhistorien med liket som pojkarna ger sig av för att hitta och titta på, är i slutänden inte viktig. Stand By Me är en berättelse om livsviktig vänskap, sådan man bara har när man är tolv.

Kulturkollos veckoutmaning: Bra och dåliga grannar

Vem är min favoritgranne? Vem slipper jag helst småprata med vid brevlådan?

Då jag är ganska asocial har jag gärna de flesta grannarna på behörigt avstånd. Som Gaël Faye skriver i Litet Land: "Vi undviker varandra hjärtligt i trappuppgången" (Inget ordagrant citat då jag inte har boken med mig just nu.) Men någon jag skulle kunna tänka mig att faktiskt bo granne med, och då kanske inte så mycket för det eventuella sällskapet som för det fantastiska kråkslottet till hus, är Stephen King. För kolla in det här! Det är hit man vill gå först på Halloween. 

Bland de fiktiva valen så måste jag nog välja Familjen Weasley i Harry Potter. För att bo granne med dem innebär att finnas några kilometer bort och inte så tätt inpå. Samt att det känns som att man alltid skulle vara välkommen in på en kopp te eller whisky vid behov, om man ändå mot förmodan känner sig lite sällskaplig. 

Vilka grannar jag inte vill ha? De allra flesta andra, riktiga som påhittade.

Joyland - Stephen King

Devin Jones har fått sitt hjärta krossat. För att komma bort från flickan i fråga, och för att försörja sig själv fram till nästa termin av college, tar han ett sommarjobb på nöjesfältet Joyland. Han är en av många nya säsongsarbetare som utan krusiduller snabbt blir inslängda för att köra pariserhjul, sköta diverse stånd eller underhålla de yngsta barnen med hjälp av en utklädnadsdräkt i form av en hund. Sommaren är lång och kvav under blinkande lampor, doften av sockervadd och hårt slit. Ett par år tidigare blev en ung kvinna mördad i spökhuset, The Horror House, där hon fick halsen avskuren och mördaren är fortfarande på fri fot. Nu påstås hon spöka därinne och visar sig ibland för besökarna med händerna utsträckta framför sig som om hon bad om hjälp. Tillsammans med vännerna Tom och Erin börjar Devin intressera sig för det olösta mordet.  

För att vara av Stephen King är detta en kort bok med sina knappa trehundra sidor men det betyder inte att något saknas för den är proppfylld med en enorm läs- och berättarglädje. Det är så oerhört roligt att läsa Joyland! Man får ungdom, kärlek, ett par synska personer (varav en faktiskt jobbar som medium), en fruktansvärd mordhistoria och sorg. Kan man sin Stephen King så känner man igen karaktärstyperna, händelserna och beskrivningen av att växa upp. Jag föll rakt igenom den här boken, jag varken kunde eller ville slå på bromsen. Omslaget är lite tveksamt, jag vet, men det har ändå sin grund i berättelsen och jag kan trots mina invändningar inte riktigt sluta titta på det. Jag förstår poängen med att boken ser ut som en kioskdeckare från sjuttiotalet och färgerna är fantastiska. Egentligen borde jag läst den här boken i en solstol en varm sommardag för tror den är perfekt som semesterläsning, men att plöja den en helg i september framför en kaminbrasa var inte så dumt det heller. Den får gärna göras till film när som helst, i händerna på rätt person så skulle det kunna bli hur bra som helst. Tills dess så rekommenderar jag boken varmt!

Kulturkollos veckoutmaning: Kalla kårar

Just nu är det nästan enbart det hotande kärnvapenkriget med Nordkorea och USA som huvudaktörer som lyckas ge mig kalla kårar. Tankarna snurrar hela tiden i bakhuvudet; vad måste jag göra om helvetet bryter lös? Allt på grund av dessa två jättebebisar som tydligen styr varsitt land. På något sätt måste jag samla ihop pojkvän, barn och katter (samt pojkvännens cancersjuka ex) och stuva in oss i bilen för att fly upp till svärföräldrarna norr om stan där vi kan överleva på jakt, fiske och vad skogen ger. Om vår del av världen nu kommer förbli beboelig vill säga. Alla clowner, spöken och zombier har rejäl konkurrens av ofattbar verklighet just nu. Men okej, här kommer några rysliga tips.

• Zombier. The Reapers are the Angels av Alden Bell. Femtonåriga Temple gör sitt bästa för att överleva ett postapokalyptiskt USA och kanske är de odöda inte hennes värsta fiende? Oerhört vackert skrivet och inte någon "typisk" zombieroman. 

          Vill du ha traditionell zombieskräck så är tv-serien The Walking Dead ett rysligt bra tips.

• Allt med John Ajvide Lindqvist. Min husgud och idol som bara blir bättre och bättre. 

• Allt med Stephen King. Kommentar överflödig.

• En av de böcker som skrämt mig mest, någonsin, är Ruinerna av Scott Smith. Jag har faktiskt ännu inte lyckats ta mig igenom den. Fyra amerikanska backpackers råkar mycket illa ut under en tur till Mexikos djungler och jag mår så dåligt att jag måste ligga vaken och kolla på sitcoms halva natten. 

Inlägget får illustreras av mina favoritkaraktärer i The Walking Dead.

Gwendy's Button Box - Stephen King & Richard Chizmar

Det är 1974 och varje dag under sommarlovet joggar tolvåriga Gwendy Peterson uppför Suicide Stairs i hemstaden Castle Rock, för att förhoppningsvis gå ner i vikt lagom till skolstarten. Den där elaka pojken ska inte få kalla henne det där fula ordet igen. En dag sitter det en främmande man iklädd kostym och hatt på en bänk ovanför trapporna, en man som både vet vad hon heter och dessutom verkar har väntat på henne. Trots att Gwendy mycket väl vet att man inte får ta emot godis av främlingar accepterar hon den låda som han ger henne, en låda med åtta olikfärgade knappar och två spakar. De två spakarna öppnar luckor som distribuerar chokladbitar och silvermynt, knapparna på ovansidan däremot, använder man sig av dem så händer väldigt otrevliga saker... Detta är en berättelse som gärna hade fått bli mycket längre än de etthundrasjuttiofem sidor som faktiskt blev utgivna, det känns tyvärr som att de båda författarna tröttnade på historien. Den hade lätt kunnat bli en roman om kanske ytterligare hundra sidor och därmed inte blivit så korthuggen mot slutet. För både huvudpersonen och hennes historia under de tio år som vi får följa henne, är engagerande, men på de sista sidorna så går allt väldigt fort och man lämnas med flertalet lösa trådar. Så man kan säga att jag gillade starkt ända fram till slutet! Det är suggestivt, krypande och enligt devisen att "det läskigaste sker i fullt dagsljus". Gillar du Stephen King lika mycket som jag gör så måste jag nog be dig läsa oavsett de negativa delarna, för det är ändå en lästimme eller två som man får befinna sig i Castle Rock, staden som författaren själv tidigare meddelat att han aldrig mer tänkte skriva om. 

Reportage om Stephen King

Missa inte Mats Strandbergs reportage om Stephen King i Aftonbladet! Mats har tillsammans med sin make besökt Kings hemstad Bangor (som i böckerna heter Derry) och skriver bland annat om klass, vapenkontroll och hur det är att äntligen få se de platser som man tidigare bara läst om i älskade böcker.

Du hittar artikeln HÄR!

Bild: Mats Strandberg, lånad från Aftonbladet

Har ni sett trailern till nya Det av Stephen King?

Det var länge sedan jag såg så mycket fram emot en remake av en film såsom jag gör med Stephen Kings Det. Jag älskar boken för vemodet, för de fantastiska beskrivningarna av sorg och död, och för kamratskapet mellan barnen. Sedan har boken en hel handfull mindre bra saker, som de ofta usla kvinnoporträtten. Så här skrev jag för snart tre år sedan när jag läste om:

På ett sätt är boken exakt såsom jag minns den, jag älskar det där smygande läskiga som hela tiden trappas upp ett snäpp i taget. Jag faller pladask för det underfundiga, för det halsbrytande roliga och smarta, men mer än något annat så frossar jag i den där balansgången mellan skratt och gråt. När man ler igenkännande genom tårarna. Vemodet, sorgen. För de flesta barn är Döden något som existerar men inte är personlig. Som vuxen ändras det och där någonstans har jag skillnaden mellan att läsa Det som barn/tonåring och att göra det som medelålders. Jag känner Döden nu, vet mer om hur oåterkallelig den är, och inte bara som något abstrakt. Allt det läskiga med ruttnande kroppar, elaka clowner, varulvar och stänkande blod som var belöningen och det rysligaste då, är bara bakgrund nu, något jag hastar förbi för att komma till det viktiga. Jag trodde att jag skulle få problem med avlopp under läsningen men det som verkligen skrämmer mig just nu är ballonger...

Kulturkollos veckoutmaning: resor i kultur och verklighet

Jag är ambivalent till resor. Blir mest stressad av flygplatser, okända tågstationer och slappnar först av när jag kan låsa dörren till mitt (förbokade) hotellrum. Min inre hobbit gör uppror. Men samtidigt så finns där en tjusning, en anledning till att man minst en gång om året packar sin väska och far iväg. Är det sedan ett bra resmål så är jag den första som säger: Hit måste vi åka igen! För då är jag trygg med platsen, vet vad som väntar. Att läsa om resor däremot, det är en helt annan femma! Det är perfekt att resa nerbäddad i sängen eller fåtöljen, introverten i mig jublar. Några favoriter är: 

Sagan om ringen av J.R.R. Tolkien, alla reseskildringars reseskildring.

Till jordens medelpunkt av Jules Verne, en bok som fullkomligt förhäxade mig i tonåren.

Vi kom över havet av Julie Otuska, om en mer eller mindre frivillig resa över havet för att starta ett nytt liv i ett nytt land. Skrämmande bra.

Road movies. Vilken är min favorit och varför.

Det bara måste bli Stand By Me, skriven av Stephen King. Det är något med de fyra omaka pojkarna från helt olika uppväxter som ändå är bästa vänner, så där som man bara är i en viss ålder. Som ger sig ut på en resa för att hitta och titta på liket av en pojke ungefär lika gammal som de själva är. Det är makabert på ett sätt som nästan bara Stephen King lyckas med men mest av allt handlar det om kärleken mellan en bortgången storebror och lillebror som blev kvar, om överväldigande sorg och föräldrar som inte förmå se sina barn. Det blir liksom inte finare. Eller mer outhärdligt.

I sommar planerar vi att åka till London! Gå på museer, se Harry Potter-studion, sitta på pub och äta pommes. Då jag inte är så förtjust i varma resmål har jag aldrig varit i Thailand och mitt drömresmål just nu är Svalbard för att se djurlivet där medan det fortfarande finns ett. 

Nyutgåvor av Stephen King

Måste slå ett slag för Albert Bonniers förlags nyutgåvor av ett gäng Stephen King-böcker. Så oerhört fina! Jag tror inte jag får köpa fler till min samling, speciellt inte då jag redan har de flesta av dem i flera olika svenska utgåvor och många även på engelska. Men det kommer bli svårt att låta bli då de är som godisbitar med blurbar av svenska författare.

Någorlunda ikapp

Äntligen känns det som att jag är ikapp vad gäller de (flesta) böcker som var halvlästa av olika anledningar. Somliga för att jag inte riktigt kände för att läsa ut, andra för att jag ville spara dem ett litet tag till. Jag har ett dåligt samvete vad gäller ett recensionsexemplar som jag bad om för länge, länge sedan och så har jag ett par hundra sidor kvar i min omläsning av Det av Stephen King (det tog bara tvärstopp) men de två fick stå tillbaka inför två nya fina böcker: Parasitus av Christian Johansson, samt Den fallande detektiven av Christoffer Carlsson. Parasitus recenserar jag i morgon. Den fallande detektiven läser jag varje ledig stund jag får.

Också en slags delrapport

Är det inte lite typiskt att precis när jag är mitt i slutstriden av Det (Stephen King) av en slump kikar upp ovanför bokkanten och får se en ensam ballong sväva ovanför grannens balkong? En ballong som definitivt inte fanns där bara en stund innan. I någon sekund blev jag nästan rädd på riktigt innan jag insåg att det faktiskt pågick ett kalas där.

En sommarbeställning

Jag lade en liten beställning hos Bokus då jag hade ett presentkort där. Det blev två böcker. The Fever av Megan Abbott och första delen av Sandman av Neil Gaiman. Den första då Dark Places talat väl om den och den andra för att jag på alla sätt som finns möjliga vill finnas kvar i Gaimans värld efter Oceanen vid vägens slut. Har fortfarande fyrahundra sidor kvar av Det som jag faktiskt känner att jag inte vill läsa ut riktigt än, jag vill finnas kvar i den där världen, hur hemsk den än må vara.

Halvvägsrapport av Det, Stephen King

Det är inte ofta man kan säga att man kommit lite mer än halvvägs när man läst sjuhundra sidor men med Kings mastodontprojekt Det så är det där jag är nu. Och just den enorma omfattningen av trettonhundra sidor är delvis något av ett "problem" (om än lyxigt sådant) eftersom den inte går att läsa på något annat sätt än sittandes. Att läsa liggandes i sängen är stört omöjligt med överhängande risk för trasiga glasögon och bruten näsa och inte heller orkar man släpa runt på den, tror inte ens min väska skulle hålla för det. Så jag läser med kuddar bakom ryggen i sängen eller i soffan. På ett sätt är boken exakt såsom jag minns den, jag älskar det där smygande läskiga som hela tiden trappas upp ett snäpp i taget. Jag faller pladask för det underfundiga, för det halsbrytande roliga och smarta, men mer än något annat så frossar jag i den där balansgången mellan skratt och gråt. När man ler igenkännande genom tårarna. Vemodet, sorgen. För de flesta barn är Döden något som existerar men inte är personlig. Som vuxen ändras det och där någonstans har jag skillnaden mellan att läsa Det som barn/tonåring och att göra det som medelålders. Jag känner Döden nu, vet mer om hur oåterkallelig den är, och inte bara som något abstrakt. Allt det läskiga med ruttnande kroppar, elaka clowner, varulvar och stänkande blod som var belöningen och det rysligaste då, är bara bakgrund nu, något jag hastar förbi för att komma till det viktiga. Jag trodde att jag skulle få problem med avlopp under läsningen men det som verkligen skrämmer mig just nu är ballonger... 

Läsbingo med Boktokig

Tack vare I Elinas Hylla som jag följer både som blogg och på Instagram så kom jag i kontakt med den Läsbingo som Boktokig tagit initiativet till. Hur roligt som helst! Egentligen ska man enbart kryssa för en ruta per bok men jag tänker ta minst två för mastodontprojektet Det av Stephen King som landar på 1333 sidor. Halvvägsrapport på den boken kommer för övrigt snart då jag precis passerade lite över sexhundra sidor.

Är det här sommaren när jag läser om Det?

Det var i tonåren jag läste Det av Stephen King men de senaste åren har jag haft en känsla av att det kanske skulle kunna vara dags snart igen. Jag vet att kvinnosynen är långt ifrån acceptabel under stor del av boken och att det förekommer vissa andra underligheter men jag minns den ändå som något magiskt, något man inte kan ta på utan bara känner i magen och hjärtat. Den står där i hyllan och kallar på mig.

Omläsning: Duma Key, av Stephen King

Det här är ett inlägg i Fiktiviteters Stephen King-helg.

Jag vet inte exakt vad det är med Kings senare böcker, såsom denna och exempelvis Liseys berättelse, men det känns som att han de sista kanske tjugo åren har lyckats kombinera de fantastiska historierna från förut med ett lika otroligt språk. Ett språk som inte riktigt fanns där tidigare. Missförstå mig rätt här nu, jag älskar många av de första böckerna, men de senare har för mig en annan dimension. Allra bäst blir det när han låter de övertydliga monstren vara och som så ofta blir det mest läskigt när det största hotet finns inuti en människas egna tankar. 

Edgar Freemantle måste lära sig att handskas med sitt nya liv som handikappad, olyckan tog hans ena arm och krossade stora delar av resten av kroppen. Smärtorna styr hans vakna tid och han är ofta rasande på vad livet lämnat honom med. Inte nog med att hans fru vill skiljas, hon vill det för att han vid ett tillfälle försökte strypa henne, så Edgar åker till Duma Key i Florida för att starta ett nytt liv. Han uppmanas att återuppta sin gamla hobby att rita och måla och blir snart vän med den gamla damen som äger huset han hyr. Elisabeth Eastlake har levt på Duma Key hela sitt liv, hon faller ofta in i sin demens men när hon är klar i huvudet berättar hon om sitt liv och eftersom hon själv är konstintresserad uppmanar hon Edgar att fortsätta måla. För Edgar visar sig ha en talang utan dess like men det är något underligt med det han skapar. Efter ett tag börjar han förstå att det han målar blir sanning men är det han som styr framtiden eller styr framtiden honom? Tillsammans med Wireman, mannen som tar hand om Miss Eastlake, börjar han nysta i områdets historia och hittar hemligheter om området och familjen Eastlake. Samtidigt dras snaran allt tätare om Edgars hals och snart finns det ingenstans att ta vägen. 

Det här är en av mina stora favoriter av Stephen King. På bara några få sidor, kanske kan man till och med räkna det i rader, så sugs man obönhörligen in i historien. Edgar är så levande från allra första början och trots att olyckan initialt förvandlar honom till en skitstövel rent ut sagt, så slutar man aldrig att förstå honom. Sedan får man en fantastisk beskrivning av den konstnärliga processen, King skriver så inspirerande att jag för ett ögonblick tänkte mig att även jag skulle kunna börja rita. En halvtaskig blyertsteckning senare förstod jag att jag helt enkelt levt mig in i Duma Key så mycket att jag nästan trodde jag var där. Så bra är Stephen King. Edgars historia är en spökhistoria med oroliga andar och förtrollade föremål men mer än något annat är det en berättelse om kärlek. Som det mesta som är värt något. Kärleken till en kvinna, kärleken till ett par döttrar, kärleken till nyfunna vänner som visar sig finnas där mer än de man känt under tiotals år. Duma Key är över sexhundra sidor lång men jag ramlade rakt igenom den under några varma sommardagar när jag satt på balkongen och svettades. Om jag tog av mig glasögonen och kisade så kunde jag i korta ögonblick tro att även jag befann mig i Florida med snäckorna som pratade under Stora Rosa.

 

En kunglig helg

Ännu en gång har fantastiska Fiktiviteter knåpat ihop en temahelg och självklart ska jag vara med! Den här gången handlar det om en av mina stora favoritförfattare: Stephen King. Schemat för inblandade bloggars inlägg ser du här nedan, häng med, läs och kommentera!

9:45 Fiktiviteter

10:00 Skuggornas bibliotek

11:00 Dark Places

11:30 Läsa & Lyssna

12:00  Fiktiviteter

13:00 Annas Bokprat

14:00 Fantastisk Fiktion

15:00 Kim M. Kimselius

16:00 Fiktiviteter

Söndag

09:45 Fiktiviteter

10:00 Eli läser och skriver

11:00 Skuggornas bibliotek

11:30 Det mörka tornet

12:00 Lingonhjärta

13:00 Fiktiviteter

14:00 Beroende av böcker

15:00 Precious fragmentation

16:00 Fiktiviteter